Jätten på Kodiakön
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Alaska
NÄR ryska pälshandlare upptäckte Kodiakön på 1760-talet, stötte de på ett nära tre meter högt, lurvigt monstrum med hotfulla tänder och enorma labbar. De uppskrämda männen hade sett brunbjörnar i Sibirien men ingen lik denne gigantiske gosse! Köpmännen döpte honom till ”Ivan den förskräcklige”. Numera kallas denna jättenalle kodiakbjörnen.
Att plötsligt stöta på pappa björn där han står upprätt nästan tre meter hög och med en vikt av omkring 600 kilo kan verkligen göra ett skrämmande intryck. Kodiakbjörnens karakteristiska drag är hans höga, uppdragna skuldror, som döljer en ansenlig muskelmassa ovanpå skulderbladen. Man skulle kunna kalla honom sitt områdes ”muskelknutte”.
Livet i hemmet på en ö
Pappa björn kan nå en vikt av 700 kilo fram emot hösten, men mamman, som är betydligt mindre, väger sällan mer än 300 kilo. Deras storlek som vuxna gör nog större intryck på dig, när du får veta att tre nyfödda ungar, födda mitt i vintern, är så små att de kan rymmas i en människas kupade händer. Så ynklig ungen ser ut vid födseln — hårlös, blind och med en vikt av omkring ett halvt kilo! Det kan vara svårt att föreställa sig att han kommer att växa upp till samma ståtliga format som sina föräldrar.
Efter några månader kommer vårens värme, och nu väger ungarna från fem till sju kilo. Alla ungar som växer upp friska ökar snabbt i vikt, och vid midsommar väger de drygt tjugo kilo. När de är redo för sin vintersömn tillsammans med mamma frampå hösten, kommer de att väga cirka femtio kilo. Lillebror fortsätter att bli större tills han är ”vuxen” vid mellan åtta och tio års ålder. Lillasyster har slutat växa vid sex år.
Medan de äldre, mogna björnarna ofta uppträder mycket värdigt och högtidligt, är de unga lekfulla och okynniga. Deras nappatag och brottning kan till och med locka mamma med i leken. På våren, när snön ännu ligger kvar på de höga kullarna, har man sett björnar åka kana nedför de snöklädda sluttningarna och ofta upprepa föreställningen om och om igen. Det är ett nöje för människan att se dessa vilda djur, liksom alla andra Guds skapelser, leka.
Kodiakön, denna jättelika björns enda hemvist, ligger utanför Alaskas södra kust. Ön är till större delen bergig, och branta stup och tät, snårig vegetation gör det svårt för människan att ta sig fram där. Men för herr björn är det en helt annan sak. Han kliver i väg fortare än en människa kan gå, och varken stup eller klippiga branter tycks få honom att sakta farten. Ibland ser man honom på ställen som gör att man undrar om han är till hälften stenget. När han blir skrämd ökar han farten till full galopp som för honom över stock och sten med förvånansvärd hastighet. Man ser honom ofta avbildad stående på bakbenen, men han tar sig inte fram längre sträckor på det sättet. Däremot har han för vana att stå upprätt, tre meter lång, när hans nyfikenhet blivit väckt eller när han behöver identifiera en objuden gäst i den täta vegetationen.
En ö med naturlig, oländig skönhet är ett lämpligt hemvist för detta praktfulla djur. Eftersom denna bruna jätte föredrar närheten till de saltmättade vindarna från havet, vandrar den inte så långt inåt landet. På sommaren stiger temperaturen sällan över +25 grader C. Snår av al, vide och poppel erbjuder utmärkta rastplatser åt herr kodiakbjörn och hans familj. Även om vintertemperaturen sällan sjunker under —20 grader C är inte allt lugnt i det bostadsområde som den här ön utgör. På vintern ger tjutande stormar uttryck åt sitt raseri genom att sända jättelika vågor mot den klippiga kusten. Ofta är det dimma och duggregn. Så lämpligt att den päls Skaparen försett kodiakbjörnen med inte bara är varm utan också vattenavstötande!
Att lägga på hullet för att sova gott
Fastän kodiakbjörnen är köttätare tycker den om vegetabilisk föda. Faktum är att omkring 75 procent av hans årliga kost utgörs av växter och bär. För att få omväxling i kosten äter han gärna kadaver, och under sommarmånaderna finns riklig tillgång på färsk lax.
Vid midsommartiden samlas dessa jättebjörnar längs de många laxbäckarna. Om en iakttagare noga ger akt, kommer han att finna att konstnärers populära föreställning om att den stora björnen kastar upp fisken ur vattnet med tassen sällan stämmer med verkligheten. Medan han står i strömmen slår han ned på laxen med framtassarna. Ibland sticker han helt enkelt ned huvudet under vattnet och snappar åt sig en fisk med tänderna.
Precis som det är bland människorna finns det också här erfarna fiskare och nybörjare. De äldre björnarna förflyttar sig sällan några längre sträckor för att få en fångst och kommer vanligtvis upp med en utvald munsbit på en gång. Junior däremot ilar ofta uppför och nedför strömmen, gör vilda skutt här och där medan fisken kilar åt alla håll utom in under hans tassar.
Årets ungar låter mamma sköta fisket åt dem, och man kan se dem på strandkanten ivrigt väntande på att hon skall komma tillbaka Efter en lyckad fångst förflyttar sig familjen till ett snår, där mamma avsiktligt äter endast en del av fisken och lämnar resten åt de unga att kivas om. Sedan de fått sitt lystmäte av den rikliga födan, drar sig familjen ofta tillbaka till en äng i närheten och sträcker ut sig i olika ställningar för en eftermiddagslur. Man har sett en del sova på rygg med alla fyra tassarna i vädret.
Ungefär i mitten av augusti brukar familjen lämna bäcken för att söka upp de mognande bären. De proppar sig fulla med hallon och blåbär så länge det finns något kvar. I början av oktober drar sig många tillbaka till laxbäckarna för att ta vara på sena stim av lekande lax.
När vintern närmar sig är de i allmänhet väl förberedda att sova bort det värsta vädret. God matlust under sommaren hjälper till att ge dem ett tjockt fettlager och en kraftig ny päls till skydd. Från sommaren till sena hösten ökar växande björnar i vikt med omkring 30 procent. Biologer, som kontrollerat denna viktökning, har inregistrerat en ökning av tjugo kilo på bara tolv dagar för en tre år gammal hanne. Det gör en ökning på i medeltal 1,7 kilo om dagen. I den här familjen ägnar man inte en tanke åt bantningskurer!
Zoologer inser nu att kodiakbjörnen i själva verket inte ligger i vinterdvala utan snarare bör kallas vintersovare. Man inser lätt skillnaden om man jämför björnen med murmeldjuret, som verkligen ligger i dvala. Murmeldjur som iakttas på vintern verkar vara döda och är helt medvetslösa. Deras normala kroppstemperatur på 36 grader C har reducerats till 3 grader, och de tar bara ett andetag var sjätte minut. Björnen däremot bibehåller normal kroppstemperatur, och hans andning är reducerad till fyra eller fem hela andetag i minuten. När du sover djupt, andas du med ungefär samma hastighet. Björnens hjärta slår långsammare än normalt, men han är vid halvt medvetande. Hans sömn är inte alltid ostörd, eftersom han kan jagas ut ur sin vinterbostad utan alltför stor svårighet.
Inte stridslysten, men försiktighet tillråds
Trots att människor kallat detta jättelika djur ”förskräckligt” och ”vildsint”, har en del uppfattningar ändrats. Zoologer och andra, som har tillbringat många år med att studera dem, har funnit att dessa kraftfulla varelser gör allt de möjligtvis kan för att undvika kontakt med människan. Som zoologen George G. Goodwin säger: ”Trots deras enorma storlek och kolossala styrka är de stora björnarna inte stridslystna och dödar sällan stora villebråd. Det är emellertid bäst att hålla sig på avstånd från en brunbjörn med ungar; när detta djur sårats kan det vara lika opålitligt som det mest rovlystna vilddjur.”
Det har hänt att människor har blivit allvarligt skadade av dessa kolossala björnar, varför man bör iaktta försiktighet när man är i närheten av dem. Eftersom herr björns hörsel och luktsinne är skarpare än hans synförmåga, försöker personer, som önskar undvika kontakt med honom i snåren, föra mycket oväsen. Öns invånare har i generationer visslat högt, när de varit ute och plockat bär på björnens område. På så sätt blir herr björn inte överraskad och har möjlighet att utan dröjsmål ge sig i väg från de mänskliga inkräktarna.
Trots att den har rykte om sig att vara det största köttätande landdjuret i världen, är denna jättenalle på Kodiakön i själva verket inte så ”förskräcklig” som de första pälshandlarna fruktade.