Vad det vill säga att bekämpa bränder i storstaden
Berättat för en av ”Vakna!”:s medarbetare i New York
FOLK har sagt mig: ”Det måste vara spännande att vara brandman.” De anser att det är ett tjusigt arbete att klättra uppför stegar, rädda människor och bekämpa lågorna. Därför blir de förvånade när jag ger dem ett helt annat intryck.
Under mina arton år som brandman i New York city har jag rusat i väg till tusentals eldsvådor. Jag har hoppat ner från brandbilen och sprungit in i hundratals brinnande byggnader. Men där inne, i en entré eller i rum fyllda av rök, finns det ingen tjusning eller spänning. Här kämpar brandmännen för sitt liv och kanske andras liv.
Hårt, riskfyllt arbete
Röken är ofta så tjock att man inte ser någonting — en stark lampa på ett par meters håll är kanske nätt och jämnt synlig. Allt måste man klara av genom känseln. Man känner sig hjälplös när man går och famlar i blindo inne i en främmande byggnad.
Snabbt söker brandmännen sig fram till en vägg och kryper längs den. Han känner efter eventuella kroppar och söker ett fönster som han kan slå sönder för att leda ut den giftiga röken. Hostande och dragande efter andan kämpar han för att få luft. Ibland måste han hålla ansiktet tätt intill golvet för att kunna andas. Med varje plågsamt andetag får han in mera irriterande rök mättad med dödsbringande koloxid och andra giftiga gaser. Ögonen svider. Kroppstemperaturen stiger allteftersom den kvävande hettan tar musten ur honom.
Ibland blir brandmännen överväldigade av röken och hettan. Då måste de släpas eller bäras till något säkert ställe. Men några har inte sådan tur — omkring åtta brandmän i New York city dör årligen under sin tjänstgöring. De övriga har utsikten att få livet förkortat på grund av de giftiga förbränningsprodukter de andas in vecka ut och vecka in. Eftersom redan den genomsnittliga föroreningen av stadsluften är riskabel för hälsan, kan du ju föreställa dig den skada som tillfogas brandmännen, som gång på gång får ge sig in i byggnader så rökfyllda att all sikt försvinner!
Men förutom de personliga riskerna finns den beklämmande, hjälplösa känslan när man kommer för sent för att kunna hjälpa. Jag har haft att göra med så svårt brännskadade att de praktiskt taget fallit i bitar i armarna på mig. Det ligger ingen tjusning i döden eller i att se snyftande, hysteriska mödrar ivrigt gripa efter resterna av sina barn. Det är inte heller spännande att se sorgen i deras ansikten som har förlorat allt de ägde. Jag har sett sådant gång på gång, och det bara inger förtvivlan.
Vad elden kan åstadkomma
Brandmän har nog en helt annorlunda syn på elden och riskerna med den än folk i allmänhet. Vi vet vad elden kan åstadkomma — hur omöjligt det är att förutse en eldsvåda. Jag har sett när eld har legat och pyrt i timtal för att plötsligt flamma upp och uppsluka ett rum. Jag har sett hus på många våningar som blivit övertända på några minuter. Jag har sett hur oset från en pyrande madrass kan döda en människa. Till och med människor som bor många våningar ovanför den egentliga branden har dött genom att inandas röken!
Jag skulle vilja förmedla till dig vad elden kan åstadkomma — inte i avsikt att skrämma eller chockera utan för att du skall ta mått och steg för att skydda dig själv och dina kära. Tänk på att eldsvådor kräver 12.000 offer om året enbart i Förenta staterna! Tänk också på att tiotusentals människor som överlever blir svårt brännskadade, somliga lemlästade och vanställda för livet.
Statistik är kall och livlös. Men när man personligen är med, gör det ett outplånligt intryck. Jag har många minnen som ger en mera levande bild av vad elden kan åstadkomma än vad någon statistik någonsin kan göra.
Den kan slå dig med sorg och förtvivlan
För några år sedan kallades jag till en lägenhet i Brooklyn där allt tycktes vara under kontroll. Elden var släckt. Det nästan enda spåret efter den var en gardin som var delvis uppbrunnen. Men den lilla sjuåriga flickan var skadad. Hon hade satt eld på gardinen, och tydligen i ett försök att släcka den hade hon rivit ner gardinen som antänt hennes kläder. Föräldrarna kom och kvävde lågorna.
De tycktes inte tänka att deras lilla flicka var allvarligt skadad. Men när jag tittade närmare på henne, blev jag alldeles kall. Bägge insidorna på benen var svårt brända, likaså en del av ryggen. Hon var i chocktillstånd och kände därför inte av de svåra verkningarna. Hon föreföll faktiskt normal. Hon satt uppe, och på hennes önskan satte man på TV:n för att hon skulle få titta på sitt favoritprogram. Jag kände mig så hjälplös medan jag väntade på att ambulansen skulle komma, så tafatt och onyttig. Nästa morgon ringde jag sjukhuset. Flickan hade dött under natten.
Det behövs inte mycket eld — ett ögonblicks vårdslöshet och på några sekunder kan man vara skadad till döds. Det händer jämt och ständigt! Folk i allmänhet inser helt enkelt inte hur farlig elden är och hur snabbt den sprider sig.
Vid ett annat tillfälle satt vi just och åt lunch på brandstationen när larmet gick. Ett tvåvåningshus i Brooklyn stod i brand. När vi kom fram brann det i köket och hela första våningen. Eftersom det var mitt på dagen, tog vi för givet att alla hade kommit ut. Men sedan vi hade fått elden under kontroll, upptäckte vi kroppen av en pojke i köket. Några ögonblick senare, när jag gick in i det rökfyllda badrummet bakom köket, så gott som snavade jag över ytterligare ett barn, dött. Hur snabbt hade de inte blivit överrumplade!
Modern hade straffat sin pojke och skickat i väg honom till sovrummet. Där hade elden börjat på något sätt, men hon visste ingenting förrän hon fick se lågorna och sonen rusade ut. Hennes första reaktion var att bege sig en trappa upp för att hjälpa ner en rörelsehindrad som bodde hos dem. När hon väl hade fått ner honom och ut, stod första våningen i lågor. Hon antog att hennes pojkar, omkring åtta och fem år gamla, också hade gått ut. Hon letade efter dem. Men de hade av allt att döma tvekat för länge eller också råkat i panik.
Jag lyfte upp kroppen som låg i köket och bar den till sjukhuset tvärs över gatan. Den var så svårt bränd att den knappt höll ihop. Modern var hysterisk. Doktorn såg på de förkolnade resterna men vände snabbt bort huvudet i förfäran.
Vid ungefär den tiden kom skolbarnen hem till lunch. Några ropade förtjust: ”Nej, men titta! Det har varit en eldsvåda där uppe!” Och när de kom närmare: ”Det är i mitt kvarter!” Sedan kunde jag höra en säga med en helt annorlunda, ängslig röst: ”Å, det är mitt hus.” Jag blev verkligt illa berörd. Den här ynglingen skulle nämligen i nästa ögonblick få veta att hans yngre bröder just hade dött en fasansfull död. Jag skall aldrig glömma den förtvivlan jag kände.
En mamma i ett hyreshus lämnade sina båda småbarn i lägenheten, låste och gick och handlade. Det hade hon utan tvivel gjort många gånger tidigare. Men den här gången började det brinna. Troligen hade någon av de små lekt med tändstickor. När vi kom fram var det bara litet rök som trängde ut. Vi sprang uppför trappan till lägenheten, men den låsta, brandsäkra dörren hindrade oss att komma in så fort som vi skulle velat.
Innanför låg röken tjock. Vi kunde inte se ett dugg. Det blev alltså att kasta sig på golvet, krypa och känna sig fram. För det mesta får brandmännen tag i någon genom att han snubblar över honom eller genom känseln. Vi fann de båda pojkarna och fick snabbt ut dem.
Den ene var död. Röken hade kvävt honom. Den andre föreföll ha något liv kvar. Jag började därför omedelbart upplivningsförsök med mun-mot-mun-metoden. Sedan kom de med en återupplivningsapparat som ingår i brandbilens utrustning. Vi arbetade tills ambulansen kom, men också det här barnet dog.
Ungefär då kom modern tillbaka. Du kan sätta dig in i hennes situation, särskilt med tanke på att hon delvis var ansvarig, eftersom hon hade lämnat barnen ensamma. När en brandman ser sådant, kan han bara önska att folk skulle använda bättre omdöme. Det finns helt enkelt ingenting som säger att elden skulle behöva ta 12.000 amerikaners liv om året.
Tänk dig för
Jag har hållit många föredrag om brandskydd för skolelever och andra grupper. Jag försöker göra det enkelt och åskådligt och säger uttryckligen: ”Att jag står här nu beror på att jag vill försöka rädda er — jag vill hjälpa er så att ni vet hur ni skall göra ifall det börjar brinna. En smula förutseende, att man följer en plan, kan innebära skillnaden mellan liv och död.”
Alltid när jag går in i en byggnad tänker jag automatiskt: ”Hur skulle jag kunna komma ut härifrån ifall det börjar brinna?” I synnerhet bör man tänka på detta när det gäller ens eget hem. Känner du till alla sätt att komma ut ur ditt hem? Hur är det med utgångarna i andra byggnader du använder? I en nödsituation försöker folk nästan utan undantag att bege sig ut samma väg de kom in — med trängsel eller blockering som resultat. I en olycka för många år sedan på Irokesteatern i Chicago användes endast tre av tio tillgängliga utgångar — 575 människor omkom!
Det är livsviktigt att man är förtänksam, eftersom elden vanligen bryter ut om natten då folk kan vara en smula desorienterade efter att brådstörtat ha körts upp ur sängen. Om de är obeslutsamma, inte vet exakt vad de skall göra, kan de råka i panik. De kan stå orörliga, krypa under sängen, rusa in på toaletten eller göra någon annan dårskap. Sådant händer ofta och kostar många livet. En intressant sak är emellertid att när städer bombades under andra världskriget och bränder uppstod fanns det nästan inga tecken på panik, eftersom alla visste vad de skulle göra.
För att stimulera folk till att planera brukar jag fråga vid föreläsningarna: ”Vad skulle ni göra i natt om det började brinna? Hur skulle ni ta er ut? Vilken väg skulle ni ta? Vi antar att sovrumsdörren är stängd. Ni går dit och känner att dörrhandtaget är varmt. Skulle ni gå ut genom den dörren?”
Det vore det sämsta man kunde göra. Att öppna dörren skulle innebära ökad syretillförsel. Förmodligen skulle hela rummet plötsligt flamma upp, innan du hann sätta dig i säkerhet. Öppna därför aldrig en het dörr.
Det brukar också vara riskabelt att gå ut i en trappuppgång. Det beror på att värme och eld stiger uppåt och därför snabbt uppfyller hela trappuppgången. Insikt om detta skulle ha räddat två personer, far och son, som jag tog hand om vid en eldsvåda för några år sedan.
Elden uppkom i ett trevåningshus med många familjer. Den bröt ut på första våningen. När lägenheten började bli rökfylld, tog modern ett av barnen och klättrade ut till säkerheten genom badrumsfönstret. Men fadern grep tag i sin son och sprang ut genom dörren. Eftersom lågorna spärrade huvudingången, rusade han uppför trappan mot taket. När jag kom genom taket en stund senare, fann jag mannen och hans son nära slutet på trappan, båda döda. Hettan och lågorna hade övervunnit dem innan de hann i säkerhet.
Brandövningar i hemmet
I en nödsituation måste man handla automatiskt enligt den kunskap man har, i annat fall är det troligt att man gör något missgrepp, kanske med dödlig utgång. Därför har jag rekommenderat mina åhörare att ha brandövningar hemma. De har brandövningar i skolan, så varför inte ha sådana i hemmen, där många fler människor kommer till skada och förlorar livet genom eldsvådor?
Ett fönster är ofta den bästa flyktvägen, i synnerhet när man blir väckt på natten. Men övning är nödvändig, eftersom man inte ser någonting i ett rökfyllt rum och orienteringsförmågan är bortblåst — allt måste ske med känseln. Det är svårt att fatta vad detta vill säga om man inte själv har upplevt det. Det är vanligen bäst att treva efter en vägg och följa den tills man kommer till ett fönster. Jag brukar uppmana eleverna: ”När ni går till ert rum i kväll, slut ögonen eller sätt en bindel för dem och försök att hitta fram till fönstret. Undersök sedan om ni kan öppna det.”
Man blir förvånad över hur svårt detta kan vara, i synnerhet om det finns luckor eller galler för fönstren. Men om du vet hur man snabbt kan få upp dem, kan det rädda ditt liv. Jag vill också rekommendera att skaffa en hopfällbar repstege och låta barnen träna på den. Förvara den någonstans där man fort kan få tag på den ifall det skulle behövas.
Tusentals brandoffer skulle leva i dag om de hade övat in sådana tillvägagångssätt. Helt nyligen inträffade en eldsvåda i Jamaica Estates, en förstad till New York. Elden bröt ut på bottenvåningen sedan familjen gått till sängs på andra våningen. Fadern sprang till barnens sängkammare för att försöka rädda dem. Följden blev att alla dog. Om var och en hade tagit sig ut genom sitt eget fönster, skulle de ha levat. Också från andra våningen kan man hänga med händerna i fönsterblecket, släppa taget och falla. Det är bättre att eventuellt bli skadad i fallet än att gå en så gott som säker död till mötes!
Det är också mycket viktigt att familjen har kommit överens om en plats att träffas på sedan de räddat sig. Vi kommer ofta till eldsvådor, där föräldrarna ropar: ”Mitt barn är där inne! Rädda honom! Rädda honom!” Ofta har barnet redan tagit sig ut, men vi rusar in och letar efter det. Vi har förlorat folk på det sättet. Det var så sent som i våras som brandkapten John Dunne kämpade sig genom lågorna fram till en lägenhet på tredje våningen i Brooklyn. Man hade sagt honom att det fanns fyra barn där inne, men i verkligheten hade de räddat sig tidigare. Dunne dukade under för lågorna och dog.
En annan sak som jag ofta trycker på är att man inte skall gå tillbaka in i en brinnande byggnad för att hämta tillhörigheter. Detta har verkligen kostat många liv. Jag kommer ihåg ett affärshus där alla de anställda hade tagit sig ut. När sedan elden inte tycktes vara så allvarlig, sprang de in igen för att hämta några saker och omkom.
Vad de flesta under sådana omständigheter inte förstår är hur farlig röken är; den är ytterst giftig. Det är sällan som själva elden dödar, men röken gör det. Den har också en kumulativ verkan, vilket innebär att livslängden minskar för brandmännen, som gång på gång blir utsatt för den.
Social oro gör arbetsbördan hopplös
Somliga saker gör den ökade arbetsbördan särskilt hopplös för brandmännen i storstaden. När jag började på brandkåren för nära tjugo år sedan, tillhörde jag en av de flitigast anlitade avdelningarna i staden, utryckningsenhet 17 i södra Bronx. Vi hade omkring 1.800 utryckningar om året. Det verkar otroligt, men nu finns det somliga avdelningar som blir larmade nära 10.000 gånger om året! Bara från 1966 till 1968 ökade larmen för hela staden med 44 procent och detta utan någon väsentlig ökning av personalen eller brandberedskapen.
Det är sant att många larm är falska — ungefär ett på tre. Men vi vet aldrig om något är falskt förrän vi kommit fram till platsen. Det betyder därför ofta att man får hålla på med utryckningar praktiskt taget i en följd, så att man knappt hinner kasta i sig en matbit. I åtta år var jag i Brownsville i Brooklyn, men det jobbet höll på att bli för mycket — det lämpar sig egentligen bara för yngre krafter. Jag lyckades få förflyttning till ett område där hetsen var mindre — till utryckningsenhet 143 i Queens.
I Brownsville förekommer nu ett häpnadsväckande stort antal larm, nämligen inte mindre än 4.000 per kvadratkilometer om året! Det är ingenting annat än bränder, bränder, bränder, dag ut och dag in. Det är ofta som en man måste släcka flera brasor om dagen. Jag kommer att tänka på en erfarenhet som brandmannen Bob Daily hade och som visar hur vanliga eldsvådor har blivit där.
Eld hade brutit ut i en lägenhet i ett stort bostadshus, och Bob gick till lägenheten intill för att se efter om också den hade tagit skada. Dörren var låst, och eftersom han tog för givet att hyresgästerna hade gått ut, slog han in dörren för att komma dit. Där inne i det rökiga rummet fanns en äldre dam. Han bad tusen gånger om ursäkt och frågade varför hon inte hade öppnat dörren. ”Å”, sade hon, ”vi har så många eldsvådor häromkring, och därför tänker jag inte så mycket på dem längre.”
Ibland står praktiskt taget hela området i brand — bokstavligen! Jag glömmer aldrig när Martin Luther King mördades. Natten efter hans begravning kallades avdelningar från hela staden till Brownsville. Jag minns när jag stod uppe på en fabriksbyggnad och sprutade vatten på en brandhärd. Jag kunde då se hur bränder bröt ut över hela området — så långt ögat nådde.
Men en sådan situation är inte unik längre. Det har inträffat flera gånger sedan dess. Det gjorde det till exempel i fjol våras då staden skar ner socialbidragen. Tidningarna skrev att Brownsville hade mer än 120 bränder den dagen! Ibland anslås det till och med kungörelser som underrättar om vilken dag en viss stadsdel skall brinna, och den gör det också. Följden har blivit att Brownsville, södra Bronx och andra delar av New York liknar de utbombade, eldhärjade städerna i Europa efter andra världskriget.
Det är tillräckligt nedslående att bekämpa så många bränder, men nu måste vi brandmän också försvara oss mot mordbrännarna själva. I somliga områden blir brandmän som försöker släcka jämt och ständigt utsatta för en formlig spärreld av stenar och flaskor. Häromåret förekom det över 800 incidenter där brandmän blev angripna, och 343 skadades.
Hur kan något sådant inträffa? Det förhåller sig så att de missgynnade människorna i dessa områden är totalt besvikna. Deras bostäder är gamla och håller på att förfalla, men någon förbättring ser de knappast av trots löften om stadssanering. Därför tror jag att de i desperation ger sin vrede utlopp genom att bränna tomma byggnader och utdömda bostäder i hopp om att det fortare skall bli något uträttat. När vi sedan hindrar dem, angriper de oss. Dessutom tror jag att de motarbetar oss därför att de identifierar oss med ”det etablerade samhället” som de hatar.
Somliga ogillar kanske brandmännen själva. Jag vet att man ofta klagar över att vi är elaka — att vi utsätter hemmen för onödig skada. Men att folk tänker på det sättet beror på att de inte riktigt förstår hur farlig elden är, hur den kan spridas eller hur hus är byggda. Låt mig förklara saken.
Hur man släcker
När vi rycker ut till ett brinnande hyreshus, låt oss säga sex eller sju våningar högt, vet varje man sin uppgift och skyndar sig att utföra den. Han är medveten om att hans medmänniskors liv hänger på att han verkligen gör det. En man skyndar upp mot taket, öppnar branddörren till vinden, avlägsnar rökluckor — gör allt för att ventilera byggnaden så att den giftiga röken från hallar och trappuppgångar kan komma ut. Sedan klättrar han nedför en brandstege och öppnar fönster för att ventilera ytterligare.
Under tiden kanske två män griper en eldsläckare och rusar i väg för att lokalisera själva eldhärden. Inne i ett rökfyllt rum står deras liv på spel och alla andras som ännu kan vara kvar där. Som du säkert förstår är det inte tid till att öppna fönster försiktigt. När man hittar ett slår man ut det med vad som finns i närheten, för att få luft. Ofta lyckas vi rädda barn och även vuxna som blivit överraskade eller överväldigade av den giftiga röken.
Den här ventileringen gör det också möjligt för de män som kommer efter att dra den tunga brandslangen dit det brinner. Om röken inte kan komma någonstans när den drivs framför vattenstrålen, sammanpressas den allt tätare i ett rum eller en hall. Då skulle den kunna gå upp och tillbaka över huvudet på dem som sprutar och anställa en ny brand bakom dem. De skulle då befinna sig i en allvarlig knipa — allt bara för att de som svarar för ventileringen inte snabbt nog kunde öppna luckor och fönster.
Ändå finns det folk som protesterar mot att deras tak eller väggar blir sönderrivna när deras lägenhet ligger på något avstånd från branden. Men också det har sina orsaker. Brandmännen vet vilka vägar elden kan ta. De är medvetna om att den kan vandra långa sträckor utan att det syns. Några gnistor från ett skärverktyg vållade för några år sedan en eldsvådeunge på en mekanisk verkstad. De anställda släckte den fullständigt — trodde de — genom att använda en vanlig slang kopplad till vattenledningen. Men en halvtimma senare slog lågor ut från taket. Elden hade fortplantat sig genom de ihåliga väggarna. Det blev en katastrof.
Brandmän förstår sig på eld, och därför söker de efter den i angränsande rum och lägenheter. Jag tar av handsken och känner på väggen; om den är varm kan det vara eld i den. Alltså river man ett hål i väggen och tar reda på saken. Elden kan fortplanta sig i synnerhet i horisontell riktning utan att man upptäcker det. Om vi river upp taket i en lägenhet och där inte finns minsta tecken på eld, känner vi oss inte säkra förrän vi har rivit upp taket i lägenheten bredvid för att förvissa oss om att elden inte har vandrat längre. På så sätt kan en lägenhet skadas utan att ens behöva nås av elden. Men det görs inte på elakhet som kanske somliga får för sig. Det görs för att skydda folk.
Missförstånd, oro, den ökande arbetsbördan, ständig inandning av rök, sökandet efter instängda olycksoffer, hopplösheten i de stackars människors ögon som har förlorat allt, att se arbetskamrater och andra dö — allt detta gör brandmannen i storstaden beklämd. Vårt arbete är hårt och riskfyllt. Ändå har vi ett privilegium som det sällan finns motsvarighet till inom något annat yrke. Det är att kunna bistå människor i nöd, att få vara till hands och göra någonting när de ropar efter hjälp. För mig uppväger detta all beklämning och förtvivlan.
[Infälld text på sidan 9]
På ansvarigt brandskyddshåll i Sverige framhålls det att det är jämförelsevis sällsynt med rökskadade brandmän i detta land. Rökmasker med frisklufttillförsel från behållare med komprimerad luft ingår alltid i rökdykarnas utrustning. Senaste gången det förekom något dödsoffer över huvud taget bland brandmännen var år 1969, då två omkom vid en olycka.
Det registreras årligen 20.000 bränder i Sverige. Av dessa svarar emellertid endast en procent för sextio procent av samtliga skador. Den höga brandberedskapen i Sverige nedbringar antalet dödsoffer betydligt. Ungefär 150 människor om året mister livet i Sverige — inte ens tredjedelen av dem som omkommer i Förenta staterna med hänsyn tagen till skillnaden i folkmängd. Av dessa 150 är det emellertid inte mindre än 40 som omkommer till följd av sängrökning. Från brandskyddshåll varnar man kraftigt för denna farliga ovana. Även om 150 dödsoffer är en låg siffra i förhållande till Förenta staterna, anser ”Vakna!”:s redaktion att det är 150 för mycket, och det är därför vi har publicerat denna artikel även i den svenska upplagan.