Japanska ”snögubbar”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

VAD roligt! Brukar inte barn bli förtjusta över att få bygga en snögubbe? Men i Sapporo på Hokkaido, Japans nordligaste ö, har man jättelika snögubbar. Somliga av dessa väger över tusen ton och är hänförande i sitt konstnärliga detaljutförande. Det finns också djur, fåglar och fiskar av snö, snögudar, snötåg och jumbojetplan av snö, snöhus, pagoder och slott av snö — en hel värld skulpterad i snö!

Men det är en kortlivad värld; den varar bara fyra dagar i slutet av januari eller början av februari. Sedan pulveriseras den till formlös snö och forslas undan.

Platsen för denna snöfestival, Sapporo, kallas ”Japans ungdomsstad”. Trots att den inte är stort mer än hundra år gammal, har den blomstrat upp till en jäktig storstad med 930.000 invånare. Egendomligt nog framställde en snöstaty nyligen ”Sapporos millionte invånare” som en skumögd individ med bara två tänder i underkäken. De flesta av stadens härdiga invånare ser friskare ut!

De flesta av Japans städer har bildats av grupper av feodalbyar med smala, ringlande gränder till gator. Men Sapporo är annorlunda. Staden har utformats med bistånd av brittiska och amerikanska stadsplanerare och har breda, raka boulevarder och en 100 meter bred park, som sträcker sig från öster till väster genom stadens centrum. Denna park kantas av syrenbuskar och akacieträd, som på sommaren omväxlar med gröna gräsmattor och färggranna blomstersängar. Som en kontrast till detta är den vit på vintern, och särskilt under snöfestivalen.

En festival som vuxit lavinartat

Denna festival fick sin början omkring år 1950. För att lysa upp tristessen under den långa vintern i norr organiserade man barnen till att bygga snöstatyer, för nöjets och för övningens skull. När festivalen växte sig större såg de styrande i staden stora möjligheter att använda den för att göra Sapporo populärt. Festivalen har nu antagit kolossala proportioner, precis som en snöboll som rullar nedför en fjällsluttning.

En solid snöplattform byggs upp för varje utställningsföremål, och denna sockel stöttas med träställningar, som förankras i den. Dessa träställningar måste vara kraftiga, eftersom en lavin av tusen ton snö och is kan vara farlig för åskådarna! För flera år sedan föll en modell av Noas ark ihop under byggnationen och måste göras om igen. Om byggnadsmännen bara hade följt den ritning som ges i Första Moseboken i bibeln i stället för den fantasifulla förebilden från filmen ”Bibeln”, skulle de utan tvivel ha byggt en stadigare ark. Men åtminstone djuren var vackra och exakta avbildningar av sina levande förebilder.

På 1970 års utställning var den forntida historien representerad genom en vackert ”uthuggen”, fjorton meter hög och tretton meter bred modell av Abu Simbels klipptempel i Egypten, som Ramses II sägs ha byggt för att fira sin seger över Sudan. Templet var komplett med statyer av faraoner, bevingade lejon och hieroglyfer, som såg precis lika gåtfulla ut för japanerna som japanska skrivtecken gör för främlingar.

Den nutida historien avbildades på ett annat ställe på utställningen, där besökaren kunde ta sina ”första stora steg” mellan kratrarna på månen, men med snön knastrande under fötterna i stället för måndammet. Två astronautsnögubbar och en Apollo 11-raket, som stod bredvid, gjorde scenen realistisk.

Barnens förtjusning i snö och is

Men ”sagolandet” var i första hand barnens förtjusning. Många av sagorna från Japan och från Västerlandet, som berättats om och om igen för barnen under århundradenas lopp, fanns nämligen avbildade här. En scen, som sträcker sig över hela stadsparkens bredd, visar prinsessan Snövit, när hon kommer till ”prinsens skimrande slott”. Hon kommer med gruvtåget, åtföljd av dvärgarna, av vilka två sitter grensle över loket. En ofantlig Gulliver, som troligen väger två tusen ton, ligger utsträckt tvärs över parken. Snöstatyer av barn ägnar sig åt vintersport runt hans midja medan riktiga barn i färgglada baskermössor och tröjor skockar sig runt hans fötter för att bli fotograferade.

I nästa kvarter av parken ser man en vithårig, vithyad Urashima Taro, Japans Rip Van Winkle, rida ut ur den japanska folksägnen på en helvit hundratonssköldpadda.

Runt omkring de större statyerna står många mindre utställningsföremål uppradade, däribland husdjur, rävar, grävlingar och björnar. Barnen älskar verkligen att krama om dessa djur i naturlig storlek och klättra upp på deras isiga ryggar!

Som omväxling innehåller ett kvarter bara statyer av glasklar is! En pagod i sju våningar drar särskilt till sig blickarna, och på kvällen gnistrar dess istappsliknande silhuett av färgade lampor. Smakfullt och skickligt uthuggen ur isblocken reser sig i närheten en bondgård med mangårdsbyggnad, ladugård och djur. Här finns också ett skepp, lastat med guld och ädelstenar, och ett veritabelt menageri i is: grodor, en pingvin, en kamel, en glasögonorm, en svan, en ”svart” katt, en björn (säkert bunden vid staketet), en krabba, en sköldpadda och lapphundar.

Snögudarna och snögubbarna rivs ned

Eftersom Japan är ett buddistiskt land, står en ofantlig, elva meter hög staty av Bosatsu-Hanka Buddha på en framträdande plats i parken. Men till och med ”Buddha” är inuti, trots sin utsökt uthuggna yta, precis likadan som alla andra bildstoder som gjorts av människor — bara något kallare här i Sapporo. Han är tillräckligt stadig för att kunna rida ut de flesta stormar, även om en fubuki (häftig snöstorm) under festivalen kan gå hårt åt besökarna. Och om lös snö samlar sig i ögonen och öronen på honom, finns det brandbilar och stegar till hands för att spruta och borsta bort snön igen. I fyra livliga dagar och fyra upplysta nätter regerar Buddha tillsammans med sina medgudar och medstatyer.

Efter dessa fyra kortvariga dagar av härlighet och ära måste alla statyerna av gudar, människor och andra ting rivas ned, eftersom de skulle kunna bli en fara för barn och andra förbipasserande, om man lämnade dem kvar att sönderdelas av väder och vind. Redan morgonen efter festivalen har ”Buddha” förlorat ett finger. Snart är arbetarna i full gång med att med hjälp av hacka och skovel hacka sönder honom och hans kolleger från topp till tå. Ibland får dessa ”gudar” en avskedsdryck av sakévin, som hälls ut mellan deras isiga tår för att stärka dem mot slagen från männen med sina hackor och spadar.

På sätt och vis liknar detta förstörelseverk av ”Buddha” vad många av de tänkande invånarna i Sapporo nu ägnar sig åt. Denna stad, ja, hela den snötäckta ön Hokkaido, visar sig vara ett av de fruktbaraste distrikten för predikande om Riket i Japan. När Jehovas vittnen predikat från den Heliga skrift för dessa ödmjuka människor, har många av dem kommit att inse att ”Buddha”, hur vackert skulpterad han än är, bara är en avgud och att, som bibeln säger, ”en avgud ingenting är i världen”. (1 Kor. 8:4, NW; Ps. 115:4—8) I sina hjärtan gör de slut på ”Buddha”-tanken, precis lika fullständigt som arbetarna gör slut på snöfestivalens gudar.

Snöfestivalens konstnärliga mästerverk är imponerande och behagfulla, men de är gjorda av människor och varar bara några dagar. Och kan något av dessa konstverk jämföras med det underbara snölandskap som Jehova trollar fram över nejden varje vinter? Detta har han gjort i tusentals år. Snöstatyerna, liksom de gudar några av dem representerar, kommer och går, men de storslagna kretsloppen i Jehovas jordiska skapelse kommer att fortgå för evigt, till utsökt behag för dem som älskar honom. Det kommer att bli precis som han utlovade för länge sedan, på Noas tid: ”Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” — 1 Mos. 8:22.