En Centralafrikansk flodjätte
Från ”Vakna!”:s korrespondent i republiken Zaïre
NÄSTAN ljudlöst slingrar den sig fram genom den yppiga, tropiska växtligheten. Dess bruna, böljande yta återkastar strålarna från den bländande, afrikanska solen. Det är inte någon djungelorm — utan den näst längsta floden på den afrikanska kontinenten och den sjätte i ordningen i hela världen.
Det är den mäktiga flod som för många är känd under namnet Kongofloden. Floden fick nyligen namnet ändrat till Zaïre (uttalas za-i:r) av republiken Zaïre. Denna flod är sannerligen inte någon porlande bäck. Ur den sex och en halv kilometer breda mynningen forsar det ut över 40.000.000 liter vatten varje sekund. När det gäller vattenflödet överträffas denna flod endast av Amazonfloden i Brasilien.
En resa uppför floden
Följ med mig på en resa uppför floden, så att du kan bekanta dig med detta naturens underverk. Den för oss en sträcka av nästan 5.000 kilometer, och du får se samma syner som fascinerade Livingstone och Stanley, de berömda upptäcktsresandena på 1800-talet. Den är verkligen ett paradis för en forskningsresande.
Innan vi börjar vår resa, så lägg märke till hur stark strömmen är vid flodens mynning. Den tränger sig obevekligt ut i den blå Atlanten, men har inte lämnat mycket till delta. Däremot har den grävt ut en omkring 1.200 meter djup ränna i kontinentalsockeln, och man kan urskilja dess bruna vatten 150 kilometer utanför kusten.
Den första etappen av vår resa för oss från flodens mynning cirka 130 kilometer in i landet till hamnstaden Matadi. Vid denna punkt måste vi gå av båten, eftersom Kristallbergen här bildar en naturlig barriär för flodens fortsatta lopp. Det skummande vattnet faller i kaskader nerför en serie av trettio eller fler katarakter, som går under det gemensamma namnet Livingstonefallen. På bara drygt 320 kilometer från huvudstaden Kinshasa till Matadi sänker sig floden nästan 250 meter. En del av denna naturliga energi har nu fångats av turbinerna i vattenkraftverk, men dessa katarakter är också orsaken till att man ända till för omkring hundra år sedan vetat så litet om källfloderna. I våra dagar finns det en järnvägsförbindelse för att transportera passagerare och varor mellan dessa båda punkter.
Strax ovanför den första av forsarna kommer vi till regeringssätet Kinshasa, en helt modern stad, som ligger utsträckt på en låg, sandig udde. På andra sidan floden ligger den myllrande staden Brazzaville, huvudstaden i republiken Kongo, som gränsar till floden på en sträcka av flera hundra kilometer.
Att färdas med flodbåt
För den andra etappen av vår resa vill vi komma ner i god tid till båtkajerna för att komma med en av de flatbottnade flodbåtarna. Allt möjligt lastas på dessa båtar. De transporterar nämligen inte bara passagerare (första till tredje klass) utan också varor och åkdon av alla sorter. Pråmar förtöjs också vid sidorna eller i fören och aktern för att skjutas eller bogseras till avlägsna destinationsorter. Många importerade varor, till exempel eldningsoljor och fabrikstillverkade artiklar gör en lång resa uppför floden, under det att båtarna för med sig tillbaka floddalens rikedomar i form av kautschuk, virke, kaffe, palmkärnor och jordbruksprodukter.
Vi kastar loss och börjar sakta men säkert röra oss uppför den nu sakta framflytande floden, som slingrar sig mellan de tusentals djungeltäckta öarna i flodfåran. Dessa öar och de förrädiska strömdragen i floden kräver en mycket erfaren kapten och besättning. Det beräknas att huvudfloden är farbar för lastångare på omkring 2.700 kilometer, men den farbara sträckan ökar till omkring 13.000 kilometer, när man tar bifloderna med i beräkningen. På sina ställen blir floden ända till mellan femton och tjugofem kilometer bred.
Orört land
Vilka syner som möter oss på vår resa! Undan för undan förnimmer vi att vi håller på att lämna bakom oss det mesta av vad vi kallar civilisation. Endast flodstäderna Mbandaka och Kisangani och några andra växande städer, som skjutit upp ur djungeln, påminner oss om landets inträde i det tjugonde århundradet. Mycket av landskapet har förblivit orört av utvecklingen i världen.
”Mbote!”, ”Jambo!” ljuder infödingarnas hälsningsrop, när vi når de olika hamnar vi anlöper på vägen. För varje by vi passerar rusar nakna barn ner till floden och visar sina bländande vita tänder, när de ler och ropar upphetsat. I bakgrunden ser vi åtskilliga hus med tak av lera eller palmblad, och vart och ett har en prydligt anlagd trädgård, där man odlar majs, maniok, ananas och bananer.
Ser du den gamle mannen som står i sin lilla kanot där borta? Han kanske funderar på var han bäst skall kunna fånga någonting till kvällsmat. Ett par gråa papegojor med lysande röda stjärtfjädrar stryker alldeles över huvudet på oss och skriker hest till varandra. När vi rundar en krök glider en krokodil ljudlöst ut från stranden på jakt efter ett mål mat.
I dag har vi turen att få se en grupp flodhästar, som belåtet vältrar sig i det leriga vattnet. Och där, litet längre bort, simmar en av dem med bara ögonen och öronen uppstickande över ytan. När vi ser honom simma fram helt oberörd kommer vi att tänka på hur Jehova beskrev flodhästen för Job: ”Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke.” — Job 40:18.
Vilda djur och fåglar i stor mångfald bebor denna vidsträckta floddal vid ekvatorn. Och när vi fortsätter att färdas uppför floden blir träden och undervegetationen så ymniga att ljuset från den strålande middagssolen dämpas till dunkla nyanser, när vi spejar in i de tättbevuxna strändernas skuggor.
Handelsmän på floden
Men vad är det där rakt föröver? Det ser ut som en konvoj kanoter tillhöriga Lokeles, en av de mer än två hundra infödingsstammar som lever i Zaïre. Dessa människor har i många hundra år bott antingen i sina kanoter eller i hyddor längs floden. De är handelsmän, som far fram på floden och säljer livsmedel och varor av många slag åt resenärerna på floden.
För att göra kommersen lättare förtöjer några av dem sina små båtar vid sidan av flodbåten, som rör sig snabbare. Ta en titt på den där kanoten alldeles intill oss. Man ser att kanoten består av en lång, rak trädstam, som holkats ur genom många timmars tålmodigt arbete. De flesta manövreras med en paddel, men några av de större har nu för tiden utombordsmotorer och klyver det bruna vattnet som torpeder. Ibland har de ända upp till fyrtio eller femtio passagerare. De är veritabla ”flodbussar”. I ett land där det är sällsynt med stora broar hör kanotfärder till vardagslivet för många människor.
De dånande Stanleyfallen
När vi når Kisangani, strax nedanför Stanleyfallen, har vi färdats mer än 1.600 kilometer med flodbåten, och ändå har vi inte kommit halvvägs på floden. Vår båt kommer att vända tillbaka här efter omlastning, eftersom dess vidare framfart uppför floden blockeras av de sju katarakter som utgör Stanleyfallen. Till och med så här långt uppför floden brusar och dånar omkring 18.000.000 liter vatten per sekund över de steniga förkastningarna i jorden, flera gånger vattenflödet i Niagarafallen i Nordamerika.
Men kom! Jag skall visa dig något som du inte skulle vilja gå miste om. Vid dessa vattenfall lever Wagenias, som fångar fisk på ett mycket ovanligt sätt. De trotsar de starka strömmarna och bygger ett nätverk av pålar, som de kilar fast i klippskrevorna. Vid dessa pålar fäster de konformiga korgar, tillverkade av trä och lianer, som mäter omkring 180 centimeter i diameter vid den öppna änden. Två gånger om dagen vittjar Wagenias sina fällor och samlar in den fisk som finns i korgarna och hålls kvar där av den kraftiga strömmen. De visar inga tecken på rädsla, när de paddlar sina kanoter ut i de virvlande forsarna och dyker rätt ner i det sjudande vattnet, med musklerna spelande under den ebenholtsfärgade huden medan de samlar in sin fångst.
Vidare till källfloderna
Vi lämnar Stanleyfallen bakom oss och fortsätter uppför floden, men nu färdas vi nästan rakt söderut. Floden böjer sig som en väldig kroksabel och sträcker sig från mynningen räknat först åt nordost, varefter den vänder rakt mot öster, sedan den passerat ekvatorn, och böjer sedan av söderut.
Eftersom floddalen får sina årliga regnfall vid olika tider på de båda sidorna om ekvatorn, utjämnas den stora skillnaden mellan hög- och lågvatten som förekommer i många andra stora floder. Förhållandet mellan lägsta och högsta vattenföring är 1 till 3 (vilket innebär små årliga variationer i vattenstånd och vattenföring), jämfört med 1 till 20 för Mississippi i Förenta staterna och 1 till 48 för Nilen.
Invånarna på andra sidan Stanleyfallen har tidigare kallat floden Lualaba. Den når in i det inre av Zaïre och flyter fram i närheten av Lubumbashi (före detta Elizabethville). De mera avlägsna källfloderna börjar emellertid i nordöstra Zambia.
En centralafrikansk flodjätte! Det kan man kalla den mäktiga Kongofloden, som nu går under namnet Zaïrefloden, uppkallad efter ett land som är starkt beroende av den för sina dagliga behov. Den är sannerligen ett aldrig upphörande underverk och ytterligare ett vittnesbörd om en intelligent Skapares dynamiska kraft och vishet.