Skola på safari
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Republiken Zaïre
VAD skulle du tycka om att göra en 8.000 kilometers färd genom sju av de åtta provinserna i Zaïre? Min hustru och jag har gjort en sådan färd. Den tog ett år och fem månader och var fylld av fascinerande upplevelser.
Man kan säga att vi var en skola på safari. ”Safari” är ordet för ”resa” på suahili, ett av de många språken i Zaïre. Skolan var inte för barn utan för vuxna tjänare i den kristna församlingen. Dess syfte var att hjälpa dessa män att mera effektivt kunna sörja för det andliga behovet i de olika församlingar de kom från.
Skolan i Rikets tjänst, som denna instruktionskurs kallas, hålls av Jehovas vittnen över hela världen. Vanligen hålls kurserna på en enda plats i landet eller kanske på några få bestämda platser, och de kristna tillsyningsmännen reser dit för att ta del i dem.
Men Republiken Zaïre, före detta Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa), är ett vidsträckt land, där en lång resa kan vara oöverkomligt dyr för somliga. Med hjälp av vår ”skola på safari”, som förde skolan närmare dem, blev det emellertid möjligt för dessa tjänare att komma dit utan att pålägga sig någon orimlig ekonomisk börda.
Det var i medeltal omkring tjugo tjänare i varje klass. Kursen varade i två veckor. Lektioner hölls i fyra huvudämnen: Tillsyningsmän, Rikets läror, Möten och Tjänsten på fältet. Bibeln var den främsta läroboken, men man använde också andra bibelstudiehjälpredor. Vi tog inte upp någon skolavgift, vilket inte förekommer på någon plats i Skolan i Rikets tjänst; undervisningen är helt kostnadsfri.
Utrustning och motigheter
Vi färdades med en Land-Rover. Vi hade med oss vår tältsäng, matlagningskärl, förråd av viktigare födoämnen, lampor, böcker för skolan, griffeltavla, kläder, reservdelar till bilen, spade, yxa, plankor, stållina, reservdunkar med bensin samt kartor. Det var en hel konst att packa allt detta, eftersom allting måste ligga still för att inte gå sönder eller nötas på de dåliga vägarna. På vissa av vägarna måste man alltid vara beredd på motorstopp eller någon annan eventualitet. De prydliga röda väglinjerna på kartorna ser så okomplicerade ut, men att färdas på vägarna är en helt annan historia!
Vi kommer särskilt ihåg två saker från en av de längre etapperna av vår safari, från Kasaiprovinsen till Kinshasa, en sträcka på 1.600 kilometer, som innebar fyra dagars hård körning. För det första var det den djupa sanden på många avsnitt av vägen. Ibland körde vi på den lägsta växeln med fyrhjulsdrift för att ta oss fram över de långa, djupa fläckarna. För det andra var det alla floderna, av vilka många var mycket breda. Det fanns broar över några av de smalare floderna, men vi fick lov att ta färja över elva av de bredare.
Fascinerande färjor
Färjorna är en riktig upplevelse. I allmänhet består de endast av tre eller fyra långa träkanoter eller enkla metallbåtar, som surrats ihop och täckts med en träplattform. De flesta drivs nu för tiden med utombordsmotorer. Men det finns fortfarande några som paddlas eller stakas över floderna med handkraft. Vid ett färjeläge hade färjan ett lag på tio man. Ledaren för detta lag ropade ut en entonig sång för att samordna paddeltagen.
Andra färjor använder i stället ett kabelsystem. Kabeln är fäst vid betongpålar på vardera stranden, och färjan drivs över floden av strömdraget och glider längs kabeln med hjälp av ett drivhjul.
Det är ofta ett riskfyllt företag att köra ombord på färjan, eftersom man måste köra på två plankor, som balanserar farligt och undantagslöst är placerade i en mycket besvärlig vinkel. Vi drog alltid en lättnadens suck när vi lyckligt och väl hade kommit över en flod och vår Land-Rover åter stod på fast mark.
Färjorna används också av fotgängare, och det tycks inte finnas någon gräns för hur många de kan bli. Ganska ofta var vår Land-Rover helt omgiven av folk. Vi packades ombord som sardiner. Men bristen på utrymme oroade oss inte så mycket som att vattnet började stiga över kanoternas kanter. Men det tycktes inte oroa någon annan. På något sätt lyckades männen ösa ur vattnet lika fort som det rann in!
En flodfärd
På en etapp av vår safari, från Kinshasa till Boende i Ekvatorprovinsen, färdades vi med båt i åtta dagar, eftersom vägarna var särskilt dåliga där. Flodbåtarna är stora motordrivna farkoster, som antingen skjuter eller drar flera pråmar utan motor. Våra sovplatser låg på översta däck i huvudbåten, så vi hade fördelen med en upphöjd utkiksplats över landskapet runt floden och över pråmarna. Där, på en av dem, såg vi vår Land-Rover omringad av lådor, packkorgar, varor och folk. Några av dem kom underfund med att bilen var en utmärkt vägg och fäste därför en provisorisk, lutande tältanordning mot den för att få skydd mot solen.
Det som vi fann mest häpnadsväckande var den mängd folk och varor som man packade ombord. Det stående mottot på alla slags allmänna kommunikationsmedel här tycks vara: ”För många är lagom.” Här fanns höns, getter som stod bundna, stora vattenbehållare med levande fisk som snodde omkring och plumsade i vattnet, några levande krokodiler med munnen och stjärten bundna, en vattensköldpadda, vildsvin och burar med papegojor och andra fåglar. Det fanns också talrika korgar med rökt fisk, som luktade starkt i den stekande solen.
Oväsendet är också värt att nämna. I bakgrunden hördes det ständiga dunkandet från de kraftiga motorerna. Detta fick alla att skrika för att göra sig hörda, även vid vanligt samtal. De lekande, skrattande och ofta gråtande barnen plus getterna och hönsen fogade sina röster till den brokiga kören. Inom kort var båten en skådeplats fylld av rörelse, som bjöd på mycket av intresse för både ögon och öron.
Varje gång båten lade till blev det en våg av intensiv verksamhet, när folk lämnade båten och andra gick ombord. Men till och med innan båten lade till gled ofta skaror av kanoter ut och omringade oss. För det mesta hade de mera fisk eller djur att sälja. Det fascinerade oss att iaktta detta.
Försäljarna balanserade farligt medan de stod upp i sina kanoter och köpslog med passagerarna om ett pris för fisken eller köttet. Passagerarna på båten trängdes vid relingen, och under det livliga ackorderandet var det svårt att säga vilken passagerare som underhandlade med vilken försäljare. Alla tycktes vilja överrösta sina grannar. Med uttrycksfulla gester med armarna, som visade försäljarnas harm över de låga buden eller resignerade medgivande till ett köp, fick man till sist sina affärer avslutade. Sedan blåste båtens ångvissla en bedövande signal, som aldrig misslyckades med att överraska oss och få oss att hoppa högt. Kanoterna paddlade undan, och vår båt stävade bort från ännu en anlöpningshamn, medan alla invånarna vinkade och ropade farväl.
På denna färd passerade vi många pittoreska byar med hyddor byggda på pålar. Invånarnas levnadssätt har knappast förändrats på flera tusen år. De fiskar från sina kanoter, jagar i skogarna och odlar jorden längs flodbankarna. De säljer de livsmedelsprodukter de får över för att köpa de lätt räknade klädespersedlar och andra ting de behöver. Det är ett fridfullt och okomplicerat liv.
Solnedgångarna på floden var utomordentligt vackra. Den sjunkande solens röda glöd fick hyddorna och träden på stranden att framträda i silhuett och spegla sig i vattnet. På kvällen kändes det särskilt fridfullt att färdas fram under månen och stjärnorna till en svalkande bris, som verkade uppfriskande efter ekvatorsolens våldsamma hetta.
På landsvägen
Största delen av vår färd gick emellertid på vägarna. Vi färdades genom alla landskapstyper man kan tänka sig — genom täta djungler, skogar och bergstrakter, längs sjöar, över floder, träsk och savanner. Varje trakt hade sina utmärkande drag och sin skönhet. Man kan också tillägga: sina problem på grund av det varierande väglaget.
Några vägar var bra, de flesta inte, och några var verkligt dåliga. Under en tredagarskörning halkade vi ner i ett dike, körde fast i tre hål och fastnade i ett hav av gyttja, så att vi måste dras upp av en vägskrapa. Orsaken till alla dessa missöden var det starka regnet, som fick lermarken att likna såpa. Det tar bara en sekund att köra fast, men det kan ta flera timmar att komma loss.
Lyckligtvis fanns det i allmänhet byar i närheten, och invånarna var mer än villiga att få ge handräckning mot en ringa ersättning. En lastbilsförare talade faktiskt om för oss att byborna ofta är glada över att ha en dålig vägsträcka i närheten, eftersom den utgör en inkomstkälla! En del vägavsnitt som han kände till hade till och med ett fast pris att betalas av dem som hade oturen att köra fast där.
När vi närmade oss en dålig sträcka med lera och hål, kom byborna springande vid ljudet av bilen och stod med armarna i kors för att betrakta skådespelet. Jag växlade ner till lägsta växeln. Vi rullade, krängde och stampade och klarade oss nästan igenom, men då fastnade bilens underrede på en ås mellan två djupa hjulspår, och hjulen blev hängande flera centimeter över marken, hjälplöst spinnande. Åskådarna gav till ett stort glädjetjut när de rusade fram för att köpslå om priset för att hjälpa oss loss. Det tog hela femton minuter att komma överens om priset.
I Kivuprovinsen passerade vi genom ”Zaïres Schweiz”. Det var verkligen hänförande att köra i bergen med utsikt över Albertsjön, Kivusjön och Tanganyikasjön. Ett avsnitt av vägen gick genom Albert National Park, och vi såg glimtar av impalaantiloper, bufflar och elefanter.
Ett afrikanskt välkomnande
Det mest hjärtevärmande vi fick uppleva var utan tvivel det välkomnande vi fick på varje destinationsort vi kom till. Församlingen av Jehovas vittnen på platsen ställde mangrant upp för att hälsa oss välkomna. De skockade sig omkring oss, sken med hela ansiktet och höll nästan på att skaka handen av oss. Samtidigt upprepade de om och om igen sådana uttryck som ”wako wako”, ”jambo yenu” eller ”moyo wenu”, vilket betyder ”hej” och ”välkommen” på deras olika språk. För dem av oss som är vana vid de högtidliga formaliteter eller kyligt artiga hälsningar som är vanliga i somliga länder kan ett ohämmat afrikanskt välkomnande bli helt överväldigande. Det rådde absolut inget tvivel om att alla var stormförtjusta över att vi kom.
På varje plats hade allting i förväg gjorts i ordning för vårt uppehälle. Utan undantag hade någon flyttat ut ur sitt hus för vår skull. Taket hade vanligen fått ny halm, hål i väggarna reparerats och luckor satts upp för fönsteröppningarna. Golvet hade sopats och ett bord och två stolar anskaffats åt oss. En ny toalett hade grävts och en särskild plats avskilts för att vi skulle kunna ta oss en dusch.
Vi hann aldrig komma till rätta innan vi fick en ström av besökare som hade med sig gåvor. Den traditionella gåvan är en höna, och på en plats hade vi till slut tio stycken som kacklade och skrek överallt runt huset. En gång fick vi en anka, och två gånger gav man oss små hjortar. Andra hade med sig frukt, grönsaker, ris eller ägg. Dessa ödmjuka människors givmildhet upphörde aldrig att göra oss rörda. De har så litet av materiella ägodelar, men ändå ger de med frikostigt hjärta.
Eleverna
Skolan hölls alltid i Rikets sal, den lokala mötesplatsen för Jehovas vittnen. I allmänhet var detta en tämligen stor byggnad av lertegel med öppna sidor och halmtak. Detta gjorde att det blev behagligt svalt där inne.
De som inbjudits till kursen kom med båt, några med tåg, men det vanligaste transportmedlet var cykel. Det fanns till och med några som gick till fots mer än tre hundra kilometer! Alla fick samma varma välkomnande, och det var aldrig några problem att finna logi hos medlemmar av församlingen på platsen. Gästfriheten ligger i afrikanernas natur.
Kursen hölls till största delen på franska och översattes till sex av språken i landet: lingala, kikongo, suahili, kiluba, cibemba och tshiluba. De förordnade tjänarna som tog del i kursen kom från olika stammar och miljöer, men de levde och studerade tillsammans vid denna skola i fullkomlig harmoni. De varierade i ålder från tjugo till över sextio år och hade mycket olika färdigheter när det gällde att studera.
För dem som var vana att odla jorden och arbeta med sina händer var det verkligen hårt arbete att studera oavbrutet i två veckor. Men de lade i dagen en villig ande. Deltagandet i denna skola fyllde alla med en önskan att förbättra sin inlärningsförmåga och att uppmuntra medlemmarna av sin egen församling att göra det. Ett av de vanligaste yttrandena vid slutet av en tvåveckorskurs var att den inte hade varat tillräckligt länge.
Dessa uttryck för uppskattning och den sanna gästfrihet vi blev föremål för fick alla obehag på resan att blekna bort fullständigt. Vi betraktar det verkligen som ett privilegium att ha fått vara en del av denna ”skola på safari”.