Matteus’ goda nyheter — Messias har kommit!

VEM var den Matteus, som skrev det evangelium som bär hans namn? Han var en ödmjuk och ärlig jude med god bildning, som Jesus utvalde till att vara en av hans tolv apostlar.

Var han ödmjuk? Ja, helt visst. Matteus uppenbarar ju själv rättframt att han hade varit en av uppbördsmännen, som var så föraktade av judarna på den tiden. Olikt många av dessa uppbördsmän måste Matteus ha varit ärlig. Skulle Jesus annars ha kallat honom till att bli hans efterföljare, medan han ännu satt vid sitt uppbördskontor? Han måste också ha fått gedigen utbildning. Språkforskare anser nämligen att grekiskan i hans evangelium är bland den bästa man finner i de grekiska skrifterna. Det är tydligt att han gjorde bruk av god urskillning i fråga om det som han skrev ner. Hans evangelium citeras oftare i Vakttornets publikationer än något av de andra tre evangelierna.

Var skrev Matteus sitt evangelium? Om man tänker på hans syftemål, är det troligast att evangeliet skrevs i Palestina. Och vad var då hans syfte med att skriva ner det? Att bevisa att Jesus Kristus verkligen var Messias. Det framgår av att han hänvisar omkring hundra gånger till de hebreiska skrifterna. Han beflitar sig särskilt om att påvisa att Jesus uppfyllde det som sägs på dessa ställen i Skriften, från och med sitt citat av Jesaja 7:14 om att Jesus skulle födas av en jungfru, fram till sitt citat av Sakarja 11:13 i förbindelse med att han säger att Jesus blev förrådd för trettio silvermynt. — Matt. 1:23; 27:9.

På vilket språk skrev då Matteus sitt evangelium? Vittnesbörden utanför bibeln talar för att han först skrev det på hebreiska. Det var naturligt för honom att göra så, eftersom det tydligen var hans avsikt att hjälpa sina landsmän att få klart för sig att Jesus var Messias. Därtill var det förmodligen hans syfte att hans evangelium skulle tjäna som en förbindelselänk med de hebreiska skrifterna.

En del människor gör invändningar mot uppfattningen att Matteus ursprungligen skrev på hebreiska, och de säger att grekiskan i Matteus’ evangelium är alltför ledig för att vara en översättning. Men svaret på den invändningen kan mycket väl vara att Matteus själv gjorde översättningen, när han förstod att det verkligen behövdes en sådan, och att han gjorde den under Guds heliga andes ledning.

Enligt det tidigaste traditionella vittnesbörd som finns skrev Matteus sitt evangelium omkring år 41 v.t. Ingenting i hans evangelium motsäger detta vittnesbörd. Det verkar som om Matteus ansåg det mycket viktigt att skriva ner alla fakta som stödde den sanningen att Jesus var Messias; han insåg vilken stor hjälp detta skulle vara i att fullgöra det uppdrag som Jesus hade utfärdat: att göra lärjungar i alla nationerna och döpa dem. Vi finner således att Matteus skrev sitt evangelium omkring femton år innan Lukas och Markus skrev sina, kanske ännu tidigare. Årtalet 41 v.t. finner man i handskrifter gjorda så tidigt som på 900-talet.

Det är sant att ganska många som forskat i detta ämne invänder mot att sätta ett så tidigt datum för tillkomsten av Matteus’ evangelium, eftersom Matteus och Markus har så mycket gemensamt och det, enligt vad de påstår, måste vara så att Markus’ evangelium, som är det kortare, kom till först. Men Matteus’ evangelium är långt ifrån bara en utvidgning av Markus’. Såsom det mycket passande har framhållits kan likheten mellan de båda mycket väl tillskrivas det förhållandet att Petrus hade ett exemplar av Matteus’ evangelium och använde det när han predikade. Markus, som tog med sådant som Petrus sade, kan på så sätt ha skrivit ner mycket av det som Matteus hade skrivit.

Hur mycket av innehållet i Matteus’ evangelium är han ensam om att skildra? Omkring 42 procent av det. Matteus använder uttryckena ”himmelriket”, ”riket” och ”Guds rike” mycket oftare än de andra, tillsammans ett femtiotal gånger. Det är säreget för honom att han ofta använder uttrycket ”himmelriket” i stället för att säga ”Guds rike”. Vidare framställer han tio liknelser som de andra inte tar med, och hans sifferuppgifter är bestämdare. Det är betecknande att endast han nämner att Jesus blev förrådd för trettio silvermynt. Att han var så noggrann med sina sifferuppgifter kan mycket väl ha haft sin grund i att han varit uppbördsman.

Det tema Matteus utvecklar

I sin skildring, med temat Jesus är Messias, kommer Matteus genast till saken. Messias måste vara avkomling av Abraham och David, såväl som Guds Son, med anledning av Guds löften till dessa män, som var hans trogna tjänare. (1 Mos. 22:15—18; 2 Sam. 7:8—16) Dessa punkter slår Matteus fast i de två första kapitlen. Omständigheter i samband med Jesu födelse, t. ex. Josefs tveksamhet om hur han borde handla och det besök som astrologer från Österlandet gjorde längre fram, finns endast medtagna i detta evangelium. Vissa nutida kritiker ifrågasätter att det var Matteus 1, 2 själv som skrev dessa två första kapitel, men varför gör de det? Är det därför att de inte vill tro att Jesus föddes av en jungfru? De här båda kapitlen finns med i gamla handskrifter; dessutom hänvisar tidiga ”kyrkofäder” ofta till dem. Inte heller finns det något i dessa kapitel som motsäger vad vi läser på andra håll i de kristna grekiska skrifterna. Nej, tvärtom visar de varför Jesus var utan synd. — Joh. 8:46; Hebr. 7:26; 1 Petr. 2:22.

När vi så går vidare till kapitel 3 och 4, finner vi ytterligare vittnesbörd om att Jesus var Messias. Johannes döparen vittnar, och därpå erkänner en röst från himmelen Jesus som Guds Son. Därpå berättas det om frestelserna i öknen och om hur Jesus kallar vissa lärjungar att följa honom såsom ”människofiskare”. Dessa fyra första kapitel kan sägas utgöra Matteus’ inledning.

Bergspredikan

Vad delger oss Matteus därpå? Förmodligen det kraftfullaste, verkningsfullaste och säregnaste exemplet på allt som Jesus predikade och lärde. Det har med rätta kallats den ryktbaraste predikan som någonsin hållits. Det förefaller som om Matteus inte kunde vänta med att skriva ner den. Han återger den omedelbart efter det inledande stoffet, fastän det av Lukas’ evangelium framgår att Jesus höll denna predikan först sedan han ganska länge hade varit verksam i förkunnartjänsten. I Matteus’ skildring upptar den kapitel 5—7.

Vilket mästerverk denna predikan är! I själva inledningen med dess beskrivning av nio lyckliga förhållanden ges först varma lovord åt dem som är medvetna om sitt andliga behov, åt dem som är milda till sinnes, åt de barmhärtiga, de fridstiftande osv. I denna predikan finner vi också den så kallade mönsterbönen, Herrens bön, uppmaningen att fortsätta med att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, den s. k. gyllene regeln och mycket annat.

Anvisningar för predikande

Efter det att Matteus berättat mera om Jesu underverk och predikande, redogör han, i kapitel 10, för Jesu utförliga anvisningar till sina tolv apostlar om predikoverket. Här finner vi sådana pärlor som dessa: ”Ni har fått för intet, ge för intet”; ”Visa er ... vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”, och: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen.” — Matt. 10:8, 16, 28, NW.

Sedan läser vi om hur Jesus lovordar Johannes döparen och hur han — sedan han predikat i galileiska städer — klandrar dessa städer för deras otros skull. Kapitel 11 slutar med dessa vackra och trösterika ord: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och bli mina lärjungar, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30, NW.

I kapitel 12 läser vi sådana här framträdande sanningar: ”Intet ... hus, som har kommit i strid med sig självt, kan hava bestånd”; ”Den som icke församlar med mig, han förskingrar”, och: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.” — Matt. 12:25, 30, 34.

Jesu liknelser

Sedan följer kapitel 13 med sina märkliga liknelser om ”himmelriket”. Matteus återger här sju av Jesu liknelser: om såningsmannen och de olika slagen av jord, vetet och ogräset, senapskornet, surdegen, den i åkern gömda skatten, den kostbara pärlan och släpnoten. Han tar med förklaringar till två av dem. De två följande kapitlen berättar om Jesu underverk och predikande. Därpå, i kapitel 16, finner vi Petrus’ bekännelse att Jesus verkligen är Messias, Guds Son, och ytterligare bevis för detta ger Matteus 17 i nästa kapitel, i sin skildring av hur Jesus ”förvandlades” eller förklarades, som man ibland säger.

Kapitel 18 har också ett utmärkande drag, Matteus redogör nämligen i det för de plikter som de kristna har mot varandra. Sedan Jesus utförligt varnat för att få andra att snava och deklarerat att det är Guds varma önskan att ingen enda av Kristi ”små” skall gå under, talar han om hur vi bör handla mot dem som syndar mot oss. Han säger till Petrus att förlåta, inte bara sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger, och med hjälp av en utdragen berättelse i form av en liknelse varnar han för kristna som inte vill förlåta varandra.

De sista dagarna av Jesu tjänst

Från och med kapitel 19 följer Matteus en kronologisk ordning i berättandet, och vi förmärker nu en allt större spänning mellan Jesus och hans religiösa motståndare. De söker få honom att försäga sig i en fråga om skilsmässa, varefter han framställer liknelserna om dagspenningen, denaren. Därpå klarlägger Jesus på ett mycket övertygande sätt för lärjungarna vad ödmjukhet vill säga, då han framhåller att han själv inte har kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sitt liv såsom en lösen. — Matt. 20:28.

Därnäst berättar Matteus om hur Jesus i triumf rider in i Jerusalem, vilket, i förening med att han renar templet, i hög grad retar upp hans motståndare. Det är inte att undra på att de utmanande säger till honom: ”Med vad myndighet gör du detta?” (Matt. 21:23) Men han tystar dem genom att fråga med vad myndighet Johannes döparen döpte. Jesus följer upp detta med två liknelser som gäller dessa motståndare, vilka han i den andra liknelsen betecknar som mördare; och vad han menar undgår dem inte.

Sedan Jesu religiösa motståndare lyssnat till ännu en liknelse, den om bröllopsfesten, kommer de till honom med listiga, snärjande, frågor: om att betala skatt, om uppståndelsen och om vilket som är det största budet. Varje gång överlistar Jesus dem. De vågar inte längre komma med frågor till honom, men nu är det han som tar revansch genom att ställa dem en fråga om Davids son och Herre, en fråga som de återigen inte kan svara på. Jesus riktar skarp, förintande kritik mot dem inför folket och sina lärjungar, då han sex gånger uttalar de fördömande orden: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare”! — Matt. 23:13, 15, 23, 25, 27, 29, NW.

Sedan följer ett andrum, skulle vi kunna säga, då Jesus inför lärjungarna uttalar sin profetia om tecknet på sin närvaro och på avslutningen på tingens ordning. Detta ingår i kapitel 24 och 25. Här finner vi den profetiska befallningen: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (NW) Jesus låter denna profetia nå en höjdpunkt, i det att han framställer tre liknelser som gäller ”himmelriket”: om de tio jungfrurna, om punden och om fåren och getterna.

I kapitel 26 och 27 läser vi om att Jesus blir smord med dyrbar välluktande olja, att han instiftar åminnelsen av sin död, blir gripen och förhörd inför Sanhedrin och att Petrus förnekar sin Herre. Jesus blir sedan förhörd av Pontius Pilatus, som tvättar sina händer i ett försök att frita sig från skuld men därpå utlämnar Jesus till att hängas på en påle, varefter han begravs i en klippgrav.

Uppståndelse och avskedsuppdrag

Matteus 28’ sista kapitel berättar om Jesu uppståndelse och innehåller hans avskedsuppdrag: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem.” Matteus avslutar därpå med dessa trösterika ord av Jesus: ”Se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — NW.

Matteus’ goda nyheter visar sannerligen att Jesus är den utlovade Messias. Hans skildring är exakt, omfattande och nyttig. I avslutningen av sin bergspredikan liknade Jesus dem som lyssnade till honom och som lydde hans ord vid en förtänksam man som byggde sitt hus på klippan, ett hus som kunde rida ut en svår storm. Låt oss vara lika den förtänksamme mannen genom att leva enligt de principer, som Jesus uppställde, och genom att lyda hans befallningar att predika och undervisa, vilka så troget bevarats åt oss i Matteus’ skildring.