Vårt förunderliga tak — himlavalvet
HIMLAVALVET är en av de mest natursköna och skiftande företeelser som finns på jorden. Dess räckvidd och majestät slår en helt enkelt med häpnad och sätter fantasin i rörelse. Hela jorden är inhöljd i himmelskupans ändlösa majestätiska och färgrika panorama. En gyllene glöd i öster bebådar gryningen, och en karmosinröd himmel i väster säger farväl åt dagen. Det finns ögonblick då himlen kan bli prydd i den kungliga baldakinens blå färg, andra då den blir klädd i dystert grått eller i skimrande vitt. Vita böljande, bomullsliknande moln som kallas ”cumulus” eller stackmoln tillkännager en vacker vårdag, lysande fjädermoln som kallas ”cirrus” talar om att sommaren har kommit, och en stilig molnslöja, ullig som ett lamm, bådar att vintern är nära.
På natten blir himlens skönhet rentav ännu ståtligare, då den smyckas med stjärneprakt. Natthimlens andlösa fägring blir intensivare, då norrskenet väver en utsökt gobeläng av färger högt över ens huvud. Varje beklädnad antar en oändlig mångfald former, alla bländande mästerverk av skönhet, alla fullkomliga konstskapelser. Föga underligt då att människor som tillbett Jehova har syftat på skönheten hos vårt förunderliga ”tak”, då de talat om ”den Allvises underbara verk” och ”Guds under”. — Job 37:14, 16.
Moln av alla slag och i alla storlekar defilerar nästan dagligen förbi på himlens breda farväg. Dunlätta moln, böljande moln, ulliga moln — tyst glider de fram som tjusiga armador. Det finns vita molnpelare omgivna av spridda småmoln som barn kring sina föräldrar. Det finns krusiga moln och vågiga moln, vilkas form och fason skulle vara den skickligaste skulptör värdig. Det finns väldiga moln som ser ut ungefär som ett jättelikt blomkålshuvud eller ett ofantligt vitt städ.
Cumulonimbus eller åskmoln är mäktiga och täta. De består av milliardtals iskristaller och kan torna upp sig till 15.000 meter höga formationer eller högre. En enda formation kan innehålla så mycket som 300.000 ton vatten! 44.000 åskväder beräknas piska jordytan varje dag med sina störtskurar, varav ungefär 1.800 pågår samtidigt vid varje given tidpunkt! De är vördnadsbjudande i sin fruktansvärdhet, och från dem kan skapelsens kungliga skådespel — regnbågen — bryta fram. Gud talar om den såsom ”min båge”, uppenbarligen ett av hans underbara verk. — 1 Mos. 9:11—16.
Himlen kan ofta förutsäga vädret. När på västra halvklotet himlen är beströdd med enstaka stackmoln, när barometern är stadig eller stiger och när det blåser sakta vindar, då kommer troligen det vackra vädret att fortsätta. De långa cirrusmoln som kallas slöjmoln är vanligen ett tecken på att dåligt väder i form av snö eller hällregn troligen är framme inom tjugofyra timmar. Också när grådaskiga altostratusmoln förmörkar hela himlen och barometern faller, kommer det troligen att fortsätta att falla regn eller snö. Bibeln ger i Matteus 16:2, 3 en innebörd åt den eldröda färg himlen ofta antar vid solnedgången: ”Om aftonen sägen I: ’Det bliver klart väder, ty himmelen är röd’, och om morgonen: ’Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd.’” En röd soluppgång varslar om motsatsen till vad en röd solnedgång gör.
Varför himlen är blå
Detta Guds underbara verk som vi kallar ”den blå himlen” — vad är det för någonting? Blått är inte luftens färg, som några trodde på 1800-talet. Den blå färgen beror inte heller på att själva atmosfären sänder ut ljus, eftersom den i så fall skulle framträda i blått på natten. Om luften vore fullständigt genomskinlig eller om den inte funnes, då skulle himlen med nödvändighet vara lika svart som rymden, ett förhållande som bekräftats av astronauter som färdats ovanför atmosfären. ”Världen där uppe är i svartvitt. Färger finns inte”, sade den amerikanske astronauten Jim Lovell. Men rymdmän som ännu senare återvänt från månytan har beskrivit dess färg såsom någonting i obestämbart grått.
Eftersom himlen ju inte är svart för oss på jorden, så måste orsaken ha att göra med hur solljuset uppför sig när det kommer i kontakt med materian i atmosfären.
Himlavalvets färger härrör från den luft som befinner sig inom 150 kilometers avstånd från jorden. Detta atmosfärbälte består i huvudsak av fem gaser, nämligen kväve, syre, argon, vattenånga (som är sammansatt av väte och syre) samt koldioxid. Förutom dessa gaser finns det andra som är sällsynta och förekommer i små mängder, såsom helium, xenon och neon, samt ett fåtal giftiga gaser, t. ex. metan, ammoniak, koloxid och kväveoxider. Upp till de luftskikt där de högsta av de vanliga molnen befinner sig innehåller atmosfären också kvantiteter av främmande materia, såsom pollen, damm, bakterier, sot, sporer, vulkanisk aska, saltpartiklar från haven och damm från den yttre rymden.
När solstrålningen, som består av elektromagnetiska vågor av många olika våglängder, passerar genom atmosfären, tränger de långvågiga strålarna lätt igenom och når jorden. Vi uppfattar dem såsom värme. Men de kortare sprids i alla riktningar av luftens molekyler och andra partiklar i atmosfären. Det blå ljuset kastas oavbrutet fram och tillbaka under sin färd ned mot jorden. Det blå himlavalvet är med andra ord en lysande tunn och skir väv spunnen av luft och blått ljus. Dessutom är det bara omkring tjugo kilometer högt; där bakom mörknar himlen till violett. Vid omkring trettio kilometer blir himlen svart, och stjärnorna framträder.
Hur uppkommer de andra färgerna?
Fastän himlen är blå i vanliga fall, kan den också vara röd, orange, grön, ja, nästan ha vilken färg som helst. Det hela beror på hur ljusvågorna kommer in i atmosfären och vad de stöter på under sin väg hit ned.
I den lägre atmosfären trängs moln, damm och alla slags stoftpartiklar. Eftersom dessa är större än luftmolekylerna, sprider de också det mera långvågiga ljuset. När solen befinner sig nära horisonten, kommer solstrålarna snett in i atmosfären och passerar alltså en betydligt längre sträcka av den partikelbemängda luften. Ljus av alla våglängder sprids, och endast de längsta röda strålarna tränger igenom över huvud taget. På så sätt får vi de rödaktiga skiftningarna i gryningen och solnedgången. Ju mer damm eller molnpartiklar det finns i luften, desto djupare blir färgen. Ju mindre damm, desto blåare himmel, eftersom de långa ljusvågorna kommer rätt ned till jorden utan att böjas av, medan det kortvågiga blå ljuset vi ser är det som har bollats fram och tillbaka av luftmolekylerna i atmosfären. Vårt förunderliga ”tak” är därför blått under en klar, jämförelsevis dammfri dag.
Andra företeelser på himlavalvet
Efter ett antal klara vinterdagar kan himlavalvet få ett mjölkvitt, opalskimrande utseende av höga fjäderliknande och spröda moln. Lysande ringar, halofenomen, kan då uppträda runt solen eller månen. Ringar kring månen måste ju vara mycket svagare, och deras färger är nästan omöjliga att uppfatta. I många delar av världen kan man se halofenomen så ofta som var fjärde dag i genomsnitt. Till och med några av de ljusstarkare stjärnorna bildar ljusgårdar då tunna ulliknande moln sakta glider förbi. Dessa halofenomen kan uppvisa flera olika koncentriska färgringar, som var och en är rödaktig på insidan med övergång till gulvitt längre ut. Ibland liknar de ringformiga regnbågar på himlavalvet. Detta fenomen förorsakas av att ljus bryts och reflekteras i regelbundet formade iskristaller som svävar högt uppe i luften.
Den vanliga regnbågen vi ser på himlavalvet, vilken inger vördnad och begeistring, uppkommer genom att ljuset spelar på vattendropparna medan de faller. Varje regndroppe fungerar som ett litet prisma som bryter och reflekterar det av olika våglängder bestående vita solljuset, varvid det delas upp i sina olika färgkomponenter. Då och då kan mycket små dimdroppar framkalla en regnbåge, men i allmänhet är det de större regndropparna som gör det.
Ibland kan ytterligare en regnbåge framträda på himlavalvet, vilken ligger utanför den första och lyser betydligt svagare. Har du lagt märke till att färgerna i denna regnbåge befinner sig i omvänd ordning, så att det blå ligger på utsidan och det röda på insidan? Det beror på att ljuset har reflekterats ännu en gång på regndropparnas inre ytor och omkastats på ungefär samma sätt som när vänster blir höger och höger vänster i en spegel. Men denna extra reflexion åstadkommer en minskning i ljusintensiteten, och därför är denna s. k. biregnbåge alltid mera svag och otydlig.
Norrskenet
Varken en regnbåge eller en molnformation, men möjligen en praktfull solnedgång eller soluppgång, kan jämföras med norrskenet eller, på södra halvklotet, sydskenet. Ingen skriven redogörelse och inga fotografier kan förmedla det verkligt storslagna i dessa ständigt skiftande, lysande uppvisningar, ofta i glada färger. Ibland lyser de så klart att man kan läsa i deras sken.
Vanligen är det ett fladdrande sken som kan få en att tro att det är fråga om en präktig eldsvåda strax bakom krönet. Ofta flammar det glödande skenet upp till lysande klarhet och antar formen av en väldig cirkelbåge, eller också kan det gestalta sig som strålknippen liknande dem som solen åstadkommer, när den skiner ner genom hål i molnen. Dessa ljusstrålar kan vara svagt vita, smaragdgröna, violetta eller rosa. Ibland kan norrskenet förefalla att hänga i veck likt en väldig ridå eller ett scendraperi. Det kan skimra som en jättestor filmduk som hänger ned från himlen och rörs av en sakta vind. Det kan också bryta ut i febril verksamhet. Det gula övergår i rött och grönt när strålarna kastar sig upp mot himlen, tonar bort och så skjuter uppåt på nytt.
Det finns ingenting med vilket man kan jämföra norrskenets utsökta skönhet och färgsammansättning, en följd av skurar av elektriskt laddade partiklar som kommer från solen och inträder i jordens magnetfält. Dessa partiklar kolliderar med luftens molekyler, som bringas i svängning och därvid avger det röda, vita, blå och gröna ljus som sålunda framträder i sin sublima storslagenhet. I norrskenet har vi ännu en av Guds underbara gåvor till människan.
Blixtens mirakel
Nio millioner blixtar beräknas träffa jorden dagligen. Vad vi ser på himlen som en enda blixt är ungefär i vartannat fall en sammansättning av ända till tio på varandra följande blixtar som följer samma bana som den första. Den hetta blixten framkallar uppkommer så plötsligt att den omgivande luften bryter ljudvallen när den expanderar. Resultatet blir åskdunder. Hela himlen är vid ett sådant tillfälle ett enda hav av eld och ljud.
Det finns olika slags blixtar. Kornblixtar uppträder vid horisonten och anses vara återskenet av blixtar som är alltför avlägsna för att kunna ses eller höras direkt. Ytblixtar förekommer inuti moln och kläder så att säga invändigt deras stora ytor med ett flämtande ljus. Bandblixten uppkommer när en kraftig vind blåser den bana eller kanal åt sidan varigenom en av delblixtar sammansatt blixt går fram. De på varandra följande blixtarna urladdar sig ända till någon meter ifrån varandra och framträder då likt band eller remsor av ljus.
Men all denna eld som flammar på himlavalvet — åstadkommer den någon nytta? Man vet nu att blixten i hög grad bidrar till att gödsla jorden. Atmosfären består till åttio procent av kväve, ett livsviktigt ämne för växterna. Ungefär tio millioner ton sådan näring svävar över varje kvadratkilometer av jorden. Men i den form kvävet förekommer i atmosfären är det oanvändbart för växterna. Innan växterna kan ta upp det, måste det undergå en serie kemiska förändringar, ungefär som det förhåller sig med vår föda: den måste undergå förändringar i matsmältningskanalen. Blixten på himlavalvet utlöser omvandlingsprocessen. Den gör luftpartiklarna vitglödande. Den kan nämligen upphetta luften inom en fem till tjugofem centimeter bred kanal till en värme som överstiger gradtalet på solytan. Under denna intensiva hetta förenar sig kvävet med luftens syre och bildar kväveoxider som är lösliga i vatten. Regnet löser oxiderna och för dem med sig till jorden i form av utspädd salpetersyra. När salpetersyran nått jorden, reagerar den med olika mineraler till de nitrater varmed växterna kan livnära sig. Eftersom växterna på så sätt kan livnära sig och existera, kan människan och djuren i sin tur livnära sig på växterna och existera!
Vilken förunderlig gåva från Gud har inte människan fått i blixten! Den uträttar mera än att lysa upp himlavalvet. Meteorologerna beräknar att blixtar bombarderar jorden mer än hundra gånger i sekunden och därigenom förvandlar luft i de övre luftlagren till gödningsämnen åt växterna!
Gud har gett oss inte bara rätt och slätt ett himlavalv utan ett förunderligt ”tak”, som är fyllt av vördnadsbjudande, ständigt skiftande sköna scenerier och underbara fenomen, ett himlavalv som driver människor med tro till att prisa Jehova, ”honom som allena gör stora under”. — Ps. 136:4.