En mörk skugga drar fram över jorden

Från ”Vakna!”:s korrespondenter i Australien

DET var den 28 maj 585 före den vanliga tideräkningen. Scenen var ett slagfält i Mindre Asien. Lydier och meder var inbegripna i drabbning. Plötsligt förmörkades solen. Skräckslagna av detta skådespel upphörde de stridande omedelbart med sitt sexåriga krig.

Vad orsakade detta till synes olycksbådande mörker? Det var följden av en solförmörkelse.

Vår solförmörkelse 1976

Många människor i gångna århundraden slogs med fasa när en förmörkelse fick solen att mista sitt sken, men millioner såg fram emot att bli åskådare till en total solförmörkelse, som enligt beräkningarna skulle inträffa den 23 oktober 1976. Totalitetszonen, en cirka 160 kilometer bred remsa, började nära Victoriasjön i Centralafrika och svepte över Indiska oceanen för att på nytt nå land vid Australiens sydöstra spets. Den löpte över staten Victoria, däribland dess huvudstad Melbourne, där befolkningen fick se en total solförmörkelse för första gången på mer än 140 år. Efter att ha passerat södra kusten av New South Wales ebbade skådespelet ut i Stilla havet.

Många yrkesastronomer och amatörastronomer fanns bland dem som fick vara med om denna tilldragelse på himlavalvet omkring klockan 16.30 lördagen den 23 oktober 1976. Skådespelets totala fas varade omkring tre minuter. Det beräknas att två millioner invånare i Victoria såg förmörkelsen på TV.

Mitt i förmörkelsens väg låg tre platser som Jehovas vittnen använde för kristna sammankomster. Eftersom förmörkelsen ägde rum under eftermiddagssessionerna, var det få av konventdeltagarna som personligen bevittnade den. I likhet med de flesta i Australien betraktade de den med intresse på TV senare samma dag.

Du kanske har sett en total solförmörkelse. Men vet du vad som ligger bakom detta skådespel? Du kanske har hört att det är farligt att betrakta det utan något som skyddar ögat. Är det så? Och har vi någon nytta av sådana förmörkelser?

Ett storslaget skådespel

Enkelt uttryckt inträffar en solförmörkelse när månen kommer i den ställningen att den befinner sig mitt emellan solen och jorden. Om solen inte helt döljs av månen, är förmörkelsen partiell. En total solförmörkelse inträffar när solen är helt dold av månen. En partiell solförmörkelse kan inträffa på olika platser på jorden upp till fem gånger per år. Men för en och samma ort är totala solförmörkelser mycket sällsynta.

Vid en total solförmörkelse kastar månen två olika skuggor på jordytan. Den ena, dit inget solljus når, kallas kärnskuggan och har formen av en kon eller kägla. Kärnskuggans spets kommer vanligen att nätt och jämnt nå fram till jorden, och dess bas utgörs av månens omkrets. Den svagare skuggan, halvskuggan, har formen av en kon som är vänd åt andra hållet. Dess spets är vänd mot solen. Halvskuggan sträcker sig över ett mycket större område än kärnskuggan och runt omkring denna. I detta område kan man endast se en partiell förmörkelse, eftersom månen där skymmer bort solen mer eller mindre fullständigt beroende på var någonstans i halvskuggan man befinner sig.

Vad gör en total solförmörkelse så fascinerande? Ja, mycket litet händer under en timme och en kvart, medan månskivan långsamt rör sig över solens yta, vilken så småningom antar formen av en skära. Men när skäran blir mycket tunn, börjar skymningen falla. Och plötsligt försvinner solen! Den klarblå himlen ”förbleknar”, temperaturen faller, mörkret sänker sig över nejden, stjärnorna visar sig på himlavalvet, och förmörkelsens totala skede tar sin början. Än en gång har månen ”utplånat” solen!

Nu kan man se koronan, solens yttre hölje, som ett frostigt ljustöcken, en vacker vit ring, ungefär dubbelt så stor som solen, vilken omger månens mörka skiva. Verkligen en vacker syn mot bakgrunden av den djupblå himlen! Under några sekunder i början och slutet av den totala fasen tycks det vara ett band av små pärlor kring solen. Detta fenomen kan bero på att ljusstrålar från solen passerar genom måndalarna. De glimmande ljuspunkterna kallas Bailys pärlband och har uppkallats efter den engelske astronomen Francis Baily, som iakttog fenomenets uppträdande under en solförmörkelse år 1836. Dagshimlen förmörkas i mycket hög grad, men landskapsbilden ter sig ungefär som belyst av en fullmåne. Det är inte helt och hållet mörkt.

Strax före totalitetens inträdande, då månen övertäcker solens ljusa yta, den så kallade fotosfären, ser man under några korta sekunder solens rosafärgade kromosfär som ett band kring den mörka månen. Kromosfären är ett förtunnat hölje av lysande gas omedelbart ovanför solens starkt lysande yta. Kromosfären framträder också några ögonblick vid totalitetens slut. Strax före och efter totaliteten, då en smal skära av solen är synlig, uppträder band av ljus och skugga på marken och på byggnadernas väggar. De är vågformiga och rör sig i rät vinkel mot sin längdriktning. Man kallar dem ”de flygande skuggorna”.

Plötsligt framträder solen igen som en smal skära! Dagsljuset vänder åter som i gryningen. Solskäran blir så småningom bredare, tills månen slutligen lämnar solskivan en och en kvarts timme senare. Fullt dagsljus råder nu.

Skiftande reaktioner

Solförmörkelsen är så skräckinjagande att en del primitiva folk tror att den innebär att solen svimmar eller rentav blir sjuk och dör. Vissa eskimåer och invånarna på ögruppen Aleuterna trodde tidigare att solen och månen vid detta tillfälle flyttar sig ifrån sitt normala läge för att bättre kunna överblicka vad som försiggår på jorden. På Tahiti har man velat förklara solförmörkelser genom att solen och månen parar sig, vilket skulle ge upphov åt stjärnorna!

I naturen oroar denna tillfälliga förmörkelse av solen också fåglarna och djuren. Under förmörkelsens halvmörker slutar bina att surra och fåglarna att kvittra. Hönsen uppsöker sin sovpinne, och boskapen lägger sig ner i hagarna som vid solnedgången. De går till ro för en ”natt” som inte varar längre än kanske tre minuter.

Att utan risk iaktta en solförmörkelse

Under flera veckor före solförmörkelsen i sydöstra Australien den 23 oktober 1976 varnade nyhetsmedia upprepade gånger folk för att betrakta detta skådespel utan något skydd för ögonen. Alla som bodde i förmörkelsens väg uppmanades att stanna inomhus och se den på TV i stället för att riskera att få obotliga ögonskador antingen genom att se på förmörkelsen eller fotografera den. Särskilda kommittéer upprättades för att underrätta alla berörda om riskerna med att betrakta denna tilldragelse på himlavalvet.

Under totaliteten (de minuter då solen är fullständigt undanskymd) är det mindre risk för ögonskador. Men under halvtimmen före eller efter totaliteten skulle obotliga ögonskador bli följden, om någon betraktade förmörkelsen direkt eller fotograferade den utan en speciell skyddande lins.

Kunskap man vunnit i samband med solförmörkelser

Många intressanta fakta har inhämtats i samband med solförmörkelser. De rosafärgade protuberanserna, väldiga tungor av glödande gasmassor, som ofta sträcker sig hundratusentals kilometer ut från solen, har gett många upplysningar. Dessa flammande protuberanser ger iakttagaren ett starkt intryck av solens viktiga uppgift — en brinnande eld, som sänder ut sina värmestrålar i den kalla rymden utanför. Genom att studera dessa eldtungor på solen upptäckte man år 1868 det dessförinnan okända grundämnet helium.

Den längsta totala solförmörkelsen i modern tid inträffade på Filippinerna den 20 juni 1955. Den varade i 7 minuter och 7,7 sekunder. Men detta var en kort tid jämfört med de tre timmars mörker som föll över Jerusalem från middagstiden till omkring klockan 3 på eftermiddagen den dag Jesus Kristus dog, fredagen den 1 april år 33 v.t. Enligt Lukas’ evangelieskildring blev det mörkt ”därför att solljuset uteblev”. (Luk. 23:44—46) Men detta kan inte ha berott på en solförmörkelse, eftersom det inträffade vid den judiska påsken, då det alltid är fullmåne. Solförmörkelser kan endast inträffa vid nymåne. Denna unika och ovanliga händelse i samband med Jesu död framhäver på ett mäktigt sätt Jehova Guds makt över solljuset.

Vi bör också ge Gud äran för det vördnadsbjudande skådespel som en solförmörkelse utgör. Han är den som har skapat solen, månen och stjärnorna, ”himmelen och de ting som är i den”. (Upp. 10:6) Jehova är också ansvarig för de lagar som himlakropparna följer. Många blir påminda om detta, när de begrundar den vördnadsbjudande solförmörkelsen, som kastar en mörk skugga över jorden.

[Bild på sidan 20]

Några av solförmörkelsens faser