Solförmörkelse — en ödets nyck?
VÖRDNADSFULLA människor har ofta förundrat sig över hur intelligent solsystemet är planerat. Skaparen placerade jorden på precis rätta avståndet från solen för att den skulle få så mycket ljus och värme som behövdes för att möjliggöra liv. Avståndet till månen är också noga beräknat så att den skall fungera till tjänst för jorden — inte längre bort än att den kan lysa tillräckligt om natten, men inte heller så nära att skillnaden mellan ebb och flod skulle bli katastrofal.
Men visste du att denna avståndsanpassning, som ger möjlighet till ideala levnadsbetingelser på jorden, också är grundväsentlig för att möjliggöra det skådespel som en total solförmörkelse innebär?
Solens diameter är faktiskt 400 gånger så stor som månens, men dess avstånd från jorden är också 400 gånger så stort som månens. Om månen befunne sig märkbart närmare, skulle den undanskymma solens kromosfär och en stor del av koronan. Om den vore bara litet längre bort, skulle den bli för liten för att täcka solen, och vi skulle aldrig få se en total förmörkelse.
Är det bara en ödets nyck eller en slump att Skaparen, som gav åt jorden en vackert genomskinlig atmosfär så att dess förnuftsbegåvade invånare skulle kunna se och studera universum, som också sörjde för en ändlös mångfald molnformationer som skiftar i alla färger i solljuset och frambringar storslaget vackra solnedgångar, som målar himlen så förtjusande med den underbara regnbågen — är det en tillfällighet att han också satte månen i en sådan bana att den skulle kunna skänka människan en sällsam skymt av solförmörkelsens prakt?
Tänk också på att vi i detta skådespel har fått en gåva som är unik för jorden. Det förekommer inte på andra planeter, de obebodda planeterna. Mars’ båda månar är så oansenliga att de inte kan täcka solen som den ter sig från Mars. Jupiter har större månar, men de är så nära att de skulle förefalla mycket större än solen för någon som befunne sig på denna planets yta. Men även på jorden är det långt ifrån vanligt att man får bevittna det skådespel som en total solförmörkelse innebär.
När den senaste totala solförmörkelsen i Sverige ägde rum år 1954, var det säkert många också bland åskådarna som inte helt och fullt fattade vilken verkligt sällsynt upplevelse det hela egentligen var.
Om man tittar efter i en almanacka, får man reda på att det faktiskt inträffar en total solförmörkelse de flesta år någonstans på jorden. Det har förekommit fyrtionio stycken under det här århundradet. Men det är mest sannolikt att detta ”någonstans” befinner sig över världshaven, som ju täcker 71 procent av jordytan. Därtill kommer att hälften av landytan består av obebodda öknar, djungler, tundror eller isvidder. Få förmörkelser är synliga i bebodda trakter. Om du stannar kvar där du är, kan du vänta dig att få se en total solförmörkelse bara en gång på 360 år, och då kan det hända att det är mulet! Nio personer av tio lär leva och dö utan att någonsin få uppleva den intressanta erfarenheten. Men om du kan resa några hundra kilometer vid rätt tidpunkt, kan du nog få tillfälle att se en total solförmörkelse åtminstone en gång under ditt liv.
Varför är det ett så litet fåtal förunnat att få se denna storslagna uppvisning? Därför att månens skugga är mycket liten, när den faller på jorden. Den skulle vara större, om månen vore större eller närmare, men som vi har sett skulle detta fördärva hela föreställningen. Därför kan månskuggan endast vara 200 kilometer eller så i diameter, och eftersom den förflyttar sig med en hastighet av cirka 1.700 kilometer i timmen, kan den täcka en viss plats endast i några minuter. Med detta i tankarna måste vi förundra oss över vilken vishet Skaparen ådagalade, när han frambringade detta fenomen.
Egentligen borde vi kanske känna oss otillfredsställda, inte med att förmörkelser är så sällsynta, utan med att livet är så kort. Han som gjorde föranstaltningar för total solförmörkelse lät den visserligen bli synlig endast tre gånger under ett årtusende. Men som bibeln visar, gjorde han därpå föranstaltningar för att åskådare skulle få leva för evigt.