Fängelseproblemet — vad är lösningen?

DEN 16 augusti förra året fick jag ett telefonsamtal vid mitt skrivbord i Brooklyn i New York. Jag kände igen rösten av en gammal vän, som sade: ”Vad skulle du tycka om att hålla flera tal i Angolafängelset i Louisiana?”

”Om jag vill? Ja, det vill jag mycket gärna!” Jag var glad över att få ett sådant tillfälle.

Ungefär ett år tidigare hade jag läst om ett mycket framgångsrikt rehabiliteringsprogram vid det fängelset, och jag ville gärna se det med egna ögon.a Man ordnade med att jag skulle flyga dit den 4 november 1976.

Jag är mycket intresserad av fängelser och försök att rehabilitera interner. Detta beror i stor utsträckning på att jag tillbringade nära två år bakom fängelsemurarna på 1940-talet. Jag satt inte inne för någon vanlig förbrytelse, utan för att mitt samvete inte tillät mig att bära vapen i krig.

Fängelserna har länge haft problem — det kanske största problemet på senare tid är att de är överfulla. Jag lade märke till den här rapporten i Denver Post förra året: ”Fängelsebygge hotar att bli den snabbast tillväxande näringsgrenen på 1970-talet. ... 524 nya byggnader eller utbyggnader ligger nu på ritbrädet.” — 25 april 1976.

Men kan man lösa problemet genom att bygga fler fängelser? Är verkligen bästa sättet att behandla missdådare att sätta dem i fängelse?

Jag har intresserat mig för de senaste årens debatt om vad fängelsernas verkliga syfte bör vara.

Straff eller rehabilitering?

Den fråga som debatterats är: Bör fängelserna i första hand tjäna till att straffa missdådare eller till att rehabilitera dem? En historisk tillbakablick visar emellertid att det finns helt andra alternativ.

I forna tider fanns inte något sådant som vi nu kallar fängelser. Missdådarna blev då antingen avrättade eller fick kroppsstraff. Det kunde röra sig om prygel, brännmärkning eller stympning, varefter missdådaren släpptes.

Under 1700-talet och 1800-talet tillämpades dödsstraffet på allt färre brott, och kroppsstraffet undanskaffades så småningom. Det var då man mer och mer började sätta missdådarna i fängelse. Fängelserna på den tiden var smutsiga, överfyllda och hemsökta av råttor och annan ohyra. Matransonerna var knappt tilltagna, och fångarna fick arbeta många timmar på dygnet. Många dog på grund av de fruktansvärda förhållandena. Det främsta syftet med dessa fängelser var att straffa fångarna.

På senare tid har man emellertid börjat ändra tänkesätt. Under de senaste hundra åren framfördes tanken att fängelsernas främsta syfte borde vara att förbättra eller rehabilitera fångarna. Så sent som år 1970 drog Förenta staternas presidents särskilda arbetsgrupp för rehabilitering av interner slutsatsen att program för sådan rehabilitering skulle stå i centrum för framtida fängelsepolitik.

Men nyligen har rehabiliteringsansträngningarna blivit föremål för kritik. Denna plötsliga omsvängning i synsättet har intresserat mig.

Vad är att säga om rehabilitering?

En rubrik i The National Observer för 4 januari 1975 löd: ”Efter 150 års försök att rehabilitera brottslingar medger till och med reformvännerna att ... REFORM ÄR ETT FIASKO.”

I tidskriften Science hette det: ”Besvikelsen över ’rehabiliteringen’, åtminstone i dess nuvarande former, har varit så djupgående att den fått många framträdande sociologer och kriminalpolitiker att på bara några år överge sitt tidigare omhuldade tänkesätt.” — 23 maj 1975.

I Newsweek drog man slutsatsen: ”Inom fångvården tycks man nu bli mer och mer överens om att ... ett fångvårdssystems huvudsakliga funktion måste vara att genom inspärrning straffa brottslingen och samtidigt skydda samhället mot hans missgärningar.” — 10 februari 1975.

Som New York-bo är jag helt och hållet för att man på nytt lägger tonvikten på att skydda samhället mot brottslingarna. Borgmästaren i Wilmington i Delaware, Thomas Maloney, hade tyvärr rätt när han sade: ”Stadsborna är nu fångar i sitt eget hem med kedjor, lås, bommar och galler, medan brottslingarna är utanför och strövar fritt omkring.”

Många skulle med tillfredsställelse hälsa en övergång till att i första hand fästa avseende vid de av brottsligheten drabbade medborgarnas rättigheter. Det tycks vara uppenbart att underlåtenheten att ställa missdådarna till svars för deras handlingar endast har gjort dem till ännu mer förhärdade brottslingar. Men då uppstår naturligtvis en stor fråga: Är det möjligt att straffa det växande antalet förbrytare genom att sätta dem i fängelse?

Problemet var man skall göra av dem

Ansträngningarna att ta ett nappatag med brottsligheten har faktiskt redan fyllt Förenta staternas fängelser till bristningsgränsen. Från januari 1973 till januari 1977 ökade antalet interner bara i de federala fängelserna och delstatsfängelserna i Förenta staterna med 45 procent — från 195.000 till 283.000! The Wall Street Journal rapporterar: ”De flesta delstater har redan trängt in interner i alla skrymslen och vrår i de nu existerande fängelserna. Fångarna sover på hyllor ovanför toaletter, i duschrum och i gymnastiksalar.” — 20 juli 1976.

Förutom de stora federala fängelserna och delstatsfängelserna finns det tusentals mindre fängelser. I New York Times rapporterades det i juni förra året att 60.000 män och kvinnor varje år tillbringar en viss tid i New Yorks åtta fängelser. Och en kriminolog säger att mer än två millioner människor årligen passerar genom Förenta staternas fängelser!

Problemet blir överväldigande, när man tänker på att mer än 10 millioner svåra brott rapporteras till polisen varje år — gott och väl 30 millioner under de senaste tre åren! Det finns helt enkelt inte plats för alla förbrytarna, inte ens för dem som myndigheterna lyckas gripa. Och redan får skattebetalarna punga ut med en oerhörd penningsumma till fångvården.

Jag blev förvånad då jag läste rapporten i New York Times i september förra året, att det kostar ”omkring 12.000 dollar per intern och år enbart för skyddsinternering i New Yorks fängelser”. Med den kostnaden lär den årliga räkningen belöpa sig till 3 milliarder dollar bara för att hålla de 250.000 internerna i federala fängelser och delstatsfängelser! Och för att bygga nya fängelser kommer byggnadskostnaderna enligt rapporterna att belöpa sig till hela 40.000 dollar per intern!

Fängelseproblemet är sannerligen stort, särskilt med tanke på en viss fängelseexperts förutsägelse att det kan komma att finnas 400.000 interner i Förenta staternas federala fängelser och delstatsfängelser vid mitten av 1980-talet. Vad är lösningen?

Rehabiliteringens önskvärdhet

Låt oss se sanningen i vitögat. Vi skulle alla vara glada över att se brottslingarna bättra sig och bli laglydiga, nyttiga medborgare. Och sådana förändringar hos enskilda interner är inte omöjliga, trots att de flesta rehabiliteringsprogrammen inom fängelserna har misslyckats. Det är helt enkelt så som Norman Carlson, som är chef för Förenta staternas fängelsebyrå, nyligen sade: ”Rehabiliteringen som metod är överreklamerad. ... Vi är nu medvetna om att vi inte kan rehabilitera vem som helst — vi kan bara ge dem tillfällen.”

Jag är personligen övertygad om att vissa brottslingar kan få motiv att ändra sig, om man ger dem de rätta tillfällena. Jag kan säga detta, eftersom jag, när jag själv var intern i det federala fängelset i Ashland i Kentucky, såg hur en fånges hjärta kunde nås, så att hela hans liv förvandlades.

Jag såg därför fram emot min novemberresa för att med egna ögon få se vad som uträttades där i Angolafängelset i Louisiana. Det är det näst största delstatsfängelset i Förenta staterna och upptar en yta av 7.200 hektar. Enligt ett nyhetsmeddelande 1975 var fängelset avsett för 2.600 interner men rymmer nu 4.409.

Snart var torsdagen den 4 november inne, och jag var på väg.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

”Många skulle med tillfredsställelse hälsa en övergång till att i första hand fästa avseende vid de av brottsligheten drabbade medborgarnas rättigheter.”