Julen — många ser den som ett nöje och inte som en fara

”DET ligger en förtrollning i själva ordet jul [engelska: Christmas = Kristmässa]”, skrev den unge Charles Dickens. ”All småaktig avundsjuka och alla strider om struntsaker är glömda. ... Om den där julen ändå varade hela året.” Det verkar som om Dickens fann stor glädje i julen, och han vidarebefordrade vad han kände till millioner andra, till exempel genom boken Julberättelser. Denna bok läses fortfarande högt i familjekretsar på julafton (det har sagts att Förenta staternas president 1933—1945, Franklin Roosevelt, följde denna sedvänja). När Charles Dickens dog utropade en yngling: ”Är Dickens död? Kommer då jultomten att dö också?” Men jultomten är fortfarande mycket levande i många barns sinnen och hjärtan.

Barnen är inte heller ensamma om att betrakta julfirandet som ett nöje och inte som en fara. En inflytelserik australier blev rörd över vad han såg genom ett öppet fönster på julafton år 1937. En radio spelade dämpat, och där satt en gammal dam med ett ljus i handen och lyssnade på julsånger. Nästa jul organiserade han ett massmöte utomhus och kallade det ”Julsånger vid levande ljus”. Detta var något som passade bra för australiska sommarkvällar, och dess popularitet spreds snabbt. Nu församlas människor över hela det landet och tänder ett ljus och sjunger julsånger.

Franciscus av Assisi var en verklig förkämpe för julen. Till många stadsbors förtjusning förrättade han år 1224 en julgudstjänst vid en riktig krubba med en levande oxe och åsna. Scenen med krubban blev snart populär, och i många katolska hem och kyrkor har man fortfarande en krubba vid jul. Aracoelikyrkan i Rom har en krubbscen med en baby smyckad i guld och juveler. Kvinnor tar med sig sina barn för att vörda den här ”heliga babyn”. Bredvid helgonbilden ligger högar med brev från hela världen, i vilka man ber om hjälp och om underverk.

I England gjorde prins Albert (som var tysk) och hans hustru, drottning Victoria, julgranen populär genom att använda en vid sitt julfirande år 1841. Snart blev den tyska julgranen mycket populär bland britterna. Längre fram i tiden föreslog två anglikanska präster att man skulle använda en julgran och en krubba i St.Paul’s Cathedral i London. Detta stötte på motstånd, varför kung George V ombads att skänka två granar till katedralen, vilket han också gjorde. Alltsedan dess har man i december sett krubban och granarna där, och andra protestantiska kyrkor använder också dessa symboler.

Julsederna varierar kanske i olika länder, men julstämningen som skapas med sådant som ljus och ständigt gröna träd, krubbor och julsånger, kalas och presenter är något som många inte kan motstå. ”Finns det något barn, för vilket inte julen är den största dagen på hela året?” frågade historikern Pimlott. Men om många tycker att julen är så ”mysig”, varför tar vi då upp tanken på fara i det här sammanhanget? Faktum är att julens sanna ursprung är något som väcker oro, och dess verkningar kan vara skadliga. Varför det?