De ”goda nyheterna” predikas på nordliga breddgrader
”I DAG är det 30 grader kallt, och det blåser drygt fyra sekundmeter. Vinden gör att det för människans hud känns som om det vore 45 grader kallt”, rapporterade ett av Jehovas vittnen långt uppe i norr och tillade: ”Det var en verklig uppfordran att gå från hus till hus och predika denna förmiddag.”
Denne förkunnare och hundratusentals andra Jehovas vittnen bär regelbundet ut bibelns budskap till andra — också på dessa nordliga breddgrader. Vittnena har gjort särskilda ansträngningar att nå människor överallt, även dem som bor på isolerade platser.
År 1971 begav sig en grupp Jehovas vittnen till avlägsna indianbyar i provinsen Manitoba i Canada. Beträffande de förhållanden de mötte där berättar Donald Anders, en av medlemmarna i denna grupp:
”Temperaturen sjunker ofta till 40 minusgrader. Vinden kan verkligen bita i skinnet och förfrysa delar av ansiktet, innan man vet ordet av. Ibland kan det bli så kallt att luften faktiskt kristalliserar sig, blir tjock, så att flygplan inte kan landa på grund av den dåliga sikten. Det bildas ofta rimfrost på ögonlock och kring näsa och mun.
I sådan sträng kyla måste man klä sig ordentligt. Vi var tvungna att använda vindtäta kläder. Ofta var ögonen och munnen det enda som syntes av oss. Man skulle inte kunna överleva annars.”
”Varje hus måste få besök”
Ett av Jehovas vittnen i Alaska säger: ”Kanske den största uppfordran, när det gäller att få de ’goda nyheterna’ predikade här, inte så mycket är de låga temperaturerna som de stora avstånden mellan gårdarna.” Många platser kan nås endast med båt eller flygplan. Jehovas vittnen har likväl bemödat sig om att nå de människor som bor i dessa avlägsna trakter. Den ovan citerade förkunnaren omtalar ett sätt som använts för att nå folk i ensamma stugor i ”vildmarken”:
”När vittnena i flygplanet får syn på en ensam stuga, ’signalerar’ de till stugan genom att kretsa ovanför den, tills ägaren dyker upp. Under nästa sväng de gör över huset släpper de ned ett litet paket som innehåller prov på biblisk litteratur och ett brev som förklarar grundläggande bibliska sanningar. Också på dessa ensliga platser kan vittnena sålunda ’hälsa på’ med de ’goda nyheterna’.”
En äldste som besöker församlingar i Nordnorge beskriver de ansträngningar som gjorts för att nå isolerade människor där. ”Församlingen i Alta [mer än 300 kilometer norr om polcirkeln] har funnit ett visst intresse i fem hus i Garkolobold, som ligger ute på vidderna. För att komma dit måste man först färdas med bil 85 kilometer så långt vägen går och sedan med snöskoter 35 kilometer. Vi stannar ofta längre hos dem som bor långt borta, studerar flera kapitel och dryftar olika frågor.”
Mattie Tiainen, en resande förkunnare bland Jehovas vittnen i det nordligaste Finland, berättar om de ansträngningar vittnena där gjort för att nå isolerade människor i dessa trakter: ”En del brukar ta cykel och skidor med sig på bussen och åka mer än 100 kilometer till ensligt belägna byar och utföra predikoarbetet på vägen tillbaka. Skidorna är nödvändiga för att småvägarna skall kunna bearbetas, eftersom de inte är plogade.”
En del hus kan man inte nå på vintern, men förkunnarna för noggranna anteckningar om dem för att kunna återvända på sommaren. Det var i ett sådant hus, beläget på andra sidan en älv som man inte kan ta sig över på vintern, som Jehovas vittnen fann Kustaa Nurmela och hans familj. Denne tystlåtne jordbrukare tog villigt emot erbjudandet om bibelstudium. Han blev ett Jehovas vittne och lärde också sin familj att tjäna Jehova. Hur lycklig är inte broder Nurmela att Jehovas vittnen inte förbigick hans ensligt belägna hus!
Broder Tiainen berättar också om Kaisa Aho, en kvinna som fick höra talas om bibelns löften när ett av Jehovas vittnen besökte deras isolerade gård:
”Syster Aho hade besökt varje hus i trakten. Ibland lät hennes man Veikko henne göra predikofärder till andra byar, av vilka en del låg ganska avlägset. Hon färdades till fots på sommaren och på skidor på vintern. Ibland skidade hon mellan 20 och 30 kilometer per dag. En färd på flera dagar kunde uppgå till 100 kilometer.”
Varför lade hon i dagen sådana ansträngningar att nå människor? Hon förklarar: ”Varje hus måste få besök, eftersom det var på det sättet bröderna fann min man och mig.”
Angelägna att få lära känna sanningen
Många av dem som bor på dessa nordliga breddgrader är ödmjuka och angelägna att få lära känna sanningen om Gud. De ger gynnsamt gensvar då de får höra att paradiset skall återställas på jorden. Men det är ofta nödvändigt att använda ett enkelt språk, liknelser och bilder för att kunna nå dessa anspråkslösa människor.
Somrarna 1972 och 1973 gav sig Morris Charland och Bryce Smith, två heltidsförkunnare från Sept Iles i Quebec i Canada, i väg för att besöka tjugosju byar i den nordöstra delen av denna provins. Fann de att invånarna på dessa platser var angelägna att få höra de ”goda nyheterna” om Guds rike? De berättar:
”Många av byborna nöjde sig inte med att höra budskapet bara en gång. De följde oss från dörr till dörr, tills de utgjorde en hel procession. I ett hus blev det så fullt att jag hade svårighet att böja mig ner för att ta upp litteratur ur väskan. Det måste ha varit minst trettio personer församlade i det huset för att få höra budskapet om Riket.”
I den lilla byn Shaktolik i Alaska träffade ett av Jehovas vittnen en äldre eskimå, som just skulle åka i väg på sin snöskoter för att hämta sin hustru och sina barnbarn, som höll på att fiska ett par kilometer därifrån. Men när han fick reda på anledningen till besöket, skickade han sin son i stället och sade: ”Detta är alldeles för viktigt för att jag skulle åka. Var snäll och kom in och berätta alltsammans.” Snart kom hans hustru hem, och hon blev också överlycklig över att få höra bibelns trösterika löften. När brodern reste sig för att gå, sprang de mot dörren och sade: ”Nej, snälla ni, gå inte. Vi vill veta alltsammans!”
Ibland behövs det bara ett enda besök av Jehovas vittnen för att väcka intresset hos en sanningsälskande person. År 1972 placerades boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga” hos en ung man som var ledare för ett popband i norra Norge. Sedan han läst denna bok skrev han till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och bad om fler upplysningar. Han fick adressen till en äldste i Bodö och reste en halv dag för att träffa honom och få fler frågor besvarade. Han hade en bandspelare med sig, så att han skulle kunna spela in samtalet, som varade i flera timmar. Snart upplöste han popgruppen, gick ur kyrkan och avsade sig sitt medlemskap i ett politiskt parti. I juni 1972, ett par månader efter det att denne unge man först fick höra talas om sanningen, döptes han som ett Jehovas vittne.
Några svårigheter
De flesta människor här långt uppe i norr är vänliga och mottagliga för bibliska sanningar. Men det är också förenat med vissa svårigheter att predika de ”goda nyheterna” i dessa trakter. För det första är människorna här mycket blyga, vilket gör att det är svårt att upptäcka om de verkligen är intresserade. Till följd av detta är de ofta ovilliga att göra förändringar i sitt liv, vilket skulle göra att de skilde sig från sina grannar.
Religiösa fördomar kan också orsaka svårigheter. En präst i norra Finland skrev i en tidning: ”Jehovister ett plågoris i Pudasjärvi.” Han beskyllde också vittnena för att sprida kommunistiska läror. På grund av detta motstånd fick två av Jehovas vittnen där i trakten leta i mer än ett år för att få tag på en permanent bostad. I ett annat fall fick en affärsman tre offentliga varningar och blev till sist utesluten ur sin kyrka för att han ”tillåter Jehovas vittnen att hålla möten i lokaler som är i hans ägo”. Men trots ett visst motstånd har ”alla människor i de här trakterna fått höra de ’goda nyheterna’ om Guds rike”, enligt ett brev som nyligen kom från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Finland.
Motståndare blir nitiska tjänare åt Gud
Men också där motstånd läggs i dagen når de ”goda nyheterna” mottagliga hjärtan. I själva verket är en del forna motståndare numera nitiska vittnen för Jehova. I östra Quebec i Canada besökte ett av Jehovas vittnen en ung gift man, som till en början var fientligt stämd och anklagade vittnet för att försöka ”sälja sin religion”. När vittnet förklarade att Jesus själv gick och predikade från ”by till by”, tog mannen emot ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. (Luk. 8:1; 13:22) Han läste den på en natt och föreslog sedan att de tillsammans skulle ha ett sammanträffande med den katolske prästen där på orten. Så här utföll det mötet:
”Prästen var mycket artig. Jag förde in samtalet på ämnen som jag visste intresserade den unge mannen, bland annat treenighetsläran. Prästen höll hela tiden med om det som bibeln sade och ställde en mängd frågor. Till sist kunde mannen inte behärska sig längre, utan insisterade på att prästen skulle försvara sig. ’Försvara mig?’ svarade han. ’Jag söker efter sanningen, precis som du!’
Nästa morgon vid mässan meddelade prästen att om någon ville lära känna bibeln, skulle han tala med Jehovas vittnen. Ett par månader senare fick jag till min förvåning veta att den unge mannen entusiastiskt hade omfattat sanningen och att han till och med själv gick från hus till hus för att tala med sina grannar. Jag vet inte vad som hände med prästen, eftersom han blev förflyttad till en annan trakt kort efter vårt samtal.”
En annan erfarenhet handlar om hur Jehovas vittnen träffade en man som hade lämnat sitt hem i södra Canada och flyttat norrut för att söka äkta broderskap och lycka bland indianerna. Denne man var till en början motståndare. Senare läste han emellertid en artikel i Vakttornet som bar rubriken ”De goda nyheterna som förenar mänskligheten”. Det han läste gjorde så starkt intryck på honom att han bad om ett bibelstudium. Han döptes några månader senare, och en kort tid därefter blev denne forne motståndare heltidsförkunnare av de ”goda nyheterna”. Hur tyckte han det var att lära känna sanningen från bibeln? Han uttrycker det själv på följande sätt: ”Allt jag sökte efter — endräkt, frid, sann kristen kärlek mellan alla raser och ett hopp om att få uppleva en värld utan orättvisor — har jag funnit i Jehovas ord och i hans jordiska organisation.”
Som Jesus förutsade predikas nu de goda nyheterna på hela den bebodda jorden — också i glesbygderna på dessa nordliga breddgrader.