Vändpunkten för en blivande präst
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Venezuela
SEDAN jag tillbringat två år i Marialegionen och sju år vid ett prästseminarium för att utbildas till präst, ställdes jag inför ett viktigt avgörande. Skulle jag fortsätta de återstående tre åren för att så bli romersk-katolsk präst, eller skulle jag vända ryggen åt alltihop? Förhållandena hade blivit sådana att jag måste ta avgjord ståndpunkt. Vad skulle den bli?
Saken var inte den att jag förlorat min kärlek till Gud. Jag var fortfarande livligt intresserad av religiösa frågor. Det berodde inte på att jag hade misslyckats med mina studier — jag hade snarare gjort utmärkta framsteg. Tillsammans med andra ur de högre klasserna vid seminariet läste jag mässan och ledde musiken, när det var min tur.
När jag var hemma under ferierna, blev jag ibland utvald till att vikariera för underdiakonen i vår ortsförsamling. Detta innebar att läsa ett stycke ur en av epistlarna, ta brödet och vinet från bordet och lämna det i händerna på diakonen och bläddra fram i den katolska mässboken eller boken med böneordningen vid mässan för varje dag på året. Mina bekanta var stolta över att se en ung man ur deras egna led stiga fram till altaret och göra tjänst som underdiakon. Vid ett tillfälle, när jag gjorde sådan tjänst, råkade det vara invigning av ett litet kapell, som just blivit byggt. Jag avancerade verkligen mot mitt mål att bli präst.
Tidigt intresse för religion
Jag minns att jag alltid har varit religiöst lagd. Min familj var till namnet romerska katoliker, men de var inte särskilt religiösa. Trots det gick jag dagligen i kyrkan, och där hade jag privilegiet att studera katekesen med en grupp ungdomar. Med tiden beslöt jag att skriva in mig i Marialegionen, en organisation som verkar inom kyrkan. Under ledning av denna organisation arbetade jag med att undervisa andra ungdomar om jungfru Maria, i syfte att sprida Mariadyrkan.
Så förflöt två år, varunder jag blev grundligt insatt i Marialegionens läror. Sedan sökte prästen på orten upp mig för att höra om jag ville börja vid ett seminarium. ”Skulle du inte tycka om att bli präst?” frågade han. ”Har du tänkt på att börja vid ett seminarium? Skulle du inte tycka om att bli en Kristi efterföljare?”
Naturligtvis tilltalade mig tanken att en dag få bli präst, men jag kunde inte svara på ögonblicket. Det tålde att tänka på. Det innebar till exempel en avgift av 2.750 kronor om året för kost och logi, samt en ytterligare utgift på omkring 775 kronor för läroböckerna under det första året. Var skulle jag få de pengarna ifrån? Dessutom ogillade mina föräldrar att jag skulle bli präst.
Prästen var envis. Han erbjöd mig hjälp i form av ett stipendium, så att större delen av mina utgifter kunde bestridas. Motståndet från föräldrarna blev också avfärdat med ett skriftställe, som ofta citerades av prästerna: ”Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller jordagods, ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen ... redan här i tiden.” (Mark. 10:29, 30) När jag funderat över saken ungefär ett år, beslöt jag mig för att acceptera, och det gjordes anordningar för mitt inträde vid seminariet.
Utbildning vid seminariet
Det verkade nu som om mina innerligaste förhoppningar skulle förverkligas. Visst kunde jag förvänta att vistelsen vid seminariet skulle föra mig närmare Gud och att jag där skulle få svar på alla mina ivriga frågor om livet och framtiden. Men allteftersom tiden gick blev jag desillusionerad. Jag fick inte vad jag hoppats på. Dessutom hade en del av pojkarna outhärdliga vanor, vilket oroade mig.
Varje dag följdes samma rutin. Det första vi gjorde, när vi steg upp klockan sex, var korstecknet, så rabblade vi bönen ”Heliga Maria”, och sedan gav vi oss i väg till mässan. Därpå följde en stunds meditation, vilket vanligtvis inbegrep att tänka på andra Vatikankonsiliet. Sedan skulle vi repetera det vi studerat i klassrummet. Efter frukost användes en och en halv timme till att städa salen och vattna blommorna. Måltiderna intogs under tystnad, eftersom vi måste lyssna till utvald högläsning.
Men de dagliga studierna under fem timmar i klassrummet visade sig vara otillfredsställande för mig. Det gavs ringa hjälp till att förstå Guds vilja. De flesta lektionerna kunde getts i vilken som helst annan skola — latin, spanska, konst, musik, filosofi, biologi och historia. Bara fyra timmar i veckan var ägnade åt undervisning i kyrkans lärosystem.
Visserligen användes ju bibeln för läsning ur evangelierna och breven under mässan. Men det gavs inga förklaringar, ingen tillämpning, när det gällde undervisning i moralfrågor, för att stävja de dåliga vanorna hos några av pojkarna.
Min syster, som är ett Jehovas vittne, brukade ofta skriva och förklara bibliska ting för mig. Men jag fick sällan hennes brev. Den överordnade prästen snappade upp dem. Under ferierna försökte min syster förklara saker och ting från bibeln för mig, men jag tog inte hennes ansträngningar på allvar. Dessutom stämde ju inte hennes förklaringar med kyrkans läror.
Bibeln talar
Vid sådana inrättningar som prästseminarier är det vanligt att det avsätts en halvtimme varje dag till ”andlig” läsning, dvs. ur någon bok som berättar om något ”helgons” liv. En viss kväll hade jag inte tillgång till någon sådan bok, så jag tog fram min fickbibel, Nácar-Colungas översättning. Jag visste inte var jag skulle börja, så jag öppnade bibeln på måfå och började läsa i Andra Moseboken, kapitel 19. Allt gick bra, tills jag kom till 2 Mos. kapitel 20, verserna fyra och fem.
Vilken överraskning att i Guds ord finna en text, som fördömer tillverkan och tillbedjan av beläten! Jag kunde knappast tro mina ögon. Jag hade alltid betraktat bibeln som helig. Jag lade ihop bibeln och funderade. ”Hur är detta möjligt?” tänkte jag för mig själv. ”Har de hela tiden bedragit mig?” Min nästa tanke var: ”Jag bör inte tänka så här om vår kyrkas läror, för jag kan bli dömd till det brinnande helvetet.”
Jag öppnade bibeln på nytt, för att fullborda min halvtimmesläsning, och den här gången råkade jag slå upp Jesajas 40:e kapitel. När den anslagna tiden var slut, hade jag hunnit till Jesaja 42:8, där det heter: ”Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena.” Än en gång var det som om jag fått en stöt, när jag insåg att bibeln talade till mig direkt och poängterade att Gud inte finner behag i bilddyrkan. Hur förvirrad kände jag mig inte! Kunde det vara möjligt att min religion var inne på fel spår? I samma ögonblick ringde klockan och gav till känna att det var läggdags.
Jag söker efter hjälp
Det blev en sömnlös natt. Nästa morgon gick jag direkt till biskopen. Jag bad honom förklara 2 Moseboken 20:4. Han svarade att det var en del av den mosaiska lagen, som Kristus avskaffade. Jag påpekade därpå att de tio buden, som är en del av lagen, delges de kristna i deras katekes. ”Hur kan man förklara att en del avskaffades och inte en annan?” frågade jag. Han framkastade att en del blev kvarlämnad till gagn för de kristna. ”Det kan inte vara möjligt”, framhärdade jag, ”för om Kristus kom för att avskaffa lagen, så måste det vara hela lagen.” Han skickade mig till den andlige rådgivaren, som hade till uppgift att hjälpa pojkarna med deras andliga problem.
Han tillgrep mysterier och filosofi i sitt försök att tillfredsställande besvara mina frågor. Jag insåg mycket snart att jag aldrig kunde få veta sanningen här, så jag beslöt mig för att lämna seminariet. Han kom med många argument för att övertyga mig om lämpligheten i att stanna kvar: ”Du bör stanna för att inte skada dina kamrater. Du vet att eftersom du går i en av de högre klasserna, så lägger de märke till dig.” Detta och mycket annat fick jag höra, men jag stod fast vid mitt beslut. Till sist sade han: ”Du får sluta, men du får inte ta något med dig härifrån, och du måste vänta tre dagar.” Längre fram fick jag reda på att den tiden användes till att anordna en utflykt för pojkarna, så att de inte skulle se när jag gav mig i väg.
Jag finner sanningen
Jag gav mig i väg alldeles tomhänt. Jag fick inte ens med mig mina privata tillhörigheter, och jag var förvirrad och bragt ur fattningen. När min syster fick reda på vad som hänt, gav hon mig boken Sanningen som leder till evigt liv och rådde mig att läsa den noga och jämföra innehållet med bibeln. Det hölls snart ett regelbundet bibelstudium med mig, och jag ville prompt att det skulle hållas tre eller fyra gånger i veckan. Två månader senare symboliserade jag genom vattendopet mitt överlämnande åt Jehova Gud.
Jag begav mig omedelbart tillbaka till seminariet, med väskan fylld av ett nummer av Vakna!, som innehöll artikeln ”Ett öppet brev till uppriktiga katoliker”. Prästen försökte hindra mig att komma in, men hans planer gäckades, därför att pojkarna kom ut för att hälsa på mig. Jag vittnade för dem och placerade många exemplar av tidskrifterna. Resultatet? Tjugotvå av pojkarna bestämde sig för att sluta. Sex av dem samtyckte till en bibelstudiekurs i boken Sanningen som leder till evigt liv. Ja, en av dem var närvarande vid den senaste områdessammankomsten, som Jehovas vittnen höll i Caracas.
Folk blir förvånade nu, när jag besöker dem vid deras dörrar, inte som en blivande katolsk präst, utan som ett av Jehovas vittnen. Hur lycklig är jag inte över att Jehova talade till mig genom sitt ord och vägledde mig till sin organisation!