HEBRÉERNA
Studienoter – kapitel 1
Hebréerbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. Titeln ”Till hebréerna” finns i en papyruskodex som kallas P46, den äldsta handskrift man känner till som innehåller brevet till hebréerna. Man har daterat den här handskriften till omkring 200 v.t. (Se ”Paulus brev till hebréerna” i Mediagalleriet.) De välkända handskrifterna Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus från 300-talet v.t. innehåller också titeln ”Till hebréerna”.
I forna tider talade Gud … till våra förfäder: Under århundraden hade Gud använt många profeter för att tala till sitt folk. Paulus nämner eller citerar flera profeter i det här brevet, till exempel Abraham (1Mo 20:7; Heb 7:1), Mose (5Mo 34:10; Heb 9:19), Jeremia (Jer 31:31–34; Heb 8:8–12), Habackuk (Hab 2:3, 4; Heb 10:37, 38) och Haggaj (Hag 2:6; Heb 12:26). Men Paulus säger att ”vid slutet av dessa dagar” så talade Gud i stället genom sin son, Jesus Kristus. (Heb 1:2 och studienot)
vid många tillfällen och på många sätt: I den grekiska texten inleder Paulus sitt brev med att använda två ord som låter ungefär likadant och som överlappar varandra i betydelse. Jehova kommunicerade med sitt folk genom profeter ”vid många tillfällen” (grekiska: polymerọ̄s), alltså på olika platser och i olika situationer. Han förmedlade också sitt budskap ”på många sätt” (grekiska: polytrọpōs). Ibland talade Jehova direkt till profeterna och lät dem skriva ner vad han hade sagt. (2Mo 34:27) Andra gånger gav han dem drömmar eller syner. (Jes 1:1; Dan 2:19; 7:1; Hab 1:1) Han sände också änglar för att förmedla sitt budskap. (Sak 1:7, 9) Profeterna förmedlade sedan vidare de inspirerade budskapen på flera olika sätt. De kunde förkunna budskapet offentligt, skriva ner det eller framföra det med hjälp av symboler eller symboliska handlingar. (Jer 7:1, 2; Hes 4:1–3; Hos 1:2, 3; Hab 2:2)
Men nu vid slutet av dessa dagar: Paulus syftar tydligtvis på slutet på den judiska epoken. (1Kor 10:11 och studienot) Den judiska epoken började när nationen Israel bildades 1513 f.v.t. Då talade Gud till sitt folk genom Mose. Men Jehova lovade också att han skulle sända en profet som var lik Mose. Mose sa: ”Honom ska ni lyssna på.” (5Mo 18:15, 18, 19) Jesus Kristus var den förutsagda profeten. (Joh 5:46) Paulus syftar på honom när han säger att Gud har talat till oss genom en son. Eftersom Jesus var Guds son var han en mycket större profet än de ofullkomliga människor som hade varit profeter före honom. Här inleder Paulus ett resonemang som återkommer flera gånger i det här inspirerade brevet: Det kristna sättet att tillbe Jehova är mycket bättre än det judiska.
som han har insatt till arvinge av allt: En arvinge är någon som har rätt att ärva någons pengar, egendom eller myndighet. Men de flesta gånger som orden ”arvinge” och ”ärva” förekommer i de kristna grekiska skrifterna så är det i samband med människor som får en belöning från Gud. (Mt 5:5 och studienot; 19:29; 25:34 och studienot; 1Kor 6:9) I det här sammanhanget insätter Gud sin förstfödde son som arvinge ”av allt”, och det betyder att Gud ger honom myndighet över allt i himlen och på jorden. (Ps 2:8; Mt 28:18; Heb 1:6; 2:8; 1Pe 3:22; Upp 11:15) Den ende Jesus är underställd är Jehova. (1Kor 15:27, 28; Flp 2:9–11)
genom honom har han gjort allt i himlen och på jorden: Eller ”gjort världsordningarna (tidsåldrarna)”. På grekiska används ordet för ”världsordningar” här, och det kan förstås på åtminstone två sätt. För det första kan det syfta på särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. I det här brevet skriver Paulus om trogna tjänare till Gud som levde före den stora översvämningen, på patriarkernas tid och under tiden Israel var Guds förbundsfolk. Under alla de perioderna gjorde Gud det möjligt för människor att tillbe honom på ett sätt som han kunde godta. Men han riktade alltid uppmärksamheten på en tid i framtiden när människor skulle vara helt försonade med honom med hjälp av hans son. När den kristna epoken började instiftade han det nya förbundet som var grundat på Jesus lösenoffer. Det kristna sättet att tillbe Jehova gjordes alltså möjligt genom Jesus. Han är ”medlaren för ett nytt förbund” och har en viktig roll för att Guds avsikt ska bli verklighet. (Heb 1:3; 2:9; 12:24; se också Ordförklaringar under ”Världsordning”.) För det andra kan det syfta på världen eller universum, dvs. allt fysiskt som Gud har skapat, till exempel solen, månen, stjärnorna och jorden. Jesus hade uppgiften som ”en skicklig arbetare” när allt det skapades. (Ord 8:30; Joh 1:3; jämför Heb 11:3.)
Sonen återspeglar Guds härlighet: Det här är ett av flera uttryck som Paulus använder för att beskriva den unika relationen mellan den uppväckte Jesus Kristus och hans Far i himlen. Det grekiska ord som återgetts med ”återspeglar” förekommer bara här i de kristna grekiska skrifterna, och det betyder ordagrant ”utstråla”. Ordet kan förstås i en aktiv betydelse (ett ljus som strålar ut från en ljuskälla) eller i en passiv betydelse (ett ljus som är en reflektion av en annan ljuskälla). Jesus är inte källan till Guds strålande härlighet, utan är ”den osynlige Gudens avbild”. (Kol 1:15; jämför Joh 5:19.) Återgivningen ”återspeglar” stämmer alltså med det som står i resten av Bibeln och är parallell med uttrycket ”den exakta bilden” i den här versen.
den exakta bilden av själva hans väsen: Det grekiska ord som har återgetts med ”den exakta bilden” (charaktẹ̄r) syftar ordagrant på ”ett märke eller ett avtryck på en sak”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) I icke-bibliska texter kan ordet syfta på inristningar i trä eller metall, brännmärken på skinn, avtryck i lera eller bilder som präglats på mynt. Här används det för att beskriva vilken perfekt bild Jesus är av sin Far. När han var på jorden som en fullkomlig människa återspeglade han sin Fars egenskaper och personlighet så bra som det är möjligt för en människa. (Se studienot till Joh 14:9.) Men efter att Jehova hade uppväckt Jesus och gett honom ”en högre ställning” blev Jesus ännu mer lik sin Far. (Flp 2:9; Heb 2:9) Han är odödlig och har ”liv i sig själv”. (Joh 5:26 och studienot; Rom 6:9; Upp 1:18) Så nu är han ”den exakta bilden av själva hans [Guds] väsen”. (Heb 1:2–4)
han uppehåller allt: För att visa vilken stor makt Jesus har nämner Paulus att Jehova har gett Jesus kraft att uppehålla allt i universum. (Jämför Kol 1:16, 17.) Det grekiska ordet för ”uppehålla” kan betyda ”bära upp”, ”stödja”. Här förmedlar det tanken på att se till att något fortsätter att existera eller hålls i gott skick. Jesus har en central uppgift när det gäller att genomföra Jehovas avsikter.
med hans mäktiga ord: Eller ”med sitt mäktiga ord”. Ordagrant ”med hans krafts ord”. Paulus syftar antagligen på Jehovas kraft. Det är Jehova som är källan till kraft, och han ger kraft till andra på ett sätt som är i enlighet med hans vilja. (Jes 40:26, 29–31; Lu 5:17; Flp 2:13; 4:13)
satte han sig på Majestätets högra sida: Jesus renade oss människor från våra synder när han bar fram ”ett enda slaktoffer för synder som gäller för alltid”. (Heb 10:12, 13) Jehova belönade honom genom att uppväcka honom som en andevarelse och ge honom ”all myndighet, både i himlen och på jorden”. Han fick alltså en högre ställning än han hade haft innan han kom till jorden. (Mt 28:18; Flp 2:9–11; Heb 2:9; 1Pe 3:18) Uttrycket ”på Majestätets [Jehovas] högra sida” verkar anspela på Ps 110:1. (Heb 1:13 och studienot; 8:1; 12:2) Att sitta vid någons högra sida syftar på att ha en ställning med makt, myndighet och ära. Jesus har den högsta ställningen i universum näst efter Jehova. (Rom 8:34; 1Kor 15:27, 28; Ef 1:20; se studienot till Apg 7:55.)
Därmed har han blivit mäktigare än änglarna: Eller ”Så har han blivit bättre än änglarna”. I det här brevet använder Paulus gång på gång ordet ”bättre” för att framhålla hur överlägset det kristna sättet att tillbe Gud är. (Se ”Introduktion till Hebréerna”.) Jesus blev ”mäktigare än änglarna” på grund av ett namn som han ärvde. Det namnet stod för den stora myndighet eller mäktiga ställning som Jehova hade gett honom. (Se studienot till Flp 2:9.) Jehova gjorde Jesus till ”arvinge av allt”. (Heb 1:2 och studienot) Han förordnade också sin son – och inte någon av änglarna – till kung, till apostel och till överstepräst på samma sätt som Melkisedek. (Heb 1:8; 3:1; 5:8–10; 7:1–3; jämför Upp 11:15.) Det var dessutom bara Jesus som blev offrad som ett lösenoffer ”en gång för alla”. (Heb 1:3; 9:28)
till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: I de hebreiska skrifterna blir änglarna som grupp ibland omtalade som ”Guds söner” (Job 1:6, not; 2:1, not; 38:7; Ps 89:6) eller ”den sanne Gudens söner” (1Mo 6:2, 4). Men Jehova kallar aldrig någon av dem för min son. Det är bara Jesus som omtalas på det särskilda sättet. (Mt 3:17; 17:5) Här förklarar Paulus att Jesus Kristus har ett unikt förhållande till sin Far, Jehova, och att han är mäktigare än änglarna. Paulus citerar två verser som innehåller orden ”min son” i singular och tillämpar dem på Jesus.
”Du är min son, i dag har jag blivit din far”: Paulus citerar Ps 2:7 för att framhålla att Jesus är mäktigare än änglarna. Profetian i psalmen handlar om en kung som Gud har förordnat. Den uppfylldes tydligen först på David. Gud gjorde David till sin son på ett särskilt sätt genom att förordna honom till kung. Jehova erkände Jesus på ett särskilt sätt vid hans dop och sa: ”Det här är min son.” (Mt 3:17 och studienot; Joh 1:14) I Apg 13:33 blev Paulus inspirerad att förklara att de här orden också uppfylldes när Jesus blev uppväckt. (Se studienot till Rom 1:4; se också Heb 5:5, där Paulus citerar Ps 2:7 igen.)
”Jag ska vara hans far, och han ska vara min son”: Det här citatet är från 2Sa 7:14. (Se också 1Kr 17:13; 28:6.) Enligt 2Sa 7:11–16 ingick Jehova ett förbund med David om att ett rike skulle upprättas i hans släktlinje. Och i förbundet ingick också ett löfte om att Davids son Salomo skulle bli Guds son. Under inspiration visar Paulus att den här profetian fick en större uppfyllelse på Jesus Kristus.
när han återigen sänder sin förstfödde till världen: Paulus syftar på något som skulle hända i framtiden. Den slutsatsen stöds av det han skriver i Heb 2:5 om ”den kommande världen som vi talar om”. (Se studienot.) Så Paulus talar om en tid när Gud återigen skulle sända sin förstfödde – den här gången på ett osynligt sätt – och rikta sin uppmärksamhet mot världen av människor. (Se studienoter till Lu 2:1; Apg 1:11.)
Alla Guds änglar ska visa honom ära: Paulus citerar här 5Mo 32:43 eller Ps 97:7 från den grekiska Septuaginta, men det är också möjligt att han kombinerar tankar från båda bibelställena. I 5Mo 32:43 i Septuaginta står det: ”Och låt alla Guds söner betyga honom sin vördnad.” Och i Ps 97:7 i Septuaginta står det: ”Betyga honom er vördnad [eller ”Böj er ner för honom”], alla ni hans änglar.” I Bibeln används ofta uttrycket ”Guds söner” om änglar. (Se studienot till Heb 1:5.) I den hebreiska masoretiska texten förekommer inte frasen ”Och låt alla Guds söner betyga honom sin vördnad” i 5Mo 32:43. Men i Dödahavsrullarna har man hittat ett fragment med 5 Moseboken skrivet på hebreiska som ger stöd för den här frasen. Fragmentet innehåller en formulering som liknar den i Septuaginta. Det är första gången den här formuleringen i 5Mo 32:43 har hittats i en hebreisk handskrift. Så den grekiska översättningen av den här frasen var tydligen grundad på en hebreisk text som liknar texten i det här fragmentet.
visa honom ära: Eller ”böja sig ner för honom”, dvs. för Jesus. Gud har upphöjt Jesus till den näst högsta ställningen i universum, bara han själv är högre. Gud har alltså gett Jesus myndighet över alla änglar. Och därför kan Gud uppmana änglarna att visa Jesus ära. Den uppmaningen är i linje med Flp 2:9–11, där Paulus skriver att alla ”i himlen” ska ”böja sina knän” ”i Jesus namn”. (Se studienoter till Flp 2:9, 10.) Det grekiska verb som har återgetts med ”visa … ära” (proskynẹō) i Heb 1:6 har bred innebörd. En ordbok innehåller följande möjliga betydelser: ”(falla ner inför och) tillbe, betyga vördnad, hylla, böja sig ner för, ta respektfullt emot”. (F.W. Danker: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) Sammanhanget är viktigt när man ska avgöra vad som är en korrekt återgivning. (Se studienot till Lu 24:52.) Många bibelöversättningar innehåller ordet ”tillbe” här (Heb 1:6), och det ger intrycket att Jesus är Gud. Men Bibeln visar på andra ställen att Jesus inte är den allsmäktige Guden. Det är bara Jehova som har rätt att bli tillbedd. (Mt 4:10; Upp 4:10, 11; 22:8, 9) Det finns därför starkt stöd för återgivningar som ”visa ära” eller ”böja sig ner för”, och så återges uttrycket i den här versen i flera bibelöversättningar. Den judiske skribenten Josefus, som levde under det första århundradet v.t., använde det grekiska verbet proskynẹō när han skrev om undersåtar som av respekt böjde sig ner för romerska ståthållare och till och med för deras militära livvakter.
Han gör sina änglar kraftfulla: Ordagrant ”Han gör sina änglar till andar”. Paulus citerar Ps 104:4 (103:4, LXX) från Septuaginta. Änglar är ju andevarelser, men det var inte det som var psalmistens eller Paulus poäng här. Den här frasen handlar i stället om hur Gud använder sina änglar. Både det hebreiska och det grekiska ordet för ”andar” kan också syfta på en stark kraft, till exempel en vind. (Ps 1:4; 147:18; 148:8; se också Joh 3:8 och studienot.) Änglarna är som en mäktig vind som släpps lös och styrs av Gud. Den tanken återkommer i andra delen av versen, där änglarna kallas tjänare, ordagrant ”offentliga tjänare”. Jehova använder änglarna för att hjälpa sina tjänare på jorden. Ibland låter han också änglarna bli en förtärande eld genom att använda dem för att genomföra sina domar mot de onda. (Jämför 2Ku 19:20, 34, 35; Mt 16:27; 2Th 1:7, 8.)
Gud är din tron i evigheters evighet: Jehova Gud är Jesus tron i den bemärkelsen att Jesus har fått sin ställning och myndighet som kung från Jehova. Jehova gav sin son ”makt och ära och ett rike”. (Dan 7:13, 14; Lu 1:32) I Heb 1:8, 9 citerar Paulus från Ps 45:6, 7. Den grekiska texten ger utrymme för återgivningen som finns i många översättningar: ”Din tron, o Gud, består i evigheters evighet.” Men det finns goda skäl att återge det som i Nya världens översättning (och en del andra översättningar): ”Gud är din tron i evigheters evighet.” I sammanhanget, i Heb 1:9, står det till exempel: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig”, och det visar att orden i Heb 1:8 (eller i Ps 45:6) inte riktas till den allsmäktige Guden, utan till en av hans tillbedjare. Dessutom riktades Ps 45:6, 7 inte heller till Gud, utan till en kung i Israel som Gud hade förordnat. Men den här psalmen var även en profetia som pekade fram emot en stor kung som Gud förordnat: Messias.
din kungaspira: Spiran som Jesus Kristus har är en symbol för hans kungamakt. (Ps 110:2; se Ordförklaringar under ”Spira”.) Det här är ett citat från Ps 45:6, där det förutsades att Jehovas messianske kung alltid skulle utöva sin makt på rätt sätt. Det är därför hans kungaspira kallas ”rättvisans [eller ”rättrådighetens”] spira”.
Du älskar det som är rätt, och du hatar laglöshet: Paulus fortsätter sitt citat från Ps 45:6, 7, som innehåller en inspirerad profetia om Guds messianske kung. Under sin tjänst här på jorden visade Jesus tydligt att han älskade det som var rätt och hatade laglöshet. (Mt 21:12, 13; 23:27, 28, 33; Joh 2:13–17; Heb 7:26; 1Pe 2:22) Bibeln visar ofta att kärlek till det som är rätt i Guds ögon är starkt kopplat till att hata det som är fel. (Ps 97:10; 119:113, 163; Jes 61:8; Am 5:15)
smort dig med glädjens olja: På Bibelns tid förordnades många kungar genom att smörjas med olja. (1Sa 10:1; 1Ku 1:39; 2Ku 9:6) Olja förknippades med glädje och jubel. (Jes 61:3; Joel 2:23, 24) Här citerar Paulus Ps 45:7, som innehåller en profetisk beskrivning av ett glädjefyllt tillfälle, nämligen när Messias blev smord till kung. Messias skulle känna större glädje än andra kungar, dvs. andra kungar i Davids släktlinje. Till skillnad från de kungarna skulle Messias smörjas av Jehova själv, inte med bokstavlig olja, utan med helig ande. Vid Jesus dop smordes han till överstepräst och framtida kung. Men det som Paulus talar om här är antagligen det glädjefyllda tillfälle i himlen när Jesus blev insatt på tronen och ”nationernas bestämda tidsperiod” var slut. (Lu 21:24 och studienot) Helt klart var det här firandet i himlen mycket mer glädjefyllt än något firande här på jorden hade varit, till exempel firandet när Davids son Salomo blev smord till kung. (1Ku 1:39, 40)
lade du, Herre, jordens grund: Paulus tar här fram ytterligare ett skäl till att Jesus står över änglarna. Han citerar från Ps 102:25 (101:25, LXX) enligt Septuaginta, som innehåller ordet ”Herre”. Psalmisten riktade de här orden till Gud. (Ps 102:1, 24) Men Paulus tillämpar dem på Jesus eftersom Jesus var den som Jehova använde som sitt redskap när han skapade allt, som Heb 1:2 och andra verser visar. (Joh 1:2–4; Kol 1:15–17 och studienoter till vers 15 och 16; se också Ord 8:23–31.) Med tanke på det nära samarbete Jehova och Jesus hade kan det med rätta sägas att båda två ”lade … jordens grund” och att ”himlen är … [deras] händers verk”. På samma sätt omtalas både Jehova och Jesus i Bibeln som ”vår räddare”. (Tit 1:3, 4 och studienot)
De kommer att förgås: Paulus citerar här Ps 102:26, som visar att den fysiska himlen och jorden kan förstöras. (Heb 1:10) Hela universum skulle kunna förstöras om det var Guds vilja. Jehova består för alltid, men himlen och jorden bryts hela tiden ner naturligt. Det är därför det står: som kläder ska de slitas ut. Men Gud har lovat sina tjänare att han kan och kommer att bevara sådant han har skapat för evigt, om det är hans vilja. (Ps 148:4–6; se också Ps 104:5; Pre 1:4.)
men du består: Under inspiration tillämpar Paulus de här orden från Ps 102:26 på Jesus. (Se studienot till Heb 1:10.) Poängen är att visa kontrasten mellan Guds son (”du består”) och den fysiska himlen och jorden (”de kommer att förgås”). Den uppståndne Jesus har en oförgänglig kropp och ”ett oförstörbart liv”. (Heb 7:16 och studienot) Guds sons eviga existens ligger alltså på ett högre plan än den himmel och jord som han hjälpte till att skapa. (1Mo 1:26; Kol 1:15)
dina år kommer aldrig att få ett slut: Paulus tillämpar de här orden från Ps 102:27 på Jesus. (Se studienot till Heb 1:10.) Efter att Jesus hade blivit uppväckt fick han odödlighet. (1Ti 6:16 och studienot; Heb 7:15, 16) Det betyder att Jesus inte bara lever för evigt, utan också har ett liv som inte kan förstöras. (Jämför studienot till 1Kor 15:53.)
Sätt dig på min högra sida: I den här versen kommer Paulus med ett av sina starkaste argument för att Jesus är överlägsen änglarna. Han tillämpar de här orden från Ps 110:1 på Jesus, precis som Petrus och Jesus själv hade gjort. (Mt 22:41–45; Mk 12:35–37; Lu 20:41–44; Apg 2:34, 35; Heb 10:12 och studienot, 13) När Jesus hade blivit uppväckt fick han vänta på Guds högra sida – den mest privilegierade platsen – tills Guds tid för att insätta honom som messiansk kung var inne. (Se studienoter till Apg 7:55; Heb 1:3.) Då skulle Jesus fiender läggas som en pall under hans fötter, något som betyder att han skulle få makt och myndighet över dem. (Se studienot till Heb 10:13; se också 1Kor 15:25, där Paulus tillämpar Ps 110:1 på Jesus.)
helig tjänst: Eller ”offentlig tjänst”. (Se studienot till Heb 1:7.)
utsända för att tjäna: Före den kristna epoken brukade Gud ofta använda sina änglar för att betjäna sina trogna tjänare på jorden och skydda dem. (1Ku 19:5–8; 2Ku 6:15–17; Ps 34:7; Dan 6:22) Under det första århundradet betjänade änglar också smorda kristna när de drabbades av förföljelse och var i fara. (Apg 12:6–11; 27:23, 24) Det var otroligt ödmjukt av änglarna att betjäna människor, bland annat de människor som en dag skulle få en ställning som till och med är mer upphöjd än den som änglarna har. (1Kor 6:3)
dem som ska bli räddade: Ordagrant ”dem som ska ärva räddning”. Det här brevet riktade sig till smorda kristna, och de skulle bli räddade på ett särskilt sätt. De skulle få styra med Kristus i himlen. (Mt 19:28; 2Ti 2:10–12; Heb 3:1) Paulus visar igen att kristendomen är överlägsen judendomen. Gud godkände inte längre det judiska sättet att tillbe honom, så det kunde inte längre ge någon räddning eller några andra förmåner. (Lu 13:35)