Ligger det något i vad de säger?
DET skulle kunna vara lätt att avfärda kvinnans frigörelse som enbart en produkt av kvinnor som helt enkelt tycker om att klaga. Många män uppfattar saken så.
En vis man skrev emellertid: ”Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.” — Ords. 18:13.
Om du kände smärtor i kroppen, skulle du då uppskatta en läkare som avfärdade dig med att du bara klagade i onödan? Eller skulle du önska att han analyserade problemet och talade om för dig vad som orsakade det och om det fanns något botemedel?
En annan biblisk princip säger: ”Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar.” — Ords. 21:13.
En förståndig person lyssnar alltså. Han väger fakta för att avgöra om ett klagomål är berättigat eller inte och handlar sedan i enlighet med vad han kommit fram till.
Finns det orsaker till klagomål?
Om du ser fördomsfritt på historien, tvingas du erkänna att kvinnorna har haft många anledningar till klagomål.
Historien igenom har den politiska, ekonomiska och religiösa makten huvudsakligen legat i händerna på män. Resultatet har emellertid blivit en tragisk upprepning av brutalitet. Enbart om andra världskriget konstaterar World Book Encyclopedia: ”Det har beräknats att antalet döda, civila och militära, uppgick till totalt 55 millioner. ... Civilbefolkningen led de största förlusterna ... genom bombningar, massakrer, tvångsförflyttningar, epidemier och svält.”
Man kan naturligtvis inte säga att förhållandena skulle ha varit bättre, om kvinnor träffat alla avgöranden. När kvinnor verkligen styrt enstaka nationer, var förhållandena faktiskt inte annorlunda. Läs i historien om Kleopatra i Egypten, Zenobia i Palmyra, Maria I (”Maria den blodiga”) av England eller skottarnas Maria Stuart. Du kommer att finna att deras styrelser inte medförde någon förbättring.
Faktum kvarstår emellertid att det i huvudsak är män som varit ansvariga för krigen. Krigsvapnen har också till större delen varit männens uppfinningar. Kvinnor har sett sina hem ödeläggas, sina kära dödas eller lemlästas. Och när arméer dragit fram över stora områden, har millioner kvinnor fått utstå brutal behandling och ett oräkneligt antal har våldtagits.
Men man kan fråga sig i vilken utsträckning kvinnor protesterar på någon av sidorna under krig. Var till exempel inte kvinnorna i Tyskland under båda världskrigen lika ivriga att understödja sitt lands krigshandlingar som de engelska och amerikanska kvinnorna sina respektive länders? När hörde du senast majoriteten kvinnor vägra att understödja en nations krig? Några av de ivrigaste förkämparna för vissa krigshandlingar har varit kvinnor.
Det är emellertid sant att många kvinnor i skilda länder under historiens gång inte behandlats stort bättre än djur eller slavar. De fick bland annat lära sig att begå självmord, när deras män dog, fick sina fötter lindade och deformerade, tilläts inte äta vid samma bord som männen eller såldes till högstbjudande utan hänsyn till deras känslor. Och även i fredstid våldtas tusentals kvinnor varje år. Listan på förtryckande handlingar mot kvinnor är lång, det kan inte förnekas.
Även i många ”högt utvecklade” samhällen i våra dagar får kvinnorna erfara former av diskriminering. New York Times konstaterade: ”Amerikansk lag, med sina rötter i ett medeltida samhälle, som betraktade kvinnan som en ägodel, och med tillägg gjorda av generationer av manliga lagstiftare och domare, innehåller många drag som kan sägas neka kvinnan lika skydd av lagarna.”
I staten New York kan flickor som anses ”i behov av tillsyn” inspärras upp till arton års ålder. Men åldersgränsen för pojkar på den här anklagelsepunkten är sexton år. Sally Gold, en advokat som är knuten till departementet för konsumentärenden, säger att ”en 16-års flicka ... kan placeras på uppfostringsanstalt upp till fyra år för lösaktigt leverne”. ”Det finns ingen sådan bestämmelse för pojkar”, säger hon. En sexton års pojke kan vara lika lösaktig utan att bli straffad.
Hur är det med familjelivet?
Många kvinnor klagar över sin roll i familjelivet. Ligger det något i deras klagan? Psykologen Urie Bronfenbrenner vid Cornelluniversitetet säger:
”Jag känner stor sympati för den harm och missräkning som kommer till uttryck i rörelsen för kvinnornas frigörelse. Kvinnorna blir inte bara diskriminerade i det så kallade manssamhället, utan de har nu berövats prestigen i sin roll som kvinnor.
Förr fick en mor röna erkännande i grannskapet för att hon uppfostrat sina barn väl. Nu har en mor fortfarande samma ansvar för sina barn, men hon får inte tillräckligt stöd eller erkännande. Hennes make är borta större delen av tiden, och grannarna är ofta inte hennes verkliga vänner. Vi skapar en situation där kvinnorna är missräknade i båda världarna.”
Många fäder överlåter ansvaret för barnens fostran på modern. Följden blir att modern måste fatta beslut och sköta angelägenheter som hennes make rätteligen borde ta hand om. Tidskriften Look sade angående detta:
”Den amerikanska kvinnan anklagas för att ta mannens plats som familjens huvud. I sitt sinne möter hon denna vanliga anklagelse med den motanklagelsen att hon knappast känner till något hem, där inte modern — förgäves — kämpar för att få fadern att fatta de viktiga besluten i barnens liv, ge fostran och vara ett föredöme i fråga om manlighet för sina söner. ...
Av eget val och trots sin hustrus protester lämnar han de vitala besluten i barnens liv — deras skolgång, deras sexualundervisning, deras religiösa och moraliska fostran — åt modern. Han säger att hon ’vet mer om sådana saker’ än han, men även när han säger det, är han fullständigt övertygad om att hans hustru berövar honom auktoriteten i hemmet.”
Eftersom alltför många män frånsäger sig sitt familjeansvar, menar en del förespråkare för kvinnans frigörelse att familjeanordningen som institution är urmodig och borde avskaffas. Men skulle det förbättra förhållandena? Doktor Paul Popenoe vid det amerikanska institutet för familjeangelägenheter fastslår: ”Inget samhälle har någonsin överlevt sedan dess familjeliv urartat.” Förutvarande professorn vid Harvarduniversitetet Carle Zimmerman sade angående familjelivets förfall i det forntida Grekland och Rom: ”I båda fallen var förändringen i tro och uppfattning när det gäller familjeanordningen förbunden ... med oerhörda kriser i själva civilisationerna som sådana.”
Att överge familjeanordningen är som ”att kasta ut barnet med tvättvattnet”. Det förhållandet att många familjer är lyckliga och kan klara av sina problem visar att det inte är familjesystemet som sådant det är fel på. Felet finns hos människor som är alltför själviska för att göra sin andel eller ovilliga att avbörda sig sitt ansvar.
Hur är det med ”jämlikheten”?
Inom nästan varje område får en kvinna, som har yrkesarbete, inte lika lön som en man med lika arbete. Detta blir särskilt bekymmersamt för mödrar som tvingas arbeta som ensamma familjeförsörjare.
På grund av sådana olikheter kräver nu en del kvinnor fullständig jämlikhet med männen inom alla verksamhetsområden. Men vad skulle det få för konsekvenser om total jämlikhet genomdrevs?
Om kvinnor hade fullständig jämlikhet med män, skulle staten kalla ut kvinnor att strida på slagfälten, i djungler och skyttegravar i krigstid. När New York Times’ korrespondent Gloria Emerson vid ett tillfälle befann sig i Khe Sanh i Sydvietnam, blev området utsatt för beskjutning från nordvietnamesiska trupper. Hon flydde till en bunker som var full av amerikanska soldater. Hon berättade efteråt: ”I det ensamma ögonblicket blev jag mer jämlik med män än jag någonsin brytt mig om att bli. Jag skulle med glädje ha delat den skräcken med de våldsamt fashionabla förespråkarna för kvinnans frigörelse.”
Jämlikhet i varje avseende skulle avskaffa de förnuftiga lagar som bestämmer vilket slags arbete kvinnor kan bli ombedda att utföra. Om du är kvinna, skulle du verkligen önska likställdhet med män i fråga om att bryta kol ur en gruva hundratals meter under markytan, om männen gjorde sin del av hushållsarbetet? Skulle du verkligen vilja tillbringa lika lång tid med att plöja fält och sprida gödsel som din jordbrukande make, om han gick med på att hjälpa dig laga mat och städa i hemmet? Är det det du föredrar?
Ändå hävdar somliga kvinnor att det är orättvist att de är hänvisade till det ”tråkiga” hushållsarbetet. Men andra kvinnor finner det uppfordrande att sköta ett hem, komponera måltider, möblera och pynta och hjälpa till att forma barnens sinnen. Många män skulle vilja fråga dem som finner detta enformigt: Hur många ”manschett”- eller ”blåställs”-yrken för män är ”glamorösa” eller ”spännande”? De flesta är monotona, otillfredsställande och medför många besvikelser. Männen är vanligtvis bundna vid ett strängt tidsschema, och om de avviker från det, riskerar de att mista sina arbeten. Många av dem avundas det mer rörliga schema som deras hustrur har hemma.
Hur många av alla de förvärvsarbetande hustrur och mödrar, som du personligen känner, skulle behålla sina arbeten om de inte behövde inkomsten? Mycket få kvinnor föredrar enformigheten under ett strängt arbetsschema framför att ta vård om hemmet. Fråga de kvinnor, hustrur och mödrar, som är tvungna att arbeta, så får du se om det inte är så.
Man tillfrågade nyligen kvinnor angående detta i en undersökning. Den gav vid handen att 71 procent av kvinnorna ansåg att ”det är mer givande att sköta hem och barn än att ha ett förvärvsarbete”, medan 16 procent ansåg motsatsen.
Sexsymboler
Behandlar män kvinnor som sexsymboler rätt och slätt? Olyckligtvis gör många, många män just det. Sådana män intresserar sig för kvinnor bara för den sexuella tillfredsställelse de kan ge dem.
För att tillgodose detta intresse är filmer, tidskrifter och annonser fyllda med kvinnor i sexuellt eggande situationer eller ställningar. Vem bär skulden för detta? I de flesta fall är det män som står bakom produktionen av dessa alster.
Men vem tvingar kvinnorna att medverka eller posera? Du kommer att finna att så gott som samtliga kvinnor gör det av egen fri vilja.
I Förenta staterna avslöjades det nyligen att kvinnliga studenter vid Wayneuniversitetet poserade nakna för manliga fotografer. Deras taxa var 15 dollar för trettio minuter, och flickorna betecknade detta som ”ett arbete för att klara sig under universitetstiden”. Men många andra flickor har klarat sig under studietiden utan att fördenskull sälja sina kroppar.
Kvinnor går alltså med på att användas i ”sex”-sammanhang. De prostituerar sig av egen fri vilja. De poserar villigt för omoraliska syften, och många kvinnor bär sexuellt uppeggande kläder, inbegripet mycket korta kjolar. Så en stor del av det kvinnliga släktet måste dela skulden för att män uppmuntras att betrakta dem som sexsymboler.
Närbesläktat med detta är det förhållandet att kvinnor, på grund av att aborter fortfarande är illegala på de flesta håll, har blivit skadade och dödade genom aborter som utförts av klåpare. Det är en orsak till att många kvinnor kräver legala aborter på begäran. Men vari ligger felet? Är det verkligen fel om lagen ger ofödda barn en chans att leva? Tänk på att du en gång befann dig i din moders sköte. Borde din mor haft laglig rätt att avlägsna dig genom abort?
Science News för 18 december 1971 påpekade: ”Det är nu möjligt att exakt fastställa vilka som får aborter, ... de vanligaste patienterna är unga, ensamma, vita kvinnor som är gravida för första gången.” Dessa kvinnor ignorerade Guds lag mot otukt och blev havande. Vem bör klandras — det ofödda barnet? Varför straffa den oskyldiga, begå mord för att göra det och sedan kräva att mordet skall legaliseras?
Invändningar mot att Gud omtalas som ”Han”
Man invänder också och säger att jämlikheten även borde inverka på hur Gud omtalas. Mary Daly, professor i teologi vid Bostonuniversitetet, sade: ”Gud är död för oss kvinnor, så länge Gud framställs som uteslutande manlig.”
Doktor Margaret Mead, en berömd amerikansk antropolog, har emellertid en annan uppfattning. New York Times rapporterar följande:
”Doktor Margaret Mead sade i går att hon arbetat för kvinnans jämlikhet i hela sitt liv, men att hon ’som akademiker inte kunde ha något till övers för den mängd rent nonsens’ som hon sade att en del representanter för kvinnornas frigörelse hade kommit med. ...
’Vad i all sin dar uppnår man genom att ändra ”Gud är Han” till ”Gud är Hon” annat än att irritera folk?’ undrade hon. ’Det för oss ingenstans. Allt man uppnår med ett ombyte är motsatsen igen.’”
Att kräva det absurda medför endast förakt och avleder uppmärksamheten från de verkliga orättvisorna. När man kräver en orimlighet, får iakttagare dessutom en benägenhet att tänka att andra krav kanske också är absurda. Lägg märke till följande, som en kvinna skrivit till utgivaren av Miami Herald:
”Till helt nyligen var jag stolt över att vara kvinna, stolt över vad hon representerade, stolt över hennes roll i samhället. Nu är jag upprörd och skäms, när jag ser hur många av mina kvinnliga kolleger hoppar jämfota, som ett barn som vill ha en tioöres slickepinne, skriker och kräver vissa rättigheter — många som de inte har förtjänat och åtskilliga som de inte kommer att utnyttja effektivt.
Det verkar som om ’damerna’ bakom kvinnornas frigörelse med teatraliska metoder försöker tala för kvinnan som grupp betraktad utan att ta någon hänsyn till dem av oss som är nöjda. ...
Jag, liksom många andra kvinnor, protesterar mot att bli förnedrad av överdrivet känslobetonade, missnöjda kvinnor, som önskar en maskulin identitet, eftersom de personligen är misslyckade som kvinnor. Att byta ut behån mot ett gevär, kräva rättigheter och förpliktelser utöver vad kvinnan fysiskt och emotionellt kan bära, kommer inte att bli den vackra tavla många tänkt sig.”
Detta ändrar emellertid inte det faktum att kvinnor har blivit och fortfarande blir orättvist behandlade. Vad vi därför verkligen behöver få veta är detta: Hur bör män behandla kvinnor? Vad kan resultatet bli när män behandlar kvinnor på rätt sätt?
För att få svar på dessa frågor vore det klokt att först se litet närmare på hur män och kvinnor är byggda. Vilken roll är den naturligaste för dem?