Valarnas liv
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Hawaii
DYRBAR parfym, kosmetika, kreatursfoder, margarin — vad har de gemensamt? Var och en av dem kan, åtminstone delvis, ha framställts ur valen. I själva verket har valen i så hög grad lämnat bidrag till framställningen av sådana ting att den blivit en djurgrupp, som hotas av utrotning.
Invånarna på Hawaii välkomnar valen av en annan orsak. De betraktar valfamiljers uppträdande som ett tecken på att det kommer att bli gott om fisk. Varje år i december eller januari återvänder de stora knölvalarna hit för att stanna här i fyra månader, och de iscensätter en imponerande vattenshow utanför den hawaiiska ön Maui. De tolv till femton meter långa valarna leker och ”blåser” och hoppar precis som barn på en lekplats.
Valarna kommer till Maui för att föda sina ungar i ett tryggt, varmare klimat och där ge dem deras första utbildning. Varför mamma Val väljer Mauis klippigaste kuster för att framföda sin tre till fyra och en halv meter långa telning vet man inte, men medan hon föder sätter pappa Val i gång med ett verkligt gymnastiskt skådespel! Några menar att pappan avleder hajarna från ”förlossningsavdelningen”.
Olika valars kännetecken
Denna mycket särpräglade val har en något pucklig rygg, egendomliga knölar på huvudet och en gropig ås längs stjärten och på bröstfenorna. Bröstfenorna, som är omkring tre och en halv meter långa, är längre än hos någon annan valart. Knölvalen uppehåller sig nära kusterna och är, mätt med valmått, inte någon framstående djupdykare. Men på grund av den mängd olja den ger och därför att den är lätt att döda och bereda säger experterna att den är den första art som har jagats nästan till utrotning.
Andra valar är kanske mer karakteristiska eller bättre kända, till exempel blåvalen, som är det största djur man känner. Den når i genomsnitt en längd på tjugofem till trettio meter och kan väga så mycket som 134 ton. Vi har också slätvalen, en gång den viktigaste för industrin på grund av dess barder eller s. k. valfiskben. Men den mest berömda och ihärdigast jagade är kaskeloten, välkänd från boken och filmen Moby Dick.
Kaskeloten känns snabbt igen på sitt väldiga fyrkantiga huvud, som upptar nästan en tredjedel av kroppslängden, och på att den har ett enda andningshål. Det massiva huvudet innehåller ofantliga mängder flytande spermacetivax av hög kvalitet, i dag värderat till omkring tre kronor per kilo. Dess tarmar innehåller mycket ofta ambra. Denna egendomliga vaxartade substans är en högt värderad produkt som används vid tillverkning av dyrbar parfym. Den påminner om mjukt beck, men är varken klibbig vid kyla eller oljig vid beröring. Ambra kan ha en unken doft och kan vara svart, brun eller till och med vitaktig. Den inbringar i dag mellan 1.200 och 2.000 kronor per kilo.
Kaskelotens liv
Ett av kaskelotens fortplantningsområden ligger omkring 320 kilometer väster om Mexico vid Kräftans vändkrets. Här ser många valungar för första gången dagens ljus. Valen delar sitt födelsesätt med bara två andra däggdjur i världen, sjökon och flodhästen, så till vida att den föds under vatten. Den kommer till världen baklänges, eftersom den föds med stjärten före. Vid födelsen är den omkring fyra meter lång och väger ett ton!
Låt dig inte luras till att tro att ungen ler, när den öppnar sin skära, tandlösa mun. Eftersom den inte kan rynka pannan, som människor gör, förblir dess ansikte stelt och uttryckslöst, bortsett från rullandet med ögonen och smällandet med käkarna. Även om ungen kunde le, skulle den inte göra det, eftersom vattnet är kallt. Den har legat sexton månader i en varm kammare inuti sin mor vid 35,5° C och kippar därför efter andan, när modern puffar den upp till ytan med sitt breda ansikte. Du förstår, ungen vet inte instinktivt hur den skall simma. Mamma måste lära den. Men eftersom den är fet, flyter den bra. Den största fördelen med att vara stor vid födelsen är att man lättare kan bevara värmen. Ju större kroppsvolymen är, desto mindre blir den procentuella värmeförlusten till det kyliga havet. Under de nästföljande två åren kommer valungen att dia sin mors bröst (två spenar som är dolda i en djup springa, en på vardera sidan om buken). Dieten består av en tjock mjölk, som innehåller över 33 procent rent fett. Vanlig mejerimjölk innehåller bara 3, högst 4 procent fett.
Kaskelotungens 2,5 centimeter tjocka överrock av späck växer med åren och blir ett stort, kraftigt lager mer än tre decimeter tjockt. Ungen ökar i vikt i genomsnitt tre kilo per dag medan den följer mamma som en skugga. Längre fram kan den, tack vare reservfettet i sin kropp, vara utan mat i flera veckor. Men när den så småningom övergår till sin favoriträtt bland den fasta födan, nämligen bläckfisk, får den en del matsmältningsbesvär. Det sägs att bläckfiskdieten ger upphov åt tarmproppar, som växer sig stora och förenar sig med gallsekret och andra organiska föreningar som finns i nedre delen av tarmkanalen, varigenom den högt värderade ambran bildas.
Ett av de ovanliga dragen hos valarna är deras stora omsorg om varandra. När en val är i nöd, sänder den ut en vild signal, och kamraterna ingriper. De skjuter sin bog under en sårad eller sjuk kamrat och hjälper honom upp till ytan. Kommersiella valfångare har utnyttjat denna kärleksfulla egenskap i vinningssyfte. De kunde på ett grymt sätt såra en valunge, i vetskap om att modern skulle komma till dess undsättning, och sedan dödades både modern och ungen.
När kaskeloten har avslutat sin tidiga utbildning är den expert på dykning. En kaskelot dök till 988 meters djup, där den trasslade in sig i en undervattenskabel och drunknade! Vetenskapsmän förundrar sig över hur detta däggdjur snabbt kan dyka till sådana djup och komma upp till ytan exakt i rätt tid för den nödvändiga andningen utan att få dykarsjuka, som människan skulle få.
När kaskeloten är nio år gammal, är den könsmogen. Sin fulla kroppsstorlek på fjorton till arton meter uppnår den vid trettio till fyrtiofem års ålder, och i extrema fall kan den bli sjuttiofem år gammal.
Cetologisk vetenskap
Havsexperterna förklarar att det inte varit möjligt att ingående undersöka någon vals naturalhistoria, men den cetologiska vetenskapen (eller vetenskapen om valar) har grundats på bevis som omsorgsfullt insamlats av valbiologer. Genom att identifiera den typ av algskum som skrapats loss från ryggen av ett harpunerat djur kan biologer göra antagandet att djuret nyligen uppehållit sig i kallare vatten. Eller också kan de klyva äggstockarna på en val och räkna ärren efter havandeskapen för att uppskattningsvis fastställa dess fortplantningshistoria.
Den cetologiska vetenskapen sysslar också med valens släktingar: delfinerna och tumlarna. Alla dessa är däggdjur, eftersom de är varmblodiga, ger di och andas luft. De större arterna är kända som valar; de mindre arterna med spetsiga nospartier kallas delfiner; de som har trubbiga huvuden kallas tumlare. Sedan finns det också en ovanlig art som kallas narvalen, vilken bara har en tand, en spiralformad bete upp till två och en halv meter lång.
Valfångstindustrin och dess historia
De norska nybyggarna på Grönland var valjägare, men baskerna längs Biscayabukten under 1000- och 1100-talet betecknas som de första yrkesmässiga valfångarna. Tidiga sjöfarande till Newfoundland hade en väletablerad fiskeflotta år 1522. Från och med denna tid var huvudmålet för valjakten inte köttet, utan oljan och barderna. Oljan användes huvudsakligen till lampolja, och barderna användes för tillverkning av piskor, paraplyer och diverse klädesartiklar för damer. På 1890-talet inbringade barder så mycket som 50 kronor per kilo.
Sökandet efter den gäckande nordvästpassagen förde sjöfarare in på kalla farvatten där det vimlade av valar, vilket gav kraftig stimulans åt valfångstnäringen. Många års jakt i de lätt tillgängliga vattnen hade tärt på valbeståndet, och därför välkomnade man nyheterna om de outnyttjade havsrikedomarna i det arktiska området.
Allteftersom valarna minskade i antal måste valfångarna utsträcka sin verksamhet till öppna havet. I början packades valspäcket i tunnor och fördes hem för extraktion av oljan. År 1680 hade holländarna 260 fartyg och 14.000 man sysselsatta i valfångstsbranschen. Därefter började man tillämpa metoden att koka oljan ur späcket ombord på fartyget. Detta gjorde att fartygens jaktområde avsevärt kunde utvidgas.
De amerikanska indianerna och de tidiga europeiska nybyggarna hade länge fångat valar längs Amerikas kuster, men det var först 1712 som den stora kaskelothandeln började för Förenta staterna. Detta ledde till att amerikanska fartyg sändes ut på alla hav.
Ett hårt liv
Livet är från valarnas synpunkt inte lätt. Valarnas ryggar är fulla med ärr av bleka cirklar efter de kraftiga sugskålar, som sitter längs bläckfiskens tentakler. Alla äldre valar har upprepade gånger blivit rivna och bitna runt ansiktet av jättebläckfiskars näbbliknande käkar. Svärdfisken är en annan fiende, som ibland lämnar kvar sitt omkring 75 centimeter långa svärd inbäddat i valens hud.
Den värsta fiende som dessa lekfulla djupets giganter har känt är emellertid människan. Men det är bara när valen blir retad som den angriper människan. Då kunde dess ofantliga stjärt ibland träffa de gamla valfångstbåtarna och slå dem i bitar. Mången ”fångst” blev misslyckad även sedan den harpunerats, därför att det plågade djuret smällde sin stjärt tvärs över båten eller till och med krossade den mellan sina käkar.
Icke desto mindre har människans girighet lett till att valarna praktiskt taget utrotats. År 1850 insåg kungen på Hawaii denna hotande fara och utfärdade en förordning som stoppade massutrotningen av valar utanför Maui. Det var den första restriktion av detta slag som någonsin ålagts valfångare.
I och med harpunkanonens ankomst år 1865 och de dödligt effektiva ”flytande valstationerna” har valslakten intensifierats. Numera använder Japan och Ryssland också sonarutrustning och helikopter för att underlätta jakten på dessa djurarter, som snabbt håller på att försvinna. Havsbiologer beräknar att det finns mindre än 300 grönlandsvalar och andra slätvalar kvar i haven. Blåvalen har minskat till uppskattningsvis 6.000, och det finns bara omkring 10.000 gråvalar kvar. Fenvalarna, sejvalarna och kaskeloterna är praktiskt taget de enda valar som finns kvar i något större antal.
Har valen någon framtid?
Vad kan göras för att förhindra att valarna utrotas fullständigt?
Vid Förenta nationernas miljökonferens i Stockholm i juni 1972 krävde Förenta staterna att man skulle göra ett tioårigt uppehåll i den kommersiella valfångsten, och resolutionen antogs. Internationella Valfångstkommissionen har emellertid vägrat att genomdriva förbudet. Vissa grupper söker pressa fram direkta ekonomiska sanktioner mot valfångstnationer.
Flera nationer, däribland Storbritannien, Canada och Förenta staterna, har fullständigt upphört med valfångsthanteringen. I ett land blev nyligen ett företag, som tidigare räknat 40.000 sjömän och 750 fartyg tvunget att dra in sina fyra sista fartyg och fyrtio sjömän, när denna nations handelsdepartement vägrade att förnya företagets valfångstlicens. Dessutom har somliga nationer förbjudit import av valprodukter. Naturvårdare framhåller att det finns alternativ till samtliga nuvarande valprodukter.
Liksom fallet är med andra former av djurliv beror valens framtid i hög grad på människan. Och förvisso är det uppmuntrande, när människor vidtar åtgärder för att slå vakt om dessa Guds förunderliga skapelsers fortsatta existens.