Vad avgör vilken kurs religionen väljer?
GENOM att till en början stödja Vietnamkriget fick kyrkosamfunden många människor att anse det moraliskt riktigt att kämpa där. Men numera fördömer vissa religiösa organisationer och deras talesmän detta krig. De förklarar det orätt att ta del idet.
Varför denna förändring? Vägleder kyrkosamfunden numera sina medlemmar till att leva i harmoni med bibelns läror? Eller är andra faktorer bestämmande för den vägledning religionen ger?
Oregon Journal framhöll nyligen att kyrkans män endast följer hopen. Följaktligen understödde kyrkosamfunden kriget när folk inte gav uttryck åt något större motstånd mot det. Men när allmänheten fick allt större avsmak för de långdragna stridigheterna och blodsutgjutelsen, då började prästerskapet att motstå kriget.
Alden Munson, som är redaktör för United Methodist, en av metodistkyrkans publikationer, förklarade:
”En ansamling av smutsiga affärer liknande Song My och den bästa nyhetsförmedlingen från något krig i historien har påverkat hela nationen, och kyrkan låter sig till sist dras med i antikrigsstämningarna. ... Beräkningarna av civila förluster i döda och sårade i Vietnam sedan 1965 varierar från 1 till 4 millioner män, kvinnor och barn, men först nu börjar kyrkorna uttrycka sin avsky.”
Ja, det var inte förrän kriget blev ”impopulärt” som religionssamfundens rop om ”fred” blev hörbart. Det har sagts om kyrkosamfunden att de tar reda på vad som för närvarande är populärt och fattar sedan sin ståndpunkt i överensstämmelse därmed. Prästmannen Robert J. McCracken från New York medgav: ”Vi är noga med att inte ta någon ståndpunkt innan vi vet i vilken riktning vinden blåser.”
Försök att ge intryck av konsekvent ledarskap
Katolska kyrkan antydde nyligen att den inte har ändrat sin inställning till kriget. Man försäkrar att de katolska ledarna aldrig understött Vietnamkriget. Detta påstående gjordes i ett dokument som förra året offentliggjordes av Förenta staternas katolska konferens (USCC), det administrativa organet för Katolska biskopars nationella konferens.
Men till och med framträdande katolska teologer säger att biskoparna hade understött kriget i stället för att vara motståndare mot det. Ungefär samtidigt som USCC-dokumentet offentliggjordes skrev den katolske prästen Peter J. Riga, som är professor i religion vid La Salle College:
”De amerikanska katolska biskopar som understödde detta krig (omkring 95 procent) bör allesammans avgå. De är inte längre kvalificerade att inneha detta ämbete på grund av att de allvarligt brustit i att utöva moralisk vägledning i våra dagars största moraliska stridsfråga. ... Den som har blodiga händer är inte kvalificerad att vara präst. Jag hävdar att de amerikanska katolska biskoparna på grund av sin moraliska uraktlåtenhet har händerna besudlade av människors blod.”
Får sådana anklagelser från katolikers sida dig att tvivla på sanningshalten i det dokument som biskoparna har offentliggjort?
De förvränger sanningen
Den katolska tidskriften Commonweal dryftade denna fråga. Den katolske professorn och sociologen Gordon Zahn sade sedan han studerat USCC-dokumentet:
”Jag måste anklaga det för ett uppenbart medvetet försök att genom ett starkt selektivt åberopande av historien skapa ett falskt intryck av att kyrkans formella ledarskap har varit en källa till konsekvent, men försiktigt återhållsamt, motstånd mot kriget.”
Frånvaron av uttalanden från katolska ledare som förordat att man bör stödja kriget belyser detta dokuments ”starkt selektiva åberopande av historien”. Det mest betydande utelämnandet är framlidne kardinal Spellmans garantier.
De uttalanden till stöd för kriget, som gjorts av kyrkans ledare och som utelämnats i detta dokument, är så talrika att Commonweal framhöll: ”Man misstänker att USCC:s forskare kunde ha sammanställt en minst lika omfattande samling av biskopars uttalanden till stöd för kriget enbart ur arkiven i New Yorks ärkestift.”
Alla dessa vittnesbörd utelämnades medvetet! Men ”vanlig ärlighet”, sade Commonweal, borde ha krävt att man tagit med sådana uttalanden, ”hur generande de än kan ha förefallit, nu när det fulla måttet av detta krigs omoraliskhet kan urskiljas av alla människor”.
Är det inte uppenbart att USCC-dokumentet är ett tydligt försök att dölja denna religions tidigare stöd av vad som nu är ett impopulärt krig? Du kanske blir förvånad över denna oärlighet.
Vad som avgör vart religionen leder
Det är sant att präster och predikanter ofta lär ut vad bibeln säger om fred på jorden och kärlek till nästan. Därför kanske du har förmodat att religionerna leder mänskligheten till att leva i harmoni med bibelns läror och till att vända sig bort från krig och våld.
Det är emellertid ett misstag att endast undersöka vad religionerna säger. Det är viktigt att man också undersöker vad de i själva verket gör. Vad gör religionerna när nationens ledare anser att det ligger i nationens intresse att utkämpa ett krig?
Pekar kyrkosamfunden under dessa omständigheter på Jesu ord: ”Därigenom skall alla veta att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes”? (Joh. 13:35, NW) Förklarar de för sina medlemmar att sann kristen kärlek inte påverkas av nationella gränser? Klargör de att alla sanna Kristi efterföljare älskar varandra oavsett vilket land de bor i eller vilken ras de tillhör?
Framhäver kyrkosamfunden vidare för sina medlemmar följande ord av Jesu apostel Johannes: ”Vi skall ha kärlek till varandra — inte likt Kain, som hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder”? (1 Joh. 3:10—12, NW) Förklarar de att när man dödar sina medmänniskor på slagfältet, och särskilt medlemmar av ens egen religion, så visar man inte kärlek till dem? Påpekar de att den som gör det i själva verket tjänar ”den onde”, Satan, djävulen?
Det är alldeles uppenbart att kyrkosamfunden åsidosätter bibelns läror när nationerna rustar sig till strid. En välkänd protestantisk prästman, framlidne Harry Emerson Fosdick, erkände:
”Västerlandets historia handlar om det ena kriget efter det andra. Vi har fött människor för kriget, övat människor för kriget; vi har förhärligat kriget; vi har gjort krigare till våra hjältar, och till och med i våra kyrkor har vi satt upp fälttecken och fanor. ... I samma andetag som vi lovsjungit Fridsfursten har vi förhärligat kriget.”
Det är inte vad bibeln säger, utan vad nationens ledare säger och vad som för närvarande är populärt bland folket, som avgör vart religionen leder. Vancouver Sun framhöll följande i en ledarartikel om Vietnamkriget: ”Det är en svaghet hos kanske all organiserad religion att kyrkan följer fanan. ... Vilket krig har någonsin utkämpats där man inte hävdat att Gud stått på vardera sidan?”
Stöder man endast ”rättfärdiga krig”?
Den ursäkt kyrkan ofta åberopar för att den stöder sitt lands krig är att det egna landet har rätt — det utkämpar endast ”rättfärdiga krig”. Därför, argumenterar man, är det religionens plikt att stödja de nationella krigsansträngningarna.
Men tänk på vad detta innebär. Hävdar inte varje nation som blir indragen i ett krig att den har ”rätt”? Det är som ett nyutgivet uppslagsverk framhåller: ”Krigsorsakerna kan vara själviska, tarvliga eller till och med ondskefulla, men de skäl som uppges är i allmänhet upphöjda och ädla. Båda sidor i ett krig kan ofta uppvisa skäl som de betraktar såsom giltiga.”
På grundval av vad som anses vara ”giltiga skäl” utkämpar varje nation vad den kallar ett ”rättfärdigt krig”, även om folket i dessa nationer kan ha motsatta uppfattningar. Patriotismen blomstrar, och kyrkosamfunden rycks med. Varje religion följer fanan. Den kände protestantiske kyrkomännen Martin Niemöller sade att det har varit på detta sätt i kristenheten ända sedan de romerska kejsarnas dagar. ”Kyrkan har aldrig känt till ett orättfärdigt krig”, förklarade han, ”utan har alltid rättfärdigat det krig som förts av hennes egen nation och dess härskare.”
Den katolske historikern E. I. Watkin skrev:
”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera de historiska fakta att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’. ... När det blivit fråga om krigförande nationalism har de blivit ’kejsarens’ språkrör.”
Är det verkligen sant att kyrkosamfunden ”alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering”? Har religionerna endast framställt sig såsom förespråkare av det goda men i själva verket understött krig och våld? Vad visar de historiska fakta?