Jag får min längtan efter Gud tillfredsställd

JAG hade studerat i tio år vid seminarier i Sydamerika, och de tre sista åren hade jag specialiserat mig på teologi och filosofi. Men nu talade en enkel bonde om för mig att han kunde hjälpa mig att förstå Bibeln. Besvikelsen över undervisningen vid seminarierna fick mig att lyssna.

Vad hade fått mig att vilja bli präst? Varför lämnade ändå flera år vid seminarier mig med en otillfredsställd längtan efter Gud?

En enkel bakgrund

Mina föräldrar uppfostrade sju pojkar i Vallegrande i Bolivia. Vi bodde i en bördig dal och födde upp boskap och odlade sådana grödor som majs, jordnötter och potatis. Vår by, Naranjal, låg isolerad, så jag hade inte så stora möjligheter till skolgång. Jag lärde mig emellertid att läsa och skriva.

Varje år brukade en katolsk präst besöka vår by för den lokala religiösa festivalen. Jag brukade beundra hans sätt att tala om Gud. Vid ett av besöken meddelade han att man öppnat ett seminarium i Bolivia för att utbilda unga män till präster. När jag sade att jag ville veta mer om Gud, började han intressera sig för mig. Han sade: ”Du kan likt en stege hjälpa människor till himlen.”

Jag längtade till seminariet för att få veta mer om Gud. Förhoppningsvis skulle en del av förvirringen jag kände skingras där. Min mor lärde mig till exempel att bergen, blommorna och träden var gåvor från Gud, men hon sade också att Gud skickar människor till helvetet för att utstå ohygglig tortyr. ”Hur kan Gud vara sådan?” undrade jag.

Seminarieutbildning

Det nya seminariet låg i Tupiza, en stad i en vacker dal, dit jag anlände år 1958. När jag var yngre tyckte jag om att klättra i bergen, där jag brukade meditera över vår kärleksfulle Skapare. Men att jag inte fick lära mig så mycket om Gud vid seminariet gjorde mig besviken. De hade inte ens en fullständig bibel där, bara ”Nya testamentet”. När jag bad om ett exemplar, sade instruktörerna till mig att jag skulle ge mig till tåls.

Efter det första året var vi bara tre som kvalificerade oss för fortsatta studier. Alla andra skickades hem. Eftersom vi var så få, skickades vi till Buenos Aires i Argentina för att studera vidare. När jag kom fram till San Miguel-seminariet, kände jag mig överväldigad. Det såg ut att vara en så stor anläggning. Jag tänkte: ”Här kommer jag säkert att komma närmare Gud.” Vi studerade latin, grekiska, engelska och franska, och vi läste om deras liv som katolska kyrkan hedrade som ”helgon”. Men studierna lämnade mig med en känsla av tomhet. Mina frågor förblev obesvarade.

”Hur kommer det sig att Gud är treenig?” frågade jag en av instruktörerna. Han svarade att inte ens sådana stora teologer som italienaren Thomas av Aquino på 1200-talet hade kunnat förklara sådana saker. Jag hade ännu aldrig sett en fullständig bibel, så jag bad en av professorerna att få ”Gamla testamentet”.

”Det är bara för protestanter”, sade han.

Jag undrade hur det kunde komma sig, eftersom jag visste att Jesus citerade därifrån många gånger. Det gjorde att jag kände mig frustrerad och missmodig.

Med tiden blev sex av oss uttagna som noviser, och vi avgav löften om kyskhet, fattigdom och lydnad. Efter ett års studier som noviser började vi vid ett seminarium i Córdoba i Argentina. Vi fick bara bära en religiös dräkt, vilken bestod av en lång svart kappa med vit krage, och en rosenkrans och ett stort krucifix. Jag var fylld av förhoppningar; nu skulle jag för första gången få studera teologi.

Ytterligare besvikelse

I teologikursen ingick studium av högre bibelkritik, vilken betraktar Bibeln som ett litterärt verk som vilken annan bok som helst. Jag var besviken över att många av mina frågor förblev obesvarade. Jag blev nära vän med en biskop. ”Hur kommer det sig att Jesus enligt Bibeln var i helvetet?” frågade jag. (Apostlagärningarna 2:31)a Men han undvek helt enkelt min fråga.

Även en del moraliska frågor bekymrade mig. Jag frågade en teolog om onani och om sex mellan ogifta. I stället för att hänvisa till vad Guds ord säger om sådant var han hänförd över de senaste tankarna som kom från välkända teologer i Paris. Han visade mig en av deras böcker. ”De säger att sådant inte är synd”, sade han. ”Du behöver inte bekymra dig.” Men jag var inte nöjd med svaret.

En dag när jag botaniserade i seminariebiblioteket råkade jag slå upp en bok på franska. Den citerade Psalm 42:2, där man kan läsa: ”Min själ törstar sannerligen efter Gud.” ”Det är precis så jag känner det”, tänkte jag för mig själv. Kort därefter, när jag var hemma, gick jag till klostret i den närbelägna staden Vallegrande. Där fick jag i en bokhandel syn på ett exemplar av den fullständiga bibeln — Nácar-Colunga-översättningen. Det var första gången någonsin jag såg en fullständig bibel. Jag frågade om jag kunde få köpa den och trodde knappt att det var möjligt. Hur lycklig var jag inte över att kunna promenera ut ur affären med en egen bibel under armen!

Jag sjöng och visslade när jag gick hem. När jag kom fram började jag läsa Psalm 42, som börjar: ”Såsom hinden som längtar efter vattenbäckarna, så längtar min egen själ efter dig, o Gud. Min själ törstar sannerligen efter Gud, efter den levande Guden.” Jag tänkte: ”Nu kommer kanske min längtan efter Gud att bli tillgodosedd.” Men jag insåg snart att jag skulle behöva hjälp för att hitta svaren på mina frågor i Bibeln. Mina seminariestudier gav mig ingen sådan hjälp.

År 1966 fick jag veta att man öppnat ett högre seminarium där man specialiserat sig på teologi och filosofi i närheten av Cochabamba i mitt hemland Bolivia och att jag skulle förflyttas dit. Vid seminariet arbetade unga spanska präster, moderna teologer, och det hade ett vackert bibliotek. ”Kanske skulle jag nu få svar på mina frågor”, tänkte jag.

Jag brukade många gånger ställa sådana frågor som: ”Hur kan Maria vara Guds moder?” Men sådana frågor intresserade inte instruktörerna särskilt mycket. De intresserade sig i stället mer för kommunistisk filosofi. En gång träffade jag en kardinal, men han ville hellre berätta om sina upplevelser under andra världskriget än besvara mina frågor.

Efter tio års seminarieutbildning bad jag om ett års ledighet för att komma ut och träffa folk. Jag ville uppleva att tala med folk om evangeliet. Jag insåg snart att jag aldrig skulle finna mig till rätta i kloster, så jag bestämde mig för att be om befrielse från mina löften. Senare gifte jag mig med en tidigare nunna, Porfiria. Vi bosatte oss i Santa Cruz i Bolivia.

Ett överraskande besök

En dag året därpå satt jag ute på gården där hyresvärdinnan bakade bröd i en vedeldad ugn. En man kom fram till porten. Jag antog att han hade något ärende till henne, så jag ropade: ”Kom in!” Han gjorde det och satte sig ner bredvid mig. Fastän han var propert klädd kunde jag se på hans uppträdande att han hade en enkel bakgrund. Till min förvåning började han tala med mig om Bibeln.

Senare fick jag veta att mannen hette Adrian Guerra och att han var ett Jehovas vittne. Jag insåg snart att han inte kunde läsa så bra. Jag var på min vakt, men jag kände mig inte rädd. ”Jag kan trots allt latin och grekiska”, tänkte jag. ”Jag har studerat teologi och har i åratal diskuterat filosofi med teologer och biskopar.” Jag kände mig inte stolt och avvisade honom inte; jag förväntade mig bara inte att få lära mig något av honom.

Han frågade vad jag trodde var skälet till att ondskan tilltog i världen. Vi talade om det, och sedan bad han mig ta fram Bibeln. Strax innan hade jag köpt den nyligen utgivna katolska Jerusalem Bible. Han bad mig läsa Uppenbarelseboken 12:12, som lyder: ”Men för er, jord och hav, skall svårigheter komma, eftersom djävulen har kommit ner till er i raseri, då han vet att hans dagar är räknade.”

”Det syftar väl på syndens inträde”, svarade jag. Han bad mig läsa sammanhanget, verserna 7—10, där det sägs att krig bröt ut i himlen när Kristus blev kung, vilket fick till följd att Satan och hans änglar slungades ner till jorden. ”De fasansfulla förhållanden vi nu ser är en följd av Djävulens tilltagande vrede”, förklarade Adrian. ”Men vi kan vara glada över att Kristus nu är kung och att Djävulens dagar är räknade.”

Jag var hänförd över att få lära mig detta från Bibeln. Men det förvånade mig även att den här enkle mannen, med sitt tilltalande leende, kunde sitta där och lugnt förklara Skriften för mig.

Min längtan efter Gud tillfredsställd

Adrian lämnade en del litteratur och lovade komma tillbaka. Jag blev glad när han kom nästa gång och började ställa honom frågor som så länge hade förbryllat mig, sådana som: ”Hur kan Gud vara treenig?” och: ”Varför var Jesus i helvetet?” Han använde en handbok som hette Sanningen som leder till evigt liv, och han lät mig ur min egen bibel läsa de anförda bibeltexter som besvarade mina frågor. Jag kände mig som en burro (åsna eller dumbom). Jag fick veta att Guds namn är Jahve, eller Jehova, att han inte är treenig, att helvetet är graven och att Jesus befann sig där omedveten under delar av tre dygn. — Psalm 16:10; Predikaren 9:10; Jesaja 42:8.

På seminariet hade jag många gånger frågat om livet efter detta och då fått höra att himlen är som en stor kyrka där alla skall stå inför Gud och be. ”Så tråkigt!” tänkte jag. Men nu, när jag fick Bibelns löfte om evigt liv på en paradisisk jord förklarat för mig, tändes på nytt min tro på Guds kärlek till mänskligheten. — Psalm 37:9—11, 39; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Några besök senare hade Adrian med sig en utlänning som han presenterade som tillsyningsmannen för församlingen. ”Du ställer så många frågor”, sade han, ”så jag tänkte att den här missionären kunde hjälpa dig ännu bättre.” Men jag tyckte om Adrian, och missionärens närvaro gjorde mig nervös. Så jag fortsatte att studera Bibeln tillsammans med Adrian. Jag började vara med vid mötena i Rikets sal och upptäckte att de bibliska talen var mycket lärorika.

Jag övervinner min fruktan

Med tiden började Adrian uppmuntra mig att dela med mig åt andra av det jag lärt mig. Jehovas vittnen uppmuntras vid sina möten att undervisa från hus till hus. Jag insåg faktiskt att det bibliska ämne som Adrian dryftade med mig första gången, orsaken till den tilltagande ondskan, var det föreslagna Ämne för samtal för Jehovas vittnen i Bolivia den månaden år 1970. Det märktes att den övning som Adrian fått gjort honom bättre rustad att tjäna Gud än mina tio år av skolning hade gjort för mig! Men tanken på att besöka människor i deras hem skrämde mig. Det var så olikt att predika för dem som kom till kyrkan.

Nästa gång Adrian kom för att studera med mig gömde jag mig i huset och låtsades inte vara hemma. Han måste ha misstänkt det, för han väntade tålmodigt utanför en halvtimme innan han gick. Men han gav inte upp beträffande mig. Till min förvåning kom han tillbaka veckan därpå. Min kärlek till Jehova växte undan för undan, och jag övervann rädslan. År 1973 blev min hustru och jag döpta. Porfiria blev pionjär och tjänade i predikoarbetet och ledde bibelstudier på heltid. Hon fortsatte ända fram till sin dödsdag i början av år 1992.

Adrian lärde sig läsa flytande, och jag har i många år tjänat som äldste i församlingen. Båda fortsätter vi att predika de goda nyheterna om Guds kungarike från hus till hus. Jag träffade nyligen en dam som sade: ”Du borde ha stannat kvar i kyrkan. Du kunde ha gjort mycket gott inifrån.”

Jag bad henne ta fram sin bibel. När hon gjort det visade jag henne Jeremia 2:13, som skildrar hur Israel förkastade Guds ord. Det lyder: ”Mig har de övergett, källan med levande vatten, för att hugga ut åt sig cisterner, spruckna cisterner, som inte kan hålla vatten.”

”Någonting liknande har hänt inom kyrkan”, sade jag. ”Att försöka tillfredsställa människors längtan efter Gud med obibliska katolska läror är som att försöka ta upp vatten ur en sprucken cistern.” Det var i själva verket när jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen som min längtan efter Gud blev tillfredsställd. — Berättat av Hugo Durán.

[Bild på sidan 15]

Adrian och jag frambär tillsammans budskapet om Guds kungarike

[Fotnot]