Mitt liv som en australisk urinvånare
Berättat av Janet Strange
MINA barndomsminnen sträcker sig tillbaka till den tid då jag bodde med min mor på den torra Nullarborslätten i Sydaustralien. Vita människor tycker att Nullarborslätten, som betyder ”den trädlösa slätten”, är karg och ogästvänlig, men för mig var den mitt hem.
Jag var yngst av fyra döttrar. Mitt stamnamn är Nabonangu, men missionären i vår by kallade mig Janet. Varje dag fick vi barn följa med mor ut och söka efter föda. Vi plockade vilda bär och jagade smådjur. Ja, vi kunde till och med jaga upp en ödla i ett träd och bokstavligt talat ”gå” uppför stammen på alla fyra, i det att vi grep tag i barken med fingrarna och spjärnade emot med tårna. Vi kunde med lätthet härma djur- och fågelläten och kunde spåra upp en ödla.
Min mor lärde oss att spåra genom att släppa i väg en ödla och låta oss följa dess spår. Jag var bra på det och kunde till och med se på spåren om djuret haft bråttom. Men jag var inte så duktig som mamma. Jag minns en gång, när vi besökte ett annat läger, hur hon sade: ”Den och den är här.” Hon kände igen den personens spår bland många andra, men jag kunde inte se någon skillnad.
Vatten var alltid ett problem. Men vi överlevde genom att komma ihåg vattenhål och regnvattensamlingar, genom att skaka ner dagg från träden, genom att samla upp det regnvatten som samlats i trädklykor eller genom att tappa saven från casuarinaträdets rötter.
Vi odlade vår jord, men inte på samma sätt som den vite mannen. Vi försökte leva med naturen; de tycktes leva av den. Jag fick lära mig att bevara, aldrig förstöra. Vi fällde aldrig ett träd eller bröt en gren utan goda skäl, och vi strävade efter att främja överlevandet av allt liv och skydda det mot utrotning. Vissa stammar brukade till exempel strö ut frön åt vildkalkonerna vid de tider då de hade svårt att finna föda.
Stammarna var alltid på vandring och strövade över vidsträckta områden, vägledda av klimatet, vädret, årstiden, djurens vandringar, växternas fröfällning och trädens frukttider. Våra liv var beroende av dessa vandringar. Männen tog ledningen, och kvinnorna, barnen och de gamla följde efter.
Mödrarna ammade sina små i ända upp till sex år. I tider av svår torka kunde blivande mödrar i en del stammar framkalla abort med hjälp av vissa örter, eftersom de, till skillnad mot andra folk, inte hade tillgång till djurmjölk som ett alternativ till bröstuppfödning. Av samma skäl hände det att man dödade ett spädbarn, om dess mor dog. Detta kunde också hända då det gällde missbildade barn eller det ena barnet vid en tvillingfödsel. Det är sorgligt, men sant.
Urinvånarnas barn var härdade — de var tvungna att vara det för att överleva. Så snart de var tillräckligt gamla, blev de tilldelade arbetsuppgifter. Alla medlemmar av stammen bar någonting — flickorna bar småbarnen, och pojkarna bar på spjut och grävpinnar.
Mitt folk blir ”civiliserat”
När jag var omkring fem år gammal, började förändringar äga rum i mitt liv. Regeringen hade valt ut vårt stamområde för kärnvapenprovningar och tvingade vår stam att flytta längre söderut. Under de år som följde blev vi mer och mer beroende av den gratisutdelning av te, mjöl, socker och grönsaker som kyrkornas missionsverksamhet ombesörjde. Det gjordes ansträngningar för att ”civilisera” och utbilda många av barnen, i synnerhet halvblodsbarnen, de som hade vita fäder. Jag var en av dem.
Min mor, som var vaken för de nya omständigheterna, ville att jag skulle få åtminstone någon utbildning, men inte i missionsskolorna. Anledningen till detta var att barnen brukade tas från föräldrarna och sättas i dessa skolor för att lära sig läsa och skriva och indoktrineras att omfatta en viss religions trosläror. Eftersom man ansåg att kontakten med och inflytandet från föräldrarna var ett hinder i dessa strävanden, tog man ofta barnen ifrån föräldrarna. Detta hade hänt med min äldre syster, och min mor ville inte att det skulle hända med mig. Ibland brukade sådana barn rymma från missionsskolorna, och man skickade då ut män för att leta efter dem eller lät polisen göra det. Så snart det kom främmande människor till vårt läger, brukade mamma därför låta mig ligga gömd under en filt, där jag knappt tordes andas, tills vi fått reda på deras avsikter.
Det var för att slippa detta problem som mamma satte mig i fosterhem hos en godhjärtad vit kvinna, som hade tagit hand om andra av urinvånarnas barn. Hon hade lärt dem att läsa och skriva och hade uppmuntrat till föräldrakontakt. När jag var tolv år, dog emellertid den här gamla kvinnan. Mamma grät.
Mamma ville inte omintetgöra allt det goda som uträttats dittills och lät mig därför komma till en annan vit familj i Port Augusta. Det var en familj som var väl känd bland vårt folk. När jag kom dit, studerade frun i huset bibeln med Jehovas vittnen. Jag brukade sitta och lyssna, och snart började jag följa med henne till möten i Rikets sal. Senare började jag själv studera bibeln, och längre fram blev vi Jehovas vittnen.
Med tiden kom jag att arbeta som socialarbetare bland urinvånarna. Jag blev erbjuden högre utbildning vid ett tekniskt institut, men jag tackade nej. Jag hade nämligen redan ett annat slag av ”socialarbete” i tankarna. Som en överlämnad tjänare åt Jehova började jag undervisa i bibeln på heltid. I detta arbete flyttade jag från plats till plats, fortfarande på vandring, men nu på ett mycket bättre sätt. På grund av min kännedom om urinvånarna, deras språk och deras problem, inriktade jag mig på att besöka dessa.
”Drömtid”
Största delen av vad jag hittills har berättat är mina egna minnen. Men urinvånarna har också ett annat minne, ett slags stamminne, som en del kallar ”drömtid”. Det omfattar stammens historia, sedvänjor och sägner. Det finns ett talesätt som lyder: ”Den som förlorar sina drömmar förlorar sig själv.”
Dessa ”drömmar” är ofta berättelser om gamla förfäder som man tror färdades genom landet och formade dess natur. Detta kan förklara varför en urinvånare kan känna sig alldeles vilsekommen utanför sitt eget område eller ”land”. Han älskar sitt ”land” och känner sig lugn och glad när han är där, därför att bara där, tror han, är han verkligen ett med sina förfäder. ”Drömmarna” vidarebefordras från den ena generationen till den andra genom sång, dans och uppvisningar vid en särskild fest som kallas corrobboree. Trosuppfattningar som dessa omfattas i stor utsträckning av många urinvånare också i våra dagar.
Våra språk
Trots att infödingstammarna har ungefär 300 olika språk (som alla sägs härstamma från ett urspråk), kan de meddela sig mycket bra med varandra. En del stammar har överfört sina språk till vad man kallat hieroglyfisk geometrisk skrift. Vår grammatik är komplicerad.
En antropolog skriver: ”De har verbet ’vara’ i en form som vi vita inte kan göra anspråk på. Den förenar fulländningen hos de latinska och saxiska verben med keltiskans och överträffar i användbarhet dem alla.” Han fortsätter sedan och säger beträffande vårt teckenspråk: ”Det har utvecklats dithän att det blivit ett praktiskt alternativ till det talade språket, en komplicerad subtilitet av intellektuell utveckling som är förhållandevis sällsynt bland mänskliga kommunikationstyper.” Vi använder teckenspråket stammarna emellan och när vi jagar, eftersom det då är viktigt att vi är tysta.
En sorglig historia
Förutom det jag lärt av erfarenhet, undervisning och stammens ”drömtid”, hade jag nu fått ett nytt sätt att inhämta kunskap — min läslust. Det var i böckerna jag fick lära mig historien om mitt folks första kontakter med den vite mannen, och det var ingen trevlig läsning. Den berättade om hur kapten Cook anlände till Australien år 1770 och hur han från sitt skepp i Botany Bay fick se rök stiga upp från stranden. Den ensamma röksignalen representerade de uppskattningsvis 300.000 urinvånare som då levde ett rikt och relativt lyckligt liv. Deras antal är nu, efter 200 år, nere i 50.000 urinvånare och 150.000 halvblod. Och de övriga? Det är det sorgliga i historien.
Ordet ”civiliserad” har att göra med hövlighet, artighet, motvilja mot våld och brott. Vi var, anser jag, civiliserade. Varje stam hade sina gränser och respekterade andras. Vi vårdade vårt land och exploaterade det aldrig. Stammarna träffades med jämna mellanrum för att idka handel, utbyta nyheter och anordna äktenskap.
Men de där första kolonisterna betraktade oss inte som civiliserade. Med gevärets hjälp och med sin oriktiga förståelse av bibeln försökte de tvinga på oss deras uppfattning om civilisation, vilket inbegrep att äga mark, sätta upp staket och bruka jorden — något helt främmande för urinvånarna. Men urinvånarna hade goda skäl för sina egna metoder, vilket antyds av M. Bennet, en medlem av Council of Aboriginal Rights (Rådet för urinvånarnas rättigheter), som skrev:
”Det finns inga inhemska djur som kan göras till husdjur, och det finns inga inhemska växter som kan odlas för föda. Man kan inte driva ’hjordar’ av kängurur eller plöja med dem. Man kan inte ta en tallplanta och plantera den i det bördiga Queensland och förvänta att få skörda nötter under sin livstid och inte odla nardoo i det centrala Australien, där regnmängden kanske inte ens uppgår till fem tum per år. Med dessa begränsningar var det omöjligt för människor att vara boskapsuppfödare, jordbrukare eller stadsbyggare.”
Eftersom det nyligen anlända båtfolket våldförde sig på våra stamlagar om intrång, gjorde vi motstånd. Nu började oerhörda grymheter förövas, från kust till kust och från hav till hav. Gevären möttes med spjut, och en hel ras blev nästan fullständigt utplånad.
Nu tog de vita över landet. I utvecklingens, framåtskridandets och civilisationens namn föll våra skogar för timmerhuggarnas yxor, och det så viktiga regnet minskade. Exotiska djur med vassa hovar, nötkreatur och får i millioner, ersatte de mjukfotade kängururna, fördärvade det ömtåliga matjordsskiktet och bidrog till att det bildades sanddyner. Kemiska jordbruksmetoder gav vinstbringande skördar men förstörde ekologin. För Australien och världen unika djur har i det närmaste eller fullständigt utrotats. Jättelika järn-, bauxit- och andra gruvor har lämnat ärr i landskapet, medan anrikningsverken förorenar jord, vatten och luft.
Till följd av allt detta har de ursprungliga invånarna fösts ihop i välgörenhetsinrättningar, som drivs av missionen och andra organisationer, eller bosatt sig i slumkvarter i städernas utkanter. Som en sista förödmjukelse, kan man säga, har vi nu fått tillåtelse att besöka ölpubar, där ägarna låter oss dricka den av myndigheterna tillåtna ransonen, och en lag har nu erkänt oss som medborgare i ett land som vi bebodde långt före dem som stiftade lagen.
En framtid som skänker hopp
I viss mån har religionen spelat en roll i den utveckling som nyss nämnts, då kolonisterna försökte ”civilisera” och, efter vad de ansåg, kristna mitt folk. Därför kan du kanske förstå mina känslor när jag läste i min bibel att i ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde, ”fann man blod av ... alla som blivit slaktade på jorden”. (Uppenbarelseboken 18:2, 24) Du kanske också kan fatta hur jag reagerade när jag fortsatte att läsa om dess snara slut för Jesu Kristi hand, eller hur lycklig jag blev över att få veta att hans rike skall föra med sig ett rättfärdigt, kärleksfullt styre över jorden. Undrar du på att jag är ivrig att få dela med mig av dessa glada nyheter till andra av mitt folk? — Uppenbarelseboken 18:20.
Nu för tiden verkar mitt folk rotlöst och utan uppsåt. Dryckenskap, gräl och slagsmål förekommer ofta. Vi tillhör inte längre det förflutna, och vi har inte heller någon tillfredsställande plats i det närvarande. Men för framtiden finns det ett hopp för många av oss — hoppet att snart få se ”uppenbarandet av Guds söner”, då all mänsklig skapelse — vita och australier såväl som folk av alla raser — ”skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet” under Guds rikes styre. — Romarna 8:18—21.
Min önskan är att nå andra av min egen ras med detta storslagna hopp. Som en australisk urinvånare känner jag mig lämpad för detta, eftersom urinvånarna, förståeligt nog, har svårt att hysa förtroende för vita. Under de år som gått har många självuppoffrande vita Jehovas tjänare, till exempel Des Paterson, Colin Maples och Ben Brickell, färdats väldiga sträckor för att nå mitt folk med detta hopp. Vi har hört berättas om hur många utstått stora personliga umbäranden i denna verksamhet och hur människor med hörande öron samlats för att lyssna till budskapet om Guds rike. Min och min makes önskan är att fortsätta i det verk som påbörjades för många år sedan.
Runt om i landet finns det somliga människor av mitt folk som sätter värde på Rikets budskap och låter sig påverkas av det. De inser det felaktiga i en uppfattning som delas av både vita, urinvånare och de flesta andra människor på jorden. Det är att Australien tillhör människor, antingen urinvånarna, på grund av att de upptäckte landet först, eller de vita, på grund av att de erövrade det. Ingetdera är rätt. Landet tillhör Jehova, på grund av att han skapade det. — Uppenbarelseboken 4:11.
Jehova är den som har rätt att bestämma vem som skall besitta Australien och resten av denna jord. Jag är glad över att våra urinvånare finns representerade bland de människor som inser denna sanning.
[Infälld text på sidan 21]
Vi försökte leva med naturen; den vite mannen tycktes leva av den
[Infälld text på sidan 21]
Vi använder teckenspråket stammarna emellan och när vi jagar
[Infälld text på sidan 22]
Oerhörda grymheter förövades. Gevären möttes med spjut, och en hel ras blev nästan fullständigt utplånad
[Infälld text på sidan 23]
Tillhör Australien urinvånarna som upptäckte landet? Eller de vita som erövrade det? Ingetdera. Det tillhör Jehova som skapade det
[Bild på sidan 20]
Djur hemmahörande i Australien
Känguru
Näbbdjur
Vombat
Koala (pungbjörn)
[Bild på Janet Strange]