En resa genom djungeln till Brasília
Från ”Vakna’”:s korrespondent i Brasilien
RAKA vägen in i hjärtat av landet gick den intressanta resa vi hade planerat. Vårt mål var den vackra nya federala huvudstaden Brasília. Vi hade hört så mycket om den att vi menade att vi måste se den med egna ögon, alldeles särskilt som en huvudväg nu var färdigbyggd och hade blivit officiellt invigd. Den kallas BR-14.
Denna tvåfiliga väg börjar i den gamla hamnstaden Belém vid Amazonfloden och ritar en nästan rät linje därifrån i det närmaste 2.200 kilometer mot söder till Brasilia. Denna moderna stad ligger på en högslätt mitt i Brasilien, och det var inte förrän i slutet av 1950-talet som man började bygga den. I april 1960 blev den landets huvudstad. Nu såg vi fram emot den fyra dagar långa bussresan på djungelvägen BR-14 mot Brasilia.
Intresset väcks
Det hade alltid varit svårt att tänka sig hur man skulle kunna genomföra ett sådant projekt som att bygga denna landsväg. Många trodde att det ur ingenjörssynpunkt var omöjligt att bygga broar över de stora floderna och genomkorsa det träskuppfyllda landet. Föreställ dig sedan hur det kan vara att arbeta sig fram genom områden som vimlar av ormar, ödlor, jaguarer och andra farliga djur! Och till allt detta kommer de hinder som orsakas av fuktighet, sjukdom och förorenat dricksvatten.
Trots allt började man bygga denna väg år 1958. Startsignalen gavs av den dåvarande presidenten, Juscelino Kubitschek, som också var den som främst tog ansvaret för byggandet av den nya huvudstaden Brasília. Denna nya väg skulle bli en av Brasiliens största prestationer, när man tänker på yrkesskicklighet och nytta för landet. Den skulle ge tillträde till områden som varit praktiskt taget avskurna från den industrialiserade södra delen av Brasilien. Vårt intresse fördjupades genom tidningsartiklar som redogjorde för de olika detaljerna allteftersom projektet skred framåt.
Överingenjör Bernardo Sayão, som förfogade över ett par tusen man och en stor mängd maskiner, började arbetet samtidigt i söder vid Tocantinfloden och i norr vid Guamáfloden. Små röjningar gjordes här och var längs den planerade sträckningen, och där kunde helikoptrar landa för att släppa av ingenjörer som skulle staka ut vägen mitt i djungeln. Arbetare måste ta sig över floder, hugga sig genom undervegetation och fälla mängder av majestätiska timmerträd. Sedan kunde traktorerna komma och göra sitt arbete.
Sjukdom tog sin tribut bland arbetarna, och många av dem dog. Bara två veckor innan arbetslagen från norr och söder mötte varandra träffades ingenjör Sayão av en fallande trädgren, när han vilade i sitt tält under ett stort träd. Han dog av skadorna.
Trots alla strapatser möttes de två arbetslagen nästan ett år efter det man börjat arbetet, och sedan kunde man köra vägen på prov. Vid den tiden behövdes många färjor, men de har senare ersatts med träbroar, och nu håller man på att bygga betongbroar. När vägen öppnades hade den kostat nära 150 millioner kronor. Den sammanlagda kostnaden hittills har emellertid stigit till 1.500 millioner kronor, inräknat arbete, utrustning, installationer och underhåll.
Resan på den nya vägen
Eftersom jag har tjänat som kvinnlig missionär i Brasilien i mer än tio år, var jag mycket intresserad av att se denna nya väg, som lovade att öppna dörren till nya fält, där man kunde sprida bibelns budskap. Somliga påstod att det fanns många ovänliga indianer och vilda djur längs vägen. Andra sade att det var väl värt besväret att se detta underverk av modern ingenjörskonst, det skulle bli en lärorik resa. Därför tänkte jag precis som brasilianare brukar göra — Só vendo (man måste se med egna ögon). Klockan sex på morgonen en dag i juli klev jag tillsammans med en äldre kvinnlig vän på bussen i Belém, och snart var vi på väg söderut på BR-14.
Vägen var inte asfalterad, men den var ändå inte särskilt gropig, eftersom den huvudsakligen bestod av hårt packad röd jord. Jag hade väntat att få se slingerväxter och buskar växa ända fram till vägkanten, och därför blev jag förvånad när jag fann att man hade röjt en bred remsa på vardera sidan om vägen. Här och var kunde man se ljusa, öppna fält, men däremellan fanns bara den höga djungelväxtligheten.
Första resdagen blev vi något fördröjda på grund av en punktering. Som väl var erbjöd ett litet träd oss passagerare skydd mot den stekande tropiska solen. Sedan blev det lunchuppehåll vid ett litet nybygge — det var bara några få hus, och ett av dem hade byggts om till restaurang. Borden var dukade som i ett hem, maten var riklig, och hur mycket man än tog för sig från skålarna och faten var priset bara fem kronor. Matsedeln var omväxlande — kokt hönskött, oxkött, fläsk, potatis och den brasilianska nationalrätten: bönor och ris.
Omkring klockan 17 kom den efterlängtade befrielsen från hettan, eftersom solen började gå ned, och på nytt var det dags att göra uppehåll, denna gång för middag klockan 18 och en natts vila. Det lilla hotellet hade sängar med halmmadrasser, men det hade också någonting som var ännu bättre under dessa varma nätter: hängmattor. Duscharna var populära, och därför måste vi vänta på vår tur med handduk, tvål och klädbyte i händerna. Det var ett helt företag att bli av med det röda damm som hade samlats under den första dagens resa.
Under regntiden blir vägen praktiskt taget oframkomlig. I mars och april 1964 körde omkring 200 lastbilar fast samtidigt, och det uppstod avsevärda förluster därför att många varor blev illa medfarna. Lyckligtvis reste vi under den torra årstiden, som varar från juni till september. Även om allting är dammigt då, är det sannerligen att föredra framför att köra fast långt från bebodda trakter!
Människorna som bor i dessa nybyggen är mycket vänliga. De kom hit och byggde sina hus nästan samtidigt med att vägen var färdig, så att de skulle kunna skapa sig ett nytt liv i vildmarken och kanske skaffa sig sitt levebröd genom att betjäna resenärer. Många av dessa platser saknar ännu elektricitet, och de är nästan omringade av den intilliggande täta djungeln. Till att börja med var det bara en busslinje som uppehöll kontakten med omvärlden, men nu går det bussar varje dag, och ändå har de väntelistor. En enkel biljett kostar bara litet mer än hundra kronor.
Vi reser vidare, och det är intressant att få veta att det finns omkring 175 olika trädarter här. Somliga av dem är mycket efterfrågade, eftersom man utvinner olja, fett, gummi eller färgämnen ur dem. Av andra träd tillverkar man tändsticksaskar eller papper, och ytterligare andra träd lämnar timmer till byggnadsändamål eller möbelsnickeri. För närvarande håller myndigheterna på att kartlägga dessa väldiga skogstillgångar. Ja, det är redan känt att i en del av staten Goiás, som vi har åkt genom, finns ”den största koncentrationen av mahognyträd som man känner till i världen i vår tid”. Odling av bönor, ris, maniok, majs, sockerrör, oljepalmer och andra nyttoväxter väntas göra detta område blomstrande.
Till nytta för landet
Den trafik vi lägger märke till på vägen bekräftar tanken att detta projekt skulle åstadkomma en kommersiell artär för att förmedla nyttovaror från den industrialiserade södern till dessa nordliga områden och råvaror från det vidsträckta Amazonbäckenet till de södra delarna av landet. Ja, mer än tre fjärdedelar av trafiken är godstrafik, medan en ganska liten del är passagerartrafik.
Efter vad vi har sett råder det heller ingen tvekan om att stora summor pengar investeras i jordbruk, industri, allmän utveckling och byggnadsverksamhet längs huvudväg BR-14. I Paragominasområdet i staten Goiás växer folkmängden snabbt. Den rika, bördiga jorden är relativt billig, och man kan se alla tecken till snabb utveckling.
Huvudvägen från Belém till Brasília har avgjort inlett ett nytt skede i Brasiliens sociala och ekonomiska liv. Det en gång isolerade Amazonområdet är nu med en landsväg förbundet med resten av landet, och det lockar till sig pionjärer som kan hjälpa till med att utveckla området. Asfaltering av huvudvägen är nästa steg, och detta kommer helt säkert att befrämja turisttrafiken, eftersom man håller på att planera moderna motell och bensinstationer på lämpliga platser med 250 kilometers mellanrum eller så.
Och så huvudstaden. När vi kommer in i Brasília i skymningen den fjärde dagen, imponeras vi av de höga, ultramoderna regeringsbyggnaderna och bostadshusen med stora fria ytor omkring. Nu närmar vi oss stadens livliga centrum, och det är en riktig sensation att glida fram på den jämna, klart upplysta ”motorvägen”. Vi har nått resans slut.
Vi kan se för vår inre syn hur det i en nära framtid kommer att bli möjligt att göra samma resa utan brådska. Då kommer det att bli större möjlighet att betrakta landskapet, bekanta sig med de exotiska fåglarna och växterna, de mäktiga floderna och kanske också några av de många olika djuren. Och så dyker det upp en annan tanke i sinnet, nu när Guds nya ordning är så nära: Det är mycket möjligt att en stor del av utvecklingen av dessa områden kommer att förverkligas, då den här gamla ordningen och dess kommersiella exploatering är borta.
[Karta på sidan 14]
(För formaterad text, se publikationen)
BRASILIEN
Manaus
Belém
Amazonfloden
Fortaleza
Recife
GOIÁS
BRASÍLIA
Goiânia
MINAS
GERAIS
Belo Horizonte
São Paulo
Rio de Janeiro
Atlanten
BOLIVIA
PARAGUAY
ARGENTINA