Ukraina

Jesus framställde en liknelse om säd som såddes i utmärkt jord och syftade därmed på sådana som utvecklar djup uppskattning av Guds ord. De ”bär frukt med uthållighet” genom att troget fortsätta att förkunna Guds budskap trots att de får utstå svåra umbäranden och lidanden. (Luk. 8:11, 13, 15) Det är inte många ställen på jorden där detta har visat sig tydligare än i Ukraina, där Jehovas vittnen har överlevt och haft framgång trots mer än 50 år av förbud och svår förföljelse.

Ukraina uppnådde 120 028 förkunnare under tjänsteåret 2001, det högsta antalet någonsin. Av dessa har mer än 56 000 lärt känna sanningen från Bibeln under de senaste fem åren. Under de två senaste åren har förkunnarna lämnat mer än 50 miljoner lösnummer, lika många som det finns invånare i landet. Avdelningskontoret får varje månad i medeltal tusen brev från intresserade människor som ber att få veta mer. För inte alltför länge sedan skulle allt detta ha varit otänkbart. Vilken seger för den rena tillbedjan!

Låt oss, innan vi bläddrar bakåt i den ukrainska historiens blad, betrakta själva landet. Förutom den symboliska jord som Jesus syftade på äger Ukraina också ypperlig bokstavlig jord. Nästan hälften av landets yta är täckt av bördig, svart mylla. Ukrainarna kallar den chernozem, ”svartjord”. Den här jordmånen har, i förening med det tempererade klimatet, gjort Ukraina till en av världens bördigaste jordbrukstrakter och frambringar sockerbetor, vete, korn, majs och andra grödor. Från uråldrig tid har Ukraina varit känt som ”Europas kornbod”.

Ukraina sträcker sig 130 mil från öster till väster och 90 mil från norr till söder och är därmed något större än Frankrike. Som kartan på sidan 123 visar ligger landet i östra Europa, norr om Svarta havet. Norra Ukraina är skogklätt. I söder breder bördiga slätter ut sig. De övergår längst i söder i de vackra Krimbergen. I väster leder utlöpare upp till de branta Karpaterna, ett hemvist för lo, björn och visent.

Det bor ungefär 50 miljoner människor i Ukraina. De är enkla, gästfria och strävsamma människor. Många talar både ukrainska och ryska. När man blir inbjuden i ett hem, är det mycket troligt att det serveras borsjtj (rödbetssoppa) och varenyky (klimp). Efter en angenäm måltid kan det bli underhållning i form av folkvisor, för många ukrainare älskar att sjunga och att spela något instrument.

Ukrainas folk har kommit i beröring med flera olika religioner. På 900-talet infördes den grekisk-ortodoxa tron. Längre fram kom islam till södra Ukraina genom ottomanska riket. Under medeltiden spred polska adelsmän den romersk-katolska läran i landet. På 1900-talet blev många ateister under kommuniststyret.

I hela landet träffar man på Jehovas vittnen. Före andra världskriget bodde emellertid de flesta av dem i västra Ukraina, som var uppdelat i fyra regioner: Volynien, Östgalizien, Karpatorutenien och Bukovina.

Sanningens säd sås i Ukraina

Bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades förr, har varit verksamma i Ukraina i mer än hundra år. C. T. Russell, en framträdande bibelforskare, gjorde sin första utlandsresa 1891 och besökte då många länder i Europa och Mellanöstern. När han var på väg till dåvarande Konstantinopel i Turkiet, gästade han också Odessa i södra Ukraina. Längre fram, 1911, höll han en serie bibliska föredrag i större städer i Europa, däribland Lviv (Lvov) i västra Ukraina.

Broder Russell anlände med tåg till Lviv, där man hade hyrt en stor lokal, känd som Folkets Hus. Det var planerat att föredraget skulle hållas den 24 mars. Nio annonser i sju lokaltidningar och stora affischer inbjöd alla att höra talet ”Sionismen i profetiorna” av ”den berömde och ärade talaren från New York” – pastor Russell. Enligt planerna skulle broder Russell hålla talet två gånger den dagen. Men en judisk rabbin från USA, som var en ursinnig motståndare till Russells arbete, telegraferade till sina bundsförvanter i Lviv och fördömde bibelforskarna. Detta uppeggade några till att försöka sätta stopp för Russells tal.

Salen var proppfull med folk både på eftermiddagen och på kvällen, men det fanns också motståndare där. En lokaltidning, Wiek Nowy, rapporterade: ”När ... [Russells] tolk tog till orda, började sionisterna föra oväsen, skrika och vissla, så att det blev omöjligt för missionären att göra sig hörd. Pastor Russell blev tvungen att lämna podiet. ... Protesterna var till och med ännu värre vid talet klockan åtta samma kväll.”

Ändå fanns det många som ville höra vad broder Russell hade att säga. De var intresserade av hans budskap och bad att få biblisk litteratur. Broder Russell kommenterade senare besöket i Lviv. Han sade: ”Gud allena vet hur hans försyn kommer att utfalla i förbindelse med dessa erfarenheter. ... Att [judarna] blir så upphetsade när ämnet förs på tal kan leda till att några sätter sig grundligare in i saken än om de hade hört oss under anständiga och ordnade förhållanden.” Fastän budskapet inte fått något omedelbart gensvar, hade frön av sanning blivit sådda, och många grupper av bibelforskare bildades längre fram, inte bara i Lviv, utan också i andra delar av Ukraina.

År 1912 satte bibelforskarnas kontor i Tyskland in en stor annons i en kalender som också var spridd i Ukraina. Annonsen uppmanade folk att läsa de tyska banden av Studier i Skriften. Resultatet blev att kontoret i Tyskland fick omkring 50 brev från människor i Ukraina som bad om både Studier i Skriften och prenumeration på Vakttornet. Kontoret hade kontakt med dessa intresserade tills kriget bröt ut 1914.

Efter första världskriget delades Ukraina mellan fyra grannländer. Kommunistryssland lade under sig mellersta och östra Ukraina och införlivade dessa områden med Sovjetunionen. Västra Ukraina delades mellan tre andra länder. Östgalizien och Volynien införlivades med Polen, Bukovina kom till Rumänien och Karpatorutenien till Tjeckoslovakien. Dessa tre länder erbjöd ett mått av religiös frihet och tillät bibelforskarna att fortsätta sitt predikande. På så sätt kom många frön av sanning först att bli sådda i västra Ukraina, frön som senare skulle gro och bära frukt.

De första fröna spirar upp

I början av 1900-talet var det många familjer från Ukraina som begav sig till USA för att söka ett bättre liv. Några läste våra på Bibeln grundade publikationer och sände dem till sina släktingar i Ukraina. Andra familjer, som blev bekanta med vad bibelforskarna lärde, återvände hem och började predika i sina hembyar. Det uppstod åtskilliga grupper av bibelforskare, som längre fram växte till församlingar. Tidigt på 1920-talet såddes frön av sanning i Östgalizien och Volynien av bibelforskare från Polen. Under tiden förde bröder från Rumänien och Moldavien (Moldova) sanningen till Bukovinaregionen.

Detta lade en god grundval för ytterligare tillväxt. Vakttornet för 15 december 1921 (engelska) rapporterade: ”Några av våra bröder har nyligen besökt [Bukovina]. ... Deras besök där under några veckor resulterade i att det organiserades sju klasser, som nu studerar banden och ’Tabernakelskuggor’. En av dessa klasser har omkring 70 medlemmar.” I byn Kolinkivtsi i Bukovina tog Stepan Koltsa emot sanningen 1922, blev döpt och började predika. Såvitt vi vet var han den förste brodern som blev döpt i Ukraina. Tio familjer förenade sig med honom längre fram. Liknande tillväxt förekom i Karpatorutenien. År 1925 fanns det ungefär 100 bibelforskare i byn Velyki Lutjky och angränsande byar. Därefter började de första heltidstjänarna predika i Karpatorutenien och leda möten i bibelforskarnas hem. Många människor blev döpta.

Oleksij Davydjuk, som varit ett vittne i många år, berättar hur folk på den tiden kom i kontakt med sanningen. Han säger: ”År 1927 tog en bybo en av våra publikationer med sig till byn Lankove i Volynien. Efter att ha läst den blev flera bybor nyfikna på lärorna om helveteselden och själen. Eftersom adressen till bibelforskarnas kontor i Lodz i Polen fanns i boken, skrev byborna ett brev och bad att någon skulle besöka deras by. En månad senare kom en broder och organiserade en bibelstudiegrupp. Femton familjer kom tillsammans i den gruppen.”

Sådan entusiasm för sanningen var vanlig under dessa tidiga år. Tänk på de här uppskattande orden i ett brev från Östgalizien till bibelforskarnas högkvarter i Brooklyn: ”De böcker ni ger ut läker många av såren hos vårt folk och leder dessa människor till ljuset. Men jag ber att ni sänder oss fler av dessa böcker.” En annan intresserad skrev: ”Jag beslöt mig för att skriva till er efter litteratur, för jag kan inte få tag i den här. En man från vår by mottog några böcker från er, men grannarna lade beslag på dem. Han fick inte ens tillfälle att läsa dem. Just nu är han och hälsar på byborna för att försöka få tillbaka sina böcker.”

Detta livliga intresse gjorde att bibelforskarna upprättade ett kontor på Pekarskagatan i Lviv. Kontoret fick många beställningar på litteratur från Östgalizien och Volynien och vidarebefordrade dem regelbundet till Brooklyn, där de expedierades.

I mitten av 1920-talet hade sanningens säd verkligen spirat upp i västra Ukraina. Många grupper av bibelforskare organiserades, och några av dem blev senare församlingar. Mycket lite av denna tidiga verksamhet finns dokumenterad, men tillgängliga rapporter visar att det 1922 var 12 personer som firade Åminnelsen i Östgalizien. År 1924 rapporterade Vakttornet att 49 personer var med vid Åminnelsen i staden Sarata i södra Ukraina. År 1927 var mer än 370 närvarande vid Åminnelsen i Karpatorutenien.

Vakttornet för 1 december 1925 (engelska) redogjorde för verket i flera olika av världens länder och skrev bland annat: ”En broder har i år sänts från Amerika till ukrainarna i Europa; ... mycket gott har uträttats bland ukrainarna i den del som kontrolleras av Polen. Det har varit stor efterfrågan på litteratur, och den ökar hela tiden.” Flera månader senare rapporterade moderupplagan av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (som nu heter Vakna!): ”Enbart i [Öst]galizien finns det tjugo klasser [församlingar]. ... Några av dem har ... organiserat och hållit möten mitt i veckan; några samlas endast på söndagar, och några är på väg att bli organiserade. Det finns hopp om att fler klasser skall kunna bildas; vad som behövs är bara en studieledare.” Allt detta visade att den ukrainska jorden i andlig bemärkelse var mycket fruktbar.

Tjänsten på fältet den första tiden

Vojtech Tjechi från Karpatorutenien döptes 1923 och blev senare heltidsförkunnare i Beregovetrakten. Han brukade cykla ut i tjänsten med en litteraturväska i handen, en annan på pakethållaren och en ryggsäck full med litteratur på ryggen. Han berättar: ”Vi blev tilldelade ett distrikt med 24 byar. Vi var 15 förkunnare, och vi måste sätta till alla klutar för att kunna arbeta igenom de här byarna med litteratur två gånger om året. Varje söndag klockan fyra på morgonen samlades vi i en av byarna. Därifrån promenerade vi eller åkte buss ett par mil ut på distriktet. Vi brukade börja tjänsten från hus till hus klockan åtta på morgonen och höll på till klockan två på eftermiddagen. Ofta begav vi oss hem till fots, och vid mötet samma kväll berättade alla glädjestrålande sina erfarenheter. Vi brukade ta genvägar genom skogarna och ta oss över floder i både bra och dåligt väder, men det var aldrig någon som klagade. Vi var glada över att få tjäna och förhärliga vår Skapare. Folk kunde se att bröderna verkligen levde som sanna kristna, beredda att gå till fots rentav fyra mil för att besöka möten eller för att predika.

Vi träffade många sorters människor i tjänsten. En gång erbjöd jag broschyren Riket som är världens hopp till en kvinna som sade att hon gärna ville ha den, men hon hade inga pengar till det bidrag som den lämnades mot. Jag var hungrig, så jag sade att om jag fick ett kokt ägg skulle hon få broschyren. Hon fick den, och jag fick äta ett ägg.”

Vid jultiden gick invånarna i Karpatorutenien från hus till hus och sjöng om Jesu Kristi födelse. Bröderna gjorde gott bruk av den sedvänjan. De tog litteratur i sina väskor och gick hem till folk och sjöng sånger om sin tro! Många tyckte om melodierna. Bröderna blev ofta inbjudna och ombedda att sjunga fler sånger. Ibland fick de pengar för att de hade sjungit, och då lämnade de glatt biblisk litteratur i stället. Följaktligen tömdes litteraturförrådet ofta under juldagarna. Dessa sångkampanjer brukade hålla på i två veckor, eftersom romerska katoliker och grekiska katoliker firar jul under olika veckor. Under senare delen av 1920-talet stod det emellertid klart för bibelforskarna att julen har ett hedniskt ursprung, och då upphörde sångkampanjerna. Bröderna upplevde stor glädje i sin intensiva predikoverksamhet, och nya grupper av förkunnare växte ständigt upp i Karpatorutenien.

De första konventen

Bibelforskarna i Karpatorutenien och där omkring höll sitt första konvent i maj 1926. Det skedde i byn Velyki Lutjky. Det var 150 närvarande, och 20 blev döpta. Året därpå bevistade 200 personer ett friluftskonvent i en park mitt i staden Uzjgorod i samma region. Snart organiserades andra konvent i olika städer i Karpatorutenien. År 1928 hade Lviv sitt första konvent. Längre fram hölls andra konvent i Östgalizien och Volynien.

I början av 1932 hölls ett konvent i byn Solotvyno i Karpatorutenien på gården till ett hus där bibelforskarna hade sina reguljära möten. Ungefär 500 var närvarande, däribland några bröder i ansvarig ställning från Tyskland. Mychajlo Tilnjak, en äldste i församlingen på platsen, berättar: ”Vi njöt i fulla drag av de väl förberedda tal som hölls av bröderna som kom till vårt konvent från Tyskland och Ungern. Med tårar i ögonen uppmanade de oss att förbli trogna under de kommande prövningarna.” Och svåra prövningar kom verkligen när andra världskriget började.

År 1937 chartrade man ett helt tåg för delegater som skulle till ett stort konvent i Prag. Det avgick från byn Solotvyno och tuffade genom hela Karpatorutenien. Det stannade vid varje station för att plocka upp delegater. På varje vagn i tåget fanns en skylt som förkunnade: ”Jehovas vittnens konvent – Prag”. Det var ett utmärkt vittnesbörd för människorna i den trakten, och de äldre kommer ihåg händelsen än i denna dag.

Man bygger lokaler för tillbedjan

Allteftersom nya grupper av bibelforskare kom till, uppstod ett behov av att bygga egna lokaler för tillbedjan. Den första möteslokalen byggdes i Dibrova i Karpatorutenien 1932. Senare byggdes två andra i Solotvyno och Bila Tserkva.

Trots att några av dessa salar förstördes under kriget och några blev beslagtagna, hade bröderna kvar sin önskan att äga egna Rikets salar. För närvarande finns 8 Rikets salar i Dibrova och 18 Rikets salar i sex närbelägna samhällen.

Översättningsarbetet tar fart

Vid slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet emigrerade många familjer från Ukraina till USA och Canada. Några av dem omfattade sanningen i sina nya länder, och åtskilliga ukrainsktalande grupper bildades. Redan 1918 publicerades Den gudomliga tidsåldersplanen på ukrainska. Ändå var det mycket mer som behövde göras för att förse den ukrainsktalande befolkningen i Ukraina och utomlands med andlig föda. I början av 1920-talet fanns ett trängande behov av en kvalificerad broder som regelbundet kunde översätta bibliska publikationer. År 1923 accepterade Emil Zarytskyj, som bodde i Canada, en inbjudan att träda in i heltidstjänsten. För honom innebar detta huvudsakligen att översätta bibliska publikationer till ukrainska. Han besökte också ukrainska, polska och slovakiska grupper i Canada och USA.

Emil Zarytskyj var född nära staden Sokal i västra Ukraina och flyttade senare till Canada med sina föräldrar. Där gifte han sig med en flicka från Ukraina som hette Marija. De uppfostrade fem barn tillsammans. Trots sitt tunga familjeansvar kunde Emil och Marija fullgöra sina teokratiska uppgifter. År 1928 köpte Sällskapet Vakttornet ett hus i Winnipeg i Canada som tjänade som central för det ukrainska översättningsarbetet.

På den tiden använde bröderna i tjänsten från hus till hus bärbara grammofoner med skivinspelningar av bibliska tal. Broder Zarytskyj inbjöds till Brooklyn för att tala in föredrag på ukrainska. På 1930-talet sändes åtskilliga ukrainska program på en halvtimme från radiostationen i Winnipeg. Under dessa utsändningar framförde Emil Zarytskyj och andra erfarna bröder viktiga offentliga tal. De åtföljdes av fyrstämmig körsång från den sångbok som hade getts ut 1928. Hundratals lyssnare uttryckte sin tacksamhet med brev och telefonsamtal.

I 40 år fullgjorde Emil Zarytskyj tillsammans med sin hustru, Marija, troget sitt uppdrag som översättare. Under den tiden översattes varje nummer av Vakttornet till ukrainska. År 1964 fick Moris Sarantjuk uppdraget att ha tillsyn över översättningsarbetet. Han och hans hustru, Ann, hade under ett antal år varit medhjälpare till broder Zarytskyj.

Det kommer andlig hjälp

Fastän vissa nitiska förkunnare var för sig hade sått och vattnat sanningens säd i hela Ukraina, var det inte förrän 1927 som ett organiserat predikoarbete började i Karpatorutenien och senare i Östgalizien. Dessförinnan hade ett stort antal böcker och småböcker spridits på rumänska, ungerska, polska och ukrainska, men predikoverksamheten hade inte rapporterats. Isolerade grupper började organiseras till församlingar, och förkunnare började predika regelbundet från hus till hus. Under de här åren kunde en stor mängd biblisk litteratur lämnas ut. År 1927 öppnades Ukrainas första litteraturdepå i staden Uzjgorod i Karpatorutenien. År 1928 fick kontoret i Magdeburg i Tyskland uppgiften att sörja för församlingar och kolportörer i distriktet Karpatorutenien, som på den tiden var en del av Tjeckoslovakien.

År 1930 upprättades ett kontor i staden Beregove, i närheten av Uzjgorod, för att ha tillsyn över bibelforskarnas arbete i Karpatorutenien. Vojtech Tjechi tjänade som tillsyningsman på det kontoret. Den här nya anordningen var till mycket stor hjälp för predikoverket.

Åtskilliga bröder från kontoren i Prag och Magdeburg visade en självuppoffrande ande. De reste ofta långa sträckor upp i Karpaterna för att föra de goda nyheterna om Guds kungarike till de mest avlägsna delarna av denna vackra trakt. En av dessa nitiska bröder var Adolf Fitzke från avdelningskontoret i Magdeburg. Han sändes ut för att predika i trakten av Rakhiv i Karpaterna. Många vittnen i de bygderna har än i denna dag varma minnen av denne trogne, försynte och anspråkslöse broder. År 2001 fanns det fyra församlingar i den trakten.

Under 1930-talet visades ”Skapelsedramat i bilder” i många städer och byar i Karpatorutenien. ”Skapelsedramat” var en åtta timmar lång förevisning av ljusbilder och film. Visningen var synkroniserad med grammofoninspelningar av kommentarer byggda på Bibeln. Erich Frost från Tyskland sändes för att hjälpa bröderna som bodde på platsen med att uppföra ”Skapelsedramat”. Före programmet delade bröderna ut löpsedlar och satte upp affischer för att inbjuda allmänheten till visningen. Intresset var stort. I staden Beregove samlades en så stor folkmassa att över ett tusen människor var tvungna att vänta på gatan. När polisen såg den stora folkhopen, var de rädda för att den skulle bli oregerlig och att man inte skulle kunna kontrollera situationen. Man övervägde därför att stoppa evenemanget men beslöt dock att inte göra det. Efter visningen kom det in många adressuppgifter från folk som ville se ”Skapelsedramat” på nytt. Detta intresse retade de religiösa ledarna i staden och förmådde dem att använda alla till buds stående medel för att motarbeta verket att predika de goda nyheterna. Trots detta fortsatte Jehova Gud att välsigna arbetet med framgång.

Under 1920- och 1930-talen hade det polska avdelningskontoret i Lodz tillsynen över Volynien och Östgalizien. År 1932 koncentrerade sig bröderna i Polen på dessa områden och gjorde återbesök hos alla prenumeranter på Vakttornet, vilkas adresser de fick från Brooklyn.

Wilhelm Scheider, som då hade tillsynen över det polska kontoret, erinrar sig: ”Ukrainarna omfattade sanningen med stor hänförelse. Grupper av intresserade växte plötsligt upp som svampar ur jorden i Östgaliziens städer och byar. Ibland blev grupperna så stora att de omfattade hela orter.”

Fastän de flesta av bröderna var fattiga, gjorde de stora uppoffringar för att skaffa sig litteratur och grammofonskivor till hjälp för dem i predikoverket och för deras egen andliga tillväxt. Mykola Volotjij från Östgalizien, som blev döpt 1936, sålde en av sina båda hästar för att köpa en grammofon. Föreställ dig vad det innebar för en bonde att sälja en häst! Han hade visserligen fyra barn att försörja, men han kom fram till att han kunde klara detta med en häst. Många nya lärde känna Jehova och kom att tjäna honom tack vare de bibliska tal och Rikets sånger på ukrainska språket som spelades upp på den grammofonen.

Wilhelm Scheider belyste hur mycket förkunnarna i Östgalizien och Volynien ökade i antal på 1930-talet. Han sade: ”År 1928 nådde vi upp till 300 förkunnare i Polen, men 1939 hade vi mer än 1 100, och hälften av dem var ukrainare, trots att verket började långt senare i deras trakter (Östgalizien och Volynien).”

För att tillvarata detta intresse och hjälpa bröderna i predikoverket sändes Ljudvik Kinitskyj från polska avdelningskontoret till Östgalizien och Volynien som resande tillsyningsman. Hans familj var från Tjortkiv i Östgalizien och hade utvandrat till USA i början av 1900-talet. Där lärde broder Kinitskyj känna sanningen. Senare återvände han till sitt hemland för att hjälpa ärliga människor där. Många bröder och systrar glömmer inte den andliga hjälp de fick av denne nitiske förkunnare. När den polska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern belades med förbud hösten 1936 och dess utgivare dömdes till ett års fängelse, förordnades broder Kinitskyj som utgivare av tidskriften Nowy Dzień (Ny Dag), som gavs ut i stället för Den Gyllne Tidsåldern, som förbjudits. År 1944 blev han arresterad av Gestapo och förd till koncentrationslägret Mauthausen-Gusen, där han dog trogen mot Jehova.

Gud drar alla slags människor

I början av 1920-talet återvände en f.d. krigsfånge vid namn Rola från Ryssland till sin hemstad Zolotyj Potik i Östgalizien. Rola gjorde bruk av sin bibel och började predika de goda nyheterna. Folk kallade honom tokig, eftersom han hade förstört alla sina religiösa avgudabilder. Prästen i staden försökte hindra Rola från att predika. Prästen besökte en polisman, Ljudvik Rodak, och sade: ”Om du ordnar så att Rola inte kan gå, så får du en liter whisky.” Polisen svarade att det inte var hans jobb att slå folk. Senare började Rola få litteraturpaket från bröder i USA. Prästen kontaktade polismannen igen och talade om för honom att ett paket med kommunistisk litteratur hade kommit till postkontoret. Nästa dag ställde sig polismannen och väntade vid postkontoret för att se vem som skulle komma och hämta paketet. Det var naturligtvis Rola. Polisen förde Rola till polisstationen och tillkallade också prästen. Denne skrek att böckerna var från Djävulen. För att avgöra huruvida litteraturen innehöll kommunistiska åsikter skickade polismannen en del av den till stadens domstol. Resten behöll han för sig själv. När han läste publikationerna insåg han att där fanns sanningen. Snart började han och hans hustru besöka bibelforskarnas möten. Han blev senare döpt och kom att bli en nitisk förkunnare. Så när prästen gjorde allt för att stoppa verket att göra lärjungar, hjälpte han oavsiktligt Ljudvik Rodak att omfatta sanningen.

Ungefär vid den här tiden flyttade en grekisk-katolsk präst och hans hustru från Lviv till USA. Kort därefter dog hustrun. I sin sorg beslöt han att ta reda på var hans hustrus själ hade hamnat. Han fick tag i adressen till några spiritister i New York. När han i ett hus sökte efter deras mötesplats, kom han av misstag att befinna sig på en annan våning, där bibelforskarna råkade ha ett möte. Där fick han veta sanningen om de dödas tillstånd. Längre fram blev han döpt och arbetade en tid på tryckeriet vid Betel i Brooklyn. Efter någon tid återvände han till Östgalizien och fortsatte att nitiskt predika de goda nyheterna.

Strålar av ljus i östra Ukraina

Som vi har sett ägde en stor del av den första predikoverksamheten rum i västra Ukraina. Hur kom sanningen till resten av landet? Skulle den andliga jorden där avkasta lika mycket som den hade gjort i västra Ukraina?

Broder Trumpi, en bibelforskare från Schweiz, kom i början av 1900-talet att arbeta som ingenjör i ett kolgruvedistrikt i östra Ukraina. Han är känd som den förste bibelforskaren i det området. Hans predikoverksamhet på 1920-talet resulterade i att det bildades en bibelstudiegrupp i byn Ljubymivskyj Post, nära staden Charkov.

År 1927 kom en annan broder från västra Europa att arbeta som ingenjör i en kolgruva i byn Kalynivka. Han hade med sig en väska full med biblisk litteratur, som han använde när han predikade för en liten grupp baptister som visade stort intresse för hoppet om Guds kungarike. Efter någon tid återvände denne broder till sitt hemland och lämnade efter sig en liten grupp som hade blivit bibelforskare. Vakttornet för 1927 (engelska) rapporterade att 18 personer hade firat Åminnelsen i Kalynivka. I grannbyn Jepifanivka var 11 närvarande. Dessutom firade 30 personer det året Åminnelsen i Ljubymivskyj Post.

Bröder från högkvarteret i Brooklyn ägnade kontinuerlig uppmärksamhet åt utvecklingen i Sovjetunionen och försökte lagligen stadfästa verket att predika Guds kungarike. Med det målet i sikte kom en kanadensisk broder, George Young, år 1928 till Sovjetunionen. Han kunde under sin vistelse besöka staden Charkov i östra Ukraina, där han organiserade ett litet tredagarskonvent för den grupp bibelforskare som fanns där. Myndigheternas motstånd gjorde att han senare måste lämna landet. Han noterade att grupper av bibelforskare vid den tiden också fanns i både Kiev och Odessa.

Broder Young rapporterade till Brooklyn om situationen i Sovjetunionen. I enlighet med broder Youngs rekommendation blev Danyjil Staruchin förordnad att representera bibelforskarna inte bara i Ukraina, utan också i övriga Sovjetunionen. Flera år före George Youngs besök hade broder Staruchin haft tillfälle att försvara Bibeln i en debatt med Anatolij Lunatjarskyj, den sovjetiske folkkommissarien för undervisningsväsendet vid den tiden. I ett brev till J. F. Rutherford vid högkvarteret i Brooklyn skrev broder Young: ”Danyjil Staruchin är nitisk och flitig. Som 15-årig pojke hade han en diskussion med en präst om Bibeln. Prästen blev så förargad att han tog sitt kors och slog pojken i huvudet med det, så att han segnade ner medvetslös. Han har fortfarande ett märke i huvudet efter slaget. Danyjil skulle ha hängts, men eftersom han var underårig fick han bara fyra månaders fängelse.” Broder Staruchin försökte få församlingen inregistrerad och få officiellt tillstånd att trycka biblisk litteratur i Ukraina, men de sovjetiska myndigheterna tillät inte detta.

I slutet av 1920-talet och under 1930-talet främjade sovjetmyndigheterna kraftigt ateismen. Religionen förlöjligades, och de som predikade för andra ansågs vara ”fosterlandets fiender”. Efter en riklig skörd 1932 konfiskerade kommunisterna allt vad byborna i Ukraina hade av livsmedel. Fler än sex miljoner människor dog i den hungersnöd som blev följden.

Rapporterna visar att de små grupperna av Jehovas tjänare bevarade sin ostrafflighet under dessa svåra tider, trots att de inte hade någon kontakt med bröder utanför landet. Somliga av dem tillbringade många år i fängelse på grund av sin tro. Familjerna Trumpi och Hauser, Danyjil Staruchin, Andrij Savenko och syster Sjapovalova är bara några få av dessa som bevarade sin ostrafflighet. Vi litar helt på att Jehova inte ”glömmer [deras] ... arbete och den kärlek [de] ... har visat mot hans namn”. (Hebr. 6:10)

Den svåra provsättningens tid

Slutet av 1930-talet kännetecknades av stora förändringar i gränserna för många länder i Östeuropa. Nazisttyskland och Sovjetunionen utvidgade sina intressesfärer och slukade mindre mäktiga länder.

I mars 1939 ockuperade Ungern Karpatorutenien med stöd av Nazisttyskland. Jehovas vittnens verksamhet förbjöds, och alla Rikets salar stängdes. Myndigheterna misshandlade bröderna brutalt och sände många i fängelse. De flesta vittnen från de ukrainska byarna Velykyj Bytjkiv och Kobyletska Poljana blev inspärrade.

När sovjettrupperna anlände till Östgalizien och Volynien 1939, stängdes Ukrainas gränser mot väst. Alltså upphörde förbindelsen med kontoret i Polen. Sedan andra världskriget hade börjat, gick organisationen under jorden. Bröderna samlades i små grupper som man kallade cirklar och fortsatte sin förkunnartjänst på ett mera försiktigt sätt.

Längre fram invaderades Ukraina av nazisttrupper. Under den tyska ockupationen började prästerskapet egga upp massorna mot Jehovas folk. I Östgalizien rasade en våldsam förföljelse. Jehovas vittnens hem fick fönsterrutorna krossade, och många bröder blev svårt slagna. Några av bröderna tvingades vintertid att stå i kallt vatten i flera timmar därför att de inte gjorde korstecknet. Några systrar fick ta emot 50 rapp av en käpp. En del bröder fick plikta med livet för att de bevarade sin ostrafflighet. Gestapo avrättade till exempel Ilja Govutjak, en heltidsförkunnare från Karpaterna. En katolsk präst hade överlämnat honom till Gestapo, därför att broder Govutjak nitiskt predikade om Guds kungarike. Det var en tid av svår provsättning. Inte desto mindre fortsatte Jehovas tjänare att stå fasta.

Jehovas vittnen hjälpte varandra, även om det ofta var farligt att göra det. I staden Stanislav (nu Ivano-Frankivsk) blev en kvinna av judisk börd och hennes två döttrar Jehovas vittnen. De bodde i ett judiskt getto. Bröderna fick veta att nazisterna planerade att avrätta alla judarna i staden, så de arrangerade en fristad åt de tre systrarna. Med risk för sina egna liv gömde vittnena dessa judiska systrar under hela tiden kriget varade.

Under andra världskriget förlorade bröderna i västra Ukraina för en tid kontakten med organisationen och blev osäkra på sitt vägval. Några trodde att andra världskrigets utbrott betydde början på Harmageddon. Den åsikten vållade för en tid oenighet bland bröderna.

Säd spirar på slagfältet

Andra världskriget förde sorg och ödeläggelse till Ukraina. Under tre år förvandlades landet till ett enormt slagfält. Allt medan stridslinjen rörde sig fram genom ukrainskt territorium, först mot öster och sedan tillbaka mot väster, blev många städer och byar fullständigt förintade. Omkring tio miljoner ukrainska medborgare dödades under dessa år, och av dessa var fem och en halv miljoner civila. Krigets fasor gjorde att många blev desillusionerade på livet och struntade i moraliska principer. Men även under dessa förhållanden fanns det några som lärde känna sanningen.

Mychajlo Dan, en ung pojke från Karpatorutenien, lyssnade till Jehovas vittnen före andra världskriget. Han tyckte om det han hörde men blev inkallad till militärtjänst 1942. Under en militärövning spred en katolsk präst en religiös broschyr bland soldaterna, där han lovade himmelskt liv för var och en som dödade åtminstone en kommunist. Detta besked förbryllade den unge soldaten. Under kriget såg han en präst som dödade människor. Detta bidrog till att övertyga honom om att Jehovas vittnen hade sanningen. Efter kriget återvände han hem, fick kontakt med Jehovas vittnen och blev döpt i slutet av 1945.

Längre fram uthärdade broder Dan fasorna i de sovjetiska fängelserna. Efter frigivningen förordnades han som äldste och tjänar nu som presiderande tillsyningsman i en av församlingarna i Karpatorutenien. När den ovannämnda broschyren kommer på tal, säger han ironiskt: ”Jag dödade inte en enda kommunist. Så jag räknar inte med att få komma till himlen, men jag ser fram emot att få leva för evigt i paradiset på jorden.”

Bördig jord bär frukt i koncentrationsläger

Som nämndes i inledningen har bördig jord förmågan att frambringa rekordskördar. När nazisterna höll Ukraina ockuperat, tog de därför den bokstavliga bördiga jorden i mellersta Ukraina och fyllde godsvagn efter godsvagn och skickade den till Tyskland.

Men andra godsvagnar innehöll också vad som senare skulle visa sig vara bördig jord, så att säga. Omkring två och en halv miljoner unga män och kvinnor togs från Ukraina att användas till tvångsarbete i Tyskland. Ett avsevärt antal av dem hamnade senare i koncentrationslägren. Där blev de bekanta med tyska vittnen, som var inspärrade på grund av sin kristna neutralitet. Inte ens i koncentrationslägren slutade vittnena med att dela med sig av de goda nyheterna till andra, både muntligen och genom sitt uppförande. En fånge erinrar sig: ”Vittnena skilde sig från de övriga i koncentrationslägret. De hade en vänlig, optimistisk framtoning. Deras uppförande visade att de hade något mycket viktigt att säga till de andra fångarna.” Under dessa år fick många människor från Ukraina sanningen tack vare tyska vittnen som satt i koncentrationslägren tillsammans med dem.

Anastasija Kazak blev bekant med sanningen i koncentrationslägret Stutthof i Tyskland. I slutet av kriget transporterades flera hundra fångar, däribland Anastasija och 14 vittnen, med en pråm till Danmark, där danska bröder sökte upp dem och sörjde för deras fysiska och andliga behov. Nitton år gammal blev Anastasija samma år döpt vid sammankomsten i Köpenhamn och vände sedan hem till östra Ukraina, där hon nitiskt fortsatte att så ut sanningens säd. På grund av sin predikoverksamhet blev syster Kazak senare fängslad på nytt och kom att tillbringa ytterligare 11 år i fångenskap.

Här är hennes råd till ungdomar: ”Vad som än händer i ert liv – svårigheter, motstånd eller andra problem – ge aldrig upp! Fortsätt att be Jehova om hans hjälp. Min erfarenhet är att han aldrig överger dem som tjänar honom.” (Ps. 94:14)

Krigets prövningar

Krig är någonting ohyggligt och grymt; det för med sig vedermöda, lidande och död för både soldater och civila. Jehovas vittnen är inte skonade från krigets förskräckliga verkningar. Men fastän de är i världen, är de ingen del av den. (Joh. 17:15, 16) De efterliknar sin Ledare, Jesus Kristus, och är strikt neutrala när det gäller politik. Jehovas vittnen har hållit fast vid den ståndpunkten i Ukraina, precis som i alla andra länder. Den har hållit dem avskilda såsom äkta kristna. Och medan världen hedrar sina krigshjältar, både levande och döda, hedrar Jehova dem som modigt bevisar sin lojalitet mot honom. (1 Sam. 2:30)

I slutet av 1944 återtog sovjettrupperna västra Ukraina, och allmän värnplikt infördes. Samtidigt bekämpade ukrainska partisangrupper både de tyska och de sovjetiska trupperna. Invånare i västra Ukraina utsattes för påtryckningar att sluta sig till partisanleden. Allt detta satte Jehovas tjänare på nya prov i deras kamp att bevara sin neutralitet. Åtskilliga bröder blev avrättade därför att de vägrade att ta del i stridigheterna.

Ivan Maksymjuk och hans son Mychajlo lärde känna sanningen genom Illja Govutjak. De blev internerade av partisanerna under kriget, därför att de vägrade att ta till vapen. Partisanerna hade också någon tid dessförinnan internerat en sovjetisk soldat. De befallde Ivan Maksymjuk att döda den fångne soldaten. De sade att om han gjorde det skulle de släppa honom fri. När broder Maksymjuk vägrade, mördade de honom. Hans son Mychajlo blev dödad på samma sadistiska sätt, och det blev också Jurij Frejuk och hans 17-årige son, Mykola.

Andra bröder blev avrättade därför att de vägrade att gå in i sovjetarmén. (Jes. 2:4) Ytterligare andra dömdes till tio års fängelse. Fängslade bröder hade mycket små chanser att överleva, för även de som levde i frihet svalt i Ukraina under efterkrigstiden. Mychajlo Dasevytj fängslades 1944 på grund av sin neutralitet. Innan han fick sitt tioåriga fängelsestraff, var han föremål för utredning under sex månader, och det gjorde att han blev fullständigt utmattad. Sjukvårdsledningen i fängelset ordinerade då ”kaloririk kost” åt honom. Så kökspersonalen tillsatte en tesked olja till hans grötportion – den enda mat som han fick. Broder Dasevytj överlevde och tjänade under 23 år i Sovjets landskommitté och senare i Ukrainas landskommitté.

Sju bröder från en församling i Bukovina vägrade 1944 att gå in i det militära. De blev dömda till mellan tre och fyra års fängelse. Fyra av dem svalt ihjäl i fängelset. Samma år dömdes fem bröder från en grannförsamling var och en till tio års fångläger i Sibirien. Bara en av dem återvände hem – de andra dog där.

Jehovas vittnens årsbok för 1947 kommenterade dessa händelser så här: ”När det nazistiska monstret drevs västerut 1944, mobiliserades alla som kunde röra sig ... i västra Ukraina för att kriget skulle få ett gynnsamt slut för Sovjetunionen. Återigen har våra bröder upprätthållit det eviga förbundets okränkbarhet och bevarat sin neutralitet. Åtskilliga fick plikta med livet för sin trohet mot Herren, och andra – den här gången var det gott och väl 1 000 – blev återigen fraktade österut till de vidsträckta slätterna på denna väldiga kontinent.”

Trots denna stora omflyttning fortsatte Jehovas vittnen att växa i antal. Antalet som var närvarande vid Åminnelsen 1946 i västra Ukraina var 5 218, däribland fyra smorda.

Tillfällig lindring

När andra världskriget var slut predikade bröderna – som hade uthärdat alla vedermödor och förblivit lojala mot Gud – ett kraftfullt budskap om hopp och uppmuntran för dem som återvände från slagfältet. Såväl återvändande soldater som före detta krigsfångar var desillusionerade men angelägna att finna en mening med livet. Därför var det många som omfattade Bibelns sanning med glädje. I slutet av 1945 blev till exempel 51 personer från Bila Tserkva i Karpatorutenien döpta i floden Tisza. Vid årets slut fanns det 150 förkunnare i den församlingen.

Vid den tiden hade det uppstått ett ömsesidigt hat mellan ukrainare och polacker i västra Ukraina och östra Polen. Det bildades åtskilliga ukrainska och polska gerillagrupper. I vissa fall mördade dessa gerillaband invånarna i hela byar, där det bodde folk av den andra nationaliteten. Sorgligt att säga dog några av bröderna i dessa massakrer.

Genom en överenskommelse mellan Sovjetunionen och Polen förflyttades längre fram ungefär 800 000 polacker från västra Ukraina till Polen, och cirka 500 000 ukrainare från östra Polen omplacerades till Ukraina. Det fanns många vittnen bland dem som hade blivit förflyttade. Hela församlingar kom till nya platser, och bröderna fick nya teokratiska uppdrag, men de betraktade förflyttningen som ett tillfälle att predika på nya distrikt. Årsboken för 1947 kommenterade: ”Allt detta flyttande fram och tillbaka har bidragit till att sanningen spridits snabbt till sådana områden dit den knappast hade nått, om det hade varit normala tider. Också alla dessa bedrövliga omständigheter har alltså gjort sitt till för att förhärliga Jehovas namn.”

När Ukrainas västgräns stängdes, vidtog bröderna åtgärder för att organisera Jehovas vittnens verksamhet i Ukraina och resten av Sovjet. Pavlo Zjatek hade tidigare blivit förordnad att tjäna som landstjänare för Ukraina och det övriga Sovjetunionen. Senare utsågs två andra nitiska bröder, Stanislav Burjak och Petro Tokar, att hjälpa honom. En kristen syster i Lviv hade ett hus, där de bodde i hemlighet och tryckte litteratur, så att hela Sovjetunionen kunde förses med andlig föda. Under stor fara fördes litteratur in från Polen för översättning och vidare tryckning i Lviv. Gång efter annan lyckades ett antal bröder och systrar få tillåtelse att besöka sina släktingar i Polen, och på väg hem hade de då i hemlighet med sig vår litteratur. Under någon tid transporterade en lokförare litteratur i ett metallskrin som gömdes i en ångpanna!

I slutet av 1945 blev broder Zjatek arresterad och dömd till tio års fängelse. Broder Burjak blev landstjänare i hans ställe.

Ny förföljelse

En broder blev i juni 1947 hejdad på gatan i Lviv. Han blev arresterad, eftersom han hade med sig tryckt litteratur som skulle delas ut till bröderna. Säkerhetstjänsten erbjöd sig att lagligen inregistrera vår organisation, om han bara skaffade fram adresserna till de vittnen som han regelbundet delade ut tryckt litteratur till. Brodern gav dem i sin oskuld adresserna till nära 30 bröder, däribland broder Burjak, som var landstjänare då. Senare blev de alla arresterade. Brodern ångrade sig uppriktigt och erkände att det var oursäktligt av honom att sätta sådan tilltro till säkerhetstjänsten.

De arresterade bröderna fördes till ett fängelse i Kiev för ytterligare undersökning och domstolsförhör. Kort efteråt dog broder Burjak i fängelset. Han hade före sin arrestering lyckats kontakta områdestjänaren, Mykola Tsyba, från Östgalizien och till honom överlåta tillsynen över arbetet i Ukraina och det övriga Sovjetunionen.

Detta var första gången som den sovjetiska säkerhetstjänsten i ett enda svep hade arresterat så många ansvariga bröder och bröder som arbetade i de underjordiska tryckerierna. Sovjetiska myndighetspersoner ansåg att vår litteratur var antisovjetisk. Vittnena blev falskeligen anklagade för verksamhet som undergrävde lag och ordning, och många dömdes till döden. Dödsdomarna förvandlades emellertid till 25 års fångläger.

Bröderna dömdes att avtjäna sina straff i Sibirien. När de frågade en advokat varför de skulle skickas så långt bort, svarade han på skämt: ”Antagligen för att ni måste predika om Gud där.” Det skulle visa sig längre fram att det verkligen var just därför!

Många ansvariga bröder blev arresterade under tiden 1947–1951. Vittnena blev inspärrade inte bara därför att de tryckte litteratur, utan också därför att de inte gick in i det militära, röstade när det var val eller skrev in sina barn i Unga pionjärer eller Komsomol (Kommunistiska ungdomsförbundet). Bara det att man var ett Jehovas vittne var skäl nog för att bli satt i fängelse. Falska vittnen trädde ofta upp vid domstolsförhandlingarna. Det var i regel grannar eller arbetskamrater som hade blivit skrämda eller mutade av säkerhetstjänsten.

Ibland var myndighetspersonerna sympatiska, fast inte öppet. Ivan Symtjuk blev arresterad och fick sitta i isoleringscell i sex månader. I cellen rådde total tystnad; han kunde inte ens höra ljudet från gatan. Därefter blev han ställd inför rätta. Men utredningsmannen hjälpte honom genom att tala om hur han skulle svara: ”Säg ingenting om var eller från vem du har fått skrivmaskiner eller litteratur! Svara inte på sådana frågor!” Och när de tog honom till förhör, kunde utredningsmannen säga: ”Ivan, ge inte upp. Ge inte upp, Ivan.”

I somliga byar fick Jehovas vittnen inte hänga upp gardiner för fönstren. Det var för att grannar och poliser lätt skulle kunna se om vittnena läste sin litteratur eller höll möten. Men bröderna fann på råd för att få andlig näring. Vakttornsstudieledarens ”podium” var ibland unikt. När brodern ledde studiet och läste Vakttornet, satt han under ett bord med en duk som nådde ner till golvet. ”Publiken” satt runt bordet, lyssnade uppmärksamt och gav sina kommentarer. Ingen kunde misstänka att de som satt runt bordet tog del i ett religiöst möte.

Vittnande inför domstolarna

Mychajlo Dan, som nämnts tidigare, blev arresterad i slutet av 1948. Vid den tiden var han gift och hade en son på ett år, och hans hustru väntade ett barn till. Under rättegången yrkade åklagaren på 25 års fängelse. När broder Dan gjorde sin slutframställning inför rätten, använde han orden i Jeremia 26:14, 15: ”Se, jag är i er hand. Gör med mig enligt vad som är gott och enligt vad som är rätt i era ögon. Men ni bör i alla händelser veta att om ni dödar mig, är det oskyldigt blod ni drar över er och över denna stad och över hennes invånare, ty i sanning, Jehova har verkligen sänt mig till er för att tala alla dessa ord för era öron.” Den varningen gick hem. Efter överläggning fattade domarna sitt beslut: Tio års fängelse och fem års förvisning till isolerat område i Sovjetunionen.

Broder Dan dömdes skyldig till fosterlandsförräderi. När han hörde detta, sade han till domarna: ”Jag är född i Ukraina under tjeckoslovakiskt styre och levde senare under den ungerska regeringen; nu har Sovjetunionen intagit vårt land, och jag är rumän till nationaliteten. Vilket fosterland är det som jag har förrått?” Den frågan lämnades naturligtvis obesvarad. Efter rättegången fick broder Dan den glada nyheten att han hade fått en liten dotter. Detta hjälpte honom att uthärda all den kränkande behandling han skulle få i östra Sovjetunionens fängelser och läger. Under senare delen av 1940-talet var det många av bröderna från Ukraina, Moldavien och Vitryssland som svalt ihjäl i de sovjetiska fängelserna. Broder Dan själv gick ner 25 kilo.

Förföljelse av systrar i Ukraina

Inte bara bröder blev förföljda och dömda till långa fängelsestraff av sovjetregimen; systrar blev lika brutalt behandlade. Så till exempel lärde Marija Tomilko känna sanningen i koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget. Längre fram återvände hon till Ukraina och predikade i staden Dnepropetrovsk. På grund av sin predikoverksamhet blev hon 1948 dömd till 25 år i ett fångläger.

En annan syster, som blev dömd till 20 års lägervistelse, erinrar sig: ”Under utredningen fick jag sitta tillsammans med många kriminella i en enda cell. Men jag var aldrig rädd för de här kvinnorna, utan predikade för dem. Till min förvåning lyssnade de uppmärksamt på mig. Cellen var full av folk. Alla sov vi på golvet, som packade sillar. Enda sättet vi kunde vända oss på var att göra det samtidigt och på given signal.”

År 1949 försåg en baptistledare i staden Zaporizhzhja säkerhetspolisen där med upplysningar som riktade sig mot fem av våra systrar, som därför blev arresterade. De blev anklagade för antisovjetisk agitation och blev var och en dömd till 25 års lägervistelse. Allt vad de ägde blev taget i beslag. Sju år av straffet avtjänade de långt inne i norra Ryssland men fick sedan amnesti. En av dessa systrar var Lidija Kurdas. Hon erinrar sig: ”Vi fick skriva hem bara två gånger om året, och breven blev minutiöst censurerade. Vi hade ingen litteratur på hela tiden.” Ändå förblev de trogna mot Jehova och fortsatte att predika de goda nyheterna om Riket.

Bröderna i Moldavien får hjälp

Också i dessa svåra tider visade vittnena varandra kärlek. År 1947 drabbades grannlandet Moldavien av svår svält. Trots att bröderna i Ukraina själva var fattiga reagerade de omedelbart när de fick höra om sina moldaviska medtroendes behov och skickade mjöl till dem. Vittnen i västra Ukraina tog emot åtskilliga vittnen från Moldavien i sina hem.

En broder som bodde i Moldavien vid den tiden minns: ”Eftersom jag var föräldralös, skulle jag få 200 gram bröd om dagen från det allmänna. Men på grund av att jag inte tillhörde Unga pionjärer fick jag inget. Vi blev mycket glada när bröderna från västra Ukraina sände oss mjöl, som räckte till fyra kilo per förkunnare.”

Försök att få verket lagligen inregistrerat i Sovjet

År 1949 ansökte tre äldste från Östgalizien (Mykola Pjatocha, Illja Babijtjuk och Mychajlo Tjumak) om att få vårt arbete lagligen inregistrerat. Kort därefter blev broder Tjumak arresterad. En av de båda övriga bröderna, Mykola Pjatocha, minns att när ansökan sändes första gången fick man inget svar. Därför lämnades en andra ansökan in till Moskva. Dokumenten översändes till Kiev. Myndighetspersoner där beviljade bröderna företräde och talade om för dem att registrering var möjlig endast om Jehovas vittnen ville samarbeta med dem. Bröderna gick naturligtvis inte med på att kompromissa i fråga om sin neutrala ställning. Snart blev dessa båda bröder också arresterade, och de blev var och en dömd till 25 års lägervistelse.

I ett särskilt meddelande från Moskva till de lokala myndigheterna i Östgalizien uppgavs det att Jehovas vittnens religiösa ”kult” är ”en uttalat antisovjetisk rörelse och kan inte förklaras laglig”. Chefen för det lokala kontoret för religiösa angelägenheter fick order om att spionera på Jehovas vittnen och rapportera till den statliga säkerhetstjänsten.

Religiösa ledare samarbetar med myndigheterna

År 1949 hänvände sig en baptistledare i Karpatorutenien till myndigheterna och klagade över att vittnena höll på att omvända hans församling. Följden blev att Mychajlo Tilnjak, äldste i församlingen på orten, arresterades och dömdes till tio års fängelse. Hans hustru blev lämnad ensam hemma med två små barn.

Att religiösa ledare handlade på det sättet hjälpte uppriktiga människor att förstå och uppskatta Jehovas vittnens arbete. År 1950 fick en ung flicka som var baptist, Vasylyna Biben, från Karpatorutenien, veta att prästen i hennes kyrka hade informerat myndigheterna om två vittnens verksamhet på hennes ort. Vittnena blev arresterade och dömda till sex års fängelse. De kom tillbaka hem efter frigivningen men visade ingen förbittring mot prästen. Vasylyna förstod att dessa vittnen verkligen älskade sin nästa. Hon blev imponerad, studerade Bibeln tillsammans med vittnena och blev döpt. Hon säger: ”Jag tackar Jehova för att jag fann den väg som leder till evigt liv.”

Förvisning till ryskt område

Sanningarna från Bibeln som Jehovas vittnen förkunnade var oförenliga med den ateistiska ideologin under det kommunistiska styret. Eftersom vittnena var väl organiserade, tryckte de och spred litteratur som främjade Guds kungarike. Dessutom spred de Bibelns läror bland grannar och släktingar. Mellan 1947 och 1950 arresterade myndigheterna över 1 000 vittnen. Inte desto mindre fortsatte bröderna att tillväxa i antal. Därför arbetade myndigheterna 1951 i hemlighet ut en plan som de trodde skulle krossa Guds folk. De skulle förvisa de återstående vittnena 500 mil österut, långt in i det ryska Sibirien.

Den 8 april 1951 förvisades mer än 6 100 vittnen från västra Ukraina till Sibirien. Lastbilar med soldater kom hem till varje familj av vittnen tidigt på morgonen. Vittnena fick bara två timmar på sig för att packa sina ägodelar för resan. De fick endast ta värdesaker och personliga tillhörigheter med sig. Alla som var hemma blev förvisade – män, kvinnor och barn. Inga undantag gjordes på grund av hög ålder eller fysisk svaghet. Skyndsamt, på en enda dag, drevs de upp i godsvagnar och skickades i väg.

De som inte var hemma vid det tillfället blev lämnade kvar, och myndigheterna sökte inte efter dem. Somliga av dem vände sig till myndigheterna och ansökte officiellt om att få förenas med sina förvisade familjer. Myndigheterna svarade inte på sådana förfrågningar, och inte heller gav de några upplysningar om vart deras anhöriga hade blivit skickade.

Förutom från Ukraina blev vittnen också förvisade från Moldavien, västra Vitryssland, Litauen, Lettland och Estland. Sammanlagt cirka 9 500 vittnen blev förvisade från dessa sex republiker. De skickades i väg under militäreskort i godsvagnar, eller egentligen boskapsvagnar, eftersom de här godsvagnarna normalt bara användes till att transportera boskap.

Det fanns ingen bland vittnena som visste vart de skulle föras. De bad, sjöng och hjälpte varandra under den långa resan. Somliga hängde ut skynken från godsvagnarna som identifierade dem med orden: ”Vi är Jehovas vittnen från Östgalizien”, eller: ”Vi är Jehovas vittnen från Lvivområdet.” När de stannade på stationerna längs vägen, kunde de lägga märke till andra sådana tåg med liknande skyltar från andra trakter i västra Ukraina. Detta hjälpte bröderna att förstå att vittnen från andra områden också var på väg att förvisas. Sådana ”telegram” styrkte bröderna under deras två till tre veckor långa färd till Sibirien.

Den här förflyttningen var tänkt att utmynna i en permanent förvisning. Planen var att Jehovas vittnen aldrig skulle få lov att lämna Sibirien. De var inte i fängelse, men de var tvungna att regelbundet anmäla sig hos de lokala registreringsmyndigheterna. Om någon inte gjorde det, blev han dömd till flera års fängelse.

När de kom fram, blev några helt enkelt avstjälpta i skogen. De fick yxor så att de kunde hugga ner träd och själva skaffa sig tak över huvudet och livets nödtorft. För att överleva de första vintrarna var vittnena ofta tvungna att gräva i marken för att bygga primitiva kojor som de täckte med grästorv.

Grygorij Melnyk, som nu tjänar som äldste på Krim, erinrar sig: ”Sedan min syster hade blivit arresterad 1947, tog myndigheterna mig ofta till förhör. De slog mig med träkäppar. Flera gånger ställde de mig mot en vägg och lät mig stå i 16 timmar. Det skedde för att tvinga mig att avge falska vittnesmål mot min äldre syster, som var ett Jehovas vittne. Jag var 16 år. Eftersom jag vägrade att vittna mot henne, hyste myndigheterna där hemma motvilja mot mig och ville bli kvitt mig.

Vi blev därför förvisade till Sibirien 1951, fastän vi, alltså mina båda yngre bröder, min yngre syster och jag själv, inte hade några föräldrar. De hade redan dött, och mina två äldre syskon avtjänade tioåriga fängelsestraff. Vid 20 års ålder axlade jag nu ansvaret att ta hand om mina båda yngre bröder och en syster.

Jag tänker ofta på de två första åren i Sibirien, då vi levde på potatis och te. Vi drack vårt te ur sopptallrikar, eftersom koppar var en lyx på den tiden. Men jag kände mig mycket väl till mods andligen. Jag satte i gång med offentliga möten bara någon dag efter vår ankomst. Senare började vi också ha skolan i teokratisk tjänst. Det var inte lätt för mig att fullgöra sådana ansvarsuppgifter, eftersom jag måste sörja för mina båda yngre bröder och en syster genom slitsamt fysiskt arbete.” Trots dessa vedermödor bevarade familjen Melnyk sin trohet mot Jehova och hans organisation.

Myndigheterna i Sibirien ville hindra kontakter mellan lokalbefolkningen och de vittnen som snart skulle anlända. De spred därför ett rykte om att det skulle komma kannibaler till Sibirien. Så kom då den första gruppen av vittnen. De måste vänta flera dagar på att få logi i byarna i trakten. De satte sig i det fria på stranden till den frusna floden Tjulym. Fastän det var i mitten av april, var snötäcket fortfarande tjockt. Bröderna gjorde upp en stor eld, värmde sig, sjöng sånger, bad och berättade erfarenheter från sina resor. Till deras förvåning var det ingen av byborna som kom dit. I stället stängde byborna alla dörrar och fönster till sina hus och bjöd inte in vittnena. På tredje dagen närmade sig emellertid de modigaste av byborna, utrustade med yxor, och började samtala. De trodde faktiskt i början att det var kannibaler som hade kommit dit! Men de fattade snart att det inte låg någon sanning i detta.

År 1951 planerade myndigheterna att också förvisa vittnen från Karpatorutenien. De lät till och med föra dit tomma godsvagnar. Men av någon okänd anledning återkallade de beslutet att förvisa bröderna. Karpatorutenien blev ett av de viktigaste områdena där man under förbudstiden framställde litteratur för hela Sovjetunionen.

Enheten bibehålls

Eftersom de flesta av bröderna blev förvisade till Sibirien, var det många av de kvarlämnade som förlorade kontakten med organisationen. För Marija Gretjyna från Tjernivtsi, till exempel, dröjde det mer än sex år innan hon fick kontakt med organisationen eller medtroende. Ändå fortsatte hon att förlita sig på Jehova och förblev trogen. Från 1951 till mitten av 1960-talet var de flesta av bröderna antingen fängslade eller förvisade, så det blev nödvändigt för systrar att ta ledningen i många församlingar.

Mychajlo Dasevytj var ögonvittne till dessa händelser och drar sig till minnes: ”Förvisningen till Sibirien berörde mig inte direkt, för när listorna över dem som skulle förvisas höll på att upprättas, befann jag mig fortfarande i Ryssland, där jag avtjänade ett fängelsestraff. Kort efter det att jag hade återvänt till Ukraina sändes flertalet vittnen från min trakt till Sibirien. Jag måste därför söka efter enskilda vittnen som hade förlorat kontakten med organisationen och organisera dem i bokstudiegrupper och församlingar. Det innebar att jag började fullgöra en kretstillsyningsmans plikter, fastän det inte fanns någon som hade tilldelat mig uppgiften. Jag brukade besöka alla församlingarna varje månad, samla in rapporter och fördela den litteratur vi fortfarande hade kvar mellan församlingarna. Systrar utförde ofta församlingstjänares arbete, och i somliga områden tog de sig an kretstjänarnas plikter, eftersom det inte fanns några bröder. Av säkerhetsskäl höll vi alla möten med församlingstjänarna i vår krets på kyrkogårdar om natten. Vi visste att folk i allmänhet var rädda för de döda, så vi var säkra på att ingen skulle komma och störa oss. Vi brukade då viska när vi talade med varandra. En gång viskade vi för högt, när två män passerade kyrkogården. De började springa därifrån så fort de kunde. De måste ha trott att det var de döda som talade!”

Mykola Tsyba, som var landstjänare på den tiden, fortsatte efter förvisningen 1951 att i hemlighet trycka biblisk litteratur i en bunker. År 1952 kom säkerhetstjänsten på var han befann sig och arresterade honom. Han fick tillbringa många år i fängelse. Broder Tsyba förblev trogen ända till sin död 1978. Flera andra bröder som hjälpte broder Tsyba blev också arresterade.

Under den tiden hade bröderna ingen kontakt med andra länder. De kunde följaktligen inte få den aktuella litteraturen i tid. En gång var det möjligt för några bröder att komma över ett förråd av Vakttornet på rumänska för åren 1945 till 1949. Inhemska bröder översatte tidskrifterna till ukrainska och ryska.

De vittnen i Ukraina som inte hade blivit förvisade eller fängslade visade stor omsorg om sina medtroende. De gjorde stora ansträngningar för att ställa samman en lista över dem som var fängslade för att kunna skicka dem varma kläder, mat och litteratur. Jehovas vittnen i Karpatorutenien, till exempel, höll kontakt med bröder i 54 fångläger över hela Sovjetunionen. Många församlingar hade en extra bidragsbössa med texten ”Goda förhoppningar”. Pengarna som kom in i den bössan användes till att sörja för dem som befann sig i fängelse. Det var till stor uppmuntran för dessa trogna och självuppoffrande bröder som var i frihet att från fängelser och läger få ta emot brev som uttryckte innerlig uppskattning och som dessutom innehöll rapporter om deras tjänst på fältet.

Omständigheterna förbättras

Sedan Sovjetunionens ledare, Josef Stalin, hade dött, blev inställningen till vittnena bättre. Från 1953 kungjordes en amnesti i Sovjet som möjliggjorde att vissa bröder blev frigivna. Längre fram bildades en statlig kommission som på nytt gick igenom de straff som hade utdömts. Följden blev att många bröder släpptes fria. Andra fick sina fängelsetider förkortade.

Under de närmaste åren därefter frigavs de flesta av de fängslade vittnena. Men amnestin gällde inte dem som blivit förvisade 1951. I somliga fängelser och läger fanns det fler som hade blivit Jehovas vittnen sedan de kommit dit än sådana som var vittnen från början. Denna tillväxt uppmuntrade bröderna och övertygade dem om att Jehova sannerligen hade välsignat dem för att de under denna tid hade intagit en sådan fast ståndpunkt.

Många bröder kunde återvända hem efter frigivningen. Det gjordes stora ansträngningar för att finna de vittnen som hade förlorat kontakten med organisationen. Volodymyr Volobujev, som bodde i Donetskområdet, drar sig till minnes: ”Fram till min nästa arrestering 1958 kunde jag leta reda på och hjälpa cirka 160 vittnen som hade blivit isolerade och förlorat kontakten med organisationen.”

Att det utlystes amnesti betydde inte att bröderna fick större frihet att predika. Många bröder och systrar blev frigivna men blev snart dömda igen till långa fängelsestraff. Så till exempel avtjänade Marija Tomilko från Dnepropetrovsk bara 8 år av sitt 25-åriga fängelsestraff, och det berodde på amnestin i mars 1955. Men tre år senare blev hon dömd på nytt till tio års fängelse och fem års förvisning. Varför? Rättens domskäl löd: ”Hon innehade och läste litteratur och handskrivet material av jehovistiskt innehåll” samt ”var verksam med att sprida jehovistiska uppfattningar bland sina grannar”. Sju år senare släpptes hon fri därför att hon hade blivit rörelsehindrad. Syster Tomilko uthärdade alla slags prövningar och har förblivit trogen fram till denna dag.

Kärleken tryter aldrig

Myndigheterna ansträngde sig till det yttersta för att skilja Jehovas vittnens familjer åt. Säkerhetspolisen bemödade sig ofta om att ställa vittnena inför ett val: antingen Gud eller familjen. Men i de flesta fall visade Jehovas folk att de var lojala mot Jehova också när de stod inför den svåraste provsättning.

Ganna Bokotj från Karpatorutenien, vars man Nutsu blev arresterad för sitt nitiska predikoarbete, erinrar sig: ”När min man var i fängelset, fick han utstå otaliga illvilliga förolämpningar. Han fick sitta sex månader i isoleringscell, där han inte hade någon säng, bara en stol. Han blev brutalt slagen och fick knappt någon mat. På några månader blev han mycket mager och gick ner till 36 kilo, hälften av sin normala vikt.”

Hans trogna hustru lämnades ensam med deras lilla dotter. Myndigheterna pressade broder Bokotj för att tvinga honom att kompromissa i fråga om sin tro och samarbeta med dem. Det krävdes att han skulle välja mellan sin familj och döden. Broder Bokotj svek inte sin övertygelse, utan förblev trogen mot Jehova och hans organisation. Han tillbringade 11 år i fångenskap, och efter frigivningen fortsatte han att utföra sin kristna verksamhet som äldste och senare som kretstillsyningsman till sin död 1988. Han hämtade ofta styrka från orden i Psalm 91:2: ”Jag skall säga till Jehova: ’Du är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, på vilken jag skall förtrösta.’”

Låt oss betrakta ett annat exempel på oförtrutet uthärdande. Jurij Popsja var resande tillsyningsman i Karpatorutenien. Tio dagar efter sitt bröllop blev han arresterad. Någon smekmånad blev det knappast tal om. I stället fick han tillbringa tio år i fängelse i Mordvinska republiken i Ryssland. Hans trogna hustru, Marija, besökte honom fjorton gånger och fick då resa ungefär 150 mil i vardera riktningen. Broder Popsja tjänar nu som äldste i en av församlingarna i Karpatorutenien, och hans älskade Marija stöder honom troget och kärleksfullt.

Ytterligare ett exempel på uthärdande under prövning är ett gift par, Oleksij och Lidija Kurdas, som bodde i staden Zaporozh’ye. De blev arresterade i mars 1958, 17 dagar efter det att deras dotter Galyna hade fötts. Fjorton andra blev också arresterade i området. Broder Kurdas dömdes till 25 år i fångläger, och hans hustru fick tio år. Man skilde dem åt – Oleksij sändes till läger i Mordvinska republiken, och Lidija med deras lilla dotter skickades till Sibirien.

Så här beskriver syster Kurdas den tre veckor långa resan från Ukraina till Sibirien: ”Det var fruktansvärt. Det var jag och min dotter och dessutom Nadija Vysjniak med sin baby, som hade fötts bara några dagar innan i fängelset under häktningstiden, samt två andra systrar. Vi sattes alla sex i ett godsvagnsutrymme som var beräknat för endast två fångar. Vi lade våra barn i underkojen, och vi vuxna satt hopkrupna i överkojen under hela resan. Vi levde på bröd, salt sill och vatten. Maten var endast avsedd för fyra vuxna fångar. Vi fick ingen mat åt våra barn.

När vi kom fram dit vi skulle, placerades jag på fängelsesjukhuset med mitt barn. Jag träffade flera systrar där och berättade för dem att förhörsledaren hade hotat att ta ifrån mig min dotter och sända henne till ett barnhem. På något sätt lyckades systrarna informera bröder som var ortsbor om min belägenhet. Senare kom Tamara Burjak (nu Ravljuk), som var 18 år, till sjukhuset i lägret för att hämta min dotter, Galyna. Det var första gången jag såg Tamara. Det var mycket plågsamt att behöva lämna ifrån mig min älskade lilla flicka till en person som jag aldrig hade träffat förut, även om hon var min andliga syster. Men när systrar i lägret berättade om hur lojala och trofasta de var i familjen Burjak, var det en stor tröst för mig. Min dotter var fem månader och arton dagar gammal när jag lämnade henne i Tamaras vård. Det var inte förrän sju år senare som jag återförenades med min dotter.

År 1959 kungjordes en ny amnesti i Sovjet. Den gällde kvinnor som hade barn under sju års ålder. Men fängelseledningen sade till mig att jag måste avsäga mig min tro först. Det gick jag inte med på och blev alltså tvungen att stanna kvar i fånglägret.”

Broder Kurdas blev frigiven 1968, vid 43 års ålder. Sammanlagt avtjänade han 15 år i fängelse på grund av sanningen, därav 8 år i en anstalt med speciell säkerhetskontroll. Till sist kom han tillbaka till Ukraina, till sin fru och sin dotter. Äntligen var familjen återförenad. Galyna kröp upp i hans knä och sade: ”Pappa, nu måste vi få ta igen alla år som jag inte kunnat sitta i ditt knä.”

Sedan började familjen Kurdas flytta från den ena platsen till den andra, eftersom myndigheterna hela tiden jagade bort dem från deras bostad. Först bodde de i östra Ukraina, sedan i västra Georgien och i norra Kaukasien. Till slut flyttade de till Charkov, där de fortfarande lever ett lyckligt liv. Galyna är nu gift. De fortsätter alla troget att tjäna sin Gud, Jehova.

Ett aktningsvärt exempel på tro

Ibland varade svåra trosprov i månader, år eller till och med årtionden. Vi kan ta ett exempel. Jurij Kopos föddes och växte upp inte långt från den vackra karpatorutenska staden Khust. År 1938, när han var 25 år, blev han ett Jehovas vittne. År 1940, under andra världskriget, dömdes han till åtta månaders fängelse därför att han vägrade att gå in i den ungerska armén som stödde nazistregimen. I Karpatorutenien tillät inte lagen på den tiden att man avrättade ”samvetsömma”. Bröderna sändes därför till fronten, där nazisternas lag tillät sådana avrättningar. År 1942 sändes broder Kopos under militäreskort tillsammans med andra fångar, däribland 21 andra vittnen, till fronten nära Stalingrad i Ryssland. De sändes dit för att avrättas. Men kort efter det att de hade kommit dit började sovjetarmén anfalla. Den tillfångatog de tyska trupperna och även bröderna. Vittnena sändes till ett sovjetiskt fångläger, där de var kvar till 1946, då de blev frigivna.

Broder Kopos återvände hem och tog aktiv del i predikoverket på sitt hemmadistrikt. Sovjetmyndigheterna dömde honom därför 1950 till 25 år i fångläger. En amnesti senare medgav emellertid att han släpptes efter sex år.

När broder Kopos blev fri var han 44 år och planerade att gifta sig med Ganna Sjysjko. Hon var också ett vittne och hade nyligen blivit frigiven efter att ha avtjänat ett tioårigt fängelsestraff. De lämnade in en ansökan om registrering av sitt äktenskap. Kvällen före den tilltänkta bröllopsdagen blev de arresterade på nytt och dömda till tio års fångläger. De överlevde emellertid alla dessa vedermödor. Deras kärlek uthärdade allt, till och med ett tioårigt uppskov med giftermålet. (1 Kor. 13:7) Efter frigivningen 1967 blev de till sist gifta.

Men detta är inte slutet på historien. År 1973 är broder Kopos 60 år. Nu blir han arresterad på nytt och dömd till fem års lägervistelse och sedan fem års förvisning. Förvisningstiden avtjänade han tillsammans med sin hustru, Ganna, på en plats i Sibirien 500 mil från sin hemstad Khust. Det fanns ingen landsvägs- eller järnvägsförbindelse dit. Det gick bara flyg. Broder Kopos återvände hem till Khust tillsammans med sin hustru 1983. Ganna dog 1989, och broder Kopos fortsatte troget att tjäna Jehova fram till sin död 1997. Han avtjänade 27 år i olika fängelser och läger och 5 år i förvisning – sammanlagt 32 år.

Denne anspråkslöse och saktmodige man tillbringade så gott som ett tredjedels sekel i sovjetiska fängelser och arbetsläger – ett enastående exempel på tro som med all tydlighet visar att fiender inte kan göra slut på Guds lojala tjänares ostrafflighet.

Tillfällig disharmoni

Mänsklighetens fiende, Satan, Djävulen, använder många metoder för att strida mot dem som utövar sann tillbedjan. Förutom att han använder fysiskt våld försöker han främja tvivel och vålla söndring bland bröderna. Detta framgår särskilt tydligt i Jehovas vittnens historia i Ukraina.

Jehovas vittnen blev skoningslöst trakasserade under 1950-talet. Myndigheterna sökte ständigt spåra upp lokaler där man tryckte litteraturen. Ansvariga bröder arresterades ideligen. Därför måste de bröder som tog ledningen i att utöva tillsyn ersättas gång efter annan, rentav så ofta som efter några månader.

Säkerhetspolisen insåg att Jehovas vittnen inte kunde tystas genom förvisning, fängelse, fysiskt våld eller tortyr, och därför prövade den nya taktiska grepp. Den försökte splittra organisationen inifrån genom att så frön av misstro och tvivel bland bröderna.

Under mitten av 1950-talet upphörde säkerhetstjänsten med att arrestera alla verksamma och ansvariga bröder för att i stället spionera på dem. Dessa bröder blev regelbundet kallade till säkerhetspolisens kontor. De blev lovade pengar och snabb befordran om de samarbetade. Vägran att samarbeta skulle leda till fängelse och förnedring. Några få, som saknade tro på Gud, lät fruktan eller girighet få dem att kompromissa. De blev kvar i organisationens led och informerade säkerhetspolisen om Jehovas vittnens verksamhet. De utförde också lydigt myndigheternas instruktioner för att få oskyldiga bröder att framstå som förrädare i andra trogna bröders ögon. Allt detta främjade en anda av misstro bland många av bröderna.

Pavlo Zjatek fick lida mycket till följd av misstro och obefogade misstankar av det här slaget. Denne ödmjuke och nitiske broder satt många år i fångläger och ägnade hela sitt liv åt Jehovas tjänst.

Broder Zjatek var landstjänare i mitten av 1940-talet. Han blev arresterad och satt tio år i ett fängelse i västra Ukraina. Han släpptes 1956, och 1957 återupptog han sitt arbete som landstjänare. Landskommittén bestod av broder Zjatek och åtta bröder till: fyra från Sibirien och fyra från Ukraina. Dessa bröder hade tillsynen över arbetet att predika om Guds kungarike i hela Sovjetunionen.

På grund av de väldiga avstånden och den ständiga förföljelsen kunde dessa bröder inte upprätthålla ett gott kommunicerande eller ha regelbundna möten. Det spreds med tiden rykten och skvaller om broder Zjatek och de andra kommittémedlemmarna. Det sades att broder Zjatek samarbetade med säkerhetspolisen, att han hade byggt ett stort hus åt sig själv för medel som skulle använts till att främja predikoverket och att han hade blivit sedd i militäruniform. Dessa rapporter samlades i en pärm och sändes till områdes- och kretstillsyningsmän i Sibirien. Inte en enda av dessa anklagelser var sann.

Till slut, i mars 1959, upphörde några kretstillsyningsmän från Sibirien med att sända in sina rapporter över tjänsten på fältet till landskommittén. De som avskilde sig gjorde detta utan att rådfråga huvudkontoret. De följde inte heller sådana bröders ledning som var förordnade att öva tillsyn i församlingarna. Detta vållade under några års tid splittring i Jehovas vittnens led i Sovjetunionen.

De bröder som hade avskilt sig övertalade andra kretstillsyningsmän att inta en liknande hållning. Följden blev att somliga kretsars månadsrapporter över tjänsten på fältet sändes till de bröder som hade avskilt sig i stället för till den förordnade landskommittén. De flesta bröder i församlingarna visste inte att deras rapporter över tjänsten på fältet inte hade kommit fram till landskommittén, så församlingarnas verksamhet påverkades inte. Broder Zjatek gjorde åtskilliga resor till Sibirien, varefter flera kretsar på nytt började sända sina rapporter över tjänsten till landskommittén.

Tillbaka till teokratisk organisation

När broder Zjatek den 1 januari 1961 återvände från en tjänsteresa till Sibirien, blev han arresterad på tåget. Han blev återigen dömd till tio års fängelse, men den här gången i ett ”specialfångläger” i Mordvinska republiken. Varför var det här lägret så ”speciellt”?

Att bröderna fick avtjäna sina fängelsestraff i olika fångläger gjorde det möjligt för dem att predika för andra fångar, och många blev vittnen. Detta oroade myndigheterna. Följaktligen beslöt de att samla framträdande vittnen i ett enda läger, så att de inte skulle kunna predika för andra. Mot slutet av 1950-talet placerade man mer än 400 bröder och omkring 100 systrar från olika fångläger i Sovjetunionen i två fångläger i Mordvinska republiken. Bland fångarna fanns bröder från landskommittén och dessutom krets- och områdestillsyningsmän som hade avskilt sig från Jehovas kanal eller förbindelseled. När dessa bröder såg att broder Zjatek också var fängslad, insåg de att det fanns föga grund för att tro att han hade samarbetat med säkerhetstjänsten.

Med anledning av broder Zjateks arrestering hade anordningar redan gjorts för att Ivan Pasjkovskyj skulle ta över arbetet som landstjänare. Sommaren 1961 hade broder Pasjkovskyj ett sammanträffande med ansvariga bröder från Polen och förklarade då att det förekom oenighet bland bröderna i Sovjet. Han frågade om Nathan H. Knorr från högkvarteret i Brooklyn skulle vilja skriva ett brev som visade att man där stödde broder Zjatek. Så småningom, 1962, fick broder Pasjkovskyj en kopia av brevet till Jehovas vittnen i Sovjetunionen, daterat den 18 maj 1962. Det löd: ”Upplysningar som gång efter annan kommer mig till handa tyder på att ni bröder i Sovjetunionen fortsätter att bevara er starka önskan att vara trogna tjänare åt Jehova Gud. Men somliga av er har haft problem när ni försökt bevara enheten med era bröder. Jag tror att detta beror på bristande möjligheter att kommunicera och att somliga som är motståndare till Jehova Gud avsiktligt låter sprida falsk information. Nu skriver jag för att låta er veta att Sällskapet erkänner broder Pavlo Zjatek och de bröder som samarbetar med honom som de ansvariga kristna tillsyningsmännen i Sovjetunionen. Både kompromisser och ytterlighetsuppfattningar bör förkastas. Vi måste ha ett sunt sinne, vara resonliga och anpassbara men också stå fasta för Guds principer.”

Detta brev jämte det faktum att broder Zjatek var dömd till tio års fängelse bidrog till att ena Jehovas folk i Sovjetunionen. Många av de bröder som avskilt sig och som nu satt i fängelser och fångläger började på nytt förena sig med organisationen. De förstod att broder Zjatek inte hade förrått organisationen och att högkvarteret stödde honom helt och fullt. När dessa fängslade bröder skrev till sina familjer och vänner, uppmuntrade de sina äldste i hemförsamlingarna att kontakta de bröder som förblivit trogna och att börja rapportera verksamheten i tjänsten på fältet. Under det påföljande årtiondet följde de flesta av de bröder som avskilt sig detta råd, även om målet att uppnå fullständig enhet, som vi skall se, hela tiden bara tycktes skymta i fjärran.

Att förbli lojal i fångläger

Livet var hårt i fånglägren. Ändå klarade sig fängslade vittnen bättre än övriga fångar tack vare sin andlighet. De hade litteratur, och de kommunicerade med mogna medtroende. Allt detta bidrog till en god anda och andlig tillväxt. I ett fångläger grävde systrarna ner litteratur i marken så skickligt att ingen kunde hitta den. En inspektör sade en gång att om man skulle bli kvitt all ”antisovjetisk litteratur” på området, skulle man behöva gräva upp marken runt fängelset till två meters djup och sålla jorden! Fängslade systrar studerade tidskrifterna så grundligt att somliga av dem till och med nu, 50 år senare, kan läsa upp ur minnet delar av dessa artiklar i Vakttornet.

Bröderna och systrarna bevarade sin lojalitet mot Jehova och kompromissade inte i fråga om bibliska principer trots de prövande omständigheterna. Marija Gretjyna, som tillbringade fem år i fångläger på grund av sin predikoverksamhet, berättar så här: ”Sedan vi fått Vakttornet med artikeln ’Oskuld genom respekt för blodets helgd’, beslöt vi att inte äta i fånglägrets matsal när det serverades kött. Ofta hade blodet i kött som åts i lägren inte fått rinna av på tillbörligt sätt. När uppsyningsmannen vid vårt fängelse kom underfund med varför vittnena inte åt vissa måltider, bestämde han sig för att tvinga oss att frångå våra principer. Han befallde att kött skulle serveras morgon, middag och kväll varje dag. I två veckor åt vi ingenting annat än bröd. Vi litade fullständigt på Jehova i vetskapen om att han ser allt och vet hur länge vi är i stånd att uthärda. Vid slutet av den andra veckan av sådant ’kosthåll’ kom uppsyningsmannen på andra tankar och började servera oss grönsaker, mjölk och till och med lite smör. Vi såg att Jehova verkligen sörjer för oss.”

Hjälp att uthärda

I jämförelse med andra fångar bevarade bröderna en mycket positiv och förtröstansfull syn på livet. Det satte dem i stånd att uthärda eländet i de sovjetiska fängelserna.

Broder Oleksij Kurdas, som tillbringade många år i fångenskap, berättar: ”Det som hjälpte mig att uthärda var en stark tro på Jehova och hans kungarike, att jag deltog i den teokratiska verksamheten i fängelset och att jag bad regelbundet. En annan sak som hjälpte mig var min övertygelse att jag handlade på ett sätt som behagade Jehova. Jag höll mig också sysselsatt. Långtråkighet är det som alla fångar fasar för. Den kan bryta ner ens personlighet och vålla psykiska störningar. Därför såg jag till att hålla mig upptagen med teokratiska angelägenheter. Jag beställde också alla böcker som fanns i fängelsets bibliotek om världshistoria, geografi och biologi. Jag sökte efter sådant material som gav stöd åt min syn på livet. På så sätt kunde jag stärka min tro.”

År 1962 satt Sergij Ravljuk tre månader i isoleringscell. Han kunde inte tala med någon, inte ens fångvaktarna. För att inte förlora förståndet började han påminna sig alla skriftställen han kände till. Han kom ihåg mer än tusen bibelverser och skrev ner dem på pappersbitar med ett blyertsstift. Det fanns en urholkning i golvet där han gömde stiftet. Han påminde sig också mer än 100 titlar på artiklar i Vakttornet, som han hade studerat tidigare. Han gjorde beräkningar av datum för Åminnelsen för 20 år framåt. Allt detta hjälpte honom att uthärda inte bara i mentalt avseende, utan också andligen. Det höll hans tro på Jehova levande och stark.

Fångvaktare som ”hjälpte till”

Trots att säkerhetspolisen gjorde allt för att sätta stopp för vår litteratur, slank den igenom alla barriärer och nådde även bröderna i fångenskap. Detta insåg också fångvaktarna. Gång efter annan gjorde de en grundlig undersökning av alla celler, då de bokstavligen snokade igenom varje skrymsle. I sina ansträngningar att finna litteratur brukade vakterna också regelbundet flytta fångar från en cell till en annan. Vid sådana omflyttningar blev fångarna grundligt genomsökta, och om man träffade på litteratur blev den konfiskerad. Hur kunde bröderna hindra att litteraturen upptäcktes?

Vanligen gömde bröderna litteraturen i kuddar, madrasser, skor och under kläderna. I vissa läger skrev de av exemplar av Vakttornet med ytterst liten stil. När fångarna flyttades från en cell till en annan, slog de ibland in en miniatyrtidskrift i plast och gömde den under tungan. På så sätt kunde de ha kvar sin knappa andliga föda och hela tiden få andlig näring.

Vasyl Bunga tillbringade många år i fångenskap för sanningens skull. Tillsammans med sin cellkamrat, Petro Tokar, utrustade han en verktygslåda med dubbelbotten. Där inne gömde de originalexemplar av vissa publikationer som smugglades in i fängelset. De här bröderna var snickare, och de fick ha hand om verktygslådan när de utförde snickeriarbeten inne i fängelset. När de kvitterade ut lådan, tog de ut originaltidskriften och gjorde kopior. Efter dagens arbete lades tidskriften tillbaka i verktygslådan. Fängelsedirektören förvarade verktygslådan under tre lås och bakom två låsta dörrar, eftersom fångar skulle kunna använda sågar, mejslar och andra snickarverktyg som vapen. När vakterna gjorde sina razzior efter biblisk litteratur, hade de följaktligen ingen tanke på att kontrollera den låsta verktygslådan, som hölls i tryggt förvar av fängelsedirektören.

Broder Bunga kom på ett annat sätt att gömma originalexemplar av litteraturen. Eftersom han hade dålig syn, ägde han flera par glasögon. Varje fånge fick bara ha ett par åt gången. De andra glasögonen måste förvaras på ett särskilt ställe, och fångarna kunde byta till ett annat par ifall det var nödvändigt. Broder Bunga gjorde särskilda fodral för sina glasögon. Där lade han originalexemplaren av publikationerna, som var i miniatyr. När bröder behövde kopiera tidskrifterna, gick han helt enkelt till fångvaktarna och bad om andra glasögon.

Det förekom situationer då det var tydligt att endast änglarna kunde skydda litteraturen mot att komma i klorna på fångvaktarna. Broder Bunga kommer ihåg en gång när Tjeslav Kazlauskas tog med sig 20 tvålar till fängelset. Hälften av dem var fyllda med våra publikationer. Fångvaktaren tog tio slumpvisa prov ur högen av tvålar och stack en nål genom dem. Han stack inte hål på någon enda av de tvålar som innehöll litteratur.

Ihärdiga ansträngningar att hålla ihop

Från 1963 kunde bröder i landskommittén regelbundet sända rapporter över tjänsten på fältet till Brooklyn. Det ordnades också med att bröderna kunde få publikationerna på mikrofilm. På den tiden fanns det 14 kretsar i hela Sovjetunionen, och 4 av dessa fanns i Ukraina. Allteftersom Guds folk tillväxte i antal, bildades sju områden i Ukraina. Av säkerhetsskäl benämndes varje område med ett flicknamn. Området i östra Ukraina kallades Alla, i Volynien Ustyna och i Östgalizien Ljuba. I Karpatorutenien fanns det områden som hette Katja, Chrystyna och Masja.

Under tiden fortsatte KGB (den statliga säkerhetspolisen) sina ansträngningar att bryta ner vittnenas enhet. En chef för ett KGB-kontor skrev till sin överordnade: ”I syfte att intensifiera splittringen inom sekten arbetar vi för att undertrycka de jehovistiska ledarnas fientliga verksamhet, att misskreditera dem i deras trosfränders ögon och att skapa en atmosfär av misstro bland dem. KGB-kontoren har gjort anordningar som bidragit till att splittra denna sekt i två grupper som står emot varandra. En grupp består av efterföljare till jehovistledaren Zjatek, som för närvarande avtjänar ett fängelsestraff, och den andra gruppen består av anhängare till den så kallade oppositionen. Dessa omständigheter har skapat gynnsamma betingelser och förutsättningar för en ideologisk söndring bland de vanliga medlemmarna och för ytterligare upplösning av de organisatoriska enheterna.” Brevet medgav därpå att KGB:s ansträngningar stötte på svårigheter. Det fortsatte: ”De mest reaktionära av de jehovistiska ledarna gör föranstaltningar för att motverka våra åtgärder, i det att de försöker att på alla möjliga sätt konsolidera sina organisatoriska enheter.” Ja, bröderna fortsatte sitt arbete med att hålla ihop organisationen, och Jehova välsignade deras ansträngningar.

KGB presenterade ett falskt brev för de bröder som hade avskilt sig. Det föregavs komma från broder Knorr och stödde tanken att man skulle bilda en separat, oberoende organisation av Jehovas vittnen. Man hänvisade till fallet med Abraham och Lot, när de delade på sig, som ett exempel på en tillåten separation från organisationens kanal eller förbindelseled. Detta brev skickades runt i hela Sovjetunionen.

Trogna bröder sände en kopia av brevet till Brooklyn, och 1971 kom ett svar som avslöjade brevet som en ren och skär förfalskning. I ett brev riktat till de bröder som fortfarande höll sig avskilda från resten av Guds folk framhöll broder Knorr följande: ”Den enda förbindelseled som Sällskapet använder är den som går genom de förordnade tillsyningsmännen i ert land. Inga individer i ert land förutom dessa förordnade tillsyningsmän är bemyndigade att ta någon som helst ledning bland er. ... Jehovas sanna tjänare är en förenad grupp. Jag hoppas därför verkligen och ber om att ni alla må återvända till den kristna församlingens enhet under de förordnade tillsyningsmännen och att vi som en enad skara må ta vår del i arbetet med att vittna.”

Detta brev gjorde mycket för att ena bröderna. Inte desto mindre försökte somliga alltjämt på egen hand etablera kontakt med högkvarteret, eftersom de fortfarande inte litade på den existerande kanalen eller förbindelseleden. Dessa bröder som höll sig avskilda beslöt därför att företa ett prov. De sände en tiorubelssedel till Brooklyn och bad bröderna dela den i två och sända båda delarna tillbaka till Ukraina: den ena halvan av sedeln per post till de bröder som avskilt sig och den andra halvan till den kanal som högkvarteret verkligen hade avtalat med.

Följaktligen sändes den ena halvan per post. Den andra halvan togs emot av en kurir och gavs åt medlemmarna i landskommittén. De i sin tur gav den åt de lokala ansvariga bröderna i Karpatorutenien, som sedan sammanträffade med de bröder som höll sig avskilda. Men vissa av dessa, som faktiskt trodde att medlemmarna av landskommittén var i maskopi med säkerhetspolisen, förblev misstänksamma.

Likväl återvände de flesta av dessa bröder till organisationen. Satans och KGB:s ansträngningar att förinta Jehovas vittnens organisation i Sovjetunionen genom att söndra den hade ingen framgång. Jehovas folk tillväxte i antal och i styrka, i det att de flitigt arbetade på att hålla ihop och att så sanningens säd på nya distrikt.

Vasyl Kalin sade: ”De använde många metoder för att försöka undertrycka vår önskan att leva ett kristet liv. Likväl fortsatte vi att predika för andra som var förvisade tillsammans med oss men som inte var troende. De var förvisade av olika orsaker och för olika brott. Många visade intresse för vårt budskap. Ganska många av dessa blev till sist Jehovas vittnen. De tog detta steg trots att de kände till den förföljelse som både den statliga säkerhetspolisen och den lokala administrationen hade utsatt oss för.”

Att leva ett kristet liv under förbud

Låt oss nu göra en kort sammanfattning av hur det var att leva och verka som en kristen under de första årtiondena av förbudet. Jehovas vittnens arbete förbjöds i hela Ukraina från och med 1939. Trots detta gick prediko- och församlingsverksamheten framåt, även om bröderna måste vara mycket försiktiga när de vittnade för andra. De intresserade fick aldrig under den första tiden veta att det var Jehovas vittnen som besökte dem. Ofta leddes bibelstudier i hemmen med hjälp av enbart Bibeln. Många lärde känna sanningen på det sättet.

Församlingsmöten hölls under liknande omständigheter. På många platser samlades bröderna flera gånger i veckan sent på kvällen eller långt in på natten. De satte upp tjockt tyg för fönstren för att undgå upptäckt och studerade vid en fotogenlampa. I regel fick varje församling bara ett exemplar av Vakttornet, och det var skrivet för hand. Längre fram fick man tidskrifterna tryckta på dupliceringsapparater. I vanliga fall samlades bröderna två gånger i veckan i privata lägenheter för att studera Vakttornet. KGB var obevekliga i sin beslutsamhet att spåra upp Jehovas vittnens mötesplatser, så att de kunde straffa de ansvariga bröderna.

Bröderna använde också bröllop och begravningar som tillfällen att samlas och uppmuntra varandra med väl förberedda bibliska tal. Vid bröllop brukade många unga bröder och systrar läsa dikter om bibliska ämnen och framföra bibliska dramer i full kostymering. Allt detta medförde ett gott vittnesbörd för de många icke-vittnen som var närvarande.

Under 1940- och 1950-talen blev många av bröderna arresterade och fängslade bara därför att de hade varit närvarande vid sådana möten. Men på 1960-talet ändrades situationen. När säkerhetspolisen upptäckte att det pågick ett möte, satte den vanligen upp alla de närvarande på en lista, och husets ägare fick böta en halv månadslön. Ibland tillämpades den här taktiken till ytterlighet. En gång besökte Mykola Kostjuk och hans hustru sin son. Polisen kom omedelbart och gjorde upp en lista på ”alla som var närvarande”. Sedan blev sonen avkrävd böter på grund av ett ”illegalt jehovistmöte”. Familjen Kostjuk framförde klagomål över detta, eftersom det inte hade förekommit något möte. Myndigheterna annullerade böterna.

Åminnelsefirandet

Det var inte lätt att stå ut med alla dessa svårigheter som ständigt återkom. Men bröderna tappade ändå inte modet, utan fortsatte att komma tillsammans regelbundet. Det som var besvärligast var när man skulle hålla Åminnelsen. KGB-männen var särskilt påpassliga vid den tiden, eftersom de alltid kände till det ungefärliga datumet för firandet. De hoppades att om de höll vittnena under uppsikt, skulle de upptäcka mötesplatserna för Åminnelsen. Då skulle säkerhetspolisen kunna ”bli bekant” med nya vittnen.

Bröderna kände till den här taktiken, så de var ytterst försiktiga på dagen för Åminnelsen. De höll den på svårupptäckta platser. Intresserade fick inte veta tid och plats för Åminnelsen i förväg. Vittnena brukade gå hem till de intresserade på dagen för Åminnelsen och ta dem direkt till mötesplatsen.

En gång höll bröderna i Karpatorutenien Åminnelsen i källaren till en systers hus. Eftersom källaren var översvämmad, var det ingen som kunde tro att folk skulle samlas där i vatten som gick till knäna. Bröderna byggde en plattform som höjde sig över vattnet och gjorde källaren presentabel för Åminnelsen. De måste sitta hopkrupna på plattformen, eftersom det var lågt i tak, men ingen störde dem nu när de med glädje höll Åminnelsen.

Vid ett annat tillfälle, på 1980-talet, gick en kristen familj hemifrån tidigt på förmiddagen för att vara med vid Åminnelsen. Fram emot kvällen samlades de med andra bröder i en skog för att fira högtiden. Regnet öste ner, och alla bröderna och systrarna måste sitta i en cirkel under sina paraplyer och hålla ett stearinljus för att kunna se. Efter den avslutande bönen gav sig alla i väg. När familjen kom hem fann man grindarna till gården öppna. Det var uppenbart att polisen eller KGB hade varit och sökt dem. Fastän alla i familjen var trötta och våta, var de glada för att de hade gett sig i väg på förmiddagen och kunnat vara med vid Åminnelsen utan att konfronteras med myndigheterna.

I Kiev var det ytterst svårt för bröderna att finna en säker plats för Åminnelsen. Ett år beslöt de att fira Åminnelsen på hjul. En broder arbetade som busschaufför åt ett transportbolag, så bröderna hyrde en buss. Bussen hämtade bara upp Jehovas vittnen och for sedan utanför staden till en skogsglänta. I bussen hade bröder och systrar satt upp ett litet bord med åminnelseemblemen. De hade också tagit med sig lite mat. Plötsligt uppträdde polisen på scenen. Men det fanns ingen anledning för dem att störa bröderna, eftersom det föreföll som om de bara åt sin kvällsmat i bussen efter dagens arbete.

I andra områden av Ukraina gjorde man razzior i brödernas hem på dagen för Åminnelsen. Så snart som solen hade gått ner, kom bilar med tre eller fyra poliser och närmade sig de hus där det bodde vittnen. Poliserna ville se om bröderna var hemma eller om de höll på att göra sig i ordning för religiöst firande. Vittnena var alltid beredda på dessa razzior. De hade satt gamla arbetskläder utanpå sina finkläder och höll på med sina vanliga hemsysslor. På det sättet gav de intryck av att de skulle stanna hemma och inte planerade att ge sig av till något religiöst firande. Så snart razzian var över tog de av sig de gamla kläderna och var färdiga att bege sig till Åminnelsen. De lokala myndigheterna var nöjda med att ha gjort sitt jobb, och bröderna kunde fira Åminnelsen i lugn och ro.

Att gömma litteraturen

Kom ihåg att i slutet av 1940-talet dömdes Jehovas vittnen till 25 års fängelse bara för att de hade litteratur hemma. Sedan Stalin dött 1953 sänktes strafftiden för det till tio år. Innehav av vittnenas litteratur belades längre fram med böter, och litteraturen konfiskerades och förstördes. Under hela förbudstiden lade därför bröderna ner mycket tankemöda på hur de skulle förvara litteraturen på ett betryggande sätt.

Somliga förvarade litteraturen hemma hos släktingar eller grannar som inte var vittnen. Andra placerade den i metallbehållare eller plastpåsar, som de grävde ner i sin trädgård. En äldste från Karpatorutenien, Vasyl Guzo, minns att han på 1960-talet använde en skog i Karpaterna som ”teokratiskt bibliotek”. Han lade litteraturen i mjölkkannor som han tog ut i skogen och grävde ner, så att locken kom i jämnhöjd med marken.

En broder som tillbringade 16 år i fängelse på grund av sin kristna verksamhet berättar: ”Vi gömde litteraturen på alla möjliga platser: i bunkrar, i marken, i husväggar, i dubbelbottnade lådor och i hundkojor med dubbla golv. Vi gömde också litteratur i långskaftade sopborstar och ihåliga brödkavlar (där vi vanligen förvarade rapporter över tjänsten på fältet). Det fanns också andra gömställen – brunnar, toaletter, dörrar, tak och vedhögar.”

Underjordiska tryckerier

Trots både kommunistiska spioners och myndigheters vakande ögon fortsatte andlig föda att komma till dem som hungrade och törstade efter rättfärdighet. Sanningens fiender hade ingen framgång med att hindra vår litteratur att komma in i Sovjetunionen, något som de blev tvungna att erkänna. I slutet av 1959 gjorde de sovjetiska järnvägsarbetarnas tidning Gudok till och med gällande att Jehovas vittnen använde ballonger för att få in biblisk litteratur i Sovjetunionen!

Naturligtvis skickades inte vår litteratur in i Ukraina med ballonger. Den duplicerades i privata hus på olika platser. Så småningom lärde bröderna sig att den mest praktiska och säkra platsen att trycka litteratur på var en väl kamouflerad bunker. De byggde sådana i källare och i skogsbackar.

På 1960-talet byggde man en sådan bunker i östra Ukraina. Den var utrustad med ventilation och elektricitet. Ingången till bunkern var så väl gömd att poliser en gång tillbringade en hel dag precis ovanpå bunkern med att slå på marken med metallstavar. De hittade ingenting.

Säkerhetspolisen höll en gång ett hemligt tryckeri under strikt bevakning. De misstänkte att det trycktes litteratur i huset, och de ville ha fast dem som gjorde det. Bröderna fick alltså ett problem. Hur skulle de kunna få in papper i huset, och hur skulle de kunna få ut litteraturen? Till slut kom de på en lösning. En broder lindade in pappersbuntar i en babyfilt och bar dem som en baby in i huset. Väl inne lämnade han papperet där, slog in nytryckta tidskrifter i filten och tog ut sin ”baby” ur huset. KGB-poliserna såg hur brodern kom och gick men misstänkte aldrig någonting.

I den här bunkern trycktes litteratur till bröderna i Donetskområdet, Krim, Moskva och Leningrad (nu Sankt Petersburg). Några unga bröder byggde en liknande bunker i staden Novovolynsk i Volynienregionen. Dessa bröder var så beslutna att hemlighålla var bunkern fanns att det var först nio år efter det att vårt arbete i Ukraina hade legaliserats som de lät andra bröder se den!

Ett liknande tryckeri var också i funktion högt uppe i Karpaterna. Bröderna ledde vatten från en liten bäck in i bunkern. Vattnet drev en liten generator som alstrade elektricitet till belysning. Pressen däremot drevs för hand. En avsevärd mängd litteratur trycktes i den bunkern. När KGB beslagtog mer och mer litteratur i området, började de söka efter tryckeriet. De var och grävde på alla håll och kanter. De till och med klädde ut sig till geologer och vandrade genom bergen.

När bröderna började misstänka att myndigheterna var dem tätt i spåren, anmälde sig Ivan Dzjabko som frivillig till att sköta tryckeriet, eftersom han var ogift. Inget barn skulle alltså behöva mista sin far, om han blev arresterad. I slutet av sommaren 1963 blev bunkern upptäckt, och broder Dzjabko blev omedelbart avrättad invid den. De lokala myndigheterna var förtjusta och ordnade gratisturer för vuxna och barn till ”den plats där Jehovas vittnen kommunicerade med Amerika per radio”. Fastän det påståendet var lögn, blev den sorgliga händelsen till ett vittnesbörd för alla i området. Många började bli mer intresserade av vårt budskap. Just nu finns det mer än 20 församlingar i den delen av Karpaterna.

Värdet av föräldrarnas fostran

Inte nog med att Jehovas vittnen fick sin litteratur konfiskerad, att de dömdes till böter, att de blev fängslade, torterade och avrättade, utan somliga fick också uppleva den hjärtslitande erfarenheten att man berövade dem deras barn. Lidija Perepjolkina, som bodde i östra Ukraina, hade fyra barn. Hennes man, som hade en tjänst inom inrikesdepartementet, lade in om skilsmässa 1964 på grund av att Lidija var ett Jehovas vittne. Domstolen beslöt att ta ifrån syster Perepjolkina vårdnaden om hennes barn. Hennes man fick hand om deras sjuåriga tvillingar – en pojke och en flicka – och flyttade 100 mil därifrån till västra Ukraina. Domstolen bestämde att de andra båda barnen skulle sändas till ett barnhem. När Lidija tilläts yttra sig, sade hon till domstolen: ”Jag tror att Jehova har makt att ge mig mina barn tillbaka.”

Lidija kunde tydligt uppfatta Jehovas vägledning och omvårdnad efter skilsmässoprocessen. Av någon okänd anledning skickade myndigheterna aldrig de båda övriga barnen till barnhemmet, utan lät dem stanna hos henne. Under sju år i följd reste Lidija under sin semester för att besöka sina andra två barn, tvillingarna. Hennes förre man tillät visserligen inte Lidija att träffa dem, men hon gav inte upp för det. När hon kommit fram till staden där barnen bodde, brukade hon tillbringa natten på järnvägsstationen. Sedan träffade hon barnen när de var på väg till skolan. Hon använde dessa dyrbara tillfällen till att tala med dem om Jehova.

Åren gick, och det Lidija gjorde var att hon lojalt och troget sådde ”med tårar” i sina barns hjärta. Längre fram kunde hon ”skörda med högt fröjderop”. (Ps. 126:5) När barnen var 14 år valde de att bo hos sin mor. Lidija arbetade hårt för att lära sina barn sanningen. Två av dem har visserligen valt att gå sin egen väg, men Lidija och hennes tvillingar tjänar lojalt och troget Jehova.

Ändring till det bättre

I juni 1965 fastställde Ukrainas högsta domstol att Jehovas vittnens litteratur var av religiös natur och inte antisovjetisk. Beslutet gällde visserligen bara ett enda rättsfall, men det påverkade framtida domstolsbeslut i hela Ukraina. Myndigheterna upphörde med att arrestera folk för att de läste biblisk litteratur men fortsatte ändå att fängsla vittnena för deras predikoverksamhet.

En annan betydelsefull förändring ägde rum under senare delen av 1965. Sovjetunionens regering utfärdade en kungörelse som gjorde att alla vittnen som hade blivit förvisade till Sibirien 1951 blev fria. Nu fick de tillåtelse att resa fritt inom hela Sovjetunionen, men de kunde inte begära att få tillbaka sina konfiskerade hus, sin boskap eller andra ägodelar. Därtill kom att det var krångel med folkbokföringen. Det var därför bara ett fåtal som kunde komma tillbaka dit där de tidigare hade bott.

Många bröder som hade sänts till Sibirien 1951 bosatte sig i olika delar av Sovjetunionen, till exempel Kazakstan, Kirgizistan, Georgien och Nordkaukasien. Andra slog sig ner i östra och södra Ukraina och sådde sanningens säd i dessa områden.

Ståndaktiga trots påtryckningar

De nämnda förändringarna var visserligen till det bättre, men KGB hade inte ändrat sin inställning till Jehovas vittnen. KGB begagnade sig av en mängd knep och strategier i försöken att trakassera vittnena, så att de skulle avsvära sig sin tro. Ett sätt var att hämta en broder på hans arbetsplats och hålla honom inlåst några dagar i anslutning till ett KGB-kontor eller på ett hotell. Under inspärrningen brukade ett team på tre eller fyra KGB-män läxa upp brodern och förhöra, försöka övertala och hota honom. De avlöste varandra i skift för att hindra brodern att sova. Efteråt släppte de brodern, bara för att gripa honom igen ett par dagar senare och upprepa proceduren. KGB gjorde likadant mot systrarna, fast inte lika ofta.

Bröderna blev gång på gång kallade till KGB-kontoren. Genom att pressa bröderna och försöka få dem att överge sin tro hoppades säkerhetspolisen få fram nya samarbetsmän inom organisationen. Därtill utövade de moraliska och emotionella påtryckningar på bröderna, när dessa vägrade att kompromissa i fråga om sin tro. Ta till exempel Mychajlo Tilnjak. Han tjänade i många år som kretstillsyningsman i Karpatorutenien. Han drar sig till minnes följande: ”Säkerhetspoliserna var klädda i militäruniform när vi hade ett av våra samtal. De var mycket välvilliga och positiva. De bjöd mig till en restaurang i närheten för att äta middag tillsammans med dem. Men jag bara log mot dem, lade upp 50 rubel (ungefär en halv månadslön) på bordet och sade att de gärna fick gå på restaurang utan mig.” Broder Tilnjak var mycket väl medveten om att de naturligtvis skulle fotografera honom där han satt och åt och drack tillsammans med folk i militäruniform. Bilderna skulle senare presenteras som ”bevis” för att han hade kompromissat i fråga om sin tro. På så sätt skulle misstro och misstankar sås bland bröderna.

Många blev i årtionden utsatta för påtryckningar att avsvära sig sin tro. Bela Mejsar från Karpatorutenien är ett exempel. Denne oerfarne unge broder arresterades första gången 1956. Intet ont anande undertecknade han då vissa uppgifter om vårt arbete, vilket ledde till att några bröder blev kallade till säkerhetspolisen. Senare insåg broder Mejsar sitt misstag och bad till Jehova att inte någon enda av de här bröderna skulle bli dömd. Utgången blev också att de inte arresterades, medan däremot broder Mejsar själv blev dömd till åtta års fängelse.

Han återvände hem men fick inte lov att lämna sin by på två år. Varje måndag måste han gå till polisstationen och anmäla sig. År 1968 dömdes han till ett års fängelse för att han vägrade att vara med i en repetitionsövning i det militära. Efter fångenskapen återvände han hem och fortsatte att nitiskt tjäna Jehova. År 1975 blev broder Mejsar straffad på nytt vid 47 års ålder.

När han hade avtjänat ett femårigt fängelsestraff, sändes han till Jakutskområdet i Ryssland för att hållas i förvisning i fem år. Han fördes dit med flyg, eftersom det inte fanns några vägar till den regionen. Några unga soldater hade fått i uppgift att eskortera honom dit. Under flygturen frågade de honom: ”Du som är så pass gammal, hur kan det komma sig att du är en sådan farlig brottsling?” Broder Mejsar förklarade då för dem varför han hade valt den levnadsväg han gjort och avgav ett gott vittnesbörd om Guds uppsåt med jorden.

När broder Mejsar hade kommit fram, var de lokala myndigheterna i början rädda för denne ”särskilt farlige brottsling”, som han utpekats som i dokumenten. På grund av broder Mejsars utmärkta kristna uppförande bad de lokala myndigheterna en tid därefter en säkerhetspolis: ”Om ni har några fler sådana brottslingar, så var snälla och skicka dem till oss.”

Broder Mejsar återvände hem 1985 och var då 57 år. Under de 21 år han tillbringade i fängelse bodde hans trogna hustru, Regina, kvar i hemmet i Karpatorutenien. Trots de långa avstånden och de stora kostnaderna besökte hon ofta sin man på anstalten och reste sammanlagt mer än 14 000 mil för att kunna göra det.

Även efter frigivningen fick broder Mejsar många besök av poliser och säkerhetsmän i sitt hem i byn Rakoshyno. Det hände en lustig episod i samband med detta. Broder Theodore Jaracz från den styrande kretsen besökte i början av 1990-talet den karpatorutenska staden Uzhgorod tillsammans med bröder från landskommittén. På väg tillbaka till Lviv beslöt de att titta in till broder Mejsar. En syster som bodde i närheten såg tre bilar köra fram till broder Mejsars anspråkslösa hus och att nio män steg ur. Det skrämde upp henne så pass att hon sprang i väg till en annan broder och berättade med andan i halsen att KGB hade kommit för att arrestera broder Mejsar igen! Vi förstår att hon blev glad när hon fick klart för sig att det inte var så!

Organisatoriska förbättringar och förändringar

År 1971 blev Mychajlo Dasevytj förordnad som landstjänare. Landskommittén bestod på den tiden av tre bröder från västra Ukraina, två från Ryssland och en från Kazakstan. Var och en av dem tjänade också som resande tillsyningsman. Dessutom hade var och en av dem också ett förvärvsarbete för att kunna sörja för sin familj. De bröder som bodde i västra Ukraina hade tillsyn över distrikt som låg mycket långt därifrån. Stepan Kozjemba reste till Karpatorutenien, och Oleksij Davydjuk besökte resten av västra Ukraina men också Estland, Lettland och Litauen. Broder Dasevytj reste till östra Ukraina, västra och mellersta Ryssland, Nordkaukasien och Moldavien. Bröder från landskommittén besökte regelbundet de nämnda distrikten, höll möten med krets- och områdestillsyningsmän, samlade in tjänsterapporter och uppmuntrade vittnena på platserna dit de kom.

Dessa bröder skötte också kontakten med utlandet. De träffade kurirer som kom som turister och som hade med sig litteratur och post. Från slutet av 1960-talet och till dess det blev religionsfrihet 1991 hände det aldrig att våra motståndare var i stånd att hindra oss att utväxla post.

År 1972 gav den styrande kretsen anvisningar om att rekommendationer att förordna bröder till äldste skulle göras skriftligen. Somliga bröder ställde sig tveksamma till detta, eftersom de var rädda för att dessa listor skulle kunna falla i polisens händer. Innan dess existerade över huvud taget inte någon sådan lista i någon församling. Ofta visste bröderna inte ens vad andra bröder i församlingen hette i efternamn. I början var det inte så många som blev rekommenderade som äldste, eftersom det var många som inte ville ha sina namn på någon lista. Men sedan anordningen väl kommit i gång och inget inträffade, ändrade sig många, blev rekommenderade och axlade lojalt ansvaret som äldste i församlingarna.

Jehovas beskydd under razzior

En morgon kom poliser för att göra husrannsakan hos Vasyl och Nadija Bunga. Syster Bunga var hemma med sin fyraårige son som låg och sov. Plötsligt knackade det hårt på dörren. Syster Bunga förstod att det var polisen. Snabbt tog hon rapporter över tjänsten på fältet och andra papper som hade med vår verksamhet att göra och kastade dem i kaminen. Därpå öppnade hon dörren och släppte in poliserna. De rusade till kaminen, tog försiktigt ut de brända rapporterna och spred ut dem på en tidning på bordet. Det gick fortfarande att urskilja skriften på det brända papperet. När de sökt igenom hela huset, gick alla poliserna tillsammans med syster Bunga ut till ladugården för att söka där. Under tiden vaknade den lille sonen, såg de förkolnade papperen på bordet och beslöt att snygga upp lite. Han tog alla de brända rapporterna och kastade dem i soptunnan. Sedan gick han och lade sig igen. När poliserna kom tillbaka, såg de till sin förfäran att deras ömtåliga ”bindande bevis” var helt och hållet förstört!

År 1969 blev Bungas hus genomsökt på nytt. Den här gången var broder Bunga hemma, och polisen fann församlingens rapport över tjänsten på fältet. Men vårdslöst nog lät de den ligga framme på bordet, och det gav broder Bunga en chans att nappa den åt sig och förstöra den. Eftersom han gjorde så, blev han dömd till 15 dagars fängelse. Längre fram tvingade säkerhetspolisen broder Bunga att flytta. Under någon tid bodde han därför i Georgien och Dagestan och predikade där. Längre fram återvände han till Ukraina och förblev trogen till sin död 1999.

Säkerhetspolisen organiserar ”missionärsresor”

På 1960- och 1970-talen tvingade säkerhetspolisen många verksamma bröder att flytta från den ena platsen till den andra. Hur kom detta sig? De lokala myndigheterna önskade inte sända negativa rapporter till Kiev om den antireligiösa verksamheten på sina distrikt. De förstod av den information de inhämtade genom sin kontrollapparat att antalet Jehovas vittnen ökade varje år. Men i sina rapporter till Kiev ville de visa att vittnena inte ökade. Följaktligen brukade de lokala myndigheterna tvinga bröderna att lämna deras distrikt, så att de kunde rapportera att vittnena inte tillväxte i antal i deras område.

Att vittnena flyttade från det ena distriktet till det andra resulterade i att sanningens säd spreds ut. De som tvingades flytta var vanligen sådana som tog ledningen i arbetet. Dessa nitiska bröder och systrar blev faktiskt ”uppmuntrade” av myndigheterna att flytta till platser ”där behovet var större”, som vi säger nu. De tjänade i dessa områden, och i sinom tid bildades nya församlingar.

Ivan Malitskyj, som var från trakten av Ternopil, blev beordrad att lämna sitt hem. Han flyttade till Krimhalvön i södra Ukraina, där det bodde bara några få bröder. År 1969 fanns det bara en församling på Krim, men nu finns där över 60! Ivan Malitskyj fortsätter att tjäna som äldste i en av dem.

De sista åren av förbud

Efter en förändring i det politiska ledarskapet som ägde rum i Sovjetunionen 1982 svepte ytterligare en våg av förföljelse över Ukraina, och den varade i två år. Det är uppenbart att denna förföljelse inte var sanktionerad av ledarna för Sovjetunionen. De nya sovjetledarna krävde tvärtom förändringar och reformer i republikerna. De lokala myndigheterna i vissa delar av Ukraina ville visa sitt nit och sin iver att genomföra sådana reformer och fängslade därför några av de framträdande vittnena. Även om denna förföljelsevåg inte påverkade flertalet av bröderna, fanns det dock en del vittnen som utsattes för psykiskt och fysiskt lidande.

År 1983 dömdes Ivan Migali, en 58-årig äldste från Karpatorutenien, till fyra års fängelse. Sovjetmyndigheterna konfiskerade alla hans tillhörigheter. Säkerhetspolisen gjorde husrannsakan och fann 70 exemplar av våra tidskrifter. Denne ödmjuke och fridsamme man var välkänd i samhället som en som predikade Bibeln. Dessa båda förhållanden – att han innehade litteratur och att han predikade – användes som skäl för att häkta honom.

En rad grupprättegångar ägde rum i östra Ukraina under 1983 och 1984. Många vittnen fick sitta i fängelse i mellan fyra och fem år. De flesta bröderna avtjänade inte sina straff i det kalla Sibirien eller i Kazakstan, utan i Ukraina. Några förföljdes även inne i fängelset på så sätt att de blev falskeligen anklagade för att ha brutit mot fängelsets regler. Avsikten var att ge anledning till att förlänga straffet.

Några fängelsedirektörer sände också bröder till sovjetiska mentalsjukhus i den förhoppningen att vittnena skulle bli mentalsjuka och sluta upp med att tillbe Gud. Men Jehovas ande uppehöll bröderna, och de förblev lojala mot Jehova och hans organisation.

Teokratins triumf

Motståndet mot den rena tillbedjan minskade något under 1980-talets senare hälft. Förkunnarantalet ökade i församlingarna, och bröderna fick tillgång till mer litteratur. Somliga vittnen besökte släktingar i utlandet och hade tidskrifter och böcker med sig hem. För vännerna, i synnerhet dem som hade befunnit sig i sovjetiska fångläger, var det nu första gången de höll ett originalexemplar av en biblisk publikation i handen. Men några trodde ändå aldrig att de skulle få uppleva den dagen då ett originalexemplar av Vakttornet skulle passera genom järnridån.

Efter att i många år ha fört strid mot Jehovas vittnen började myndigheterna till sist att vekna. Bröderna blev nu inbjudna att sammanträffa med representanterna för de lokala kontoren för religiösa angelägenheter. Några av dessa myndigheter var villiga att sammanträffa med Jehovas vittnen från världshögkvarteret i Brooklyn. Det är förståeligt att bröderna till att börja med misstänkte en fälla. Men det hade nu verkligen blivit andra tider för Jehovas folk. År 1987 började myndigheterna frige fängslade vittnen. Senare försökte ett antal bröder besöka 1988 års områdessammankomst i grannlandet Polen. I deras papper stod det att de skulle besöka vänner och släktingar. Till deras stora förvåning gav myndigheterna dem tillstånd att resa utrikes! De polska bröderna delade frikostigt med sig av sin litteratur till besökarna från Ukraina. På hemvägen blev bröderna från Ukraina visiterade vid gränsen, men för det mesta brydde sig tullpersonalen inte om den bibliska litteraturen. På så sätt kunde bröderna ta med sig biblar och andra publikationer in i landet.

De gästvänliga polska bröderna bjöd in många fler från Ukraina att besöka dem året därpå. Således var det tusentals som 1989 diskret bevistade tre internationella sammankomster i Polen och förde mer litteratur tillbaka in i Ukraina. Enligt en överenskommelse med departementet för religiösa angelägenheter fick Jehovas vittnen samma år tillåtelse att ta emot religiös litteratur från utlandet per post, men bara två exemplar av varje publikation per försändelse. Bröder från Tyskland började regelbundet sända paket med böcker och tidskrifter. I stället för att i hemlighet kopiera tidskrifter i en bunker eller sent på kvällen hemma i källaren kunde bröderna nu helt öppet få publikationerna via närmaste postkontor. Det var som en dröm! Många som hade varit med länge kände det på samma sätt som judarna gjorde när de kom tillbaka till Jerusalem efter fångenskapen: ”Då var allt som om vi drömde.” (Ps. 126:1, Bibel 2000) Men detta var bara början på den vackra ”drömmen”.

Sammankomst i Warszawa

Bröder från Brooklyn rekommenderade 1989 landskommittén att börja förhandla med myndigheterna om att inregistrera vår offentliga förkunnartjänst. Dessutom fick bröderna i Ukraina besök av Milton Henschel och Theodore Jaracz från Betel i Brooklyn. Året därpå gav myndigheterna tusentals Jehovas vittnen officiell tillåtelse att besöka sammankomsten i Polen. När de ansökte om utresetillstånd, förklarade bröderna – med ögon som lyste av stolthet och glädje – att de skulle resa till Polen, inte för att besöka vänner och släktingar, utan för att vara med vid Jehovas vittnens sammankomst!

Sammankomsten i Warszawa var någonting alldeles enastående för besökarna från Ukraina. Tårar av glädje strömmade nerför kinderna: glädje över att träffa medkristna, glädje över att få sina egna exemplar av publikationerna på sitt modersmål och i fyrfärgstryck och glädje över friheten att komma tillsammans. De polska bröderna visade hjärtevarm gästfrihet mot dem och sörjde för allt de behövde.

Många före detta fångar med samma tro träffades för första gången vid den här sammankomsten i Warszawa. Mer än hundra från ”speciallägret” i Mordvinien – där hundratals vittnen hade suttit fängslade – träffades där. Många av dem stod bara där och tittade på varandra och grät av glädje. Ett vittne från Moldavien som hade tillbringat fem år i en fängelsecell tillsammans med Bela Mejsar kände inte igen honom. Varför det? ”Du hade ju randiga kläder då, och nu kommer du i kostym och slips!” utropade han.

Äntligen religionsfrihet!

I slutet av 1990 började juridiska organ rentvå några av Jehovas vittnen och ge dem deras rättigheter och privilegier tillbaka. Samtidigt bildade landskommittén en grupp som representerade Jehovas vittnen när de sammanträffade med statliga myndigheter. Willi Pohl från det tyska avdelningskontoret ledde den gruppen.

Långvariga möten med statliga myndigheter gav vittnena den frihet som de hade väntat på under så lång tid. Den religiösa organisationen Jehovas vittnen blev officiellt inregistrerad i Ukraina den 28 februari 1991 och var den första inregistreringen av det slaget i länder som hade ingått i Sovjetunionen. En månad senare, den 27 mars 1991, blev organisationen också inregistrerad i Ryska federationen. Efter mer än 50 år av förbud och förföljelse hade således Jehovas vittnen äntligen fått religionsfrihet. Kort därefter, i slutet av 1991, upphörde Sovjetunionen att existera, och Ukraina förklarade sitt oberoende.

God jordmån ger riklig avkastning

Det fanns år 1939 omkring 1 000 förkunnare av Guds kungarike i det som nu är Ukraina. Dessa sådde sanningens säd i den bördiga jorden – människornas hjärtan. Under de 52 åren av förbud upplevde bröderna andra världskrigets fasor, förvisning till Sibirien, hugg och slag, tortyr och avrättningar. Trots allt detta frambringade ”den utmärkta jorden” mer än tjugofemfalt under den perioden. (Matt. 13:23) År 1991 fanns det 25 448 förkunnare i 258 församlingar i Ukraina och ungefär 20 000 förkunnare i de övriga republiker som ingått i Sovjetunionen. Dessa förkunnare hade i de flesta fall lärt känna sanningen med hjälp av de ukrainska bröderna.

Sådan jord behövde ”gödning” i form av bibliska publikationer. Sedan vårt arbete blivit lagligen inregistrerat gjordes därför förberedelser för att litteratur skulle komma från Selters i Tyskland. Den första litteratursändningen anlände den 17 april 1991.

Bröderna organiserade en liten depå i Lviv, varifrån litteraturen vidarebefordrades med hjälp av lastbil, tåg och rentav flyg till församlingar överallt i Ukraina, Ryssland, Kazakstan och andra länder som ingått i Sovjetunionen. Detta stimulerade ytterligare andlig tillväxt. I början av 1991 hade Charkov, en stad på två miljoner invånare, bara en enda församling. Vid sommarens slut det året hade denna enda församling på 670 förkunnare omvandlats till åtta separata församlingar. Just nu finns det över 40 församlingar i den staden!

Fastän Sovjetunionen upphörde att existera 1991, hade landskommittén ansvaret för alla de 15 republikerna i före detta Sovjetunionen till 1993. Vid ett möte detta år med bröder i den styrande kretsen beslöt man att bilda två kommittéer – en för Ukraina och en för Ryssland och de 13 övriga republikerna i före detta Sovjetunionen. Förutom Mychajlo Dasevytj, Oleksij Davydjuk, Stepan Kozjemba och Ananij Grogul utsågs nu ytterligare tre bröder att tjäna i Ukrainas landskommitté: Stepan Glinskyj, Stepan Mykevytj och Roman Jurkevytj.

Nu blev det nödvändigt att bilda ett team med översättare som kunde tillgodose det växande behovet av litteratur på ukrainska. Som vi har sett tidigare sköttes detta arbete av de kanadensiska bröderna Emil Zarytskyj och Moris Sarantjuk och deras hustrur. Detta lilla team av hängivna arbetare översatte många publikationer. Från och med 1991 började emellertid ett utvidgat ukrainskt översättarteam fungera i Tyskland. År 1998 flyttade de till Polen, där de fortsatte sitt arbete innan de slutligen kom till Ukraina.

Områdessammankomster

År 1990 var broder Jaracz i Lviv och hade ett möte med bröderna där. Efteråt tittade han på stadens idrottsarena och sade: ”Vi kanske kan använda den här för områdessammankomsten nästa år.” Bröderna log åt honom, för de undrade hur detta skulle gå till, eftersom vår organisation ännu inte hade blivit inregistrerad och bröderna aldrig hade organiserat någon sammankomst förut. Men organisationen blev inregistrerad redan nästa år. I augusti 1991 var drygt 17 500 närvarande vid områdessammankomsten just på detta stadion, och 1 316 bröder och systrar blev döpta! Polska bröder hade bjudits in till Ukraina för att hjälpa till i sammankomstorganisationen.

En annan sammankomst var planerad i Odessa i augusti. Men i början av den vecka då sammankomsten skulle hållas utbröt politisk oro i Ryssland. Bröderna fick veta av de lokala myndigheterna att sammankomsten i Odessa måste ställas in. Bröderna fortsatte dock att be stadens styresmän om att få tillstånd och gick vidare med de slutliga förberedelserna, i det att de helt och fullt litade på Jehova. De ansvariga bröderna fick besked om att återkomma på torsdagen för att få reda på det slutliga beslutet. På eftermiddagen samma dag fick bröderna tillståndet. De kunde gå vidare med sammankomstförberedelserna.

Till allas stora förundran och glädje kom 12 115 vittnen till sammankomsten, och 1 943 blev döpta det veckoslutet! Två dagar efter sammankomsten besökte bröderna stadens styresmän på nytt och tackade dem för att man fick hålla den. De gav kommunstyrelsens ordförande ett exemplar av boken Den största människa som någonsin levat. Han sade: ”Jag var inte själv på sammankomsten, men jag känner till allt som hände där. Jag har aldrig sett någonting bättre än detta. Jag lovar er att närhelst ni behöver tillstånd att hålla era möten, så kommer jag alltid att med glädje bevilja det.” Sedan dess har bröderna regelbundet hållit områdessammankomster i den vackra staden Odessa.

En framträdande internationell sammankomst

En annan mycket viktig händelse var den internationella sammankomsten ”Lärda av Gud”, som hölls i Kiev i augusti 1993. Man hade då det högsta antalet närvarande någonsin för en sammankomst i Ukraina, nämligen 64 714, däribland tusentals från över 30 andra länder. Framställningar på engelska av programmet tolkades samtidigt till 16 språk.

Det var en gripande upplevelse att få se bröder och systrar i fem fulla sektioner av idrottsarenan resa sig upp och svara ja på de båda dopfrågorna! Under två och en halv timme framåt blev 7 402 personer döpta i sex dopbassänger, det största antalet döpta vid någon sammankomst över huvud taget i Guds folks nutida historia! Det var en enastående händelse som Jehovas vittnen alltid skall minnas med tacksamhet.

Hur var det möjligt att organisera en så stor sammankomst i en stad med bara 11 församlingar? Liksom under tidigare år kom bröder från Polen för att hjälpa till med rumsförmedlingen. Tillsammans med bröderna på platsen träffade de överenskommelser med så många hotell som möjligt och även skolor där sovsalar inrättades. Man hyrde till och med några flodbåtar.

Det krångligaste var att få tillstånd att hyra stadionanläggningen. Förutom att man arrangerade idrottsevenemang där, fungerade stadion också under veckosluten som en stor marknadsplats, och ingen hade någonsin fått tillstånd att ställa in torghandeln. Men tillstånd beviljades.

Stadens styresmän bildade faktiskt också en särskild kommitté för att hjälpa bröderna i det förberedande arbetet. Den bestod av bland andra cheferna för olika kommunala serviceorgan, såsom polisen, trafikmyndigheten och turistbyrån. Man gjorde en unik anordning för att sammankomstdeltagarna skulle kunna ta sig från en del av staden till en annan. Bröderna betalade i förväg för att åka med allmänna färdmedel. De som hade sammankomstmärken behövde inte betala när de gick ombord, utan kunde göra detta på sammankomstplatsen. På så sätt gick det fort när bröderna tog tunnelbanan, spårvagnen eller bussen för att färdas till och från Republikstadion (nu Olympiastadion), en av de största idrottsarenorna i Östeuropa. För att delegaterna snabbt och bekvämt skulle kunna skaffa sig proviant till nästa dag fanns det tillfälliga bagerier som hade öppet i närheten av stadion.

Polischefen var så häpen över ordningen vid sammankomsten att han utbrast: ”Jag är rentav mer imponerad av allt det ni har gjort här, tillsammans med ert goda uppförande, än av ert predikande. Folk kanske glömmer vad de hör, men de glömmer aldrig vad de har sett.”

Flera kvinnor som arbetade på en närbelägen tunnelbanestation kom till sammankomstens administrationsavdelning för att tacka vittnena för deras goda uppförande. Kvinnorna sade: ”Vi har arbetat här under många idrottsevenemang och politiska möten, men det här är första gången som vi har sett så artiga och glada besökare, människor som också var intresserade av oss. Alla hälsade de på oss. Det är vi inte vana vid från andra evenemang.”

Församlingarna i Kiev hade mycket att göra efter sammankomsten. Omkring 2 500 adresser hade nämligen kommit in från intresserade människor som ville veta mer. Det finns nu mer än 50 församlingar av nitiska vittnen i Kiev!

En grupp bröder blev rånade på alla sina ägodelar på väg till sammankomsten. Men eftersom de hade föresatt sig att bli rika i andligt avseende, beslöt de ändå att fortsätta sin resa till Kiev. Det enda de hade när de kom fram till sammankomsten var kläderna de gick och stod i. En grupp bröder från dåvarande Tjeckoslovakien hade emellertid tagit med sig extra kläder för den händelse någon skulle behöva dem. När sammankomstadministrationen fick veta detta, blev de drabbade bröderna snabbt försedda med alla kläder de behövde.

Hjälp till att gå framåt

Detta exempel på osjälvisk kärlek var ingen isolerad företeelse. År 1991 bad den styrande kretsen flera avdelningskontor i Västeuropa att förse bröder i Östeuropa med mat och kläder. Vännerna uppskattade det här tillfället att ge bistånd, och deras villighet att dela med sig överträffade alla förväntningar. Många skänkte mat och begagnade kläder. Andra köpte nya kläder för att ge till insamlingen. Avdelningskontor i Västeuropa samlade upp kartonger, väskor och säckar med sådant gods. Konvojer av lastbilar med tonvis av mat och kläder rullade till Lviv från Danmark, Italien, Nederländerna, Schweiz, Sverige, Tyskland och Österrike. Ofta skänkte bröder till och med sina lastbilar för att användas i Rikets verk i Östeuropa. Gräns- och tullpersonal var mycket hjälpsam med att utfärda nödvändiga papper så att alla leveranser skulle kunna komma fram så problemfritt som möjligt.

Bröderna som transporterade godset var imponerade av det mottagande de fick. En grupp som körde från Nederländerna till Lviv redogjorde för resan och skriver: ”Inom kort var en styrka på 140 bröder till hands för att lossa lastbilarna. Innan dessa ödmjuka bröder satte i gång arbetet, visade de sin förtröstan på Jehova och frambar en gemensam bön. När uppgiften var avklarad, samlades de igen till en tacksägelsebön till Jehova. Sedan vi hade åtnjutit vännernas gästfrihet på orten, vilka gav rikligt av det lilla de hade, ledsagade de oss till huvudvägen, där de frambar en bön vid vägkanten innan de tog avsked av oss.

Under den långa resan hem hade vi mycket att tänka tillbaka på – vännernas gästfrihet i Tyskland och Polen och våra vänners i Lviv, deras starka tro och bedjande inställning, deras gästfrihet i att ordna med logi och mat fastän de själva hade så stora behov, deras uppvisande av enhet och sammanhållning och deras tacksamhet. Vi tänkte också på våra bröder och systrar där hemma, som hade gett så frikostigt.”

En chaufför från Danmark sade: ”Vi fann att vi förde mer tillbaka än vi hade kommit med. Den kärlek och den uppoffringens anda som våra bröder i Ukraina visade stärkte storligen vår tro.”

Mycket av det som hade skänkts skickades vidare till Moldavien, de baltiska länderna, Kazakstan, Ryssland och andra ställen där behovet också var stort. Några partier levererades med container till Sibirien och Chabarovsk, som ligger mer än 700 mil österut. Det var gripande, uppmuntrande och stärkande för gemenskapen att läsa de brev av tacksamhet och värme som kom från dem som hade fått bistånd. På så sätt fick alla parter uppleva sanningen i Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apg. 20:35)

I slutet av 1998 inträffade en naturkatastrof i Karpatorutenien. Enligt officiella källor översvämmades 6 754 hus, och 895 hem totalförstördes av jordskred. Av de förstörda husen var det 37 som tillhörde vittnen. Avdelningskontoret i Lviv sände omedelbart en lastbil till området med mat, vatten, tvål, sängar och filtar. Längre fram skickade bröder från Canada och Tyskland dit kläder och hushållsartiklar. Vittnen från Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern sände livsmedel och även byggnadsmaterial till nya hus för att ersätta dem som hade förstörts. Många bröder från trakten hjälpte också till i återuppbyggnadsarbetet. Vittnen kom med mat, kläder och ved, inte bara till sina medvittnen, utan också till andra. De snyggade upp på gårdar och fält och hjälpte till med att reparera hus som tillhörde människor som inte var vittnen.

Det gavs också andligt bistånd

Den materiella hjälp som gavs var emellertid inte den enda hjälpen. De ukrainska vittnena hade levt under förbud i mer än 50 år och visste inte hur verket skulle organiseras när det rådde frihet. Därför sändes bröder 1992 från det tyska avdelningskontoret för att hjälpa till med att organisera verket i Ukraina. Detta lade en grundval för kommande arbete vid Betel. Senare sände Canada, Tyskland och USA andra bröder för att hjälpa till med tillsynen över verksamheten med att göra lärjungar.

Behovet av erfarna bröder på fältet var också stort. I början kom många som hade utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare i Polen för att ta hand om församlingar och senare även kretsar och områden i hela landet. Dessutom kom några par från Canada och USA. De tjänar för närvarande i kretsarbetet. Några bröder från Italien, Slovakien, Tjeckien och Ungern tjänar också som kretstillsyningsmän. Många församlingar har genom de här anordningarna fått hjälp att tillämpa och anpassa sig till bibelenliga normer i många sidor av förkunnartjänsten.

Uppskattning av den bibliska litteraturen

1990-talets senare hälft kännetecknades av särskilda litteraturkampanjer. Sedan Nyheter om Guds rike nummer 35 hade spridits 1997, kom det in nästan 10 000 kuponger från intresserade som antingen bad om broschyren Vad kräver Gud av oss? eller ville ha personligt besök.

Vår litteratur är uppskattad vida omkring. När vännerna besökte ett BB, blev de ombedda att ta med sig 12 exemplar av boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv till avdelningen varje vecka. Varför det? Personalen ville ge boken tillsammans med födelseattesten till alla par som fått barn.

Under senare år har många blivit bekanta med våra tidskrifter och kommit att uppskatta dem. Så till exempel erbjöd vittnena ett exemplar av Vakna! till en herre, när de predikade i en park. Mannen tackade dem och frågade: ”Hur mycket kostar det?”

”Vårt arbete understöds genom frivilliga bidrag”, förklarade bröderna. Mannen lämnade en sedel på en hryvnja – motsvarande fem kronor på den tiden – satte sig ner på en parkbänk och började genast läsa tidskriften. Under tiden vittnade bröderna för andra i parken. Det dröjde inte en kvart förrän mannen kom fram till bröderna och lämnade en hryvnja till för tidskriften han hade fått. Sedan gick han tillbaka till bänken och fortsatte att läsa medan bröderna fortsatte att predika. Efter en stund kom han fram till bröderna igen och gav dem ännu en hryvnja. Han berättade för dem att han tyckte att tidskriften var ytterst intressant, och nu ville han läsa den regelbundet.

Bra utbildning skyndar på tillväxten

Sedan vårt arbete blivit lagligen erkänt gick det framåt allt fortare. Men det skedde inte utan vissa problem. I början hade somliga svårt att vänja sig vid att gå från hus till hus, eftersom allt vittnande hade skett informellt under mer än ett halvsekel. Men med Jehovas andes hjälp anpassade sig bröderna och systrarna framgångsrikt till vad som för dem var ett nytt sätt att vittna.

Det blev också möjligt att organisera alla fem mötena varje vecka i alla församlingarna. Detta har spelat en avgörande roll i fråga om att ena förkunnarna och motivera dem att förbereda sig för större verksamhet. Vännerna lärde sig snabbt och gjorde framsteg i många grenar av förkunnartjänsten. Nya skolor gav vittnena i Ukraina god utbildning. Så till exempel upprättades skolan i teokratisk tjänst 1991 i alla församlingar för att öva vittnena i predikoarbetet. Från och med 1992 har Skolan i Rikets tjänst för äldste och biträdande tjänare varit till stor hjälp för bröderna i fråga om att ta ledningen i tjänsten på fältet, i att undervisa i församlingen och i att vara herdar för hjorden.

År 1996 infördes Skolan i pionjärtjänst i Ukraina. Under de första fem åren gick mer än 7 400 reguljära pionjärer igenom denna tvåveckorskurs. Vilken nytta hade de av den? En pionjär skrev: ”Jag var lycklig över att få vara som lera i Jehovas händer och att få bli formad genom den här skolan.” En annan pionjär sade: ”Efter pionjärskolan började jag ’lysa’.” Hon syftade på pionjärskolans lärobok Ni skall lysa som ljusspridare i världen. En pionjärskoleklass skrev: ”Den här skolan har visat sig vara till verklig välsignelse för alla som har gått igenom den. Den har förmått oss att utveckla ett djupt intresse för människor.” Ukraina hade rekord i antalet reguljära pionjärer i 57 månader efter varandra, och detta har till stor del varit pionjärskolans förtjänst.

Eftersom den ekonomiska situationen är svår, undrar många hur pionjärerna lyckas klara sitt uppehälle. En pionjär som också är biträdande tjänare har tre barn att sörja för. Han säger: ”Min hustru och jag planerar tillsammans för vad vi behöver och skaffar bara det som är absolut nödvändigt för att existera. Vi lever enkelt och sätter vår lit till Jehova. Genom att vi har en rätt inställning blir vi själva ibland förvånade över hur lite vi behöver för att få det att gå ihop.”

Skolan för förordnade tjänare introducerades 1999. Nästan hundra bröder gick igenom den det första året. För många var det en utmaning att gå denna tvåmånaderskurs mitt under de rådande ekonomiska svårigheterna. Men det är uppenbart att Jehova var med och gav sitt stöd åt bröderna.

En broder som blev inbjuden att gå igenom Skolan för förordnade tjänare tjänade som reguljär pionjär på ett avlägset distrikt. Han och hans pionjärkamrat hade sparat ihop pengar för att kunna köpa mat och kol för den kommande vintern. När han fick sin inbjudan till skolan, hade de att välja mellan att köpa kol och en tågbiljett, så att han skulle kunna komma till skolan. De resonerade igenom saken och kom fram till att han skulle bege sig till skolan. Kort efter det att beslutet var fattat fick han en summa pengar som gåva från sin köttsliga syster, som bor utomlands. Det var tillräckligt för att betala resan till skolan. I samband med skolavslutningen blev brodern förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag.

Utbildningsprogram av det här slaget har rustat Jehovas folk, så att de kan bli effektivare i tjänsten på fältet och i församlingens verksamhet. Förkunnare lär sig predika på ett mera verkningsfullt sätt. Äldste och biträdande tjänare har fått undervisning om hur de skall kunna vara en källa till större uppmuntran i sina församlingar. Resultatet har blivit att församlingarna fortsätter ”att stärkas i tron och att tillväxa i antal”. (Apg. 16:5)

Snabb ökning medför förändringar

Under de år som gått sedan Jehovas vittnen blev lagligen inregistrerade i Ukraina har deras antal mer än fyrdubblats. Det har skett en enastående tillväxt i många delar av landet. Det har också varit ett stort behov av kvalificerade äldste. Ofta har man delat en församling, så snart som ytterligare en äldste fogats till den ende äldste som fanns innan. Somliga församlingar har haft ända till 500 förkunnare. En sådan snabb tillväxt har krävt förändringar i fråga om tillsynen över församlingarna.

Fram till 1960-talet hjälpte det polska avdelningskontoret till med att ha överinseende över arbetet i Ukraina, och därefter sörjde det tyska avdelningskontoret för tillsyn och bistånd. I september 1998 upprättades i Ukraina ett kontor under överinseende av världshögkvarteret i Brooklyn. Vid den tiden bildades en kommitté för att handha organisatoriska angelägenheter.

Den snabba tillväxten gjorde också att det behövdes fler och större lokaler för avdelningskontoret. När det började 1991, var Lviv det centrum varifrån litteraturen sändes vidare till de 15 republikerna i före detta Sovjetunionen. Följande år anlände två gifta par från avdelningskontoret i Tyskland. Snart var ett litet kontor i funktion i Lviv. Ett år senare köpte man ett hus för dem som arbetade med kontorsgöromål på heltid. I början av 1995 ökade snabbt antalet frivilliga som arbetade på kontoret i Ukraina, vilket gjorde det nödvändigt att flytta igen, den här gången till ett komplex bestående av sex Rikets salar, som 17 församlingar använde. Under hela den här tiden frågade sig bröderna: ”När skall vi bygga vårt eget Betel? Var skall vi bygga det?”

Ett avdelningskontor och Rikets salar uppförs

Redan 1992 började bröderna söka efter tomtmark för att bygga ett avdelningskontor. Under flera år fortsatte man att undersöka olika förslag på lämpliga platser. Bröderna höll ständigt fram detta behov i sina böner till Jehova. De var övertygade om att de skulle finna en lämplig plats när den rätta tiden var inne.

I början av 1998 fann man en tomt i en vacker tallskog en halvmil norr om Lviv i den lilla staden Brjuchovytji. Det var i närheten av den plats där två församlingar hade hållit sina möten i skogen under förbudstiden. En broder sade: ”Aldrig kunde jag tänka mig att jag tio år efter vårt sista möte i skogen skulle få tillfälle att vara med vid ett möte igen i samma skog, fast under helt och hållet andra omständigheter – på tomten där vi skall ha vårt nya avdelningskontor!”

I slutet av 1998 anlände de första internationella tjänarna till platsen. Bröder från det regionala projekteringskontoret i Selters i Tyskland började arbeta febrilt med att göra ritningar. I början av januari 1999 gav myndigheterna klartecken, och arbetet satte i gång på tomten. Mer än 250 frivilliga av 22 olika nationaliteter arbetade på byggplatsen. Närmare 250 frivilliga från trakten hjälpte dessutom till under veckosluten.

Många satte högt värde på möjligheten att få arbeta på bygget. Hela församlingar hyrde bussar för att komma till Brjuchovytji och arbeta på helgerna. Ofta reste de hela natten för att vara på byggplatsen i tid och kunna vara med och dra sitt strå till stacken. Efter att ha arbetat hårt hela dagen använde de nästa natt till att resa hem. Visst var de trötta, men de var glada och lyckliga och såg fram emot nästa gång. En grupp på 20 bröder reste med tåg i 34 timmar från trakten av Luhans’k i östra Ukraina för att arbeta åtta timmar på Betelbygget! För dessa åtta timmars skull tog var och en av bröderna två dagar ledigt från sitt förvärvsarbete och använde mer än halva sin månadslön till tågbiljetten. Denna självuppoffrande anda var till uppmuntran för Betelfamiljen och alla som arbetade på projektet. Bygget fortskred snabbt, och därför blev det möjligt att överlämna avdelningskontoret den 19 maj 2001. Trettiofem länder var representerade vid detta tillfälle. Vid särskilda möten påföljande dag talade Theodore Jaracz till en skara på 30 881 personer i Lviv, och Gerrit Lösch talade till 41 142 i Kiev, alltså sammanlagt 72 023.

Hur var det med Rikets salar? Flera Rikets salar förstördes ju i Karpatorutenien 1939, och sedan dess fanns det inga officiella Rikets salar i Ukraina förrän 1993. Det året byggdes på bara åtta månader ett vackert komplex bestående av fyra Rikets salar i det karpatorutenska Dibrova. Kort därefter blev ytterligare sex lokaler färdiga i andra delar av Ukraina.

Förkunnarantalet ökade kraftigt, så det behövdes många Rikets salar. Men byråkratin, inflationen och de stigande priserna på byggnadsmaterial gjorde att bara 110 Rikets salar kunde byggas under 1990-talet. Hundratals fler behövdes! Därför infördes år 2000 ett nytt program för byggandet av Rikets salar. Det är redan i full färd med att tillgodose behoven.

Skördearbetet tar fart!

I september 2001 fanns det 120 028 Jehovas vittnen i 1 183 församlingar i Ukraina, och dessa betjänades av 39 kretstillsyningsmän! Sanningens säd som såtts under en lång tidsperiod har frambringat god och riklig frukt. I somliga familjer finns det fem generationer Jehovas vittnen. Detta visar att ”jorden” verkligen är utmärkt. ”Efter att ha hört ordet med ett rätt och gott hjärta” är det många som ”behåller det”. Under årens lopp har bröderna sått ”säd”, ofta under tårar. Andra har ”vattnat” den fruktbara jorden. Jehova får det att växa, och hans trogna vittnen i Ukraina fortsätter att arbeta och ”bära frukt med uthållighet”. (Luk. 8:15; 1 Kor. 3:6)

I vissa områden är antalet vittnen i förhållande till befolkningen ovanligt högt. I åtta rumänsktalande byar i Karpaterna, till exempel, finns 59 församlingar fördelade på tre kretsar.

Religiösa och icke-religiösa motståndare har inte haft någon framgång i sin strävan att utrota Jehovas vittnen ur Ukraina med hjälp av förvisning och svår förföljelse. Människors hjärtan i det här landet visade sig ha en god jordmån för att Bibelns sanning skulle gro där. I dag inbärgar Jehovas vittnen en riklig skörd.

Profeten Amos förutsade en skördetid då ”plöjaren ... verkligen [kommer] att hinna upp den som skördar”. (Am. 9:13) Jehovas välsignelse gör jorden så produktiv att skörden fortfarande pågår när det är tid att plöja för nästa säsong. Jehovas vittnen i Ukraina har upplevt sanningen i den profetian. När de blickar framåt, är de övertygade om att utsikterna för ytterligare tillväxt är mycket uppmuntrande. Mer än en kvarts miljon var nämligen med vid Åminnelsen 2001.

Jehovas löfte, som är återgivet i Amos 9:15, lyder: ”Jag kommer sannerligen att plantera dem på deras mark, och de kommer inte mer att ryckas upp ur sin mark som jag har gett dem.” Guds folk fortsätter att så sanningens säd och inbärga de rikliga skördarna. De ser ivrigt fram emot den tid då Jehova skall uppfylla detta löfte helt och fullt. Under tiden lyfter vi upp våra ögon och ser på fälten, att de sannerligen är vita till skörd. (Joh. 4:35)

[Infälld text på sidan 140]

”Danyjil skulle ha hängts, men eftersom han var underårig fick han bara fyra månaders fängelse”

[Infälld text på sidan 145]

”Vittnena skilde sig från de övriga i koncentrationslägret. ... Deras uppförande visade att de hade något mycket viktigt att säga till de andra fångarna”

[Infälld text på sidan 166]

Den 8 april 1951 förvisades mer än 6 100 vittnen från västra Ukraina till Sibirien

[Infälld text på sidan 174]

”Systrar utförde ofta församlingstjänares arbete, och i somliga områden tog de sig an kretstjänarnas plikter”

[Infälld text på sidan 183]

I stället för att fira sin smekmånad fick han tillbringa tio år i fängelse

[Infälld text på sidan 184]

”Det var mycket plågsamt att behöva lämna ifrån mig min älskade lilla flicka till en person som jag aldrig hade träffat förut”

[Infälld text på sidan 193]

Säkerhetspolisen insåg att Jehovas vittnen inte kunde tystas genom landsförvisning, fängelse, fysiskt våld eller tortyr, och därför prövade den nya taktiska grepp

[Infälld text på sidan 207]

KGB presenterade ett falskt brev för de bröder som hade avskilt sig. Det föregavs komma från broder Knorr

[Infälld text på sidan 212]

KGB-männen var särskilt påpassliga vid tiden för Åminnelsen, eftersom de alltid kände till det ungefärliga datumet för firandet

[Infälld text på sidan 231]

Detta var första gången de höll ett originalexemplar av en biblisk publikation i handen

[Infälld text på sidan 238]

”Jag är rentav mer imponerad av allt det ni har gjort här, tillsammans med ert goda uppförande, än av ert predikande. Folk ... glömmer aldrig vad de har sett”

[Infälld text på sidan 241]

”Den kärlek och den uppoffringens anda som våra bröder i Ukraina visade stärkte storligen vår tro”

[Infälld text på sidan 249]

För dessa åtta timmars skull tog var och en av bröderna två dagar ledigt från sitt förvärvsarbete och använde mer än halva sin månadslön till tågbiljetten

[Ruta/Bilder på sidan 124]

Bibelöversättningar genom tiderna

Under flera århundraden hade Ukrainas folk enbart tillgång till den fornkyrkoslaviska översättning av Bibeln som hade fullbordats på 800-talet. Allteftersom språket förändrades reviderade man vid flera tillfällen den här översättningen. Mot slutet av 1400-talet ansvarade ärkebiskop Gennadius för en fullständig omarbetning av den slaviska bibeln. Detta ledde fram till ytterligare en revidering som resulterade i den första tryckta slaviska bibeln. Den översättningen är känd som Ostrogbibeln och trycktes 1581 i Ukraina. Än i dag betraktar experter den som ett utmärkt exempel på vad boktryckarkonsten redan då kunde uträtta. Den tjänade som grund för senare översättningar av Bibeln till ukrainska och ryska.

[Bilder]

Ivan Fjodorov tryckte Ostrogbibeln i Ukraina år 1581

[Ruta/Bild på sidan 141]

Intervju med Vasilij Kalin

Född: 1947

Döpt: 1965

Bakgrund: I landsflykt mellan 1951 och 1965. Tryckte litteratur med hjälp av fotometoden (fotografering av hela sidor och överföring till pappersark). Tjänar sedan 1992 vid det ryska avdelningskontoret.

Min far tvingades leva under många olika styrelseformer och olika statliga myndigheter. När tyskarna ockuperade västra Ukraina, slog de min far därför att de menade att han var kommunist. Varför? Prästen hade sagt till de tyska officerarna att Jehovas vittnen var kommunister därför att de inte gick i kyrkan. Sedan kom det sovjetiska styret. Återigen blev min far, och många andra med honom, föremål för övervåld och förtryck. Han blev kallad amerikansk spion. Varför det? Därför att Jehovas vittnens trosuppfattningar skilde sig från dem som omfattades av de flesta på den tiden. Det var därför min far och hans familj förvisades till Sibirien, där han bodde till sin död.

[Ruta/Bild på sidorna 147–151]

Intervju med Ivan Litvak

Född: 1922

Döpt: 1942

Bakgrund: Satt fängslad 1944–1946. Tjänstgjorde i arbetsläger i nordligaste Ryssland från 1947 till 1953.

År 1947 blev jag arresterad därför att jag inte ville ha något med politik att göra. Man förde mig till ett rymningssäkert fängelse i Luts’k i Ukraina, där jag måste sitta upprätt med händerna i knät – jag kunde inte sträcka ut benen. I tre månader satt jag på det sättet. En man i svart rock förhörde mig. Han ville att jag skulle berätta för honom om de bröder som hade ledningen i arbetet. Han visste att jag visste, men jag vägrade att säga något.

Den 5 maj 1947 dömde militärdomstolen mig till tio års fängsligt förvar i avsides belägna, rymningssäkra läger. Eftersom jag var ung på den tiden, hamnade jag i vad de kallade ”kategori nummer ett”. Alla i ”kategori nummer ett” var unga pojkar – både vittnen och icke-vittnen. De transporterade oss i boskapsvagnar till Vorkuta, som ligger i nordligaste Ryssland. Där lastade de oss på en ångare, och vi färdades i fyra dagar ända tills vi kom till Karasundet.

Där fanns det inte mycket till liv, bara tundra och dvärgbjörk. Vi tvingades sedan marschera i fyra dygn. Nå, vi var ju unga. Man gav oss torra skorpor och rökt renkött. Vi fick också skålar och varma filtar. Regnet bara öste ner. Filtarna vi hade på oss blev så genomblöta att det blev omöjligt att bära dem. Då tog vi dem, en i var ände, och vred ur vattnet, och så blev de lätta igen.

Till slut kom vi fram till målet för vår vandring. Jag hade gått och tänkt: ”Bara lite till, så är jag under tak, får tak över huvudet!” Men vad vi kom till, det var öppna vidder och djup mossmark. Vakterna sade: ”Slå er ner. Det är här ni skall vara.”

Några fångar grät. Andra förbannade regeringen. Jag förbannade aldrig någon där. Jag bad i tysthet: ”Jehova Gud, du är min tillflykt och mitt fäste. Var min tillflykt här också.”

Eftersom det inte fanns någon ståltråd, satte man upp ett rep för att markera inhägnaden. Vaktposter ställdes ut. De brukade alltid sitta och läsa, och de sade att om vi kom närmare än två meter, skulle de skjuta. Vi tillbringade natten på mossen. Regnet forsade ner på oss. Jag vaknade på natten och såg på de 1 500 människorna. Det såg ut att strömma ut ånga från dem alla. När jag vaknade på morgonen, låg jag med ena sidan i en vattenpöl. Detta var mosstundra, men det fanns vatten också. Ingenting fanns att äta. Vi fick veta att vi måste bygga en landningsbana, så att flygplan kunde landa och ha mat med till oss. Våra vakter hade en särskild traktor med väldiga däck för att inte fastna. Den var lastad med förnödenheter för dem, men vi fick ingenting.

Vi arbetade i tre dygn med att bygga den där landningsbanan. Vi måste ta bort mossan så att planet kunde landa. Ett lätt flygplan kom med mjöl. De blandade mjölet med kokt vatten. Det var vad vi åt.

Arbetet var hårt och påfrestande. Vi byggde en väg och lade järnvägsspår. Vi bar tunga stenar som ett mänskligt löpande band. Om vintern var det hela tiden mörkt och mycket kallt.

Vi var tvungna att sova utomhus, under bar himmel. Regnet bara öste ner över oss, och vi var våta och hungriga och frös. Men vi var unga, så vi hade lite krafter. Vakterna sade att vi inte skulle vara oroliga – snart skulle det komma tak. Så småningom kom en militärtraktor med tältduk som räckte till 400 personer. Vi sträckte ut tältduken och satte upp den, men det fanns fortfarande ingenting att sova på utom mossan. Så var och en av oss samlade gräs och bar in i de provisoriska tälten där vi bodde, men det ruttnade och blev till kompost. Vi sov i den här komposten.

Nu började det komma löss. Lössen bet nästan ihjäl oss. De fanns inte bara på kroppen, utan också på kläderna, överallt – stora löss och små löss. Det var fruktansvärt. Så fort man kom från arbetet och skulle lägga sig, blev man biten. Det kliade och kliade. Man kunde inte sova. De hade ätit upp en. Vi sade till förmannen: ”Lössen äter upp oss levande.” Han sade: ”Vi skall snart ta död på era löss.”

Fängelseledningen måste vänta på att vädret skulle bli varmare, för det var ständigt 30 minusgrader. Nå, kylan dämpades något, så de kom med en bärbar desinfektionsanläggning. Men det var i alla fall 20 minusgrader, och tältet var sönderrivet. ”Klä av er”, befallde man oss. ”Ni skall tvätta er. Ta av kläderna. Vi skall ta bort lössen.”

Så där befann vi oss alltså i den 20-gradiga kylan och klädde av oss nakna i ett tält som var helt sönderrivet. De tog dit bräder, som vi använde till golv. När jag satt på bräderna, tittade jag på min kropp. Vilken fruktansvärd syn! Jag tittade också på mannen bredvid mig. Samma sak. Inga som helst muskler. Allt hade förtvinat. Vi var bara skinn och ben. Jag kunde inte ens klättra upp i en godsvagn. Jag var förbrukad, slut. Ändå blev jag räknad till ”kategori nummer ett” – en frisk, ung arbetare.

Jag trodde att jag snart skulle dö. Många dog – unga män. Nu bad jag förtvivlat till Jehova att han skulle hjälpa mig, därför att det inte tycktes finnas någon utväg. Somliga som inte var vittnen lät avsiktligt en hand eller ett ben förfrysa och sedan kapa av kroppsdelen för att slippa undan alltsammans. Det var fruktansvärt, fasansfullt.

En dag stod jag i närheten av en vaktpost, och jag såg också en läkare som stod där. Jag hade färdats tillsammans med honom sedan jag blivit arresterad och hade vittnat för honom om Guds kungarike. Han var också fånge, men han hade fått amnesti. Jag kom närmare och tittade på honom, och faktiskt, det verkade som om han var fri. Jag ropade hans namn, jag tror han hette Sasja. Han tittade på mig och sade: ”Ivan, är det du?” När han yttrade de orden, grät jag som en liten pojke. ”Gå raka vägen till sjukstugan”, sade han.

Jag gick till sjukstugan och blev avförd från ”kategori nummer ett”-arbetarna. Men jag befann mig fortfarande i lägret. Eftersom jag nu var i ”kategori nummer tre”, skickade man mig till det utrymme som var för dem som behövde vila. Kommendanten sade: ”Jag har inte bett dig komma hit. Men du kom ändå. Håll dig lugn och sköt dig.” Så lite i sänder återhämtade jag mig och vande mig vid livet i lägret. Hädanefter slapp jag det grövsta slavgörat.

Jag blev frigiven den 16 augusti 1953. De sade: ”Du är fri och kan ge dig i väg.” De sade att jag kunde bege mig vart jag ville. Först gick jag ut i skogen och tackade Jehova för att han bevarat mig. Jag gick in i den risiga småskogen, föll ner på mina knän och tackade Jehova för att han hade bevarat mig vid liv för att bruka mig i det fortsatta arbetet med att förhärliga hans heliga namn.

[Ruta]

”Bara lite till, så är jag under tak, får tak över huvudet!”

[Ruta]

”Jag gick in i den risiga småskogen, föll ner på mina knän och tackade Jehova för att han hade bevarat mig vid liv”

[Ruta/Bild på sidorna 155, 156]

Intervju med Volodymyr Levtjuk

Född: 1930

Döpt: 1954

Bakgrund: Fängslad på grund av politisk verksamhet 1946–1954. Träffade Jehovas vittnen i ett av arbetslägren i Mordviniska republiken.

Jag var ukrainsk nationalist. Det var därför kommunisterna 1946 dömde mig till 15 års fångläger. Där fanns Jehovas vittnen. De predikade för mig, och jag förstod omedelbart att det var sanningen. Vi hade ingen bibel, eftersom lägret hade maximal bevakning. Jag brukade därför leta efter små papperslappar och spara dem. När jag hade samlat några stycken, gjorde jag en liten anteckningsbok. Jag bad bröderna återge alla skriftställen de kunde komma ihåg och var någonstans verserna stod i Bibeln. Sedan skrev jag upp dem i min bok. Jag frågade också nykomlingarna bland bröderna. Om någon visste någonting allmänt om någon biblisk profetia, så skrev jag upp det också. Jag samlade en del bibeltexter och började använda dem i min predikoverksamhet.

När jag började predika, fanns det där en hel del unga pojkar som jag själv. Jag var yngst – bara 16 år. Jag pratade med de här pojkarna och sade: ”Vi har lidit förgäves. Vi och andra har satt våra liv på spel i onödan. Inga politiska ideologier leder fram till någonting gott. Ni måste ta ståndpunkt för Guds kungarike.” Jag citerade verserna jag hade lärt mig utantill från min bok. Jag hade ett mycket bra minne. Jag övertygade snabbt mina kamrater, och de började komma till oss, till Jehovas vittnen. De blev bröder.

[Ruta/Bild på sidan 157]

Straff som utmätts åt Jehovas vittnen

Inre exil: Förvisade personer sändes till något avlägset område, vanligen Sibirien, där de måste arbeta och uppehålla sig. De kunde inte lämna sin nya vistelseort. Det krävdes att de anmälde sig hos den lokala polisen en gång i veckan eller en gång i månaden.

Sluten anstalt: Tre till tio fångar låstes in i en cell. De fick mat två eller tre gånger om dagen. En gång om dagen eller en gång i veckan hade de tillåtelse att promenera på fängelsegården. De utförde inget arbete.

Fångläger: De flesta av dessa var belägna i Sibirien. Hundratals fångar bodde tillsammans i baracker (en byggnad rymde vanligen 20 till 100 intagna). De arbetade minst åtta timmar per dag inne i lägret eller någon annanstans. Arbetet var hårt och kunde bestå i att bygga fabriker, lägga ut räls eller fälla träd. Fångvaktare eskorterade de intagna till och från arbetet. Inne i lägret kunde fångarna röra sig fritt efter arbetstidens slut.

[Bild]

Sibirien: Barn till förvisade ukrainska vittnen hugger småved till bränsle, 1953

[Ruta/Bild på sidorna 161, 162]

Intervju med Fjodor Kalin

Född: 1931

Döpt: 1950

Bakgrund: Landsförvisad 1951–1965. I fängelse 1962–1965.

En gång när jag satt häktad utförde Jehova för mig vad som föreföll vara ett underverk. Föreståndaren för KGB (den statliga säkerhetstjänsten) kom med ett papper. Förhörsledaren hade tagit plats, och åklagaren satt intill honom. KGB-föreståndaren sade till förhörsledaren: ”Ge honom det här! Låt honom själv läsa vad hans bröder i Amerika har för något på gång!”

De gav mig papperet. Det var en konventresolution. Jag läste den först en gång; sedan läste jag den noggrant en gång till. Åklagaren började bli otålig. Han sade: ”Herr Kalin! Skall ni lära er det utantill?”

Jag sade: ”Första gången läste jag bara igenom det som hastigast. Jag vill sätta mig in i det här ordentligt.” Inombords grät jag av glädje. När jag var färdig med att läsa resolutionen, lämnade jag tillbaka den och sade: ”Tack så väldigt mycket, och jag tackar Jehova Gud för att han förmådde er att göra detta. I dag har min tro blivit mycket starkare tack vare att jag har fått läsa den här resolutionen! Jag håller med vittnena här, och jag vill lovprisa Guds namn utan några som helst inskränkningar. Jag vill tala om honom med alla i lägret och i fängelset och överallt där jag befinner mig. Det är mitt uppdrag!

Det spelar ingen roll hur mycket ni än torterar mig – ni kan ändå inte få tyst på mig. Vittnena säger inte i den här resolutionen att de är beredda att göra uppror på något sätt, utan att de är beslutna att tjäna Jehova, eftersom de vet att han skall hjälpa dem att förbli trogna vad som än händer dem, även den värsta förföljelse! Jag ber till Jehova Gud att han måtte styrka mig till att stå fast i tron i den här svåra tiden.

Men jag vacklar inte. Den här resolutionen har stärkt mig så mycket. Jag skulle inte tveka ens om ni ställde upp mig mot väggen nu och sköt mig. Jehova ger räddning också genom uppståndelsen!”

Jag kunde se att förhörsledarna var besvikna. De förstod att de hade gjort ett stort misstag. De tänkte att resolutionen skulle försvaga min tro, men den stärkte mig.

[Ruta/Bild på sidorna 167–169]

Intervju med Marija Popovytj

Född: 1932

Döpt: 1948

Bakgrund: I fängelser och arbetsläger i sex år. Har hjälpt mer än tio personer att lära känna sanningen.

När jag blev arresterad den 27 april 1950, var jag gravid i femte månaden. Den 18 juli dömde de mig till tio år. Jag blev dömd därför att jag predikade – därför att jag lärde folk sanningen. Vi var sju som blev dömda, fyra bröder och tre systrar. Alla fick vi tio år var. Min lille son föddes den 13 augusti.

Nå, jag misströstade inte, när jag satt där i fängelset. Jag visste ju från Guds ord, Bibeln, att man är lycklig om man lider för att man är en kristen och inte som mördare eller tjuv. Och jag var lycklig. Jag kände glädje i hjärtat. De satte mig i isoleringscell, och jag vandrade fram och tillbaka i cellen och sjöng.

En soldat öppnade luckan och sade: ”Du sitter i en sådan knipa, och så sjunger du?”

Jag sade: ”Jag är glad därför att jag inte har gjort något ont mot någon enda.” Han bara stängde luckan. De slog mig inte.

De sade: ”Avsäg dig din tro. Se på dina omständigheter.” De menade att jag hade fött mitt barn i fängelset. Men jag var lycklig därför att de hade dömt mig för min tro på Guds ord. Det gjorde att jag kände mig väl till mods. Jag visste att jag inte var någon brottsling. Jag visste att jag fick utstå detta på grund av min tro på Jehova. Det höll mig lycklig hela tiden. Så var det.

När jag längre fram arbetade i lägret, förfrös jag händerna. Man skickade mig till sjukhuset. Läkaren där gillade mig. Hon sade: ”Din hälsa är inte den bästa. Varför kommer du inte och arbetar åt mig?”

Fängelseföreståndaren tyckte naturligtvis inte om den idén. Han sade: ”Varför vill du att den kvinnan skall arbeta för dig? Välj någon från en annan grupp.”

Hon sade: ”Det är inte någon annan jag behöver – jag behöver bra och ärliga människor på mitt sjukhus. Och hon skall arbeta på det här sjukhuset. Jag vet att hon inte kommer att stjäla någonting, och hon kommer inte att börja med narkotika.”

De litade på oss. De hyste särskild aktning för folk som hade en tro. De såg vad vi var för slags människor. Det hade vi nytta av.

Föreståndaren ville ha mig kvar därför att jag var bra på att fälla träd, men läkaren övertalade honom till slut. Varhelst Jehovas folk arbetade, var vi alltid ärliga, samvetsgranna arbetare.

Anmärkning: Marijas son föddes i fängelset i Vinnitsa i Ukraina. Under de följande två åren behöll man honom på fängelsets barnhem. Därefter sände släktingar barnet till hans far, som redan hade blivit förvisad till Sibirien. När syster Popovytj blev frigiven från fängelset, var hennes son sex år.

[Ruta]

”Jag är glad därför att jag inte har gjort något ont mot någon enda”

[Ruta/Bild på sidan 175]

Intervju med Marija Fedun

Född: 1939

Döpt: 1958

Bakgrund: Landsförvisad 1951–1965.

Sedan vi väl hade kommit upp på tåget och lugnat ner oss och börjat resan, vad kunde vi mer göra? Vi hade lärt oss sånger utantill, och vi började sjunga. Vi sjöng alla sånger vi kunde, sångerna från sångboken.

Till att börja med hörde vi sång bara i vår egen godsvagn, men när vårt tåg sedan stannade för att släppa fram andra tåg, insåg vi att det fanns andra tåg med våra bröder. Vi hörde sången från de andra tågen. Det kom tåg från Moldavien. Sedan passerade rumänerna från Bukovina. Det var många tåg. De körde förbi varandra på olika ställen. Vi insåg att allesammans var våra bröder.

Det var många sånger vi kom ihåg. Många sånger blev komponerade i de här tågvagnarna. De gav oss uppmuntran och försatte oss i den rätta sinnesstämningen. Dessa sånger riktade verkligen vår uppmärksamhet på Jehova.

[Ruta/Bild på sidan 177]

Intervju med Lidija Stasjtjysjyn

Född: 1960

Döpt: 1979

Bakgrund: Dotter till Marija Polypiv, som blir intervjuad på sidorna 208 och 209.

När jag var barn var morfar äldste. Han ledde församlingen. Jag kommer ihåg hans vanor: Han steg upp på morgonen, tvättade sig, och sedan bad han. Sedan tog han fram Bibeln. Vi satt alla tillsammans och läste dagens text och hela kapitlet. Morfar brukade be mig ta viktiga dokument – inslagna eller i en väska – till en annan äldste, som bodde i utkanten av staden. För att komma till hans hus måste jag ta mig över en backe. Jag gillade inte den där backen. Den var brant, och det var kämpigt att krångla sig över den. Jag brukade säga: ”Morfar, jag går inte! Var snäll och låt mig slippa!”

Morfar svarade: ”Nej, du måste gå. Ta nu dokumenten.”

Jag sade till mig själv: ”Jag vill inte, jag vill inte!” Sedan sade jag: ”Nej, jag måste gå. Det hänger ju på mig, och det kan vara någonting viktigt.” Det var det jag alltid hade i tankarna. Egentligen ville jag inte gå, men jag gjorde det ändå. Jag visste att det inte fanns någon annan som gjorde det. Det hände mycket ofta. Det var mitt jobb, mitt ansvar.

[Ruta/Bild på sidorna 178, 179]

Intervju med Pavlo Rurak

Född: 1928

Döpt: 1945

Bakgrund: Tillbringade 15 år i fängelser och fångläger. Tjänar för närvarande som presiderande tillsyningsman i Artemovsk i östra Ukraina.

År 1952 befann jag mig i ett läger med sträng kontroll i Karaganda i Sovjetunionen. Vi var tio i det lägret. Tiden gick så olidligt långsamt. Vi var visserligen glada och hoppfulla, men vi hade ingen andlig föda. Vi träffades efter arbetet, talade med varandra och drog oss till minnes allt som vi hade lärt tidigare genom ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45–47)

Jag beslöt skriva till min syster och berätta hur vi hade det i lägret och förklara att vi inte hade någon andlig mat. Eftersom fångarna inte hade lov att skicka sådana brev, var det svårt att få i väg det. Men till slut fick min syster brevet. Hon gjorde i ordning ett paket, lade i lite knäckebröd tillsammans med Nya testamentet och postade det till mig.

Rutinerna var mycket strikta. Det var inte alltid som de som hade ledningen lät fångarna få paketen. Ofta bröt de upp dem. Allt genomsöktes omsorgsfullt. De kollade till exempel burkar för att se om det möjligen var gömt någonting mellan dubbla bottnar eller i sidorna. De undersökte till och med torra bullar.

Så kom dagen då jag såg att mitt namn var på listan över dem som skulle få paket. Jag var mycket glad, men jag kunde bara inte drömma om att min syster hade skickat med ett exemplar av Nya testamentet i paketet. Det var den strängaste uppsyningsmannen som var i tjänst; fångarna kallade honom Tändhatten. När jag kom för att få mitt paket, frågade han mig: ”Varifrån väntar du paket?” Jag uppgav min systers adress. Han tog ett litet bräckjärn och öppnade lådan.

När han tog undan locket, såg jag Nya testamentet mellan maten och en av sidorna! Jag hann bara säga för mig själv: ”Jehova, ge mig det.”

Till min häpnad sade uppsyningsmannen: ”Ta genast bort lådan!” Jag fattade inte vad som hade hänt men täckte över lådan och bar in den i baracken. Jag tog ut Nya testamentet och lade det i min madrass.

När jag berättade för bröderna att jag hade fått ett exemplar av Nya testamentet, var det ingen som trodde mig. Det var ett underverk från Jehova! Han uppehöll oss andligen, för under våra omständigheter var det annars omöjligt att få någonting. Vi tackade vår himmelske Fader, Jehova, för hans barmhärtighet och omsorg. Vi började läsa och bygga upp oss andligen. Hur tacksamma var vi inte mot Jehova för detta!

[Ruta/Bild på sidorna 180, 181]

Intervju med Lidija Bzovi

Född: 1937

Döpt: 1955

Bakgrund: I landsflykt 1949–1965.

Som tonåring var det mycket smärtsamt för mig att inte ha far hemma hos oss. Som de flesta barn älskade vi vår far. Jag fick aldrig säga adjö till honom. Ivan och jag såg aldrig när han försvann. Vi var ute på åkern och bärgade in hirs.

När vi kom hem från åkern sade mor att far hade blivit arresterad. Jag fick en känsla av tomhet, kände mig sårad. Men det uppstod ingen panik, inget hat. Det som hade hänt var vad vi kunde räkna med. Vi blev ständigt påminda om Jesu ord: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:20) Vi lärde oss den versen mycket tidigt i vårt liv. Vi kunde den lika bra som mönsterbönen. Vi visste också att världen inte skulle älska oss, eftersom vi inte var någon del av den. Myndigheterna handlade helt och hållet i okunnighet.

Det var Rumänien som då styrde över Moldavien. Far visste att han skulle få försvara sig inför domstol. Vi fick tillåtelse att komma dit. Det var en mycket lycklig dag för oss.

Far avgav ett underbart vittnesbörd. Ingen var intresserad av att lyssna till åklagarens beskyllningar, men alla lyssnade med vidöppen mun till fars framställning. Han talade i en timme och fyrtio minuter till försvar för sanningen. Han avgav ett mycket klart och förståeligt vittnesbörd. Domstolspersonalen hade tårar i ögonen.

Vi var stolta över att far var i stånd att vittna i domstolen, att offentligen försvara sanningen. Vi misströstade inte.

Anmärkning: År 1943 arresterade de tyska myndigheterna syster Bzovis föräldrar och dömde dem till 25 års fängelse för påstått samarbete med Sovjet. Inom ett år kom de sovjetiska trupperna och befriade dem. De sovjetiska myndigheterna själva arresterade därefter hennes far. Han tillbringade sammanlagt 20 år i olika fängelser.

[Ruta]

Som de flesta barn älskade vi vår far. Jag fick aldrig säga adjö till honom

[Ruta/Bilder på sidorna 186–189]

Intervju med Tamara Ravljuk

Född: 1940

Döpt: 1958

Bakgrund: Förvisad 1951. Har hjälpt omkring 100 personer att lära känna sanningen.

Detta är berättelsen om Galyna. År 1958, när hon var bara 17 dagar gammal, blev hennes föräldrar arresterade. Hon och hennes mor sändes till ett fångläger i Sibirien. Galynas mor fick ha henne kvar hos sig så länge hon kunde producera mjölk åt henne, och det blev fem månader. Därefter måste modern börja arbeta, och babyn fördes till ett hem för spädbarn. Vår familj bodde i den närbelägna Tomskprovinsen. Bröderna skrev ett brev till vår församling och frågade om någon skulle kunna ta hem den lilla flickan från barnhemmet och uppfostra henne tills hennes föräldrar blev frigivna. Alla suckade förstås när brevet lästes upp. Det var sorgligt och tragiskt att ett spädbarn befann sig i en sådan situation.

De gav oss lite betänketid. En vecka gick. Det var ingen som erbjöd sig. Det var svåra förhållanden för oss alla. Veckan därpå sade min äldre bror till mamma: ”Jag tycker att vi skall ta hem den lilla flickan.”

Mamma sade: ”Vad menar du, Vasja? Jag är redan gammal och sjuk. Du måste förstå att det är ett stort ansvar att ta hand om någon annans baby. Det är inget djur, ingen ko, ingen kviga. Det är ett barn. Dessutom är det inte vårt barn.”

Han sade: ”Det är just därför vi bör ta hand om henne, mamma. Hon är inget djur. Att bara tänka sig ett litet barn under sådana omständigheter, att växa upp i ett läger! Hon är fortfarande så liten, så hjälplös.” Sedan sade han: ”Borde vi inte tänka att det kan komma en tid när vi får höra: ’Jag var sjuk, jag var i fängelse, jag var hungrig, men ni hjälpte mig inte’?”

Mamma sade: ”Jo, det skulle kunna hända, men det är ett stort ansvar att ta hand om någon annans baby. Tänk om det händer henne någonting när hon är hos oss?”

Min bror sade: ”Och om det händer henne någonting där hon är nu?” Han pekade sedan på mig och sade: ”Vi har Tamara. Hon kan resa fritt och hämta barnet. Vi skall hjälpas åt allesammans, så att flickan får det bra.”

Ja, vi funderade och vi pratade, men till slut beslöt vi att jag skulle ge mig i väg. Jag for till Marijnskijlägren. Jag for och hämtade den lilla flickan. Bröderna gav mig litteratur som jag skulle lämna. De gav mig också en kamera för att ta en bild av modern, så att vi kunde bekanta oss med henne, eftersom vi inte kände henne. Jag fick inte ta med kameran in i lägret, men jag tog med litteraturen. Jag köpte en kanna, lade litteraturen i kannan och hällde olja ovanpå. När jag gick genom ingången, kontrollerade vakten inte om det fanns någonting under oljan. Så jag fick in litteraturen i lägret.

Jag fick tillfälle att bli bekant med modern, Lidija Kurdas. Jag fick till och med övernatta i lägret, för att papperen skulle hinna bli klara innan barnet släpptes i väg. Så tog jag Galyna med mig hem. Och när vi kom hem var hon fem månader och några dagar gammal. Vi tog alla god hand om henne, men hon blev mycket sjuk. Läkarna kom, men de kunde inte hitta några fel.

Läkarna trodde att hon var min baby, och de satte press på mig. ”Vad är du för slags mor?” sade de. ”Varför ger du henne inte mat?” Vi vågade inte säga att vi hade hämtat babyn i fängelset, och vi visste inte hur vi skulle göra. Jag bara grät och sade ingenting. Läkarna skällde ut mig och skrek åt mamma och sade att hon inte borde ha gift bort mig, så ung som jag var, och att jag själv behövde mjölk. Jag var 18 år.

Galyna var så sjuk, och hon hade svårt att andas. Jag gick ner under trappan och bad: ”Gud Jehova, Gud Jehova, låt inte det lilla barnet dö, utan ta mitt liv i stället för hennes!”

Barnet började kippa efter andan mitt framför ögonen på läkarna. De sade: ”Det är hopplöst, hon överlever inte, hon överlever inte.” De sade så mitt i ansiktet på mig – mitt i ansiktet på min mor sade de detta. Mamma grät. Jag bad hela tiden. Men barnet överlevde. Hon stannade hos oss tills hennes mor blev frigiven. Sju år var hon hos oss, och hon blev inte sjuk igen, inte en enda gång.

Galyna bor nu i Charkov i Ukraina. Hon är vår syster och reguljär pionjär.

[Ruta]

”Gud Jehova, Gud Jehova, låt inte det lilla barnet dö, utan ta mitt liv i stället för hennes!”

[Bild]

Från vänster till höger: Tamara Ravljuk (tidigare Burjak), Sergij Ravljuk, Galyna Kurdas, Mychajlo Burjak, Marija Burjak

[Bild]

Från vänster till höger: Sergij och Tamara Ravljuk, Mykola och Galyna Kujibida (tidigare Kurdas), Oleksij och Lidija Kurdas

[Ruta på sidan 192]

Rapport från en kretstillsyningsman 1958

”Man kan i någon mån fatta hur svårt det är för bröderna när man får reda på att omkring tio medlemmar i en kommunistisk ungdomsorganisation spionerar på praktiskt taget varje broder. Lägg därtill förrädiska grannar, falska bröder, en uppsjö poliser, domar på ända upp till 25 år i läger eller fängelser, förvisning till Sibirien, livstids straffarbete och internering, ibland långa häktningstider i mörka fängelseceller – allt detta kan drabba en person som yttrar några ord om Guds kungarike.

Likväl är förkunnarna oförskräckta. Deras kärlek till Jehova Gud är gränslös. De har en inställning som liknar änglarnas, och de har inte en tanke på att överge den goda kampen. De vet att detta är Jehovas verk och att det måste fortsätta till det segerrika slutet. Bröderna vet inför vem de bevarar sin ostrafflighet. Att lida för Jehova är en glädje för dem.”

[Ruta/Bild på sidorna 199–201]

Intervju med Sergij Ravljuk

Född: 1936

Döpt: 1952

Bakgrund: Tillbringade 16 år i fängelser och fångläger. Tvingades byta bostad sju gånger. Har hjälpt ungefär 150 människor att lära känna sanningen. Hans hustru, Tamara, är nämnd på sidorna 186–189. Sergij tjänar nu som äldste i Roganjförsamlingen, som ligger i närheten av Charkov.

Jag vistades sju år i Mordvinien i ett fångläger med maximal säkerhet. Trots den stränga bevakningen spreds det många publikationer under den tid jag var där. Somliga vakter tog litteratur med sig hem, läste den själva och gav den sedan till sina familjer och släktingar.

Ibland kunde en vakt komma till mig under det andra arbetsskiftet och säga: ”Har du någonting, Sergij?”

”Vad vill du ha?” svarade jag.

”Bara något att läsa.”

”Blir det visitering i morgon?”

”Ja. Det blir en i avdelning fem i morgon.”

”OK. På en viss brits ligger ett nummer av Vakttornet under en handduk. Det kan du ta.”

Visiteringen genomfördes, och han tog det där Vakttornet. Men någon annan litteratur kunde vakterna inte hitta, eftersom vi visste om visiteringen i förväg. På det sättet var det somliga vakter som hjälpte oss. Sanningen tilltalade dem, men de var rädda för att förlora sitt arbete. Under alla år bröderna var där såg vakterna hur vi levde. Tänkande människor kunde se att vi inte hade gjort oss skyldiga till något brott. Problemet var bara att de inte kunde yppa detta för någon, för då skulle de betraktas som anhängare av Jehovas vittnen, och de skulle förlora sitt arbete. De stödde alltså vårt arbete i viss utsträckning. De tog emot litteratur och läste den. Det bidrog i någon mån till att dämpa förföljelsens hetta.

År 1966 var vi omkring 300 bröder i Mordvinien. De styrande visste om vilket datum Åminnelsen skulle hållas. De beslöt att hindra oss det året. De sade: ”Ni studerar ju redan Vakttornet, men nu skall vi sätta stopp för den där Åminnelsen. Och det kommer ni inte att kunna göra någonting åt.”

Alla som hörde till de olika vaktavdelningarna skulle stanna kvar i tjänst tills det blåstes ”faran över”. De var alla på plats: övervakningspersonalen, administrationen, lägerkommendanten.

Så vi gick alla ut på vägen, till ett fält där vi varje dag samlades till upprop, morgon och kväll. Sedan promenerade vi runt fältet, samlade i skaror alltefter församling eller grupp. I varje grupp höll en broder talet medan vi vandrade fram, och de andra lyssnade.

Vi hade inga emblem, så det fick bli ett tal rätt och slätt. Vid det tillfället fanns det inga av de smorda i lägret. Halv tio på kvällen var allt över; alla grupperna hade firat högtiden medan de vandrat vägen fram och var nu färdiga.

Men vi ville sjunga tillsammans – alla vi bröder. Så vi samlades intill badhuset, för det låg längst bort från ingångskontrollen. Föreställ dig 300 män, och av dessa stämmer mellan 80 och 100 upp sina röster i natten på tajgan. Föreställ dig hur skogen genljuder av sången! Jag kommer ihåg att vi sjöng sång 25 i den gamla sångboken, ”Jag dog för dig”. Alla kunde den sången. Ibland hände det till och med att soldaterna ropade till oss från sina torn: ”Sjung sång 25!”

[Ruta/Bild på sidorna 203, 204]

Intervju med Viktor Popovytj

Född: 1950

Döpt: 1967

Bakgrund: Född i fängelse, son till Marija Popovytj som är omnämnd på sidorna 167–169. Arresterad 1970, tillbringade fyra år i fängelse på grund av predikoverksamhet. Under tre dagars domstolsförhör sade 35 personer att broder Popovytj hade predikat för dem.

Den situation som Jehovas vittnen befann sig i skall inte ses enbart i ljuset av mänskliga relationer. Man kan inte förklara förföljelsen av Guds folk bara genom att lägga skulden på den politiska ledningen. De flesta tjänstemännen gjorde helt enkelt sitt jobb. När det blev en annan regering, flyttade de över sin lojalitet och blev solidariska mot den nya regeringen, men vi ändrade oss inte. Vi insåg att den verkliga källan till våra svårigheter fanns omtalad i Bibeln.

Vi betraktade inte oss själva helt enkelt som oskyldiga offer för förtryckande människor. Det som hjälpte oss att uthärda var en klar förståelse av den stridsfråga som hade väckts i Edens trädgård – stridsfrågan om Guds rätt att styra. Det var en stridsfråga som inte hade blivit avgjord. Vi förstod att det erbjöd sig ett tillfälle att ta ståndpunkt för Jehovas styre. Vi tog ståndpunkt för en stridsfråga som inte enbart var kopplad till människors personliga intressen, utan också till universums Suveräns intressen. Vi hade en mycket djupare insikt i de stora sammanhangen bakom. Detta gjorde oss starka och gjorde det möjligt för oss att bevara vår ostrafflighet också under de mest extrema omständigheter. Vi såg förbi blott och bart mänskliga relationer.

[Ruta]

Man kan inte förklara förföljelsen av Guds folk bara genom att lägga skulden på den politiska ledningen

[Ruta/Bild på sidorna 208, 209]

Intervju med Marija Polypiv

Född: 1934

Döpt: 1952

Bakgrund: Kom till Sibirien 1951 för att besöka sin syster som hade blivit deporterad dit. Marija lärde känna sanningen i Sibirien och blev senare gift med en förvisad broder.

När far dog kom polisen till vårt hus. Det kom många poliser. De tillhörde både den kommunala polisen och statspolisen. De varnade oss och talade om att de inte ville ha några sånger eller några böner. Vi svarade att lagen inte förbjöd någon att be. De frågade när begravningen skulle äga rum. Det talade vi om för dem, och så gav de sig av.

Bröderna kom tidigt. Det var förbjudet att ha möten, men folk kunde komma till en begravning. Vi började tidigt; vi visste ju att polisen skulle komma. Precis när en av bröderna hade börjat be, kom en buss full med poliser. Brodern avslutade bönen, och så begav vi oss till kyrkogården.

De följde efter och tillät att vi gick in på kyrkogården. När brodern sedan frambar en andra bön, försökte polisen arrestera honom. Men vi systrar hade bestämt oss för att vi inte skulle låta dem ta honom. Där var många poliser, så vi bildade en ring runt brodern. I det tumult som följde förde en av systrarna brodern bort från kyrkogården, mellan husen och in i byn. Plötsligt kom en bekant körande i en privat bil, tog upp brodern och for i väg. Poliserna sökte överallt men kunde inte finna honom. Sedan gav de sig av.

Systrar skyddade ofta bröderna. I vanliga fall är det ju tvärtom, men så måste det gå till på den tiden. Systrarna måste beskydda bröderna. Det hände många episoder av det här slaget.

[Ruta]

Så måste det gå till på den tiden. Systrarna måste beskydda bröderna

[Ruta/Bild på sidorna 220, 221]

Intervju med Petro Vlasiuk

Född: 1924

Döpt: 1945

Bakgrund: Förvisad 1951–1965. Kort efter det att broder Vlasiuk hade blivit förvisad insjuknade hans son och dog. Året därpå födde hans hustru ännu en son. Komplikationer tillstötte emellertid, och hon dog efter en tid. Broder Vlasiuk stod där ensam med den lille. År 1953 gifte han om sig och fick därigenom hjälp med att ta hand om sin baby.

Jag befann mig bland dem som blev förvisade från Ukraina till Sibirien 1951. Men det var ingen som var rädd, förstår ni. Jehova ingöt en sådan ande i bröderna att de fick en stark tro, en tro som märktes i deras sätt att tala. Ingen skulle någonsin själv ha valt att bege sig till det där distriktet för att predika. Det är uppenbart att det var Jehova Gud som tillät regeringen att föra oss dit. Senare sade myndigheterna: ”Vi har begått ett stort misstag.”

Bröderna sade: ”Hur så?”

”Jo, vi förde ju er hit, och nu omvänder ni folk här också!”

Bröderna sade: ”Ni kommer att göra ett misstag till.”

Deras andra stora misstag var att de inte lät oss återvända hem efter det att vi hade beviljats amnesti och blivit frisläppta. ”Ge er i väg vart ni vill, bara inte hem”, sade de. Efteråt kom de till besinning och insåg att det var ett dåligt drag. Det var den politiken som gjorde att de goda nyheterna spreds överallt i hela Ryssland.

[Ruta/Bild på sidan 227]

Intervju med Anna Vovtjuk

Född: 1940

Döpt: 1959

Bakgrund: Förvisad 1951–1965. Var tio år när hon sändes till Sibirien. Arbetade underjordiskt mellan 1957 och 1980 med att trycka biblisk litteratur.

KGB försökte ofta förmå oss att peka ut bröderna. De visade bilder. Jag brukade säga: ”Jag vet ingenting när du frågar. Jag känner ingen som du behöver känna.” Vi svarade dem alltid ungefär så. Senare hände det en gång när jag var nygift och på väg in till staden att jag mötte chefen för KGB i Angarsk. Han hade ofta kallat mig till förhör och kände mig väl.

Han sade till mig: ”Vad beträffar Stepan Vovtjuk, så sade du ju att du inte kände den mannen. Hur kommer det sig då att du är gift med honom nu?”

Jag svarade: ”Var det inte du som presenterade honom för mig? Du visade ju bilder på honom!”

Han slog ihop händerna: ”Där ser man! Alltid är det vi som får skulden!”

Vi skrattade tillsammans. Det var ett av mitt livs roligaste ögonblick.

[Ruta/Bild på sidorna 229, 230]

Intervju med Sofia Vovtjuk

Född: 1944

Döpt: 1964

Bakgrund: Förvisad mellan 1951 och 1965. Hon var sju år då hon sändes till Sibirien tillsammans med sin mor, syster och bror.

När de förde oss till Sibirien fick vi veta att vi skulle stanna där för evigt. Vi kunde aldrig föreställa oss att vi skulle få uppleva frihet. När vi läste i Vakttornet om sammankomster som hölls i andra länder, bad vi till Jehova om att vi åtminstone en enda gång i livet skulle få tillfälle att vara med om en sådan sammankomst som de har i andra länder. Och mycket riktigt, Jehova välsignade oss. År 1989 var det möjligt för oss att besöka Jehovas vittnens internationella sammankomst i Polen. Det går inte att beskriva den enorma glädje vi kände över att få vara med där.

Vännerna i Polen välkomnade oss av hela sitt hjärta. Vi var där fyra dagar. Vi var med om en sammankomst! Vi njöt i fulla drag av att lära oss mer om Jehova och få undervisning i Guds ord. Vi var så lyckliga. Vi delade med oss av våra erfarenheter till alla. De tillhörde så många nationaliteter, men de var alla våra bröder! När vi vandrade stadion runt, fick vi en underbar känsla av frid. Efter allt det vi hade gått igenom – hela den långa tiden vi hade varit under förbud – tyckte vi att vi redan var i den nya världen. Vi hörde inga svordomar av något slag, och allt var så rent och vackert. Vi var tillsammans efter programmets slut. Vi gav oss inte bara i väg. Vi var tillsammans med vännerna, talade med varandra. Om vi inte förstod språket, fanns det alltid tolkar till hands. Även om vi inte förstod, kysste vi varandra. Vi var lyckliga!

[Ruta/Bild på sidorna 243, 244]

Intervju med Roman Jurkevytj

Född: 1956

Döpt: 1973

Bakgrund: Tillbringade sex år i fångläger på grund av neutralitetsfrågan. Har tjänat i ukrainska avdelningskontorets kommitté sedan 1993.

Sanningen motiverar en människa att hjälpa och stödja andra. Vi kände detta speciellt 1998, då det var en väldig översvämning i Karpatorutenien och hundratals, ja hundratals människor förlorade sina hem och alla sina tillhörigheter på en enda natt.

Inom två dagar anlände en grupp bröder till platsen och bildade hjälpkommittéer. De beslutade om vad slags hjälp som varje familj och varje by skulle få. Två byar var särskilt hårt drabbade, Vary och Vysjkove. På bara ett par tre dagar hade man planerna klara beträffande vilken familj som skulle få vad för slags hjälp och vem som skulle ge hjälpen. Sedan kom våra bröder i lastbilar och började skyffla bort gyttjemassorna.

De hade med sig torr ved, vilket förvånade alla i trakten. De som inte var vittnen häpnade. En syster från Vysjkove befann sig där ett lag bröder höll på med att skyffla bort gyttja. En journalist kom fram till henne och frågade: ”Vet du vilka de här människorna är?”

Hon svarade: ”Jag känner dem inte personligen, eftersom vi talar olika språk – rumänska, ungerska, ukrainska och ryska. Men en sak vet jag: De är mina bröder och systrar, och de hjälper mig.”

Inom två eller tre dagar hade bröderna sänt hjälp och tagit hand om de familjer som hade blivit inlogerade på andra platser. Men efter ett halvår hade praktiskt taget alla vittnenas hus blivit återuppbyggda, och vittnena var de första från den trakten som återvände för att bo i sina nya hus.

[Tabell på sidan 254]

(Se publikationen)

Reguljära pionjärer i Ukraina (1990–2001)

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

0

1990 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2001

[Tabell på sidan 254]

(Se publikationen)

Jehovas vittnen i Ukrainaa (1939–2001)

120 000

100 000

80 000

60 000

40 000

20 000

0

1939 1946 1974 1986 1990 1992 1994 1996 1998 2001

[Fotnot]

[Karta på sidan 123]

(För formaterad text, se publikationen)

UKRAINA

VOLYNIEN

ÖSTGALIZIEN

Lviv

KARPATORUTENIEN

BUKOVINA

KIEV

Charkov

Dnjepropetrovsk

Luhansk

Zaporozjje

Donetsk

Odessa

KRIM

SVARTA HAVET

TURKIET

BULGARIEN

RUMÄNIEN

MOLDAVIEN

POLEN

VITRYSSLAND

RYSSLAND

[Helsidesbild på sidan 118]

[Bild på sidan 127]

Vojtech Tjechi

[Bild på sidan 129]

Det första konventet i staden Borislav i Östgalizien, augusti 1932

[Bild på sidan 130]

Konventet i Solotvyno, Karpatorutenien, 1932

[Bild på sidan 132]

I 40 år utförde Marija och Emil Zarytskyj troget sitt uppdrag som översättare

[Bild på sidan 133]

Ukrainas första litteraturdepå var belägen i det här huset i Uzjgorod under åren 1927–1931

[Bild på sidan 134]

Grupp redo att bege sig ut i förkunnartjänsten med buss till trakten kring Rakhiv i Karpaterna, 1935: 1) Vojtech Tjechi

[Bild på sidan 135]

Grammofonskiva med en tidig inspelning, ”Religion och kristendom”, på ukrainska

[Bild på sidan 136]

Kosmachförsamlingen 1938: 1) Mykola Volotjij sålde en av sina två hästar för att köpa en grammofon

[Bild på sidan 137]

Ljudvik Kinitskyj, som många minns med värme som en nitisk förkunnare, dog trogen mot Jehova i ett nazistiskt koncentrationsläger

[Bilder på sidan 142]

Illja Govutjak (ovan till vänster), här på väg tillsammans med Onufrii Rylchuk för att predika uppe i bergen och (till höger) tillsammans med sin hustru, Paraska, blev senare avrättad av Gestapo sedan han överlämnats av en katolsk präst

[Bild på sidan 146]

Anastasija Kazak 1) tillsammans med andra vittnen från koncentrationslägret Stutthof

[Bilder på sidan 153]

Ivan Maksymjuk (här ovan fotograferad med sin hustru, Jevdokija) och hans son Mychajlo (till höger) vägrade att kompromissa i fråga om sin ostrafflighet

[Bild på sidan 158]

Tidiga bibliska publikationer på ukrainska

[Bild på sidan 170]

När Grygorij Melnyk var 20 år axlade han ansvaret att sörja för sina båda yngre bröder och en syster

[Bild på sidan 176]

Marija Tomilko uthärdade 15 år i fängelser och har förblivit trogen

[Bild på sidan 182]

Nutsu Bokotj i fängelset under ett kort möte med sin dotter 1960

[Bilder på sidan 185]

Lidija och Oleksij Kurdas (ovan) arresterades och sändes till olika fångläger när deras dotter, Galyna, var 17 dagar gammal; Galyna Kurdas vid tre års ålder (till höger): Denna bild togs 1961, när hennes föräldrar fortfarande befann sig i fängelse

[Bild på sidan 191]

Ganna Shysjko och Jurij Kopos arresterades kvällen innan de skulle ha sitt bröllop och dömdes till tio år i fångläger. De gifte sig tio år senare

[Bild på sidan 191]

Jurij Kopos tillbringade nästan ett tredjedels sekel i sovjetiska fängelser och arbetsläger

[Bild på sidan 194]

Pavlo Zjatek ägnade hela sitt liv åt Jehovas tjänst

[Bild på sidan 196]

Brev från Nathan H. Knorr till bröderna i Sovjetunionen, daterat den 18 maj 1962

[Bild på sidan 214]

Litteratur för Ukraina och andra delar av Sovjetunionen trycktes i bunkrar liknande denna i östra Ukraina

[Bild på sidan 216]

Överst: Skogsbacken långt uppe i Karpaterna, där Ivan Dzjabko skötte en hemlig bunker

[Bild på sidan 216]

Ovan: Mychajlo Djolog sitter intill det som förr var ingången till den bunker där han försåg Ivan Dzjabko med papper

[Bild på sidan 216]

Till höger: Ivan Dzjabko

[Bild på sidan 223]

Bela Mejsar tillbringade 21 år i fängelse. Under den tiden reste hans trogna hustru, Regina, ofta för att besöka honom. Det blev sammanlagt över 14 000 mil

[Bild på sidan 224]

Mychajlo Dasevytj förordnades som landstjänare 1971

[Bild på sidan 233]

Inregistreringen av Jehovas vittnen i Ukraina den 28 februari 1991 var den första inregistreringen av det slaget i länder som hade ingått i Sovjetunionen

[Bilder på sidan 237]

Vid 1993 års internationella sammankomst i Kiev blev 7 402 döpta, det största antalet någonsin vid någon sammankomst i Guds folks nutida historia

[Bild på sidan 246]

Den första klassen av Skolan för förordnade tjänare utexaminerades i Lviv i början av 1999

[Bild på sidan 251]

Överst: Riketssalskomplexet där Betelfamiljen tjänade under åren mellan 1995 och 2001

[Bild på sidan 251]

I mitten: Huset som Betelfamiljen använde åren 1994 och 1995

[Bild på sidan 251]

Nederst: Rikets sal i staden Nadvirna – den första som byggdes under det nya programmet för Riketssalsbyggen i Ukraina

[Bilder på sidorna 252, 253]

1–3) Det nyligen överlämnade avdelningskontoret i Ukraina

[Bild på sidan 252]

4) Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): (sittande) Stepan Glinskyj, Stepan Mykevytj; (stående) Andrij Semkovytj, Roman Jurkevytj, John Didur och Jürgen Keck

[Bild på sidan 253]

5) Theodore Jaracz talar under överlämnandet av det ukrainska avdelningskontoret den 19 maj 2001