Varken trollkarlar eller gudar

BERÄTTAT AV MERCY UWASI I NIGERIA

SMÄRTORNA började en solig västafrikansk eftermiddag i mars 1992. Jag hade tillsammans med min familj gått till vår jordlott för att skörda kassava. Medan vi höll på med det började smärtan bränna i underlivet. När vi kom hem kändes smärtorna som en våldsam eldsvåda. Jag kräktes och hade svårt för att andas. Trots att smärtorna gjorde det svårt för mig att stå eller gå, tog mamma med mig i en taxi som for i väg till närmaste sjukhus.

På sjukhuset visade sig den jourhavande läkaren vara en man som jag en gång hade talat med om Bibelns hopp. Läkaren kände på min mage som var svullen. Han frågade om jag hade haft mens nyligen, och min mamma sade att jag just nu hade min menstruationsperiod.

”Din dotter är i femte månaden”, sade läkaren. ”Hon blöder därför att hon har försökt göra abort.”

Mamma svarade: ”Nej, doktorn! Hon är inte sådan.”

”Säg inte det. Flickor nu för tiden lurar sina föräldrar. Hon är med barn.”

Då lade jag mig i samtalet. Jag sade att jag var ett Jehovas vittne och att jag hade vuxit upp i ett kristet hem och att mitt genom Bibeln övade samvete inte tillät att jag handlade omoraliskt.

Till svar sade läkaren till min mamma: ”Låt oss inte tala om religion, utan låt oss vara realistiska. Jag kan försäkra att flickan är gravid i femte månaden.”

”Res dig”, sade mamma till mig. ”Vi åker till ett annat sjukhus.” När vi kom ut från sjukhuset, satte jag mig i gräset och grät därför att smärtorna var så hemska. Mamma tog hem mig så fort som möjligt och berättade för pappa vad läkaren hade sagt.

De beslöt att ta mig till ett större och modernare sjukhus, ett sjukhus där man utbildar blivande läkare och annan sjukhuspersonal. På vägen dit bad jag till Jehova att han skulle rädda mig, så att människor inte skulle smutskasta hans namn genom att säga att jag dog av en oönskad graviditet. Jag sade att om jag dog och doktorn skulle träffa Jehovas vittnen som ville predika för honom, skulle han säga: ”Var det inte en av er som kom hit för ett tag sedan och var med barn?” Jag bad också att jag skulle få möjlighet att gå tillbaka till honom och vittna för honom en gång till.

”Hon är fortfarande oskuld!”

På det större sjukhuset upprepades samma ordväxling som på det första. Läkarna trodde att jag var gravid. Smärtorna var hemska. Jag grät. En läkare tilltalade mig barskt: ”Så där gör ni flickor ständigt. Ni blir med barn, och sedan börjar ni tjuta.”

Man tog några prover. Under tiden började de bombardera mig med frågor. ”Är du gift?”

”Nej”, svarade jag.

”Hur gammal är du?”

”Arton år.”

”Hur många älskare har du?”

”Jag har inga älskare.”

Den äldre läkaren blev högljudd: ”Vad menar du? Försöker du slå i mig att du som är 18 år inte har någon älskare?” Liksom på det första sjukhuset förklarade jag min ståndpunkt som kristen. Han frågade då om jag var ett Jehovas vittne. Jag svarade ja. Efter det frågade han inget mer.

Proverna visade att jag inte var gravid. Mamma hörde en av läkarna säga till de andra: ”Hon är fortfarande oskuld!” Läkarna bad om ursäkt och sade: ”Klandra oss inte för att vi trodde som vi gjorde. Det här är vad vi får vara med om med flickor varje dag.” Men det här var bara början på mina prövningar.

”Du måste ta emot blod”

En undersökning med ultraljud visade att jag hade en stor svulst på min ena äggledare. Den var stor som en större apelsin. Den måste opereras.

Jag tvekade inte att förklara att jag inte ville ta emot någon blodtransfusion men att jag kunde acceptera blodersättningsmedel. Man insisterade på att blod var ett måste.

En läkarkandidat grälade på mig och sade: ”Du säger precis som en av era medlemmar gjorde för en tid sedan. Men när hans tillstånd försämrades accepterade han en blodtransfusion.”

”Med mig är det annorlunda”, svarade jag, ”för mitt ja är ja, och mitt nej är nej. Jag kommer aldrig att kompromissa i fråga om min ostrafflighet.”

Senare kom tre läkare till min sjuksäng och frågade mig om min ståndpunkt beträffande blod. Jag förklarade att Bibeln säger att kristna skall ”avhålla sig ... från blod”. — Apostlagärningarna 15:20.

”Men du kommer inte att få blodet genom munnen, utan genom en åder”, vädjade de.

Jag sade att det inte gjorde någon skillnad om man tog emot det genom munnen eller genom en åder. Det är samma sak.

Lördagen den 14 mars, en vecka efter det att smärtorna hade börjat, undersökte överläkaren mig. Det var han som skulle operera mig. Nu sträckte sig svullnaden ända upp till bröstkorgen.

Han frågade: ”Har man sagt till dig att du måste få blod?”

”Ja, doktorn, de har sagt det, men jag vill inte ha blod”, svarade jag.

”Låt mig bara säga dig: Du måste ta emot blod”, fortsatte han. ”Om du inte tar emot blod kommer du att dö. Finns det inte något blod framtaget till operationen när jag kommer på måndag, kommer jag inte att operera. Inget blod, ingen operation.”

Han fick syn på en bok som jag hade bredvid min säng och frågade: ”Är det här din bibel?” Jag sade nej; det var mitt exemplar av boken Den största människa som någonsin levat.a Han sade till mig att jag skulle använda boken för att be att jag inte skulle dö. Jag förklarade för honom att vi inte använde någon bok när vi skulle be. När vi har något problem, ber vi till Jehova fritt ur hjärtat.

Under de två följande dagarna kom läkare och sköterskor upprepade gånger och försökte förmå mig att gå med på en blodtransfusion. De sade till mig att jag var för ung för att dö. ”Ta emot blodet, så får du leva!” sade de.

”Jehova är på min sida”

Under min tid av prövningar läste jag Psalm 118, där det bland annat står: ”Ur de kvalfulla förhållandena anropade jag Jah; Jah svarade och ställde mig på en rymlig plats. Jehova är på min sida; jag kommer inte att frukta. Vad kan en jordemänniska göra mig?” — Psalm 118:5, 6.

När jag hade mediterat över dessa verser, stärktes min tro på Jehova. Samma morgon kom mina föräldrar till sjukhuset. Jag visade psalmen för dem, och även de kände sig styrkta i sin tro.

Under den här tiden stödde min mamma och pappa mig i mitt beslut att inte ta emot blod, men inte bara det, utan de bad också för mig. Också medlemmar i min församling bad upprepade gånger för mig och styrkte mig med ställen från Bibeln.

”Vi är inga trollkarlar”

Måndagen den 16 mars, den morgon operationen skulle äga rum, kom en av läkarna till mitt rum och fick se att jag höll mitt kort ”Medicinska direktiv” i handen — ett kort som förklarar min inställning till blodtransfusion. Han sade: ”Vad är det jag ser? Menar du verkligen fortfarande vad du har sagt?”

”Ja, jag kommer inte att ta emot blod.”

”Då kommer vi inte att genomföra operationen”, sade han. ”Du blir inte opererad.”

Läkaren ringde till mamma från mitt rum. Hon sade: ”Hon är gammal nog att avgöra själv. Jag kan inte fatta beslut för henne. Hon säger att hennes genom Bibeln övade samvete inte kan tillåta henne att ta emot blod.”

Då slängde han min journal på bordet och stormade ut ur rummet. Under fem timmar hörde vi inget mer. Jag hade ont och kunde inte äta. Och det fanns inget annat sjukhus i närheten.

Så kom man plötsligt med en bår för att köra in mig i operationssalen. Jag höll hårt om mitt ”blodkort”. På väg till operationssalen såg jag operationsinstrument tillsammans med blodpåsar. Jag började storgråta och sade att jag inte ville ha blod. En av sjuksköterskorna sade att jag skulle släppa kortet på golvet. Hon sade att jag inte fick ta det med in i operationssalen. Jag sade att jag inte ville komma in i salen utan kortet och att jag ville visa det för överläkaren. Sköterskan ryckte till sig kortet och gick in i operationssalen och visade kirurgen det. Han och fem andra läkare i operationskläder kom omedelbart ut dit där jag var.

Överläkaren var rasande. Han kallade dit min mamma, pekade på min mage och sade till henne: ”Titta här. Vi vet inte vad vi kommer att hitta där inne. Om vi måste göra omfattande ingrepp, kommer hon att förlora mycket blod. Vill du att hon skall förblöda?”

Mamma svarade honom: ”Doktorn, jag vet att Jehova kommer att vara med flickan. Och han kommer att vara med er också. Gör bara så bra ni kan och lämna resten åt Jehova.”

Läkaren sade då: ”Vi är inga trollkarlar eller medicinmän. Vi gör det som vi har blivit utbildade till. Jag kan inte utföra den här operationen utan blod.”

Min mamma bönföll honom på nytt att helt enkelt göra sitt bästa. Till slut gick han med på att operera utan blod. Han frågade mig om jag var rädd. Till svar sade jag: ”Jag är inte rädd för döden. Jag vet att Jehova är med mig.”

”Du bör fortsätta att tjäna din Gud”

Operationen var klar inom en timme. De öppnade buken och tog med lätthet bort tumören till sjukhuspersonalens förvåning.

Senare sade en av läkarna till mamma att läkarkandidaterna talade om mitt fall på kvällarna på sitt logi. Nu när mamma eller jag går till det sjukhuset blir vi mycket vänligt bemötta.

Två dagar efter operationen kom kirurgen till min sal och frågade hur jag mådde. Sedan sade han: ”Du bör fortsätta att tjäna din Gud. Han har verkligen hjälpt dig.”

[Fotnot]