ROMARNA
Studienoter – kapitel 8
Andens lag ... syndens och dödens lag: I det här sammanhanget syftar ordet ”lag” inte på en specifik lag eller regel, till exempel på en lag i den mosaiska lagen. Här används det i stället i bredare bemärkelse om en princip som styr en människas handlingar, en stark kraft som likt en lag får en människa att handla på ett visst sätt. (Se studienot till Rom 2:12.) Paulus ställer två lagar i kontrast till varandra. Den ena, Guds andes lag, eller starka påverkan, leder till liv. Den andra, det ofullkomliga köttets lag, eller starka påverkan, leder till synd och död. Självklart känner alla Adams avkomlingar att ”syndens lag” påverkar dem i felaktig riktning. (Rom 7:23) Men de kan välja att följa Guds andes lag, och inte sina ofullkomliga begär, så att deras handlingar påverkas i positiv riktning. (Rom 7:21–25)
Människans ofullkomlighet gjorde lagen svag: De som försökte hålla Moses lag var ofullkomliga. Inte ens översteprästerna kunde frambära ett offer som helt och fullt kunde sona synder, eftersom även de var ofullkomliga. Moses lag kunde alltså inte rädda syndare. Den gjorde i stället svagheterna hos de ofullkomliga människor som försökte hålla den ännu mer uppenbara. (Rom 7:21–25; Heb 7:11, 28; 10:1–4) Det var i det här avseendet som ”människans ofullkomlighet gjorde lagen svag”.
kött: I Bibeln används ordet ”kött” på flera olika sätt. Det kan syfta på en människa av kött och blod utan att hennes ofullkomliga och syndiga natur betonas. (Joh 1:14; 3:6; 17:2) Men ofta syftar det på människans ofullkomliga och syndiga tillstånd, vilket det gör i det här sammanhanget. I de föregående kapitlen visar Paulus att det finns en koppling mellan att styras av kroppen, eller köttet, och att låta ”de syndfulla begären” vara ”verksamma”. (Rom 6:19; 7:5, 18, 25) I de följande verserna (Rom 8:5–13) ställer Paulus det syndiga köttet i kontrast till anden, dvs. Guds heliga ande. (Läs mer om andra betydelser av ordet ”kött” i studienot till Rom 1:3; Rom 2:28.)
inriktar ... tankarna på: Det grekiska ordet fronẹō har grundbetydelsen ”tänka”, ”ha sinnet inriktat på ett visst sätt”, ”ha en viss inställning”. (Mt 16:23; Rom 12:3; 15:5) I det här sammanhanget förmedlar det tanken på att inrikta sina tankar på något, fokusera på det och möjligtvis sträva efter det. När Paulus använder ordet här visar han att en människas tankar starkt påverkar hur hon handlar och lever. Ordet beskriver hur en människa medvetet väljer inriktning i livet, antingen en köttslig eller en andlig. (Läs om vad köttet och anden betyder i det här sammanhanget i studienoten till Rom 8:4.) Så här kommenterar forskaren William Hendriksen det här verbet och hur det beskriver dem som lever enligt köttet: ”De inriktar sinnet på – är djupt intresserade av, pratar konstant om, engagerar sig i och är stolta över – det som hör köttet till.” (New Testament Commentary: Exposition of Paul’s Epistle to the Romans) Det här verbet har samma innebörd när det beskriver hur de som lever enligt anden inriktar sina tankar på andliga ting. I följande vers visar Paulus resultatet av att inrikta tankarna på köttet, nämligen ”död”, och på anden, nämligen ”liv och frid”. (Rom 8:6)
inrikta tankarna på: Det här uttrycket är en återgivning av det grekiska substantivet frọnēma, som förekommer tre gånger i det här sammanhanget (två gånger i den här versen och en gång i Rom 8:7). En ordbok definierar ordet som ”tänkesätt, sinnelag, ... uppsåt, längtan, strävan”. Det beskriver en människas förstånd och även hennes vilja och önskan. Det här substantivet är besläktat med verbet fronẹō (förekommer i föregående vers), som betyder ”tänka”, ”ha sinnet inriktat på ett visst sätt”, ”ha en viss inställning”. (Mt 16:23; Rom 12:3; 15:5) Att man inriktar tankarna på det köttsliga innebär alltså att man fokuserar på fysiska eller världsliga begär och låter dem styra ens tankar. (1Jo 2:16; se studienot till Rom 8:4.) Att man inriktar tankarna på anden innebär att man låter Guds heliga ande, eller verksamma kraft, påverka och styra ens tankar, önskningar och handlingar.
adopterade som söner: Grekiska: huiothesịa, ”soninsättande”. Adoption var en välkänd företeelse i den grekiska och romerska världen. De flesta som blev adopterade var inte barn, utan ungdomar eller unga vuxna. En del herrar var kända för att frige slavar för att kunna adoptera dem. Den romerske kejsaren Augustus var adoptivson till Julius Caesar. Paulus använde begreppet adoption för att beskriva den nya ställning som de som Gud utväljer och kallar får. Alla avkomlingar till den ofullkomlige Adam var syndens slavar, så de kunde inte betraktas som Guds söner. Men tack vare Jesus lösenoffer kan Jehova befria dem från syndens slaveri och adoptera dem som sina söner och göra dem till Kristus medarvingar. (Rom 8:14–17; Gal 4:1–7) Paulus betonade det här förändrade förhållandet genom att säga att sådana adoptivbarn ropar: ”Abba, Far!” En slav skulle aldrig tilltala sin herre med det här förtroliga uttrycket. (Se studienot till Abba i den här versen.) Det är Jehova som bestämmer vilka han vill adoptera som söner. (Ef 1:5) När han smörjer dem med helig ande erkänner han dem som sina barn. (Joh 1:12, 13; 1Jo 3:1) Men de måste bevara sig trogna under sitt liv på jorden innan de kan få privilegiet att bli uppväckta till himmelskt liv och bli Kristus medarvingar. (Upp 20:6; 21:7) Det är därför Paulus säger att de ”ivrigt väntar på att adopteras som söner, att befrias från ... [sina] kroppar med hjälp av lösen”. (Rom 8:23)
Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far” och var ett varmt tilltalsord som en son använde när han riktade sig till en älskad pappa. (Se studienot till Mk 14:36.) Paulus använder ordet här och i Gal 4:6, båda gångerna i samband med kristna som har kallats till att vara av anden pånyttfödda söner till Gud. En slav kunde inte använda det här uttrycket om sin herre om han inte hade adopterats av honom. Men eftersom de smorda har adopterats av Gud kan de använda det här uttrycket när de riktar sig till Jehova. Smorda kristna är visserligen ”slavar åt Gud” och ”har blivit köpta”, men de är också söner i en kärleksfull Fars hus. Det är helig ande som gör dem medvetna om den ställning de har. (Rom 6:22; 1Kor 7:23)
Anden själv vittnar tillsammans med vår ande: Här förekommer det grekiska ordet för ”ande” (pneuma) två gånger fast i olika betydelser. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.) ”Anden själv” syftar på Guds heliga ande, eller verksamma kraft. Uttrycket ”vår ande” syftar på den inställning som präglar de smorda kristna. Den heliga anden vittnar tillsammans med de smordas ande, eller inställning, dvs. den övertygar dem om att det Guds inspirerade ord säger om det himmelska hoppet gäller dem.
skapelsen: Allt skapat på jorden har fått lida av följderna av människans uppror i Eden. Men i det här sammanhanget syftar ”skapelsen” tydligtvis på människor, eftersom det bara är människor som kan vänta med spänd förväntan och visa att de hoppas bli fria från syndens och dödens verkningar. (Rom 5:12; 8:19) Enligt en del forskare anspelar det grekiska ord som har återgetts med ”spänd förväntan” på att en människa sträcker på halsen för att titta eller ivrigt spana efter något.
Guds söner ska uppenbaras: Här omtalar Paulus ”Kristus medarvingar” som ”Guds söner”. (Rom 8:17) De kommer att uppenbaras när det står klart att de har förhärligats och regerar tillsammans med Kristus Jesus i himlen. Eftersom de utgör andrahandsdelen av den utlovade avkomman (1Mo 3:15) kommer de tillsammans med Kristus att tillintetgöra Satans onda världsordning (Rom 16:20; Upp 2:26, 27). De kommer att uppenbaras ytterligare när de under Kristus tusenårsrike tjänar som präster och hjälper mänskligheten, som här omtalas som skapelsen, att dra nytta av Jesus lösenoffer. Uppenbarandet av Guds söner kommer att leda till att mänskligheten ”befrias från slaveriet under förgängelsen” och får uppleva ”Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:21; Upp 7:9, 10, 14; 20:5; 22:1, 2)
tomheten: Eller ”fruktlösheten”, ”meningslösheten”. Samma grekiska ord används i Septuaginta som en återgivning av det hebreiska ordet hẹvel (som bokstavligen syftar på en flyktig ”andning” eller ”dunst”). Det här hebreiska ordet förekommer mer än 35 gånger i Predikaren i uttryck som ”fullständigt meningslöst” och ”allt är tomt och meningslöst”. (Pre 1:2; 2:17; 3:19; 12:8) Salomo, som skrev den bibelboken, använde ibland det här ordet som ett parallellt uttryck till ”ett jagande efter vind”. (Pre 1:14; 2:11) Sammanhanget till Rom 8:20 visar att Paulus talar om ett jagande utan mål eller syfte. Det hopp som omtalas här syftar på att Gud kommer att befria mänskligheten från ”tomheten” som skapelsen har varit underkastad ända tills nu. (Rom 8:21)
honom som bestämde det: Det här uttrycket syftar varken på Satan eller på Adam, som en del menar, utan på Jehova Gud. Även om Adam och Eva bara kunde föra vidare ofullkomlighet, synd och död tillät Jehova att de skaffade barn. När han tillät detta lade han medvetet skapelsen under tomheten. Men han lade samtidigt grunden för ett hopp genom avkomman, Jesus Kristus. (1Mo 3:15; 22:18; Gal 3:16) Detta säkra hopp från Gud är att alla som är trogna mot honom till slut ”ska befrias från slaveriet under förgängelsen”. (Rom 8:21)
slaveriet under förgängelsen: Det grekiska ord som har återgetts med ”förgängelsen” betecknar ”fördärv”, ”förfall”, ”förstörelse”. ”Slaveriet under förgängelsen” är ett resultat av synd och leder till fysiska defekter, åldrande, sjukdom och död. Även fullkomliga människor kan dö, vilket framkommer av det Paulus sa om Jesus: ”Gud uppväckte honom från döden, så att han aldrig skulle bli en dödlig människa igen”, dvs. aldrig mer få en kropp som skulle kunna dö och förmultna. (Apg 13:34) Den fullkomlige Adam hade också en förgänglig kropp, en kropp som kunde dö och förmultna. Men om han hade varit lydig mot Gud skulle han ha kunnat leva för evigt. Det var först när Adam syndade som han blev slav under förgängelsen och förfallet. Han förde vidare detta slaveri till alla sina avkomlingar, hela mänskligheten. (Rom 5:12) Guds barns härliga frihet syftar på att bli befriad från detta slaveri och att till slut få privilegiet att ha ett sonförhållande till Gud, precis som Adam hade. (Lu 3:38) Jehova har lovat den friheten och evigt liv till ”den som styrs av anden” när han sår. Den som å andra sidan ”styrs av köttsliga begär när han sår kommer att skörda undergång”, eller förgängelse, och gå miste om Guds barns härliga frihet och det eviga livet. (Gal 6:8)
förstlingsfrukten: Det grekiska uttrycket avser den första mogna grödan.
adopteras som söner: Se studienot till Rom 8:15.
när vi saknar ord vädjar anden för oss i vårt ställe: Eller ”då vädjar anden för oss med outtalade suckanden”. Ibland kanske Guds tjänare inte vet vad de ska be om eller vad de egentligen behöver. De kanske har känslor och tankar de inte kan sätta ord på. När de ”saknar ord” använder Gud sin heliga ande för att vädja, eller lägga sig ut, för dem. Sådana vädjanden är tydligtvis kopplade till Guds ord, som är inspirerat genom hans ande. Paulus antyder att känslor och situationer som en kristen kan få uppleva redan finns nedtecknade i inspirerade böner och händelser i Bibeln. Så när Guds tjänare ”saknar ord” betraktar Jehova inspirerade tankar i Bibeln som om de var deras egna och besvarar dem enligt sin vilja. (Ps 65:2; se studienot till Rom 8:27.)
vad anden menar: Eller ”vad andens sinne (tanke) är”. ”Anden” syftar på Guds ande, eller verksamma kraft. Med sin ande påverkade Gud bibelskribenterna att skriva ner tankarna som finns i Bibeln, och därför vet han vad de inspirerade tankarna betyder. Men Paulus visar här att Gud, som utforskar hjärtan, till och med vet vilka tankar från Bibeln som sätter ord på det som hans jordiska tjänare är för pressade för att veta att de kan be om. Det är som att de här inspirerade avsnitten vädjar, eller lägger sig ut, för Guds heliga. (Rom 8:26) Att det på grekiska sägs att anden har ett ”sinne” och att den ”vädjar” är ytterligare ett exempel på att Guds ande personifieras i Bibeln. (Se studienot till Joh 14:16.)
kallat enligt sin vilja: Det grekiska ordet prọthesis, som har översatts med ”vilja”, betyder ordagrant ”det att sätta [något] framför”. Det ordet förekommer även i Rom 9:11; Ef 1:11; 3:11. Eftersom det är helt säkert att Guds vilja eller avsikt kommer att förverkligas kan han förutse och förutsäga vad som ska hända. (Jes 46:10) Jehova förutsåg till exempel att det skulle finnas en grupp av ”kallade”, men han förutbestämde inte vilka individer som skulle ingå i den gruppen. Han arbetar också aktivt för att hans vilja eller avsikt ska bli verklighet. (Jes 14:24–27)
uppväckts: I en del handskrifter läggs det till ”från de döda”, men lydelsen i huvudtexten har starkare stöd i handskrifterna.
på Guds högra sida: Den som satt till höger om en härskare hade den högsta ställningen efter härskaren själv (Ps 110:1; 1Pe 3:22) eller hade hans ynnest. (Se studienoter till Mt 26:64; Apg 7:55.)