Välgrundade skäl för optimism i våra dagar

HISTORIKERN och sociologen H. G. Wells, som föddes år 1866, har utövat stort inflytande på människors tänkesätt under vårt århundrade. I sina skrifter utvecklade han sin övertygelse att vetenskapliga framsteg skulle leda till att det blev fred på jorden. Uppslagsverket Collier’s Encyclopedia talar om Wells’ ”gränslösa optimism” när han outtröttligt kämpade för sin sak. Men samma verk konstaterar också att hans optimism förbyttes i pessimism när andra världskriget bröt ut.

När Wells insåg att ”vetenskapen kunde främja såväl onda syften som goda, förlorade han tron och hemföll åt pessimism”, förklarar Chambers’s Biographical Dictionary. Hur kan det komma sig?

Wells’ tro och optimism grundade sig uteslutande på mänskliga bedrifter. När det gick upp för honom att mänskligheten inte kunde åstadkomma det utopiska samhälle som han drömde om, hade han inget annat hopp. Hopplöshet övergick snart i pessimism.

Många människor i våra dagar råkar ut för samma sak och av samma skäl. De sprudlar av optimism när de är unga men blir inbitna pessimister när de blir äldre. Det är till och med så att en del unga människor slutar upp att leva ett så kallat normalt liv och hänger sig åt narkotikamissbruk, promiskuitet och andra destruktiva livsstilar. Vad är lösningen? Låt oss undersöka några exempel från Bibelns tid och begrunda skälen för optimism — förr, nu och i framtiden.

Abrahams optimism blev belönad

År 1943 f.v.t. drog Abraham ut från Haran, tog sig över floden Eufrat och kom in i Kanaans land. Abraham beskrivs i Bibeln som en ”far till alla som har tro”, och han är verkligen ett fint föredöme för oss! — Romarna 4:11.

Abraham åtföljdes på sin resa av Lot, son till Abrahams döde bror, och av Lots familj. När en hungersnöd längre fram uppstod i landet, drog de båda familjerna ner till Egypten, och så småningom återvände de alla till Kanaans land. Vid det här laget hade både Abraham och Lot blivit mycket rika och hade stora hjordar av får och nötkreatur. När gräl utbröt mellan deras boskapsherdar, tog Abraham initiativet och sade: ”Jag ber dig, låt inget gräl fortsätta mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, för vi män är bröder. Är inte hela landet tillgängligt för dig? Var snäll och skilj dig från mig. Om du går åt vänster, då skall jag gå åt höger; men om du går åt höger, då skall jag gå åt vänster.” — 1 Moseboken 13:8, 9.

Eftersom Abraham var äldst, skulle han ha kunnat leda förhållandena så att de blev till hans fördel, och Lot skulle, av respekt för sin farbror, ha kunnat överlåta valet åt Abraham. I stället ”lyfte ... Lot upp sina ögon och såg hela Jordandistriktet, att det överallt var ett välbevattnat område innan Jehova fördärvade Sodom och Gomorra, såsom Jehovas trädgård, såsom Egyptens land ända till Soar. Då utvalde Lot åt sig hela Jordandistriktet.” Med ett sådant val hade Lot alla skäl att vara optimistisk. Men hur var det med Abraham? — 1 Moseboken 13:10, 11.

Var Abraham dumdristig och äventyrade sin familjs välfärd? Nej. Abrahams positiva inställning och generositet förde med sig stora välsignelser. Jehova sade till Abraham: ”Lyft upp dina ögon, det ber jag dig, och se, från den plats där du är, norrut och söderut och österut och västerut, därför att hela landet som du nu betraktar — åt dig och åt din säd ämnar jag ge det intill obestämd tid.” — 1 Moseboken 13:14, 15.

Abrahams optimism var välgrundad. Den baserade sig på Guds löfte att han skulle göra Abraham till en stor nation, så att ”alla markens familjer” skulle ”välsigna sig” genom honom. (1 Moseboken 12:2–4, 7) Vi har också goda skäl att vara förtröstansfulla, eftersom vi vet att ”Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud”. — Romarna 8:28.

Två optimistiska spejare

Drygt 400 år senare stod Israels nation beredd att tåga in i Kanaans land, ”ett land som flyter av mjölk och honung”. (2 Moseboken 3:8; 5 Moseboken 6:3) Mose gav då 12 hövdingar i uppdrag att ”utforska landet” och komma tillbaka med besked om den väg på vilken de skulle dra upp och de städer som de skulle komma till. (5 Moseboken 1:22; 4 Moseboken 13:2) Alla tolv spejarna var överens om att det var ett mycket rikt land, men tio av dem framförde en pessimistisk rapport, som ingöt fruktan i människornas hjärtan. — 4 Moseboken 13:31–33.

Josua och Kaleb, däremot, avgav en optimistisk rapport och gjorde allt de kunde för att skingra folkets fruktan. Deras ord och inställning återspeglade full förtröstan på Jehovas förmåga att uppfylla sitt löfte att återföra dem till det utlovade landet — men ingenting hjälpte. I stället sägs det att ”hela menigheten talade ... om att kasta stenar på dem”. — 4 Moseboken 13:30; 14:6–10.

Mose uppmanade israeliterna att förlita sig på Jehova, men de ville inte lyssna. På grund av att de framhärdade i sin pessimistiska inställning fick hela nationen vandra omkring i vildmarken i 40 år. Av de tolv spejarna var det bara Josua och Kaleb som fick skörda de välsignelser som en optimistisk inställning för med sig. Vad var det grundläggande problemet? Brist på tro. De förlitade sig på sitt eget förstånd. — 4 Moseboken 14:26–30; Hebréerna 3:7–12.

Den vankelmodige Jona

Jona levde på 800-talet f.v.t. Bibeln visar att han var en trogen Jehovas profet, som verkade i tiostammarsriket Israel någon gång under kung Jerobeam II:s regering. Han vägrade emellertid att ta emot uppdraget att bege sig till Nineve och frambära ett varningsbudskap för människorna där. Historikern Josephus berättar att Jona ”vände sig bort från Gud och gick till staden Joppe”. Där steg han ombord på ett skepp som gick till Tarsis, förmodligen det vi i dag kallar Spanien. (Jona 1:1–3) Varför Jona hade en så pessimistisk syn på sitt uppdrag förklaras i Jona 4:2.

Jona gick så småningom med på att utföra sin uppgift, men han blev arg när nineviterna reagerade med ånger och bättring. Jehova gav honom därför en fin lektion i medlidande genom att få den flaskkurbitsört som Jona hade sökt skydd under att vissna ner och dö. (Jona 4:1–8) Jona ömkade sig över flaskkurbitsörten, men han borde hellre ha ömkat sig över Nineves 120.000 invånare, som inte ens kände ”skillnaden mellan sin högra och sin vänstra hand”. — Jona 4:11.

Vad kan vi lära oss av det Jona var med om? I tjänsten för Gud finns det inte rum för pessimism. Om vi urskiljer Jehovas vägledning och utför vår uppgift med full förtröstan på honom, kommer vi att ha framgång. — Ordspråken 3:5, 6.

Optimism trots motgångar

”Visa dig inte upphetsad på grund av ogärningsmännen. Avundas inte dem som utövar orättfärdighet”, sade kung David. (Psalm 37:1) Det är verkligen ett vist råd, med tanke på all den orättvisa och oärlighet som vi ser omkring oss. — Predikaren 8:11.

Men även om vi inte avundas onda människor, kan vi lätt känna oss frustrerade när vi ser hur oskyldiga får lida för deras hand eller när vi själva blir orättvist behandlade. Sådana upplevelser kan till och med få oss att utveckla en bitter eller pessimistisk inställning. Om vi känner det så, vad bör vi då göra? För det första bör vi tänka på att de onda inte kan förutsätta att vedergällningens dag aldrig skall komma. Som det vidare sägs i vers 2 i Psalm 37: ”Likt gräs kommer de [ogärningsmännen] att vissna med hast, och likt grönt nytt gräs kommer de att tyna bort.”

Vi bör också fortsätta att göra gott, vara optimistiska och vänta på Jehova. ”Vänd dig bort från det som är ont och gör det som är gott, och förbli boende till obestämd tid”, sade psalmisten och fortsatte: ”Ty Jehova är en som älskar rättvisa, och han kommer inte att överge sina lojala.” — Psalm 37:27, 28.

Sann optimism — nu och för evigt!

Hur blir det då i framtiden? I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, talas det om ”ting som inom kort måste ske”. Det sägs bland annat att en ryttare på en eldfärgad häst — en symbol för krig — skall ”ta bort freden från jorden”. — Uppenbarelseboken 1:1; 6:4.

En utbredd — och optimistisk — uppfattning i Storbritannien under första världskriget var att detta krig skulle bli det sista större kriget. Den brittiske statsmannen David Lloyd George var emellertid mer realistisk. Han sade år 1916: ”Detta krig är, precis som nästa krig, ett krig som skall göra slut på krigen.” (Kursiverat av oss) Han hade rätt. Andra världskriget ledde bara till att ännu mer djävulska metoder för massförintelse utvecklades. I dag, över 50 år senare, är det fortfarande ingen världsfred i sikte.

I samma bibelbok kan vi också läsa om andra ryttare, som symboliserar hungersnöd, farsoter och död. (Uppenbarelseboken 6:5–8) Dessa förhållanden är också drag i det tecken som visar var vi befinner oss på tidens ström. — Matteus 24:3–8.

Har vi då bara skäl att känna pessimism inför framtiden? Inte alls, för i synen beskrivs också en annan ryttare: ”Se! en vit häst; och han som satt på den hade en båge; och en krona gavs åt honom, och han red ut segrande och för att göra sin seger fullständig.” (Uppenbarelseboken 6:2) Här ser vi hur Jesus Kristus som himmelsk kung rider ut för att utplåna all ondska och åstadkomma fred och harmoni överallt på jorden.a

När Jesus Kristus var här på jorden lärde han sina lärjungar att be om hans kommande kungarike. Du kanske själv har fått lära dig bönen ”Fader vår” eller Herrens bön. I den bönen ber vi att Guds kungarike skall komma och att hans vilja skall ske, inte bara i himlen utan också här på jorden. — Matteus 6:9–13.

I stället för att försöka lappa ihop den nuvarande tingens ordning kommer Jehova, genom sin messianske kung, Kristus Jesus, att avlägsna den och ersätta den med något bättre. Han lovar i sitt ord: ”Jag skapar nya himlar och en ny jord; och de förra tingen kommer inte att bli ihågkomna, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat.” Under det himmelska kungarikets styre kommer jorden att bli ett fridsamt och lyckligt hem för mänskligheten, en plats där det kommer att vara en glädje att leva och verka. ”Jubla och fröjda er för evigt över det som jag skapar”, säger Jehova. ”Av sina egna händers verk kommer mina utvalda att göra fullt bruk.” (Jesaja 65:17–22) Om du grundar ditt framtidshopp på detta osvikliga löfte, har du alla skäl att vara optimistisk — nu och för evigt!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 4]

H. G. Wells

[Bildkälla]

Corbis-Bettmann