Jag är en australisk urinvånare

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

JAG är en australisk urinvånare. Mitt namn är Warwirra. I mitt land använder vi termen ”Dinkum Aussie” (äkta australier) för medborgare som är födda i landet till skillnad från de inflyttade av första generationen som vi kallar för ”nya australier”. Jag är en ”Dinkum Aussie”.

Till utseendet liknar jag mycket andra urinvånare. Även om vi består av många stammar har vi nämligen ändå ett och samma ursprung. Huvudet är längre till formen än hos de flesta, med bakåtsluttande panna och framskjutande ögonbrynsbåge. Håret är vågigt, näsvingarna breda och avplattade och munnen stor med en uppsättning vita tänder. Vi har en genomsnittlig kroppsbyggnad, men lemmarna är långa och magra. Hudfärgen är svartbrun. Folk säger att de människor som liknar oss mest är det vilda veddafolket på Ceylon och bergsstammarna i Indien.

Jag bor i ett anspråkslöst tegelhus, men mina förfäder bodde inte på det sättet. I detta såväl som i andra avseenden har vi förändrats. Följaktligen grips vi ofta av en stark vandringslust. När den tränger på, lämnar vi våra hus och beger oss ut i buschen för att livnära oss av den, som våra fäder gjorde.

Denna drift beror på att drömmen om vår ”guldålder” fortfarande finns i våra sinnen, dvs. vår stams historia och tidigare levnadssätt. Det förefaller som om vi vore födda med en nostalgisk längtan till våra drömmars ”guldålder”. Innan kapten Cook gick i land i Botany Bay, hade vi förmånen att få leva ett liv som var mycket annorlunda än det nuvarande. Det var ett hårt liv, men det var fritt. Genom ömsesidig överenskommelse ägde min stam och andra stammar rätten till de områden där vi bodde. Denna rätt respekterades allmänt. Det fanns gränser, men stängsel och portar förstörde inte miljön. Inom varje stams område fanns det ”heliga” platser som betydde samma sak för oss som Paris för fransmännen eller London för engelsmännen.

Inte alla våra drömmar är goda drömmar. De inrymmer också minnen av fruktansvärt barbari. Sedan européerna fått fotfäste i landet, ignorerade de våra territoriella rättigheter och grep sig an med att utrota oss. Vi blev alltmera förnedrade och kom i ställningen som trälar i vårt eget land. Till och med så sent som år 1942, då Australien ironiskt nog befann sig i krig med Hitler, rasisten och folkmördaren, gjorde en parlamentsledamot i Västaustralien följande yrkanden: ”Det kommer att bli en lycklig dag för Västaustralien och Australien i sin helhet då infödingarna och kängururna försvinner. ... När vi handlägger denna fråga bör vi ha undanröjt all gråtmild sentimentalitet. Tiden har kommit för drastiska och positiva åtgärder.”

De lyckligare drömmarna måste vi leda tillbaka till tiden innan européerna anlände. Vi älskade vårt land och vårdade det omsorgsfullt, men vi hade vårt eget sätt att gå till väga. Vi stängde till exempel inte in boskap eller kängurur. Vi hade ingen traktor och ingen plog. Vi gick till väga på ett sätt som lämpade sig bättre för våra behov.

Rikliga kunskaper om naturen

Vi färdades fram över vårt landområde och samlade sådant som växte av sig självt. Somliga stammar spridde sig över en stor yta medan de höll på med detta. Det var alltid en sak vi hade i tankarna, och det var nästa tillfälle då vi skulle besöka trakten. Det låg i vårt eget intresse att vi bevarade sådant vi kunde ha nytta av nästa gång. Vissa träd tappade vi på sav men tätade dem sedan omsorgsfullt. Vi grävde vattenhål men täckte efteråt över dem med sand för att hindra avdunstning. Vi jagade för att få mat men tog aldrig något djur med ungar. Vi fiskade stingrockor, men under lektiden lät vi bli.

Genom dessa metoder, säregna för vårt levnadssätt, vårdade vi alltså vårt land. Vi fick visserligen inte några väldiga skördar som man får nu för tiden, men det som vi verkligen skaffade oss hade högt näringsvärde, vi fick det färskt, och tillgången var god.

Framgången med de metoder vi använde berodde på en avsevärd kunskap och skicklighet. Våra möjligheter att överleva låg i att vi i vårt folkminne även hade lagrat rikliga kunskaper om naturen. Se vad den här boken (The Australian Aborigine, av A. P. Elkin) har att säga om den saken: ”Naturen är för urinvånaren ett system i vilket växt- och djurarter och företeelserna i naturen är förbundna med varandra eller förenade i tid och rum. Någonting som uppträder, låt oss säga en ... fågel eller blomma eller insekt, har genom iakttagelse under århundradenas lopp blivit tecknet på att regn är att vänta, att fisken går till, att det snart blir gott om något visst villebråd, att jamsen eller jordnötterna snart är färdiga att grävas upp eller att vissa frukter är mogna. ... Akasians gula blommor är ett tecken på att skatgässen (de fritåiga gässen) snart kommer på sina årliga sträck över de jättelika cajeputträden och drar från det ena träsket till det andra för att äta näckrosknölar. Därför väljer männen ut vissa träd och bygger sig nästen i dess grenar. Medan de väntar, härmar de gässens snattrande läte. Gässen kretsar då kring trädet och bereder sig för landning. Men när de gör det, fälls de till marken av välriktade kastträn för att sedan snabbt klubbas ihjäl av män som stått gömda vid foten av trädet.”

Sorgligt att säga har många av dessa färdigheter gått förlorade i våra dagar. Ta till exempel konsten att spåra. Polisen använder visserligen fortfarande urinvånare för att spåra upp folk som har gått vilse i buschen, men verkligt goda spanare håller det snabbt på att bli ont om. Men under vår guldålder hängde livet på den saken. Pojkarna fick från späd ålder lära sig att utforska marken minutiöst och läsa vad den hade att berätta. De gjorde det lika obesvärat som min son läser sina skolböcker nu för tiden. Vid vuxen ålder kunde vi berätta allt vad ett stycke mark, även kala klippan, hade att förtälja, vilken människa som hade passerat den vägen eller vilket fyrfotadjur eller kräldjur som hade slunkit förbi där och när de hade gjort det. Vi kunde följa dessa spår i dagar. De spår en människa lämnat efter sig, vare sig vi kände henne tidigare eller inte, kunde berätta en massa saker om henne, om personen var lång eller kort, tjock eller mager, om det var en man eller kvinna, sjuk eller frisk, vit eller urinvånare. Medan vi spårade, kunde vi berätta vad personen hade haft för sig på vägen.

Spårningen krävde ett avsevärt tålamod och stor uthållighet. Vi kunde hela dagen följa spåret efter ett djur för att vid nattens inbrott slå oss till ro och sova och så fortsätta nästa dag tills vi var framme vid bytet. Om vi var oförsiktiga så att djuret märkte vår närvaro och skuttade i väg, så fick vi börja om på nytt till dess att vi äntligen var inom spjuthåll. Tror du att du skulle kunna göra det? Hur många gånger har vi inte läst i tidningarna om människor som skulle ha omkommit i den vattenlösa buschen om vi inte tack vare våra färdigheter hade kommit till hjälp.

På strövtåg i buschen

”Den vattenlösa buschen” sade jag, men det är den bara för de ”nya australierna”. Vi urinvånare vet att det finns vatten där, och vi vet också var vi skall få tag på det. Det är ytterligare en av färdigheterna från vår guldålder. Skulle du ha lust att följa med mig på ett strövtåg och låta mig demonstrera det? Ser du den svaga gröna skiftningen där borta, mitt i det brunare gräset? Jag kan skaffa fram vatten där med hjälp av min grävkäpp. Om jag gör ett hål i det här trädet, kommer det att sippra fram vatten. Under gyttjan där borta som har torkat i solen finns det grodor som kan lagra upp vatten. När man pressar rötterna på den här eukalyptusbusken, får man fram vatten. Om jag grävde djupt nog i den där torra åfåran, skulle jag komma fram till vatten. Du ser alltså att det finns vatten runt omkring oss i detta förbrända land, om man bara vet hur man skall få tag i det.

Det finns faktiskt både mat och dryck, men man måste veta var någonstans. En modern antropolog gjorde upp en förteckning på alla de födoämnen för urinvånare som stod att finna på en liten yta. Så här ser den ut: 18 däggdjur och pungdjur, 19 fåglar, 11 kräldjur, 6 vattenrötter, 17 frön, 3 grönsaker, 10 frukter förutom många vattenväxter, svampar och ägg. Troligen skulle inte vårt val av födoämnen och våra tillagningsmetoder falla dig i smaken. Smaken är olika, som folk säger. Efter en lång, tröttande dag då vi hela tiden hållit på med att jaga och att förflytta oss är det sannerligen härligt att få slå sig ned och festa på knaprig känguru, feta ödlor som är sakta rostade på sanden eller i en lerugn och som tilltugg smörja kråset med nyplockade bär, gröna blad och utvalda frösorter. Mums! Men vad viktigare är — det är mat som är ”laddad” med alla de näringsämnen som vi så väl behöver för vår rörliga sysselsättning.

På våra strövtåg behöver vi inga hus. I Australiens vänliga klimat är de inte nödvändiga. Hus är i själva verket till hinders, eftersom de binder oss vid en enda plats där vatten och mat snart skulle ta slut. Inte heller släpar vi tält med oss. Vårt jägarliv kräver att vi ledigt kan förflytta oss. Därför har vi bara med oss det nödvändigaste — vattensäckar, borrkäppar och andra redskap, saker som kvinnorna bär på. Vi män bär endast spjut och bumeranger.

När vi förflyttar oss, går vi till väga enligt ett givet mönster. Vi män går i spetsen, kraftigt utspridda, under det att ögonen uppmärksamt granskar marken och letar efter färska spår. Kvinnor, barn och gamla män följer efter långt bakom oss. Alla iakttar fullständig tystnad. Ja, inte ens de små telningarna så mycket som trampar på en skör kvist eller ett torrt blad eller låter höra en viskning. Ett enda ljud, tänk på det, så får vi gå och lägga oss utan kvällsmat. Vi samtalar genom att använda ett välutvecklat teckenspråk. Tecknen för de viktigaste orden är gemensamma för alla stammar. Kan du tala med människor vilkas språk du inte förstår?

Det är inte alltid vi vandrar om dagen. Det kan också hända att vi färdas om natten för att bevara kroppsfuktigheten och för att jaga kängurur, som är nattdjur. När det blir tid att slå läger, går det fort att resa upp ett ”hus” av grenar för att utestänga den kyliga vinden om natten och den heta solen om dagen. En lägereld görs upp, och så är hemmet färdigt.

Göra upp eld, ja. Det är ett särskilt kapitel. På våra strövtåg skyddar vi omsorgsfullt borrkäpparna så att de inte skall bli fuktiga. Titta på den här käppen som liknar en spetsig penna och den här brädan som är översållad med svedda fördjupningar. Ge nu akt. Jag sätter ”pennspetsen” i ett av de här hålen och snurrar hastigt käppen mellan handflatorna samtidigt som jag trycker kraftigt. Det dröjer inte länge förrän fnösket börjar brinna. Gnistorna får falla i det här torra fnösket, sedan blåser jag försiktigt och vips! Jag har gjort upp en eld! Nästan lika fort som du kunde ha tänt en tändsticka. Skulle du vilja äta kvällsmat tillsammans med oss? Det är vildand i dag. Vi har också feta larver, emuägg, ätliga rötter, och så avslutar vi med bären som barnen har plockat.

Bumerangen

Undrar du över hur vi har fått tag i de här änderna? Då skall jag förklara. Men i så fall måste jag först beskriva våra jaktvapen och fångstmetoder. Jag börjar med bumerangen. Har du någonsin tänkt på vilket exakt instrument den är? Ingen gevärssmed har någonsin borrat upp en bösspipa skickligare än vi formar en bumerang. Den relativa längden på bladen, bågens vinkel, den propellerliknande vridningen och den konvexa ovansidan: ett enda misstag kan fördärva slutresultatet. Ett australiskt uppslagsverk säger: ”Matematiker har visat att en obetydlig ändring i formen hos en återvändande bumerang — när det gäller storlek, vridning och avrundning — omedelbart ger utslag genom motsvarande förändringar i dess bana, ett förhållande som kan åskådliggöras genom ekvationer.”

När du ser att vi inte har några ritbord eller precisionsinstrument, så undrar du säkert hur vi kan tillverka ett så träffsäkert vapen. Vi har utförandet i huvudet, så att säga. Det sitter i sedan barndomen. De enda redskap vi använder för att forma den är en mejsel som är tillverkad av en däggdjurstand, vidare en tula, dvs. ett snidverktyg bestående av en kvartsflisa vars ena ände bearbetats till att utgöra en konvex egg, samt flintstycken och andra stenar att jämna till med. Men hur omsorgsfullt avvägt och vackert polerat är ändå inte det färdiga instrumentet! Skulle du kunna göra en bumerang? Eller använda en?

Visste du att det finns två slags bumeranger? Eller att den återvändande sorten inte är till för jakt? För det ändamålet använder vi bara den andra typen, kastträet. Den är precis lika fint tillverkad och liknande till formen, men bladen går i plan med varandra, vilket gör att den blir tystgående. Om den hade gett ljud ifrån sig, skulle den betande ”roo” (kängurun) höra när den kom farande. Den snurrar så snabbt att den är dödande på upp till 180 meters avstånd. Den återvändande bumerangen använder vi för tävlingsidrott och bara för ett enda jaktändamål — för att nedlägga den durkdrivna vildanden som vi skall ha till middag.

Dessa förståndiga fåglar har vaktposter utsatta medan de går och betar. Därför är det nödvändigt att använda krigslist. Ett jaktlag sprider ut sig och kryper försiktigt fram till vattenbrynet, där en av dem kastar en återvändande bumerang ut över vattnet. Ljudet av de roterande bladen påminner om jaktfalkens vingslag. Vaktposterna slår larm och upp flyger änderna, som nu är bekväma måltavlor för våra kastträn. Så kommer det sig alltså att vi har vildand till kvällsmat i dag.

Vår förmåga att utforma och tillverka bumerangen har fångat andra nationers intresse, men den förmågan är bara en av våra färdigheter. Våra minnen omfattar också en betydande naturkunskap och praktisk naturkännedom. Vi får lära oss djurens vanor, deras läten och hur vi skall härma dem, ta ut vindriktningen, tillverka fiskharpuner av hög kvalitet och slunga dem, omvandla hudar eller trä till vattentäta behållare för vatten, hugga ut spjutspetsar ur kvarts och göra dem sågtandade, tillverka ryssjor eller mjärdar, bygga flottar eller urholka en trädstam till en kanot. Vi kan dölja kroppslukter med gyttja, kamouflera oss med grenar, och om bytet skulle titta åt vårt håll, kan vi ögonblickligen stelna och stå orörliga.

Inget verk av evolutionen

Undrar du varför jag ideligen framhåller våra förmågor? Missförstå mig inte, är du snäll. Jag skryter inte. Jag gör det därför att det finns en allmänt spridd teori som hänger samman med den gudlösa evolutionsteorin. Den går ut på att vi infödda australier är ett slags kvarleva av ”den felande länken”. Du har sett de där fantasifulla bilderna av grottvarelser, till hälften människa och till hälften djur, med själsförmögenheter som knappast höjer sig över djurens instinkter. Sådana varelser har aldrig existerat annat än på papperet i pseudovetenskapliga böcker. Men bara därför att vi urinvånare inte bygger några hus, därför att vi tar skydd i grottor och inte använder maskiner, så försöker så kallade vetenskapsmän bevisa att vi är nära släkt med dessa fantasivarelser. Om vi känner oss illa berörda? Det är väl klart!

Vad jag vill komma fram till är detta. Skillnaden mellan de skenbart mest efterblivna folken och de mest framskridna ligger i de olika tillfällen och möjligheter de haft. Andra nationer har tack vare tryckpressar varit i stånd till att lagra en ofantlig mängd kunskap i sina bibliotek, men vi bara i vårt folkminne. De som gör gällande att sådana nationer på grund av sin avancerade teknologi är högre utvecklade bygger på en vanföreställning. Vår kunnighet kan inte jämföras med deras samlade kunskap, men kan deras mäta sig med vår? Den frågan belyser den springande punkten: De förmågor och färdigheter som finns hos skilda folkslag har kanaliserats i olika banor, var och en i överensstämmelse med de rådande behoven.

För några år sedan publicerades en artikel som handlade om ett afrikanskt spädbarn. Det var en kannibalstam som hade övergett henne, men hon räddades av amerikaner och uppfostrades sedan i Amerika. I skolan tävlade hon med sina klasskamrater och gick förbi dem. Det är inte platsen där man är född som har någon betydelse, utan det är tillfällena och möjligheterna.

Det sägs att man kan värdera ett folk efter hur sinnrikt deras språk är beskaffat. Låt oss alltså ta en titt på de språk som vi talar. Även om de nu uppgår till fem hundra, så härstammar de ursprungligen från en enda källa. Jag har berättat att vi fortfarande samtalar genom teckenspråket, men det muntliga språk vi använder är mycket invecklat. Såväl grammatik som ordföljd och ordförråd varierar. Där engelskan har sex kasus, har somliga av våra språk nio. Andra har tre genus mot två i franskan. Engelskan räknar med sex böjningsformer av verben, men vi har elva.

Vårt samhällssystem

Är det inte också så att den kultur och civilisation som vi har byggt upp manar till respekt? Även om varje stam hade sitt område med sina givna gränser, så hindrade inte detta förbindelser stammarna emellan. När det rådde torka, var det nödvändigt att dela upp vatten- och livsmedelstillgångarna. Förbindelserna upprätthölls av ambassadörer som bar ett slags totempåle, vilken identifierade deras stamtillhörighet och gav dem ambassadörs rang. Pålens bärare beviljades fritt tillträde till andra områden, där han kunde ordna utväxling av brudar, skaffa sin stam tillgång till livsmedel eller vatten osv. På så sätt var fredliga förbindelser tryggade.

Samhällssystemet inom varje stam var på liknande sätt också välordnat. Styrelsen var ibland patriarkalisk och innehades ibland av ett äldsteråd. Flera stammar gick nakna, men den moraliska måttstocken var hög. Vilken man som helst hade bemyndigande att spetsa både en äktenskapsbrytande hustru och hennes älskare med sitt spjut. Barnens utbildning började tidigt. Flickorna fick lära sig att spåra, samla och laga till insekter och ödlor, pojkarna att spåra, jaga, tillverka och använda redskap och att lära sig utantill både stammens lag och de lagar som gällde stammarna emellan.

Du hör ju inte på! Är det det där ljudet som drar bort din uppmärksamhet? Det är Wanju som tränar på sin tam-tam inför kvällens krigsdans, som snart skall börja. Kom, så går vi och tittar på!

Det är vid dessa krigs- eller festdanser som många av våra föreställningar och begrepp etsas in i stamsjälen, eftersom lagar, sedvänjor och jaktmetoder här besjungs om och om igen. Dansen som börjar nu är till exempel en jaktlektion. De där männen imiterar verkligen kängurun skickligt. De andra är jägare som smyger sig efter dem. Män som härmar lockrop av fåglar och andra djurläten låter höra sig då och då under dansen. Se hur ivrigt barnen iakttar och tillägnar sig vad som händer. Nu framställer de historia. De återger berättelsen om hur stammen blev räddad igenom en stor flod som dränkte alla andra människor. Händelser som inträffat nyligen tas också med i festdansen. Titta, nu beskriver de en filminspelning, som de blev vittnen till en gång. Varje dans är ett uppförande av något skådespel, en tragedi eller en komedi, men det har alltid sina rötter i stammens historia.

Hur vi kommit hit

När jag en gång blev förärad en bibel, var det en överraskning att finna att också den berättar om den stora floden som du nyss såg i dansen. Det kom mig att fundera över hur vi urinvånare färdades från det avlägsna Sinear till Australien. Av det som jag har läst tycks det inte finnas någon som verkligen vet något. Gissningarna förefaller lika talrika som de gissande! Vissa fakta är dock påfallande och bidrar till en större förståelse, nämligen att vi är av arisk, inte negroid, härstamning och att vi kom norrifrån.

Förmodligen var det genom att ta sig från den ena ön till den andra som mina förfäder landade på Australiens kust och sedan spred sig ut över kontinenten. De anpassade sig till varje plats de slog sig ned på och delade sig så småningom i olika stammar, som utbildade lokala sedvänjor, frambringade varianter av grundspråket, ingick territoriella överenskommelser med varandra och drog upp gränser mellan sig. De kunskaper och färdigheter de förde med sig anpassade de till den nya omgivningen och förvärvade fler allteftersom tiden gick och behov uppstod. De blev specialister på att överleva i ett förbränt land. Eftersom de nu var avskurna från den allmänna kunskapsfloden som flöt fram i andra länder, blev de på grund av omständigheterna formade i det mönster som de första europeiska nybyggarna fann dem i när de landsteg år 1770 v.t.

Två fullständigt olika civilisationer kolliderade nu med varandra. Eftersom nykomlingarna var ovetande om våra territoriella gränser och metoder att sköta vårt land, drog de den slutsatsen att det inte fanns några ägare till landet och satte i gång med att exploatera sitt fynd. Först var vi toleranta, men krig var omöjligt att undvika. Muskötanfall möttes av våra spjutbeväpnade män. Bit för bit föll vårt land för nykomlingarna, och vi urinvånare fann oss utkastade till reservaten. Vi såg våra skogar falla för yxan, elden och schaktningsmaskinerna. Vi fick bevittna hur flera vilda djurarter hänsynslöst utrotades och hur åter andra hotades av utrotning. Grävkäppen drabbade samman med traktorn, och traktorn vann.

Men gjorde den det? Tunnland efter tunnland har förvandlats till flygsandsfält, ytjorden väller ut i havet, och vattendragen är förorenade. Insektsbekämpningsmedlen ödelägger livsbetingelserna för insekter, fåglar och däggdjur och hotar nu också människan. På samma sätt som urinvånarna bor i reservat är det nu också med många ovanliga fåglar och andra sällsynta djurarter. De existerar bara på små ynkliga utrymmen som snabbt avtar i storlek och antal.

Endast i Australiens vidsträckta, ökentorra inre lever fortfarande spillror av urinvånare samma liv som under sina drömmars guldålder. En av dessa kvarlevor, Pintubistammen, kontaktades ganska nyligen (år 1957) av en Melbourne-journalist i Gibsonöknen, nästan 1.000 kilometer väster om Alice Springs. Han rapporterar bland annat om dem: De hade aldrig tidigare sett någon vit människa, inte heller pengar, fisk eller mjöl, de jagade med hjälp av tama dingos, åt gnagare och ödlor, gick nakna, hade aldrig badat och talade endast i mjukt viskande ton.

Om jag önskar att jag finge leva där tillsammans med dem? Åh, nej! Inte heller längtar jag efter att få vända tillbaka till mina drömmars guldålder, som jag gjorde förr i världen. Du förstår att på senare år har jag fått lära mycket om vad bibeln har att säga om mänsklighetens omedelbara framtid, om hur hela jorden kommer att omvandlas till ett nytt Eden. Ingenting i den vägen har någonsin funnits upptecknat i vårt ”folkminne”. I stället för att med saknad se tillbaka på flydda tider längtar jag nu efter vad framtiden har i beredskap och hoppas att få en andel i att uppodla Australiens land, att få se vatten flyta fram där det nu finns öknar, att få vara med när mina förfäder återvänder i uppståndelsen och att till deras drömmar om ”guldåldern” få foga de underbara upplysningarna om Jehovas rike och uppmuntra dem att tillsammans med mig ta del i att göra vårt leende land ”på jordklotets undersida” till ett paradis.

[Bild på sidan 11]

Det går fort att göra upp eld med borrkäppen