Vilka lösningar erbjuder man?
MEN vad skall man då göra med människor som begår brott, eftersom fängelserna i allmänhet inte förbättrar brottslingarna och sannerligen inte förhindrar brottslighetens spridning?
De svar som kommer från myndigheter, polismän och från gemene man är motsägande. Det finns inget genomgående mönster. Auktoriteterna själva motsäger varandra.
Strängare eller mildare?
En uppfattning är att man skall sluta ”dalta” med fångarna. De som har denna uppfattning säger att straffen bör vara mycket svårare och fängelsedomarna mycket hårdare.
London Times påpekar att Storbritanniens polistidning Police Review säger att ”tiden är inne för att låta vissa brottslingar svälta, för att hänga dem, piska dem och göra en mångfald andra ting mot dem för att de skall lida”. Den säger att folk ”håller på att bli utleda” på den mildhet man visar brottslingar.
Till och med vissa fångar samtycker till bruk av kroppsstraff — förutsatt att det innebär förkortning av strafftiden. En fånge som hade varit i Alcatraz sade till en fängelsetjänsteman: ”Det finns tre skäl för att människor sätts i fängelse. För bestraffning, för rehabilitering och för att skydda allmänheten. Ibland tycker jag att man har förlorat de båda sistnämnda ur sikte när man avkunnar domarna. Är det inte alltför mycket att en man tillbringar tre eller fem eller tio år borta från familj och vänner, under rättvis men undertryckande behandling, instängd i en cell, berövad en normal livsförings alla behag och tvingad att följa en monoton rutin?”
Vad rekommenderar han? Denne fånge sade: ”Jag tror att de flesta fångar skulle säga nej till en fängelsereform. De skulle säga: ’Fortsätt med att göra fängelserna stränga, gör dem verkligt hårda, till och med brutala, men gör strafftiden kort, så att man får det undanstökat.’ Ingen skulle kunna tänka sig att piska en man dag efter dag, månad efter månad, för samma brott. Men åratal i fängelse är värre.”
Det finns emellertid andra som säger raka motsatsen. De säger att fängelselivet redan är alltför brutalt. De vill ha mera skattepengar till fängelserna, så att de kan bli platser där fångarna kan ha det ganska bra och få produktiva, stimulerande arbetsuppgifter att utföra. De vill göra fångens lott lättare, ljusare.
Det finns tydligen ingen samstämmighet i denna fråga. Men en sak bör inte undgå vår uppmärksamhet. Under de senaste århundradena har man prövat nästan allt när det gäller fängelser. Vad somliga nu rekommenderar i fråga om mer brutalitet eller mindre brutalitet, längre straff eller kortare straff, reformer eller inga reformer — det har prövats tidigare. Och det har alltsammans misslyckats. Verkar det förnuftigt att gå tillbaka och på nytt pröva tidigare misslyckanden?
Fängelserna som sådana ifrågasätts
Det är därför somliga auktoriteter nu börjar ifrågasätta hela tanken med fängelser. De undrar huruvida den överväldigande majoriteten av interner över huvud taget borde vara i fängelse.
Boken The Ethics of Punishment (Bestraffningens etik) säger: ”Efter mer än 150 år av fängelsereformer är det framträdande draget i den nuvarande uppfattningen dess skepticism mot frihetsstraff över huvud taget och dess sökande efter nya och mera adekvata metoder för bestraffning utanför fängelsemurarna.”
Den före detta federale fångvårdschefen James Bennett sade om fängelselivet: ”Det avlägsnar människor från deras familjer och vänner under orimligt långa tider. Det blir en skamfläck för livet. Det inskränker deras rörelsefrihet till en begränsad yta i den dystra fängelsemiljön och tvingar dem till en monoton, urverksliknande rutin. Det kläder dem i billiga uniformer, från vilka all individualitet har utplånats. Det omintetgör deras avskildhet och tvingar dem samman med kamrater som de kanske känner vämjelse för. Det berövar dem ett normalt sexualliv och medför en frestelse till homosexualitet. När det är som värst är ett fängelsestraff en raffinerad tortyr, som är mycket hårdare än kroppsstraff.”
Andra håller med om det. En advokat som var med vid ett möte för fängelsedirektörer skriver om deras åsikter:
”Var och en förestod en större fångvårdsanstalt; alla var veteraner på detta område; ingen av dem var ’blödig’, mild när det gällde brott eller naiv i fråga om brottslingar.
Jag frågade den föreståndare som satt närmast mig hur stor procent av hans klientel som behövde vara i fängelse. ’Enligt vilka normer?’ frågade han. ’För att skydda allmänheten från personliga skador’, svarade jag. ’Omkring 10 till 15 procent’, sade han. Vi frågade de andra fängelsedirektörerna i rummet; allesammans höll med.
Sedan dess har jag alltid ställt samma fråga när jag besökt en mångfald fängelser inom landet och utomlands. Jag har aldrig fått något annat svar.”
Ramsey Clark, före detta justitieminister i Förenta staterna, har i stort sett samma uppfattning. Han förordar ”att så mycket som möjligt undvika fängelsestraff genom förebyggande åtgärder och villkorlig dom med övervakning”.
Efter åratal av försök och misslyckanden kommer alltså allt fler myndighetspersoner fram till den slutsatsen att fängelserna varken avskräcker från brott eller förbättrar brottslingarna. De åstadkommer helt enkelt inte vad som förväntas av dem, och därför behöver man något annat. Men det finns ingen enighet om vilka normer man skall ha för en sådan ersättning. I stället råder en anarki av motstridiga uppfattningar.
Mera inbegripet
Man bör emellertid inte vara alltför kvick att dra slutsatsen att fängelsernas misslyckanden är grundorsaken till att brottsligheten ökar så explosionsartat. Så förhåller det sig inte, även om fängelsernas misslyckanden gör en dålig situation värre.
Det är fråga om något vida mer grundläggande. Det finns en grundläggande sjukdom som härjar bland människorna i allmänhet. Det ökande fängelseklientelet återspeglar bara denna sjukdom hos samhället.
Under en lång tid, särskilt sedan första världskriget, har nationerna blivit genomsyrade med negativa inflytanden. Det har förekommit massvåld och förintelse genom krig, rasfördomar, växande slumområden, getton, fattigdom samt själviskhet och hyckleri på högsta nivå inom det politiska, religiösa och ekonomiska livet. Släpphänt undervisning i fråga om moral har ytterligare underminerat höga principer och uppmuntrat brottsliga tendenser.
Man får skörda vad man sår, säger bibeln mycket träffande. Med tanke på att sådana negativa inflytanden nu har bombarderat människors sinnen i mer än ett halvt århundrade bör det verkligen inte komma som någon överraskning att man fått inbärga en gigantisk skörd av lagbrytare.
Ett meddelande som utfärdats av Förenta staternas justitiedepartement framhåller vidare ”att 75 procent av alla som arresterats för rån var under 25 år”. Det visar att av dessa ”var 33 procent minderåriga”. Således begår många unga människor brott innan de ens sett ett fängelse inifrån. Fängelselivet kan därför inte ges skulden för någon övervägande del av brottslighetens ökning. Det är bristerna i samhället som kläcker fram denna brottslighet.
Det är inte heller bara några få människor som är invecklade i brottslighet och understöder den. Ansvaret vilar på en stor del av befolkningen. Ralph Salerno, före detta presidentrådgivare i frågor rörande organiserad brottslighet, vände sig till en kanadensisk åhörarskara med orden:
”Samma människor som ivrigt eftertraktar de varor och tjänster som erbjuds av organiserade brottslingar säger till opinionsundersökare i ert land och i mitt land att de vill ha lag och ordning och rättvisa.
[Vill ni] sätta stopp för den organiserade brottsligheten i morgon klockan 8.00? Om ni får varenda kanadensare och jag får varenda amerikanare att sluta understödja deras illegala verksamhet, så försvinner den organiserade brottsligheten ur tillvaron. Det behövs inga poliser. Det behövs ärliga medborgare. Vi måste gå till attack mot hyckleriet.”
Reformförsöken inuti fängelserna misslyckas och brottslingar kläcks fram utanför fängelserna av precis samma orsak: Denna världens undervisning, inställning och handlingssätt motverkar uppkomsten av sunda sinnen. Man kan inte realistiskt förvänta att fängelsereformerna skall fungera eller att brottsligheten skall minska med tanke på den mentala diet människorna sätts på. Vad är lösningen? Vad kan göras med tanke på fängelserna som sådana? Kommer det någonsin att göras något åt de förhållanden som föder fram lagbrytare?
[Infälld text på sidan 10]
NÅGRA GRUNDORSAKER TILL BROTT
Massvåld i krig, rasfördomar, slumområden och getton, fattigdom, politiskt och religiöst hyckleri och släpphänt undervisning.
[Bild på sidan 11]
Före detta chef för federala fängelser säger: ”När det är som värst är ett fängelsestraff en raffinerad tortyr, som är mycket hårdare än kroppsstraff.”
[Infälld text på sidan 12]
SKYDD MOT BROTT ÄR DYRBART
Förenta staterna har omkring 500.000 polismän. Den sammanlagda årskostnaden överstiger 4.000.000.000 dollar, exklusive löner åt domare och fängelsepersonal och kostnader för byggnader och utrustning. Begynnelselönen för en polisman är nu i många städer omkring 8.500 dollar per år.