De stora havsvidundren
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
ETT ofantligt huvud, ögon vid mungiporna av en enorm mun, inga synliga öron, bara ett hål i huvudet till näsborrar. Så ser herr Val ut. När han öppnar munnen, visar sig ett gapande tomrum som skulle kunna rymma en fullvuxen afrikansk elefant! Han har inga tänder. Bara långa, smala, vita hornplattor som hänger ned på båda sidor från munhålans tak.
Ovanför herr Vals stora underläpp ligger hans väldiga sammetsmjuka tunga. De tre meter långa hornplattorna i munnen är hårda men böjliga. När han tar ett djupt andetag, så andas han inte genom munnen. Luften går raka vägen till lungorna genom ventilerna i andningshålet i hans huvud. Skulle du vilja titta litet närmare på detta väldiga djur? Men låt oss då, i stället för att följa maten på dess väg, gå litet på avstånd och ta en titt på den här stora varelsen ur en bekvämare synvinkel.
När vi hör ordet ”val”, tänker vi vanligen på någonting mycket stort. Men det finns också mindre valar, bättre kända som delfiner och tumlare. Varmblodiga däggdjur som andas luft, styr med labbar och drivs framåt av kraftiga valstjärtar; hela denna fascinerande däggdjursordning av en och en halv till trettio meter långa varelser, som väger från 50 kilo till 150 ton, kallas ”Cetacea”. Några har tänder och kallas ”Odontoceti”, medan andra har hornplattor i stället för tänder och är kända som ”Mystacoceti”.
Tandlösa valar
Den art som vi redan har beskrivit är grönlandsvalen, eller nordvalen som den också kallas, en rätval. Den vistas i norra Stilla havet och norra Atlanten. Omkring en tredjedel av dess längd upptas av huvudet. Den är nära besläktad med ett annat tandlöst fenomen, blåvalen, det största av alla däggdjur, levande eller utdöda. En nyfödd blåvalsunge kan vara över sex meter lång. En modell av den vuxna blåvalen med kött av uretanplast på ett stålskelett och täckt med fiberglasskinn var i flera år ett särskilt utställningsföremål i däggdjurshallen i New Yorks naturhistoriska museum.
Hornplattorna inne i munnen på dessa mammutskapelser kallas ”barder”, men man talar också om dem som valfiskben. De är egentligen inte ben, utan liknar i grund och botten hår. De användes förr i korsetter och andra artiklar, men har nu länge varit undanträngda av syntetiska material. Men fortfarande används de som borst i vissa typer av industriellt använda borstar.
Den tandlösa valens överrock av späck, ett tjockt gummiaktigt lager under ett papperstunt skinn, gör det möjligt för honom att hålla ungefär samma kroppstemperatur som människan. Späcket, som ger 50 till 80 procent av sin egen vikt i ätlig olja, härdas för framställning av matfett, tvål och andra produkter.
Valfångstnäringen lägger beslag på en ofantlig del av dessa bardvalar. De tre japanska valfångstflottorna återvände till exempel förra året efter fyra månader vid Sydpolen, och då hade de fångat sin kvot på 1.493 blåvalenheter. En enhet är detsamma som en blåval eller dess motsvarighet i två sillvalar, två och en halv knölvalar eller sex sejvalar.
Tandvalar
Inte förrän tidigt på 1700-talet började valfångarna intressera sig för ett annat slags valar, sorten med tänder, särskilt kaskeloten. År 1846 var mer än 700 amerikanska valfångstfartyg med i jakten, ivriga att dela avkastningen från denna varelses väldiga kropp — dess ton av olja, högt värderad som belysningsolja i lampor, och den klara, färglösa oljan som finns i dess huvud och som man gör högsta kvalitetens vaxljus av. Men nu använder man spermacetioljan på en mångfald andra sätt: vid valsning av stål, garvning av läder, limning av textilier, och i speciella smörjmedel, vaxblandningar, tvålar, rengöringsmedel och kosmetika.
Grå ambra är en annan produkt från kaskeloten. Ibland finner man den flytande på havet och ibland uppkastad på land. Denna gråa, vaxartade substans bildas i magen och tarmarna på valen, förmodligen på grund av något slags irritation, och kastas sedan upp av djuret. Den är av samma struktur som mycket hård ost, ser ut som marmor när man skär den och har en ljuvlig arom. Den är eftertraktad vid framställning av dyrbara parfymer.
På det hela taget är valarna beskedliga och lekfulla. Man ser dem ofta leka i stim på vattenytan. De hoppar bock och gör volter. Delfinens vänliga nyfikenhet är välkänd. När å andra sidan en stor val är skadad och desperat kastar sig av och an i vattnet, kan den sätta till och med ett stort skepp i fara.
Späckhuggaren
Späckhuggaren är ett undantag: Han är inte nöjd med plankton och småfisk. Han föredrar att sätta tänderna i delfiner, tumlare, sälar, pingviner och hajar, och han tvekar inte att ta en tugga av en annan stor val. Han kan till och med slita ut dess tunga. Späckhuggarna jagar i flock. Man har sett dem krossa isflak för att komma åt män och sälar.
Japanerna kallar honom shachi och använder ett kinesiskt ideogram som passande kombinerar tecknen för ”fisk” och ”tiger”. Han har en särskild plats i deras övertro. Två statyer av en han- och en hon-shachi med stjärtarna i vädret blickar mot varandra tvärs över takåsen på det japanska slottets högsta tak. På avstånd liknar det en kos fyrkantiga huvud med korta horn som skjuter ut. De mest berömda av dessa skönheter kröner slottet i Nagoya. De gjordes 1959 för att ersätta dem som blev förstörda tillsammans med slottet under andra världskriget. De är gjorda av koppar och täckta med 560 fjäll av 18 karats guld till en kostnad av över 400.000 kronor.
En viss uppfattning av späckhuggarens enorma aptit kan man få av att fjorton sälar och tretton tumlare hittades i magen på ett exemplar som var sex och en halv meter långt. Det är den enda av valarna som livnär sig på sin egen art eller på andra varmblodiga däggdjur.
Utmärkande drag hos valar
Vare sig de har tänder eller inte, slukar alla valar sin föda. Tänderna används endast för att gripa tag i födan. Bardvalarna kryssar omkring med munnen öppen och lever huvudsakligen på de smådjur som fastnar på deras barder. Nere i de många kamrarna i magen smälts födan långsamt. År 1891 blev den engelske valfångaren James Bartlett svald av en kaskelot. Senare skars han ut ur den fuktiga graven vid liv och osmält.
Synförmågan hör inte till valens framträdande kännetecken. För att ”se” är valen i stor utsträckning beroende av sina öron, liksom fladdermusen. Öronen är belägna bakom ögonen, men man ser dem inte vid en flyktig blick. Ett säreget system av luftsäckar tjänar ett dubbelt syfte. De fungerar som ljudisolatorer, men anpassar sig också efter det yttre trycket genom ett in- och utflöde av blod. Ljud som tränger in i ytterörat träffar trumhinnan och vidarebefordras till innerörat. På vägen åstadkommer benkonstruktionen i mellanörat att de blir högt förstärkta. I sanning en uppfinning av dessa stora havsvidunders Skapare!
En annan inbyggd säkerhetsanordning hos valen träder i verksamhet när trycket plötsligt minskar när valen går upp till ytan. En människa som befinner sig under sådana omständigheter och utsätts för sådana tryckändringar måste försöka undvika ”dykarsjukan”, ett tillstånd som uppkommer genom bildandet av kvävgasbubblor i blodet och vävnaderna. Valen är förunderligt skyddad mot dykarsjukan.
Eftersom han inte kan ta upp syre direkt ur vattnet som fiskarna gör, måste han gå upp till ytan efter ett luftförråd var femtonde till tjugonde minut. När han andas ut, bildas en synlig ”blåsning” av den plötsliga utvidgningen och avkylningen av luften som sprutas ut genom hans blåshål. Ja, erfarna valfångare kan faktiskt se vilken typ av val det är frågan om på storleken, formen och vinkeln hos ”blåsningen”.
Kampen för tillvaron
På grund av den dödliga effektiviteten hos moderna valfångstmetoder och på grund av att bara en valunge åt gången föds efter en dräktighetstid på elva till femton månader, håller valen på att förlora striden för att överleva. Inte ens Internationella Valfångstkommissionen, som bildades 1946, förmår rädda valen. För varje år ser man en drastisk minskning i valarnas antal.
Harpunen som kastas för hand har gett plats för harpunen som avfyras från en kanon och är så konstruerad att den exploderar i huvudet på måltavlan. Valkokerier kan flå och stycka en val på trettio till fyrtiofem minuter. År 1964 tog tjugo sådana valkokerier hand om över 60.000 valar och förvandlade dem till 370.000 ton olja och 300.000 ton biprodukter. Vad har egentligen valen för chans med tanke på all den moderna utrustningen för att söka upp den och döda den?
Som tur är för valen kommer Skaparen till dessa väldiga vidunder i haven att inom en mycket nära framtid göra någonting åt situationen. Det kommer inte att bli bara en tillfällig lättnad, som när man hittade mineralolja under senare hälften av 1800-talet. Nej, utan detta kommer i stället att betyda att själviska, rovlystna människor för beständigt avlägsnas från denna vackra jord. Då kommer de stora havsvidundren att kunna hoppa och ”blåsa” av hjärtans fröjd.