Religion och krig på senare tid
RELIGIONSKRIGEN är olyckligtvis inte begränsade till det avlägsna förflutna. De har inträffat i modern tid. Man kan till exempel läsa nyhetsmeddelanden om ”strider mellan katoliker och protestanter” på Irland.
Sedan augusti 1969 har över 200 människor dött i striderna där, och ytterligare många hundra har blivit skadade. Ett nyhetsmeddelande löd: ”Plundrade affärer, krossade rutor, realisation av bombskadade varor, trasiga skyltdockor vid låsta butiksdörrar — alltsammans sorgliga, groteska påminnelser om det tilltagande urbana kriget mellan protestanter och romerska katoliker.”
Men vad kan sägas om korståg eller ”heliga krig”? Religionerna har i varje fall inte understött krigen i våra dagar så som de gjorde med korstågen, kanske du tänker. Men det har de faktiskt. Kyrkans ledare själva medger detta.
I juli 1969 utbröt ett fruktansvärt krig mellan Salvador och Honduras. I Britannica Book of the Year hette det: ”Konflikten vållade hastigt död och tragedier för människorna i en omfattning som sällan förekommit i Salvadors historia.” Vem bar ansvaret för detta krig?
Biskopen Jose Carranza i Honduras anklagade det katolska prästerskapet i Salvador för att ha underblåst kriget genom sina skrifter, sina ord och sin inställning. Han sade att de kallade det ett ”heligt krig” och manade katolikerna att kämpa.
Det är ett faktum att religionen i vår tid har förändrats föga sedan medeltiden, då prästerna uppmanade sina församlingar att dra åstad och döda de otrogna. Den ansedde kyrkohistorikern Roland H. Bainton framhöll till exempel: ”Särskilt kyrkosamfunden i Förenta staterna intog en ståndpunkt till första världskriget som påminde om korstågens tid.”
Första världskriget — ett ”heligt krig”?
Första världskriget hade uppenbarligen helt annorlunda orsaker än tidigare århundradens ”heliga krig”. Kyrkan stödde direkt korstågen för att återvinna det ”heliga landet”. Första världskriget å andra sidan hade i första hand politiska orsaker. Men religionens ställning i detta nutida krig var ändå förvånansvärt lik den roll religionen spelade i tidigare ”heliga krig”.
Joseph C. Hough, ordförande för religionsfakulteten vid Claremont Graduate School, citerade ett uttalande av biskopen i London, A. F. Winnington-Ingram. Denne biskop manade det engelska folket:
”Döda tyskarna — döda dem; inte för dödandets skull, utan för att rädda världen, för att döda både onda och goda, för att döda både unga och gamla, för att döda dem som visat godhet mot våra sårade såväl som dessa plågoandar. ... Som jag sagt tusen gånger: Jag betraktar det som ett reningens krig, jag betraktar var och en som dött i det som en martyr.”
Och vad gjorde de på den andra sidan? Ärkebiskopen i Köln sade följande till de tyska soldaterna:
”Vårt fäderneslands älskade folk, Gud är med oss i denna kamp för rättfärdigheten, som vi blivit indragna i mot vår vilja. Vi befaller er i Guds namn att kämpa till sista blodsdroppen för landets ära och härlighet. I sin vishet och rättvisa vet Gud att vi står på rättfärdighetens sida, och han kommer att ge oss segern.”
Dessa ord påminner om påven Urban II:s vädjan: ”Dra åstad och kämpa mot barbarerna”, vilket blev inledningen till korstågen. Men uttalandena från biskopen i London och ärkebiskopen i Köln är inte något säreget. De är tvärtom typiska för den anda som rådde inom kyrkosamfunden på båda sidorna under första världskriget.
Professor Bainton sade om kyrkosamfunden i Amerika:
”Amerikanska prästmän från alla samfund har aldrig varit så överens med varandra och med nationens inställning. Detta var ett heligt krig. Jesus var klädd i kaki och avbildades siktande med ett gevär. Tyskarna var barbarer. Att döda dem var att rensa jorden från odjur.”
Detta är ingen överdriven beskrivning av prästernas inställning. En ledarartikel i tidskriften Fortune framhöll: ”Det hat till fienden som rådde vid fronten var ingenting mot de glåpord som slungades mot Tyskland av Kristi representanter.” Ray H. Abrams har skrivit en bok med titeln Preachers Present Arms (Predikanter skyldrar gevär), där ett helt kapitel med rubriken ”Det heliga kriget” ägnas åt prästerskapets helhjärtade stöd av kriget. Randolph H. McKim utropade till exempel från sin predikstol i Washington:
”Det är Gud som har kallat oss till detta krig. Det är hans krig vi utkämpar. ... Denna sammandrabbning är sannerligen ett korståg. Det största i historien — det heligaste. Det är ett heligt krig i ordets djupaste och sannaste mening. ... Ja, det är Kristus, Rättfärdighetens konung, som kallar oss till en strid på liv och död med denna ogudaktiga och hädiska makt [Tyskland].”
Albert C. Dieffenbach, redaktör för The Christian Register, skrev i en ledarartikel:
”Såsom kristna säger vi naturligtvis att Kristus godkänner [kriget]. Men skulle han själv strida och döda? ... Det finns intet tillfälle att tillfoga fienden döden som han skulle dra sig för eller dröja att begagna! Han skulle ta bajonetten och handgranaten och bomben och geväret och utföra det dödsbringande arbetet mot den störste dödsfienden till hans Faders rike som existerat på tusen år.”
Tycker du att dessa uttalanden är chockerande? Men det är faktiskt vad många präster och religiösa publikationer gav uttryck åt under första världskriget. Det fanns få religiösa ledare på någondera sidan som var emot striderna och dödandet. R. H. Abrams sade att han inte kunde hitta en enda präst som var emot kriget.
Man kan därför förstå varför den engelske generalen Frank P. Crozier sade: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi begagnade dem i stor utsträckning.”
Vad skulle ha hänt?
Men vad skulle ha hänt om kyrkosamfunden i de krigförande nationerna framgångsrikt hade lärt sina medlemmar att det var orätt att döda sina medmänniskor och särskilt sina medkristna? Eftersom människorna i dessa nationer praktiskt taget allesammans bekände sig till kristendomen, skulle krig ha varit en omöjlighet!
En framträdande rabbin på den tiden, Stephen S. Wise, sade: ”Underlåtenheten å kyrkornas och synagogornas sida att upprätthålla ledarskapet över folket utgjorde orsaken till det nu pågående kriget.” Kyrkosamfunden underlät att vägleda folket till att inte ta del i kriget.
Kyrkosamfunden och andra världskriget
Var det annorlunda under andra världskriget? Det sägs om den framstående protestantiske teologen Reinhold Niebuhr: ”Han ledde många amerikanska kristna från pacifism till att erkänna den moraliska nödvändigheten att bekämpa Hitler i andra världskriget.”
Den nutida historikern A. P. Stokes sade: ”Kyrkosamfunden som helhet tog helhjärtat del inte endast i att hjälpa nödställda ... utan också i att mera verksamt understödja kriget. Somliga gick så långt att de kallade det ett religionskrig.”
Också i Frankrike och England skyndade kyrkosamfunden till undsättning av de nationella krigsansträngningarna. Den romersk-katolske ärkebiskopen i Cambrai kallade till exempel Frankrikes kamp ett ”krig till försvar för civilisationen, för nationernas lag, mänsklig moral, frihet, ja kort sagt, för humanitet”. Det är tydligt att kyrkosamfunden ledde sina medlemmar till att strida mot Tyskland.
Men hur var det då med kyrkosamfunden i Tyskland? Stödde de Adolf Hitler? Bistod de honom i hans krigiska avsikter?
Stödde Hitler
År 1933 undertecknades ett konkordat mellan Tyskland och Vatikanen. Artikel 16 i konkordatet stipulerade att varje biskop inom katolska kyrkan måste avge en ”trohetsed” mot nazistregimen innan han tillträdde sitt ämbete. Och artikel 30 krävde att man efter varje högmässa skulle frambära en bön ”för tyska rikets och dess folks välgång”.
År 1936, då det gick rykten om att katolikerna var emot Hitlers regim, sade kardinal Faulhaber i en predikan den 7 juni: ”Ni är allesammans vittnen till att vi alla söndagar och helgdagar vid högmässan beder i alla kyrkor för Führern, som vi har lovat i konkordatet. ... Vi känner oss sårade över detta ifrågasättande av vår lojalitet mot staten.”
Vart ledde alltså kyrkosamfunden det tyska folket? Den romersk-katolske historieprofessorn vid Wiens universitet, Friedrich Heer, förklarar: ”Enligt den tyska historiens kalla fakta kom korset och hakkorset allt närmare varandra, tills hakkorset förkunnade segerbudskapet från de tyska katedralernas torn, hakkorsflaggor sattes upp runt altarna och katolska och protestantiska teologer, pastorer, kyrkomän och statsmän välkomnade alliansen med Hitler.”
Den 17 september 1939, mer än två veckor efter det att Tyskland invaderat Polen, utfärdade de tyska biskoparna ett gemensamt herdabrev, där det hette: ”I detta avgörande ögonblick uppmanar vi våra katolska soldater att göra sin plikt i lydnad för Führern och vara redo att offra hela sin individualitet. Vi vädjar till de trogna att förena sig i brinnande bön om att den allsmäktige Gudens försyn måtte leda detta krig till välsignad framgång och fred för vårt fädernesland och rike.”
Sommaren 1940 sade den katolske biskopen Franz Josef Rarkowski: ”Det tyska folket ... har ett rent samvete. ... Det vet att det utkämpar ett rättfärdigt krig, ett krig som fötts av ett folks självbevarelsedrift.”
New York Times framhöll år 1939: ”De tyska protestantiska och katolska kyrkornas tidskrifter publicerar nu många manande artiklar, som förklarar soldaternas plikt att kämpa till försvar för sitt land och uppmuntrar de tyska soldaterna att kämpa i S:t Michaels anda för en tysk seger och en rättvis fred.”
Är det inte uppenbart vart kyrkosamfunden ledde det tyska folket? Professor Gordon Zahn skrev: ”Den tyske katoliken, som vände sig till sina religiösa överordnade för att få andlig vägledning och råd i fråga om att ta del i Hitlers krig, fick praktiskt taget samma svar som han skulle ha fått från nazistledaren själv.”
Den religiösa ledning som gavs framgår av kyrkomedlemmarnas samfällda stöd av detta krig. Professor Heer förklarade: ”Av omkring trettiotvå millioner tyska katoliker — av vilka femton och en halv millioner var män — var det endast sju som öppet vägrade militärtjänst. Sex av dessa var österrikare.” Situationen var densamma när det gällde de tyska protestanterna.
I varje nation ledde alltså kyrkosamfunden sina medlemmar till att ta del i kriget. Katoliker slaktade katoliker på slagfälten. Protestanter dödade protestanter. Och de kyrkliga ledarna på båda sidor bad Gud om segern!
Vilken vanära för Gud innebar det inte när hans namn förbands med sådana fruktansvärda illdåd! Bibelns ord är sannerligen väl tillämpliga på dessa kyrkosamfund: ”De kungör offentligen att de känner Gud, men de förnekar honom genom sina gärningar, eftersom de är avskyvärda och olydiga och underkända för allt gott verk.” — Tit. 1:16, NW.
Religion och revolution
De kyrkliga ledarna understöder inte bara krig mellan nationer utan också revolutioner inom en nation. År 1937 uppmanade många av de katolska prästerna de spanska katolikerna att stödja general Francos movimiento mot Andra spanska republiken. För någon tid sedan bad emellertid biskopar och präster, som blivit missnöjda med francoregimen, om förlåtelse för att kyrkan understött hans movimiento.
Den lutherske teologen Karoly Pröhle gjorde följande sammanfattning av de åsikter som för närvarande är förhärskande: ”Vi finner alltså bland teologer en förvånansvärd samstämmighet om att det är möjligt för kristna att ta del i en revolution.” Romersk-katolska biskopar i Storbritannien sade nyligen: ”Det hjälper inte att bara fördöma våldsmetoder mot de makthavande, eftersom de makthavande själva uppenbarligen kan vara skyldiga till värre våldsmetoder.”
Är det då förvånande att kyrkomedlemmarna i våra dagar tar del i politiska revolutioner? George Celestin, som är lärare i teologi vid St. Edward’s University i Austin i Texas, framhöll: ”De kristna blir alltmera beslutna att så fort som möjligt förändra orättvisa samhällsstrukturer. Detta kan i vissa fall innebära att kyrkorna måste predika våldsmetoder.”
Religionssamfundens handlingssätt när det gäller krig och våld är alltså uppenbart. Det är en ohygglig meritlista. Religionens världsvälde bär största skulden och ställs till svars, som Uppenbarelseboken 18:24 (NW) framhåller, för ”alla deras blod, som har blivit slaktade på jorden”.
Men vilken skuld bär detta världsvälde för den omoraliskhet som sveper över världen? Vilken ståndpunkt har det intagit?