En hjärtoperation utan blodtransfusion

DEN 22 november 1963 sörjde en överrumplad värld över att presidenten för Förenta staterna var död. Föga anade vi då att vår familj innan den dagens slut skulle förlamas av en chock.

Mitt i natten kom Peter, vårt yngsta barn — då sju år gammal — skrikande in i vårt sovrum. ”Mamma, golvet går i vågor. Det kommer emot mig.”

Han tycktes andas i korta flämtningar. Jag lyfte upp honom och bar honom ut i köket. Jag var övertygad om att han yrade, varför jag i min förtvivlan baddade honom med kallt vatten och gav honom ett barnaspirin och försökte trösta honom.

Klockan 7 på morgonen ringde jag till vår husläkare. När han anlänt undersökte han Peter, och hans ansikte blev allvarligt. Plötsligt frågade han: ”Hur länge har hans hjärta uppfört sig så här?”

”Uppfört sig hur?” frågade jag.

Han förklarade då att Peter hade ett mycket svårt blåsljud i hjärtat. Han var säker på att det var fråga om ett klaffel. Efter en mängd frågor konstaterade läkaren att Peter var född med denna defekt — att den var ärftligt betingad. Vi blev förvånade över detta, då Peter till synes varit ett så friskt barn.

Vi nickade, ur stånd att kunna tala. Vi är Jehovas vittnen, och vi tar inte emot blodtransfusion, då vi tror att det är i strid mot Guds lag att ta emot blod, vilken uttryckligen säger: ”I skolen avhålla eder ... från blod.” — Apg. 15:20, 29.

”Kom med honom till min mottagning på fredag, så skall vi ta ett kardiogram på honom. Jag vill vara helt säker på saken”, sade läkaren när han gick.

Besöket där bekräftade endast vår läkares misstanke att Peter hade en förträngning som begränsade blodflödet till lungorna — vilket kallas pulmonalstenos. Likväl ordnade han tid hos en specialist för att få ytterligare ett utlåtande samt röntgenundersökning utförd.

Specialisten var klar med sin undersökning på några få minuter. Samtidigt som han bad Peter själv klä på sig kallade han in mig på ett yttre kontor.

”Utan en operation kommer pojken att dö”, sade han.

När jag fick tillfälle antydde jag: ”Kanske kan en sådan operation göras utan blod? Det finns ju ersättningsmedel.”

”Nej”, fastslog han eftertryckligt. ”Det är absolut omöjligt. Jag vet vad jag talar om.”

”Doktorn”, vädjade jag, ”jag förstår att ni i all uppriktighet menar er ha rätt. Men var vänlig och låt Peter bli röntgad.”

”Jag kommer att göra så, men det är bortkastad tid.” Han tog Peter vid handen och vandrade korridoren ner mot röntgenavdelningen.

Inom några dagar fick vi röntgenbeskedet genom vår husläkare. Det bekräftade bara hans egen diagnos. Nu var vi tvungna att göra efterforskningar för att se vad som kunde göras åt saken. Vi gick till biblioteket och sökte efter upplysningar om hjärtsjukdomar och moderna kirurgiska metoder härför, men fann inget.

Så en dag fann vi svaret! Det var i The Watchtower för 1 september 1963, i den lilla artikeln med rubriken ”Hjärtkirurgi utan blodöverföring”. [På svenska: Vakna! för 8 november 1963, sidan 20] Den förklarade hur en ny typ av hjärt-lungmaskin kunde fyllas med druvsocker och vatten i stället för blod. Där nämndes också om 200 s. k. ”öppna” hjärtoperationer som utförts av läkare vid Minnesotauniversitetet utan blodtransfusion.

Hur begeistrade blev vi inte! Jag kunde inte komma fram fort nog till läkarens mottagning. Jag förklarade snabbt för honom om artikeln vi hade funnit och gav honom den, så att han kunde läsa den. Sedan han läst den sade han: ”Ja, detta måste vara tillförlitliga upplysningar. Jag känner själv väl till Minnesotauniversitetet. Om man gör detta där, då går det sannerligen att utföra. Nu gäller det att finna en läkare som vill göra det här i Canada.” Han sade till mig att han skulle göra sitt bästa för att finna en sådan.

Några dagar senare fick vi höra talas om hur en av våra vänner hade haft ett slaganfall, och som följd därav hade hon fått skador på sina hjärtklaffar. En berömd kirurg från Toronto i Canada hade utfört en operation utan blodtransfusion. Vi ringde till vår läkare och talade om detta för honom. Han fann detta mycket tillfredsställande och sade att han genast skulle ordna med en besökstid hos denne.

Dagen för Peters läkarbesök i Toronto var inne, och vi satt i läkarens mottagningsrum och väntade på utslaget. Han bekräftade vår egen läkares diagnos, nämligen att Peter hade en svårartad pulmonalstenos, och som följd av denna var hans hjärta kraftigt förstorat.

Läkaren drog sig därefter med en ursäkt tillbaka för att ringa till en välkänd barnkirurg vid Sick Children’s Hospital. När dörren åter öppnades, strålade hans ansikte. Han sade: ”Doktor T— är beredd att ta hand om ert fall. Jag har förklarat er situation för honom. Ni måste nu åka direkt till sjukhuset och vänta i foajén. Han kommer att söka upp er där.”

Vi gjorde så. När läkaren anlände, visade han sig vara mycket vänlig. Han framhöll att han förstod vårt problem och att det var riktigt att dessa nya kirurgiska behandlingsmetoder var mycket effektiva. Han försäkrade oss att han skulle använda något slag av ”blodersättningsmedel”, om detta skulle visa sig vara nödvändigt. Vi samtyckte till att han fick påbörja förberedelserna för operationen. Hur tacksamma var vi inte!

Inom några dagar fick vi meddelande om att Peter skulle få komma in på Sick Children’s Hospital den 15 april. Under sin första vecka där fick han gå igenom en del prov och blev ordentligt undersökt. Före operationen, som var utsatt till den 22 april, förklarade dr T— helt omtänksamt nog för Peter exakt hur han tänkte genomföra behandlingen av honom. Han sade till honom att inte bekymra sig när han vaknade upp och då såg alla flaskorna — det var inte blod som han då matades med.

Den morgon operationen skulle äga rum fick Peter varken äta eller dricka något. Omkring klockan 14 ringde telefonen. Det var avdelningssköterskan som bad mig föra ner honom. När han rullades i väg, log vi glatt mot varandra — han var övertygad om att han skulle bli bra igen.

När klockan var 19.30, blev jag kallad till kliniken hos dr T—. ”Er pojke mår utmärkt.” De övriga orden blev bara som ett suddigt mummel, men senare fick jag det hela förklarat för mig så här: Klaffen hade varit så svårt sammanväxt att det hade varit nödvändigt att skära bort en bit av den och göra en ny av det som återstod. Endast tiden skulle kunna avgöra hur lyckad operationen hade blivit.

Peters tillfrisknande gick anmärkningsvärt fint. Två veckor senare kunde han åka hem. Efter ytterligare två veckor var han tillbaka i skolan. Sex månader därefter avslöjade hans första kontrollundersökning att hans hjärta arbetade effektivt. Ett år senare var beskeden helt underbara! Hjärtat hade nu normal storlek. Peter lever nu ett normalt, aktivt liv.

Vi är mycket tacksamma mot vår husläkare och andra samvetsgranna läkare, som respekterade vår tro på blodets helgd och som samarbetade med oss för att operationen skulle bli möjlig. — Insänt.