En solförmörkelses under
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Mexico
DEN 7 mars 1970 grydde strålande och klar här i Mexico. Den började precis som en vanlig dag den här tiden på året. Men det fanns någonting i luften som antydde att den skulle bli helt annorlunda. Trafiken i städerna hade minskat avsevärt. Många, särskilt studerande och lärare, var lediga. Det var ovanligt tyst och lugnt.
När lördagsförmiddagen skred fram avtog detta skenbara lugn. Nervös spänning, som beror på att man väntar på någonting ovanligt, började visa sig. Folk skyndade sig för att hitta kameror, linser, specialfilter, svärtade glas, svetsmasker, solskydd tillverkade av pappkartonger, framkallad film, behållare med vatten eller vad som helst som kunde hjälpa dem att utan fara se en ytterst ovanlig tilldragelse. Just det, de ville se på solen med hjälp av sådana föremål för att undvika faran att skada sin syn. Tidningar och radio hade varnat människorna för att se direkt på solen, så många vidtog dessa försiktighetsåtgärder.
Kom, låt oss skynda oss till bergstoppen Metate! Klockan är tio på förmiddagen. Å, minuterna före den stora händelsen tycks gå så sakta för en del, men för andra går de alltför snabbt. Spänning, otålighet, nyfikenhet och tilltagande förväntan griper människorna. Till sist kommer det efterlängtade ögonblicket!
Med perfekt punktlighet börjar föreställningen på himlen. Himlen, som var klarblå för några ögonblick sedan, blir gråaktig. Det gröna landskapet får en underlig orange färg som närmar sig purpur. Temperaturen har börjat falla. Till och med djuren känner det ovanliga fenomen som tilldrar sig på himlen. De blir rastlösa. Hundarna skäller och ylar, tjurarna bölar, fåglarna flyger hastigt till sina bon, hönsen samlar ihop sina kycklingar och tupparna gal.
Till för ett par ögonblick sedan framträdde solen som en perfekt cirkel. Men titta nu! Där på ena sidan! En liten fläck. Ja, månen har börjat träda in framför den. Sakta fortsätter månen att skrida fram, och nu ser solen ut som om den fått en del avbiten eller bortnypt. När månen skrider fram framför solen tycks den ”avbitna delen” växa större och större. Det medför att det blir mörkare på jorden.
Nu ser solen ut som en halvmåne. Obevekligt fortsätter månen att skrida fram tills man bara kan se en strimma av skinande ljus. Ljuset fortsätter att avta. Det är som en sen eftermiddag nu när skuggorna skjuter fram och täcker landskapet. Vindstötar sätter träden, som ser ut som silhuetter i det förmörkade landskapet, i rörelse. Oron bland djuren ökar. Solen försvinner snabbt. Bara ett mycket smalt band är synligt nu när skådespelarna kommer allt närmare höjdpunkten i detta kosmiska drama, ett skådespel som får en att tappa andan.
Till slut når föreställningen praktfullt sin höjdpunkt. Med solen precis bakom månen har förmörkelsen nått sitt slutliga skede. Med respekt har vi bevittnat en solnedgång och en natts inbrott mitt på dagen! Under förmörkelsens höjdpunkt märker vi att det har blivit kallare. Nästan fullständigt mörker täcker landet, och bara en klart lysande krans omger månen. Det är solkoronan.
Plötsligt tycks allting ha blivit förlamat! Bara lätta utrop av häpnad hörs från åskådarna. Landskapet ser overkligt ut med silhuetter av människor som liknar statyer. Det är blandade känslor i luften. Det lilla ljus som man kan se är som månsken på natten, men det är starkare. Man kan lätt se stjärnorna nu. Väldiga lågor tycks komma från solen, som är helt täckt av den mörka konturen hos jordens satellit, månen. Långt borta i fjärran, i vilken riktning vi än vänder oss, ser vi ljus, mycket ljus. Det är som när solen skall gå upp på morgonen, med den skillnaden att det händer överallt omkring oss.
Men vänta, föreställningen är inte slut! Ett intensivt ”cirkulärt band av diamanter”, känt som ”Bailys pärlor”, drar till sig vår uppmärksamhet. Det bildas av knippen av klara ljusstrålar, när solens strålar passerar genom måndalarna vid månens kant. En stark strålglans fullständigar denna syn på solskivans västra sida. Denna strålglans är som en ädelsten som är monterad på en ring. Det är en liten del av solens kant som nu syns igen.
När solen har blivit fri från den skymmande månen, skiner dess varma strålar återigen på jorden. Den mycket korta natten är slut. Det blir varmare, och allting kommer ännu en gång till liv. Fenomenet som vi har sett är sannerligen ovanligt. Det sköna och storslagna i händelsen är svårt att beskriva med ord.
Varför man väntat på denna händelse
Den totala förmörkelsen varade ungefär tre och en halv minut. Ändå var det en händelse som man gett till känna långt i förväg och som många ivrigt väntat på. Orsaken var att den närmast föregående totala solförmörkelsen, som var synlig i Mexico, inträffade 10 september 1923. Så du förstår varför knappast någon ville gå miste om detta drama på himlen.
Vetenskapsmän, forskare och amatörer i astronomi, astrofysik och andra besläktade områden räknade ut den bästa platsen där de kunde betrakta förmörkelsen. Den särskilda punkt som skulle vara den idealiska observationsplatsen var den lilla staden Miahuatlán i staten Oaxaca i Mexico, särskilt bergstoppen Metate några kilometer utanför staden.
Varför var den en idealisk plats? Jo, den befinner sig på en höjd av över 1.500 meter över havet, och atmosfären är ganska fri från moln, stoftpartiklar, ljussken, fuktighet och varma luftströmmar. Månader före händelsen började alltså grupper av vetenskapsmän att undersöka observationsplatserna. Vetenskapliga delegationer från åtskilliga länder var närvarande.
Bland de ting de ville studera var hur ljus från stjärnorna avböjdes, hur magnetfälten varierade, hur den kosmiska strålningen och radiokommunikationerna påverkades och hur de ultravioletta strålarna verkade. Meteorologiska fenomen och störningar i haven skulle också undersökas. Man skulle även kontrollera några synpunkter i Einsteins relativitetsteori och fotografera solkoronan och protuberanserna. Mexikanska vetenskapsmän studerade särskilt under förmörkelsen jonosfärens dimensioner, de olika radiovågornas spridning och den statiska elektriciteten.
Människornas reaktion
Det är intressant att lägga märke till det sätt personer på olika platser och olika utbildningsnivåer reagerade inför förmörkelsen. Man har gjort stora framsteg när det gäller undervisning genom en ständig kampanj för att befria folket från okunnighet och vidskeplig tro. Ändå tror somliga att dessa naturliga händelser förebådar lidande och bekymmer eller att de påverkar människor ogynnsamt på något sätt. Det finns fortfarande städer där man ringer i kyrkklockorna under en förmörkelse, där människor gör korstecken, knäböjer och ber Gud förbarma sig över dem. Gamla kvinnor framför kyrkorna upprepar böner med hjälp av radband. Havande kvinnor hänger saxar och andra amuletter runt halsen av fruktan att förmörkelsen skall orsaka att deras barn föds vanskapta.
I somliga samhällen tror man att en förmörkelse är en kamp mellan solen och månen. Människor slår på trummor, burkar, stekpannor och andra redskap och tror att de på så sätt hjälper solen att vinna kampen. Andra som fruktar det okända och mystiska stannar orörliga.
Astrologer är alltid närvarande när det gäller att vinna fördel över de lättrogna. De omger händelsen med mystik för att lura de obetänksamma. Magiker, trollkarlar och andra ropar ut vad förmörkelsen antas förutsäga och vad som skall ske härnäst enligt stjärnornas ställningar. Man har gjort förutsägelser, uttytt horoskop och använt andra utstuderade medel för att utnyttja de godtrogna. Javisst ja, det fanns också ”hippies” i Miahuatlán. De utförde vissa riter och ceremonier till solens ära.
Vad är en förmörkelse?
En förmörkelse är helt enkelt att en himlakropp göms bakom en annan. Förmörkelsen kan vara total eller partiell. Den är total när den gömda kroppen täcks fullständigt, som vi såg den 7 mars. När en del av den täcks är den ringformig eller partiell. En solförmörkelse uppstår när månen i sin bana rör sig mellan solen och jorden och projicerar sin skugga på jorden. En ringformig förmörkelse inträffar när månen är precis framför solen, men inte är tillräckligt stor, på grund av dess avstånd och läge, för att täcka solen helt. Den lämnar en ring av solen synlig. Man ser aldrig ringformiga månförmörkelser, ty jordens konformade skugga är alltid tillräckligt stor för att täcka månen, när den befinner sig precis i rät linje med solen och jorden.
Förmörkelser är naturliga händelser som inträffar mycket regelbundet. De innebär inte ett hot, och inte heller för de med sig någon förutsägelse om olycka. De är bevis på de oföränderliga lagar som styr universum. De vittnar om den oändliga gudomliga vishet, som inrättade varje himlakropp i universum och som kontrollerar dem. Ja, de understryker hur små vi är i jämförelse med det väldiga universum omkring oss. Som den federala mexikanska tidningen El Universal förklarade: ”Man kan utan vidare säga att inte ens all människans uppfinningsrika förmåga och skapande möjligheter kan på något sätt frambringa ett skådespel som på minsta sätt närmar sig vad som framställdes i dag.”
Ja, förmörkelser är under i Jehovas skaparverk, ett ytterligare bevis som försäkrar oss om att universum fortsätter att fungera enligt de fullkomliga lagar som Jehova har fastställt.