Kyrkor i affärslivet
UNDER de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att vissa kyrkor har djupa förgreningar i finansvärlden, och detta har slagit en mängd människor med häpnad. Dessa kyrkor har investerat väldiga penningsummor i affärsföretag av vitt skilda slag. Eftersom de ofta inte är pliktiga att betala skatt på vinsterna från dessa företag, inflyter det mindre skattemedel till de styrande myndigheterna. Detta gör att skattebördan för gemene man blir tyngre.
En artikel i Readers Digest för mars 1969 ventilerade frågan om denna uteblivna skatt och sade: ”De kyrkoägda och kyrkodrivna affärsföretagen svarar för ett stort inkomstbortfall för den kommunala och statliga myndigheten — det är de skatter som skulle tas upp, om företagen drevs i privat regi. Det är omöjligt att räkna ut den exakta förlusten, men tillförlitliga beräkningar fastställer summan till 6,5 milliarder dollar om året.”
Tänk på hur mycket skatten kunde sänkas för varje enskild individ, om dessa skatter betalades. Den nämnda förlusten gäller bara i Förenta staterna. Andra länder förlorar också på att kyrkorna inte är skattepliktiga för inkomst av rörelse.
Situationen i Canada avslöjades öppenhjärtigt i en radiokommentar över stationen CFRA i Ottawa i Ontario den 15 november 1968. Bland annat sades det:
”Kyrkorna har från predikstolarna och hos de lagstiftande myndigheterna högljutt ordat om hur de skulle bli tvungna att skära ner sin välgörande verksamhet, om de blev tvungna att betala skatt. ... Men vad de inte talar om för er från predikstolarna eller någon annanstans är att kyrkoorganisationen i dag har blivit en av landets största affärsorganisationer, och inte ett enda rött öre av intäkterna från dessa organisationer beskattas. När jag säger affärsorganisationer är det precis vad jag menar. Kyrkorna i Canada har biltorg, de äger bowlingbanor, spelhallar, hyreshus. ... Paul Akehurst, som är parlamentsreporter, påstår att kyrkan i Ottawa är en av stadens största slumstationer, där man gör sig förtjänster på andras fattigdom, och inte ett öre av detta behöver man skatta för.
Förenade kyrkan och anglikanska kyrkan i Canada har lagt ner mer än 100 millioner dollar i investeringar, 100 millioner dollar i alla de företag som tänkas kan, ja, till och med i en del industrier där man tillverkar vapen och napalm, som skall användas mot mänskliga varelser.”
Vatikanen är centrum för den romersk-katolska kyrkan, och även den är djupt engagerad i storfinansen. Den är belägen vid Tibern i Rom och behärskar därifrån ett affärsvälde som sträcker sig runt hela världen.
För inte så länge sedan gavs det ut en bok, som i någon mån avslöjar hur omfattande Vatikanens affärsverksamhet är. Boken heter ”The Vatican Empire”; den är skriven av Nino Lo Bello, en romersk-katolsk journalist. Efter noggranna efterforskningar hade författaren samlat tillräckligt med material för att kunna påvisa att Vatikanen har ett inflytande i affärsvärlden som är nära nog otroligt. ”Som en av världens största aktieägare besitter Vatikanen säkra tillgångar som flera gånger värderats till 5,6 milliarder dollar. Den uppskattade summan är förmodligen i underkant, eftersom Vatikanen har gjort investeringar i utländska valutor runt hela världen, och även en försiktig värdering av dess aktieportfölj pekar mot att siffran överstiger 5,6 milliarder dollar.”
Det finns ingen exakt uppgift på hur många bolag Vatikanen äger eller är intressent i enbart i Italien. Genom att ett bolag som Vatikanen äger övertar huvudintressena i en mängd andra bolag kan den i viss mån dölja sin egen äganderätt. Vatikanen är till exempel den största aktieägaren i bolaget Italgas, som ensamt förser trettiosex italienska städer med gas. Detta bolag i sin tur behärskar elva andra som handlar med tjära, anhydrider, järnmalm, fosfor, koks, destillat, dricksvatten, värmeanläggningar, gasspisar, gasapparatur och fabriksugnar.
Vatikanen har också andelar i Italiens största entreprenadfirma, Società Generale Immobiliare, enligt Lo Bello. Men nyligen sålde Vatikanen huvudparten av sin andel, som uppgick till 15 procent, i denna väldiga firma. Varför? Tidskriften Time för 28 november 1969 uppgav: ”Allmän oro breder ut sig i Italien. Kyrkan, som vill stå väl hos arbetarklassen, vill inte vara med och bära ansvaret när icke lönande anläggningar slår igen och arbetare permitteras eller sitta som motpart vid förhandlingsbordet när fackföreningarna begär löneökningar. ... Finansmän väntar att kyrkan skall lägga ner större investeringskapital utanför Italien än den gjort tidigare.”
I styrelsen för Montecatini-Edison Company finns flera lekmän som representerar Vatikanens intressen. Detta tyder på att Vatikanens aktieinnehav är mycket stort i detta bolag. Det är en av de största koncernerna i Italien. Där i landet äger det eller har aktiemajoriteten i nitton andra bolag. Utanför Italien har det bildat flera utländska bolag.
Banker och försäkringsbolag
Italiens tre största banker är nära förbundna med Vatikanen. De är Banca Commerciale Italiana, Credito Italiano och Banco di Roma. En fjärde bank, Banco di Santo Spirito (Den helige Andes bank!), ägs helt och hållet av Vatikanen. Dessa fyra banker ”innehar mer än 20 procent av det totala bankkapitalet i Italien”, hävdar Lo Bello.
Men detta är inte de enda banker som är knutna till Vatikanen. I norra Italien äger Vatikanen sju stora banker. Dessutom finns det tretton andra där Vatikanen gjort stora investeringar. Och den har mindre intressen i ytterligare sextiotvå banker. Förutom alla dessa finns det, enligt Lo Bello, ”tusentals små banker utspridda över hela Italiens landsbygd” som ”till 100 procent ägs antingen av Vatikanen eller av kyrkoförsamlingen på platsen. ... Många av dessa små banker finns i södra Italien och på Italiens två största öar i Medelhavet, Sicilien och Sardinien.”
En ekonomisk stiftelse, som ägs av ett cementbolag med Vatikanen som huvudintressent, köpte 1967 åtta banker och lät dem uppgå i ett nytt bankföretag, Istituto Bancario Italiano. Med de ytterligare fusioner som planerats kommer detta bolag att bli ett av de största bankkonsortierna i Europa.
Som man kan vänta har inte försäkringsverksamheten blivit förbisedd av Vatikanen. Den äger två betydande försäkringsbolag, Assicurazioni Generali di Trieste e Venezia och Riunione Adriatica di Sicurtà. Förutom dessa två finns det åtminstone nio andra försäkringsbolag som är förbundna med Vatikanen.
Det finns dessutom flera företag som antingen ägs, styrs eller står under visst inflytande av Vatikanen, t. ex. gruvbolag, bokförlag, rörledningsfirmor, rederier, resebyråer, konfektionsfirmor, varuhus och hotell samt fabriker för framställning av textilmaterial, ammunition, dynamit, läkemedel, pälsar, socker, pappersprodukter, bilar, telefoner, badrumsinredningar, färger, plaster, kemikalier, spaghetti, knappar, cellulosa, bomull och ylle. Det tycks knappast finnas något område inom affärsvärlden där inte Vatikanen har gjort penninginvesteringar.
Lateranfördraget
Enligt Lo Bello var det ett Vatikanägt militärförråd som ”försåg den italienska armén med vapen”, när den invaderade Etiopien år 1935. Bara några år tidigare, år 1929, hade Vatikanen undertecknat ett konkordat med Italiens dåvarande härskare, fascistdiktatorn Mussolini. Detta konkordat är känt som Lateranfördraget.
Detta fördrag garanterade bland annat ersättning till Vatikanen för de besittningar konungariket Italien tog från påven på 1800-talet. Området inom Italiens gränser uppgick till omkring 41.000 kvadratkilometer. Som kompensation för detta gav Mussolini Vatikanen en summa, som i runt tal motsvarar 470 millioner kronor. Han gick också med på att avlöna församlingsprästerna runt om i Italien. Fortfarande betalar italienska staten ut löner, säger Lo Bello, till mer än 30.000 präster, trots att Vatikanen själv mycket väl har råd att betala dem.
Vatikanen blev också genom fördraget beviljad befrielse från skatt, och Mussolini utsträckte detta till att gälla även Vatikanens inkomster genom sina affärsföretag. Den italienska regeringen har under senare år försökt få Vatikanen att betala skatt på utdelningarna av sina väldiga aktieinvesteringar. Men dessa försök hade ingen framgång förrän år 1968, då det meddelades att Vatikanen gett efter för italienska regeringens krav att den skulle betala skatt på sina aktieutdelningar.
Sedan Lo Bello räknat upp en del av de företag där Vatikanen har stora intressen, anmärker han: ”Föregående uppgifter avslöjar den obehagliga sanningen att Vatikanen och dess män har gjort sin firma väl etablerad i den stora finansvärlden.”
Vatikanens och andra religiösa organisationers omfattande affärsinnehav gör dem till en oskiljaktig del av affärsvärlden. Hur olikt är inte detta de sanna kristna, om vilka Jesus sade: ”De äro icke av världen”! — Joh. 17:16.
Den religiösa organisation som verkligen tjänar Gud, enligt det föredöme Jesus Kristus gav, går helt in för att predika och undervisa om de frigörande sanningarna i Guds ord och blir inte indragen i kommersiell företagsamhet. Den följer bibelns anvisningar och låter sig inte ”insnärjas i livets affärsangelägenheter”. — 2 Tim. 2:4, NW.