Hjälp åt änkor och faderlösa
1 Ett av den sanna gudsdyrkans krav är ”att se till föräldralösa och änkor i deras betryck”. (Jak. 1:27) I Jehovas folks många församlingar finns det bokstavliga änkor och föräldralösa som är i behov av kärleksfull uppmärksamhet av det slag som lärjungen Jakob uppmuntrar till. Men det finns också andra i församlingarna som är i behov av kärleksfull omtanke och hjälp.
2 De problem sådana personer har varierar avsevärt. Somliga änkor kan behöva arbeta mycket hårt i ett förvärvsarbete, samtidigt som de måste sköta ett hem och ge hjälp och vägledning åt sina barn. Den arbetsbörda, som kommer att vila på dessa systrar, är så stor att de kan känna sig fullständigt slut när kvällen kommer. Andra änkor kan vara till åren komna och kan ha allvarliga problem med hälsan och det ekonomiska. Åter andra, som visserligen är vid jämförelsevis god hälsa och som åtnjuter relativ ekonomisk trygghet, kan likväl känna sig ensamma och nedstämda. Systrar med icke troende män kan känna sig modlösa, därför att de inte kan ha någon andlig gemenskap med sina män. Likväl bör de sträva efter att söka vinna sina män genom ett gudaktigt uppförande. (1 Petr. 3:1, 2) När det gäller föräldralösa barn (särskilt faderlösa), kan de i många fall vara intensivt medvetna om att de saknar en förälder. I synnerhet pojkar i tonåren kan ha vissa svårigheter att tala med sin mor om personliga problem. I de fall, där fadern är icke troende, kan barnen få oskriftenliga råd, utsättas för hån och löje, ja, kanske rentav bli misshandlade, men de bör visa tillbörlig lydnad. — Ef. 6:1—3.
HUR VI KAN HJÄLPA DEM
3 Det är uppenbart att — bland andra — de som är faderlösa och änkor ibland oss är i synnerligt behov av att bli uppmuntrade och uppbyggda. Om någon av oss skall kunna vara en källa till uppmuntran eller hjälp för alla dessa ”behövande”, måste vi känna till deras situation. Eftersom de vanligen inte öppet talar om sina problem och innersta känslor med hela församlingen, hur skall vi då kunna avgöra vilket slags hjälp och uppmuntran de kan uppskatta? Vanligen kan man inte få veta detta genom att bara fråga: ”Är det något jag kan göra för dig? Är det något du behöver?” Men vi kan få veta en hel del om deras verkliga situation genom att vara uppmärksamma och genom att lyssna till sådant som de kan säga i förbigående. Ansiktsuttryck och trötthetstecken kan till exempel säga oss åtskilligt. Ju mer vi samtalar med dem i Rikets sal, medan vi går tillsammans med dem i tjänsten på fältet eller träffar dem i deras eller i vårt eget hem, ju bättre lär vi känna vad de verkligen behöver. Vi skall förstås undvika att snoka i deras privata angelägenheter.
4 Sedan vi fått klart för oss på vilka områden de kan ha behov av hjälp och uppmuntran och verkligen skulle sätta värde på detta, bör vi göra något åt detta så långt vi kan. Det kan gälla att hjälpa till med städning, tvätt eller inköp. Ibland kan materiell hjälp i form av pengar, kläder eller mat vara det som bäst behövs. (Jämför 1 Timoteus 5:3—10; 1 Johannes 3:17, 18.) Det kan vara mycket uppmuntrande för de människor som har det svårt att inbjudas följa med dig i bibelstudiearbetet eller på några återbesök, såväl som i andra tjänstegrenar. Och att låta dem vara med, när vi idkar nyttig sällskaplig samvaro, kan vara ett gott sätt att fylla deras behov av kamratskap. — Luk. 14:12—14.
5 Naturligtvis måste man vara försiktig, så att man inte tvingar sin uppmärksamhet på någon som kanske inte känner sig särskilt dragen till en. När en broder verkligen bryr sig om en pojke, som befinner sig i svåra omständigheter, och visar detta genom uppriktigt, varmt intresse, kommer den pojken vanligen att ge gensvar så småningom. Spontant kommer det då att uppstå ett gott förhållande dem emellan, kanske utan att vare sig brodern eller pojken behöver säga något om det. De kan till exempel tycka att det är verkligt roligt att arbeta tillsammans i tjänsten på fältet och utbyta tankar och erfarenheter. Även om brodern aldrig kan fylla faderns plats, kan han vara en förtrolig vän för pojken. Till följd av åldersskillnaden kan han vara som en far, men han inser med rätta att han mera är som en äldre bror.
6 Hur mycket en person kan göra beror förstås på omständigheterna. En ogift broder kan till exempel vara begränsad i den hjälp han kan ge åt en änka och hennes barn, så att han inte kommer att ge något felaktigt intryck. Å andra sidan bör sådana änkor inte tolka uppmärksamhet som ges deras barn såsom tecken på intresse för dem själva såsom en eventuell äktenskapspartner. Det är ofta bäst att systrar bistår änkor eller att gifta par gör detta tillsammans. Dessutom bör vi, om vi hjälper barn utan att deras föräldrar är i närheten, ta hänsyn till levande föräldrars känslor och inte undergräva föräldrarnas inflytande och ledning av barnen.
7 Såsom fallet är med alla andra medlemmar i församlingen kan vi vara en källa till uppmuntran för föräldralösa (faderlösa) och änkor och andra som är drabbade på ett eller annat sätt, om vi är vakna för deras behov och söker fylla dessa i den utsträckning våra möjligheter tillåter. Det är faktiskt en fråga om att följa aposteln Petrus’ förmaning: ”Ha intensiv kärlek till varandra.” — 1 Petr. 4:8.