Hur kvinnor kan vinna verklig frigörelse

”KVINNOR, FÖRENA ER! SYSTERSKAP ÄR MAKT!” Detta var demonstranternas slagord under protesten mot skönhetstävlingen Miss Amerika i Atlantic City år 1969. Jag var där och refererade demonstrationen för nyhetsavdelningen vid radiobolaget CBS. Uppdraget, som jag fick av en händelse, visade sig bli en vändpunkt i mitt liv.

Jag var inte anställd som reporter. Jag innehade då befattningen som pressrepresentant eller publicist för nyhetsavdelningen vid CBS. Demonstranterna vägrade emellertid att tala med manliga reportrar, och jag blev därför ombedd att referera händelsen, eftersom CBS då inte hade några kvinnliga reportrar stationerade i New York.

Vid den tidpunkten kände jag bara till litet grand om rörelsen för kvinnornas frigörelse, och mycket av det jag kände till verkade extremt. Men när jag undersökte det hela närmare, märkte jag till min förvåning att jag hade samma uppfattning om saker och ting som de hade.

Det är sant att de var förbittrade. De framförde klagomål. Men jag tror att alla med ett vaket sinne skulle instämma i att de klart insåg vissa problem och önskade förbättra förhållandena.

Innan jag for till tävlingen, intervjuade jag Robin Morgan, en av rörelsens organisatörer, i radion. Hon förklarade:

”Kvinnan framställs genom tävlingen helt och hållet som ett slags andefattigt ’sexobjekt’. Den tävlande är där för att le på ett visst sätt och hålla mun och visa upp sig i baddräkt. ... Vi anser att hela idén med att paradera fram och tillbaka, som på en marknad på landet, framför domare som dömer efter måtten, är depraverad och att det är en barbarisk ritual.”

Ju mer jag lyssnade, desto mer kom jag att sympatisera med dessa kvinnor och det som de kämpade för. De föreföll verkligt uppriktiga; jag tyckte att de inte bara tänkte på sig själva, utan att de sökte uppnå ett bättre, mera likställt förhållande till männen.

Som Robin förklarade var också männen förtryckta av de kulturella definitionerna av ”manlighet” och ”kvinnlighet”: ”Männen är förtryckta av vad vi kallar Hemingwaymystiken — att om du klår upp kvinnor, skjuter oskäliga djur och dricker kopiöst — då är du en verklig karl.”

Hatade hon män? Jag ville veta det.

”Jag hatar John Wayne-stereotypen”, svarade hon. ”Så i det avseendet är jag en manhatare. Men allmänt talat hatar vi inte män. Jag anser att vi vill lära oss att älska oss själva och lära oss att älska människor.”

Detta skilde sig från vad jag hade hört att rörelsen för kvinnornas frigörelse önskade. Det var vad jag önskade. Det dröjde därför inte länge förrän jag var helt engagerad i rörelsen, och slutligen blev jag en förkämpe för kvinnornas frigörelse.

Jag anser fortfarande att både kvinnor och män behöver frigörelse, och jag kan sanningsenligt säga att jag arbetar hårdare nu än någonsin för att visa andra hur det skall bli ett slut på det förtryck mänskligheten utsätts för.

Inte alla kvinnor sympatiserar med alla de mål kvinnornas frigörelse eftersträvar. Därför undrar du kanske: Vilket slags kvinnor engagerar sig i rörelsen? Min egen historia är belysande.

Jag vinner världslig framgång

Jag växte upp i Connecticut, i en rik förstad till New York, och gick i en privatskola för flickor. Min familj var intellektuell med litterär tradition och stark känsla för intelligensens värld.

Jag gifte mig vid arton års ålder och fick en son. Äktenskapet slutade med skilsmässa, när jag var tjugotre år. Jag lämnades att söka arbete, med en son att försörja.

Jag erbjöds anställningar som sekreterare men tackade nej, eftersom jag menade att om jag en gång började som sekreterare, så skulle jag inte komma högre än så. På grund av den diskriminering kvinnor utsätts för, när det gäller arbete, var jag tvungen att börja högre upp för att kunna komma högre. Jag visste att jag hade bestämda meriter, men man tog inte så stor hänsyn till mig som man skulle ha gjort om jag hade varit man. Den erfarenheten kom som ett hårt slag för mig och öppnade mina ögon för de problem kvinnorna möter på arbetsmarknaden.

Slutligen fann jag, nästan av en tillfällighet, någon som var villig att satsa på mig som journalist för tidskriften The Reporter, en politisk tidning. Detta ledde till anställningen som publicist vid CBS. Till sist blev jag chef vid nyhetssektionen, den första kvinnan som innehade den ställningen.

Som chef hade jag en sekreterare och en stab av skribenter under mig, och jag kände alla på CBS från direktören och nedåt. Jag träffade Walter Cronkite så gott som dagligen, eftersom jag brukade skriva artiklar om honom, som om han hade skrivit dem själv. Han brukade granska en artikel och godkänna den. Sedan lämnade vi den till redaktörer i olika städer runtom i landet, som lät trycka den som om de personligen hade fått en intervju med Cronkite eller som om han hade skrivit artikeln enkom för dem.

Det här var ett fascinerande arbete. Jag hade status. Jag hade pengar. Jag hade ungdom och dragningskraft. Eftersom jag hade allt man blir lärd att önska sig, varför, undrar du kanske, blev jag då en förkämpe för kvinnornas frigörelse?

Varför kvinnornas frigörelse?

Även om jag hade fått ett bra arbete, så visste jag att relativt få kvinnor lyckas lika bra som män, på grund av diskrimineringen av dem på arbetsmarknaden. Jag blev därför en förkämpe för kvinnornas frigörelse, eftersom ett av rörelsens främsta syften var att rätta till detta missförhållande.

En annan orsak till att rörelsen för kvinnornas frigörelse uppstod och att den tilltalade mig hade med de stigande levnadskostnaderna och det moderna levnadssättet att göra. Detta innebar att hustrurna måste arbeta för att hjälpa till att försörja familjen och sedan dessutom laga mat, tvätta och sköta hushållet när de kom hem. Männen vägrade i allmänhet att kliva ur sin så kallade ”maskulina” roll för att hjälpa till, eftersom de ansåg att sådana sysslor var ”kvinnogöra”. Vi ansåg att denna tunga fysiska börda på kvinnan var orättvis, och kvinnornas frigörelse ville ändra på detta.

Också i familjeanordningen har kvinnans roll ändrats. Vi uppfostrar inte femton barn, syr inte våra kläder själva, mjölkar inte kor, bakar inte själva vårt bröd och så vidare, som våra mormödrar gjorde. Genomsnittsfamiljen nu för tiden har kanske två eller tre barn, och det innebär att när en kvinna kommer upp i fyrtioårsåldern, så behöver hennes barn henne inte lika mycket. Just vid den ålder, då hennes make når höjdpunkten på sin karriär, går hon alltså hemma och vet ofta inte vad hon skall göra av sig.

Kvinnans lott kunde ändå ha varit uthärdlig, om inte inställningen till det sexuella hade förändrats under 1960-talet. Vi vet, som kvinnor, att ett stort antal män av tradition varit otrogna mot sina hustrur. Men nu gjorde män öppet och utan att ursäkta sig vad de tidigare gjort i hemlighet, och de övade påtryckningar på kvinnorna för att få dem att anta en liknande ohämmad inställning till sex. Men kvinnor hyser i allmänhet en stark motvilja mot otrohet som levnadssätt. Det strider mot deras natur. Öppen promiskuitet från männens sida ledde därför många kvinnor direkt till kvinnornas frigörelse.

Vi var också trötta på att bli betraktade som sexobjekt. Kvinnor avskyr när deras chefer, som har makt att anställa och avskeda dem, försöker tvinga dem till sexuella förbindelser. Detta är ett vittutbrett problem för kvinnor i arbetslivet.

Jag blev avskedad år 1971, och jag ansåg att det berodde på att jag vägrat stämma träff med min chef vid CBS. När jag lade fram saken för en av vicedirektörerna, blev han inte upprörd som jag, utan sade i stället: ”Det här är en vanlig historia.”

Han hade rätt. Förslaget var vanligt. Mitt gensvar var inte det vanliga. Jag inledde en process om två millioner dollar i skadestånd med den anklagelsen att jag blivit utsatt för diskriminering i arbetet.

Allt detta och mer därtill utgör väsentliga problem som kvinnor ställs inför. Det är uppenbart att dessa problem behöver lösas. Men hur? Kvinnorna började söka svaret.

Rörelsen grundas

Det var Betty Friedans bok Den feminina mystiken, utgiven år 1963 (på svenska år 1968), som uttalade den olust kvinnor i allt högre grad kände till följd av det ogynnsamma sätt varpå förändringarna i den moderna världen påverkat deras liv. Den verkan denna bok fick kan liknas vid en skogsbrand. Kvinnor över hela landet började inse att de inte var ensamma om sitt missnöje.

År 1966 grundade Friedan det som kallas National Organization for Women (Riksorganisationen för kvinnor), vars syfte var att på ett organisatoriskt sätt verka för att få ett slut på diskrimineringen av kvinnorna. Snart började andra liknande organisationer bildas. Grundvalen för de kvinnorörelser som uppstod var mindre grupper som vi kallade ”rap groups” (”snackgrupper”). Dessa grupper på åtta till tio kvinnor beslöt att samlas varje vecka för att diskutera kvinnornas problem. Dessa grupper växte upp som svampar ur jorden.

Det var en stimulerande tid för mig och för många kvinnor som just upptäckt kvinnornas frigörelse. Vi tillbringade många timmar med att diskutera vad vi ansåg om att vara kvinnor, med att utbyta erfarenheter och uppställa teorier. Vi fann att mycket av den förtrytelse vi hade kvävt började komma till liv igen, och allteftersom vi delade med oss av våra olyckliga erfarenheter av männen, blev vi argare och argare. Men samtidigt fördes vi allt närmare varandra som kvinnor.

Denna känsla av solidaritet, tillit och kärlek, som vi kallade ”systerskap”, var ny för oss alla och underbar. När vi växte upp hade vi alla lärt oss att betrakta andra kvinnor som potentiella rivaler till någon mans gunst. Nu började vi försöka se varandra som vänner och olyckskamrater som var beroende av varandra.

Dessa mindre grupper utvecklades ofta till större organisationer. Den grupp jag tillhörde, som huvudsakligen bestod av kvinnor inom journalistiken, utgjorde till exempel kärnan i vad som sedan blev New York Media Women. Denna grupp skapade förstasidesrubriker, då den stormade Ladies’ Home Journal och krävde förändringar i novellinnehåll och personalpolitik för att förbättra den bild av kvinnan som tidskriften förmedlade.

Rörelsen för kvinnornas frigörelse reformerade grundligt inställningen till kvinnan. När det gäller arbete, utbildning och idrotter har diskrimineringen av kvinnorna i betydande utsträckning minskats.

Processer hade också ett oerhört stort inflytande på arbetstillfällena för kvinnor, sådana processer som min egen mot CBS. När jag arbetade på CBS ingick bara en kvinnlig reporter i nyhetsstaben. Inom några månader efter det att mitt mål varit uppe hade CBS fem kvinnliga reportrar.

Trots att betydande resultat hade uppnåtts, såg jag snart allvarliga problem inom rörelsen som sådan, och dessa problem började oroa mig.

Vad misslyckades?

Jag tyckte att de ideal som kvinnornas frigörelse ställde upp var vackra i teorin, och ändå fungerade de inte i praktiken. Systerskapet till exempel — en av våra mest omhuldade idéer — bröt samman, så snart kvinnorna började få pröva på makten. Teorin hade inte räknat med den mänskliga själviskheten.

Jag bevittnade åtskilliga bittra maktkamper inom kvinnogrupperna, med kvinnor som föll varandra i ryggen lika blodtörstigt som jag någonsin sett någon man göra. Inom New York Media Women, såväl som inom rörelsen som helhet, lade många kvinnor tydligt i dagen en ”gåpåar”-anda — de ville bli berömda och framgångsrika, och de använde rörelsen som sin personliga språngbräda.

Då de idealistiska teorierna visade sig orealistiska, började radikala element föra rörelsen i nya och för mig skrämmande riktningar.

Ett problem som vi speciellt inriktade oss på var våldtäkt. Hur kan kvinnor skydda sig? Den lösning rörelsen kom fram till var karate och judo. Jag instämde i detta och tränade karate, eftersom jag var fast besluten att aldrig bli någon mans byte.

Jag kommer ihåg att en grupp av oss höll ett planeringssammanträde för att diskutera att gå ut och stympa eller till och med döda män som var kända för att ha våldtagit eller misshandlat kvinnor. Vi menade allvar. Men skulle det ha varit moraliskt rätt? Jag ansåg inte att det var rätt — det våldförde sig på allt som jag önskade vara som person. Det verkade som om rörelsen höll på att förlora sin moraliska drivkraft. Man var villig att genomdriva förändringar, oberoende av medlen. Ett annat dominerande drag hos rörelsen ingav mig mer avsmak än våldet — det var homosexualiteten. Jag upptäckte med tiden att många av de kvinnor som jag hade beundrat och som övertog ledningen av rörelsen var lesbiska. I själva verket tjänade rörelsen som sådan till att uppmuntra kvinnor att bli lesbiska. Det var naturligtvis inte rörelsens ursprungliga syfte, men det blev följden.

Målet för kvinnornas frigörelse hade ursprungligen varit att bygga upp bättre relationer mellan män och kvinnor, baserade på ömsesidig respekt. Vi hade verkligen trott att så snart männen fick vetskap om anledningarna till vårt missnöje, skulle de erkänna att dessa var berättigade och ändra sig. I stället reagerade männen för kvinnornas frigörelse med fientlighet och hån, och de försvarade sin inställning.

Många kvinnor fann sålunda att frigörelsen innebar att de förlorade sina män. Många män övergav helt enkelt sina hustrur och fann mer ”feminina” kvinnor. Kvinnorna de lämnade gav i sin tur upp försöket att uppnå ett bättre förhållande till männen. Så när deras män övergav dem, övergav de också männen — för andra kvinnor.

Jag ansåg emellertid att lesbisk kärlek var pervers och att den var en motbjudande sedvänja. Jag tänkte inte kämpa för kvinnans rätt att vara lesbisk.

Verkan på familjen

Som mor oroades jag över en annan sida som utvecklade sig hos rörelsen — synen på barn och på familjen. Man uppmuntrade till skilsmässa. Kvinnor som gifte sig och blev havande såg man ner på som gammalmodiga och borgerliga. Frivillig sterilisering betraktades som en ”frigjord” handling, kommuner för enbart kvinnor blev det livsmönster man gynnade och provrörsbarn framtidsdrömmen.

Uppmuntrade av sådana åsikter började många kvinnor lämna sina familjer. Jag läste nyligen en statistik som gjorts av Tracers Company of America, experter på att finna saknade personer. I början av 1960-talet var förhållandet mellan antalet män och antalet hustrur som övergav sina familjer 300 mot 1. Mot slutet av 1960-talet var förhållandet 100 mot 1. Nu är det 1 mot 1! Nu gör kvinnor just det som de hade hatat männen för.

Men jag älskade min son och gladde mig åt honom. Det förhållandet att mitt arbete tvingade mig att vara borta så mycket från honom var en ständig källa till sorg för mig. Jag var orolig för hur han skulle arta sig om en rad barnvakter skulle uppfostra honom, och jag önskade att jag hade ett annat val. Rörelsen för kvinnornas frigörelse besvarade helt enkelt inte de grundläggande frågorna: Vad händer med barnen om båda föräldrarna arbetar? Och, ännu viktigare, vad händer med barnen om båda föräldrarna vägrar att vara föräldrar längre, därför att föräldraskapet inkräktar på deras personliga strävan att uppnå lycka?

Jag var förvirrad och desillusionerad. Kvinnornas frigörelse hade inte svaret. Men vad som speciellt bekymrade mig var att jag hade kämpat så hårt för att få andra kvinnor med i en rörelse som hade så dåliga verkningar på deras förhållande både till männen och till familjerna.

Ändå var det uppenbart att frigörelse behövdes. Vi kvinnor hade kommit till insikt om de verkliga problem som bidrar till att göra livet djupt olyckligt för millioner människor. Vad var då lösningen? Jag gav inte upp sökandet.

En oväntad källa

En vän framkastade tanken att bibeln hade lösningen. Jag var ytterst skeptisk. För en medlem i kvinnornas frigörelse är bibeln bara en bok skriven av en samling män — en bok som återger männens negativa inställning till kvinnorna. Men jag bestämde mig för att åtminstone undersöka saken. Jag visste att så många hade missuppfattat vad kvinnornas frigörelse gällde. Därför insåg jag att det skulle vara orättvist att döma bibeln utan att först ha studerat den.

Jag hade aldrig tidigare läst bibeln. Så en dag fick jag tag på ett exemplar och råkade slå upp Jesaja, kapitel femtiofyra, där jag började läsa: ”’Ty din store danare är såsom äkta man din ägare, härskarornas Jehova är ju hans namn. ... Ty Jehova kallade dig såsom vore du en hustru, fullständigt övergiven och sårad i anden, och såsom en ungdomstidens hustru, som då blev försmådd’, har din Gud sagt.” (NW) Hur kunde denne Gud Jehova veta något om sådana kvinnliga känslor? undrade jag. Känsligheten i beskrivningen fick mig att vilja veta mer om vad för slags Gud detta är.

Den person som hänvisade mig till bibeln var inte själv ett Jehovas vittne men sade ändå att vittnena var de enda som gav rätt bibelundervisning. I maj 1971 kontaktade jag därför en av Jehovas vittnens Rikets salar på platsen och ordnade så att ett vittne skulle studera med mig. De svar som gavs började så småningom låta förnuftiga.

Det eftertryck bibeln lägger vid kärlek och vid behovet att beakta medmänniskornas värde och förtjänster tilltalade mig verkligen. Följande skriftställen är bara några exempel bland många som gjorde intryck på mig:

”Bli i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåter varandra, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” Var ”fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv.” ”Söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.” — Ef. 4:32, NW; Fil. 2:3; Rom. 12:10.

Det sägs inget om att dessa råd endast gäller kvinnor; nej, det är så här människor, både män och kvinnor, bör betrakta och behandla varandra. Jag var helt för detta!

Jag hade blivit upprörd över den uppfattning man har i världen att män ”måste” flyga från blomma till blomma som humlor — att omoraliskheten skulle vara naturlig för dem. Nu upptäckte jag att bibeln säger: Nej! Gör inte så! Äktenskapet skall hållas i ära! I Romarbrevet, kapitel ett, fördöms dessutom homosexualitet och kallas en ”styggelse”. Vilken befrielse!

Män och hustrur

”Men”, frågar säkert många kvinnor, ”hur förhåller det sig med det skriftställe som säger: ’Hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder Herren; ty en man är sin hustrus huvud’?” (Ef. 5:22, 23) När jag läste det första gången, fann jag det också motbjudande. Jag undrade: Hur skulle det kunna vara annat än förslavande för en hustru att ha mannen som sitt huvud? Den som studerade med mig uppmanade mig emellertid att betrakta hela bilden och att inte döma den princip som fastställs i detta skriftställe på grundval av vad jag hade sett bland män i världen.

Jag fick påvisat för mig att kristna äkta män också har ett huvud, som de är underordnade, och att de är ålagda att behandla sina hustrur alldeles som Jesus hade behandlat sina jordiska följeslagare. (1 Kor. 11:3) I Efesierna, kapitel 5, sägs följande om detta: ”I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.” Jag tänkte för mig själv: Om äkta män verkligen gjorde detta, om de älskade sina hustrur så mycket att de var villiga att dö för dem, då skulle det aldrig ha funnits någon rörelse för kvinnornas frigörelse!

Man visade mig också att bibeln befaller männen att ära sina hustrur. (1 Petr. 3:7) Den här uppfattningen om ledarskap började nu bli litet mer godtagbar för mig.

Men, undrade jag fortfarande, om det var så Gud, äktenskapets upphovsman, önskade att männen skulle vara, hur blev då allting så förvirrat? Jag lärde mig under mitt studium att när människan syndade i Edens lustgård, drog hon över sig en mängd problem, inbegripet sjukdom och död. Men när jag läste bibelns redogörelse, blev jag förskräckt över det straff Eva fick: ”Din åtrå skall vara till din man, och han skall behärska dig.” — 1 Mos. 3:16, NW.

Vilken motbjudande tanke! Innebar detta att jag för att godta bibeln måste godta det som kvinnans lott att behärskas av mannen? Nej, när jag studerade grundligare lärde jag mig att Gud har för avsikt att mycket snart börja återställa mannen och kvinnan till deras ursprungliga fullkomliga ställning. Synd, sjukdom och död skall avlägsnas för evigt. (Upp. 21:3, 4) Innebar då detta att det också skulle bli ett slut på det herravälde som syndfulla män utövat?

Ja. Till min glädje lärde jag mig att mannen skall upphöra att själviskt behärska kvinnan, medan däremot principen om kärleksfullt ledarskap skall bestå. Skulle det inte, betraktat från den här synpunkten, vara en glädje att som huvud ha en äkta man som var lika kärleksfull som Kristus?

Och inte nog med detta, utan jag lärde mig också att jag inte behövde vänta till dess Jehova Gud har förvandlat jorden till ett paradis. Kristna män, sanna kristna, skall redan nu sträva efter att leva enligt Guds rättfärdiga måttstock. Gjorde de det?

Bara teori?

Jag uppmanades att besöka Jehovas vittnens möten regelbundet och att umgås med dem och deras familjer och själv se. Jag blev förvånad. De tillämpar verkligen vad bibeln lär. Sedan började jag förstå varför.

Var och en av dem tror att bibeln är sann — att universums Skapare direkt inspirerat människor att skriva den. Därför söker vittnena uppriktigt, efter bästa förmåga, leva enligt Guds ord. Följden blir att de verkligen behandlar andra vänligt och medlidsamt och att männen verkligen vinnlägger sig om att älska och ära sina hustrur.

Dessutom insåg jag att när de ber till Gud: ”Fader vår, som är i himmelen, tillkomme ditt rike”, så tror de verkligen att Guds regering skall styra jorden. De tror verkligen på bibeln, när den säger: ”Himmelens Gud [skall] upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.

Frigörelse värd att kämpa för

Jag förstod att Jehovas vittnen tror att krossandet av den nuvarande ordningen genom Guds ingripande är nära förestående och att värdiga människor snart kommer att bli bevarade in i en rättfärdig ny ordning. Ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag också tycka att detta var förnuftigt. Skaparen måste helt säkert vara förtörnad över den stora själviskhet och omoraliskhet som uppfyller varje del av världen! Och jag var övertygad om att människorna själva inte kan rätta till detta förhållande.

Allteftersom jag fortsatte att studera bibeln, blev jag mer övertygad om att vad Gud skall uträtta kommer att vida överträffa vad vi inom kvinnornas frigörelse någonsin hade kunnat hoppas på att uppnå. Under Guds rike kommer nämligen inte bara kvinnornas problem att lösas, utan Skaparen kommer att sörja för att hela mänskligheten vinner frigörelse från alla former av förtryck, också sjukdom och död. Detta är vad han har utlovat i sitt ord, och det finns alla skäl att tro att han skall hålla sitt löfte.

Därför kämpar jag fortfarande för frigörelse för både kvinnor och män, men på ett annat sätt. I stället för att tillbringa många timmar varje vecka på gruppmöten eller kämpa för att genom lag förbättra kvinnornas rättigheter använder jag min tid till att visa människor att det endast är genom att tillämpa Guds ords utmärkta principer i sina liv som de verkligen kan hoppas på att uppnå ett lyckligt liv. Detta är det enda sätt som kommer att leda till sann frigörelse på den paradisiska ”nya jorden” under Guds rättfärdiga rikes styrelse. (2 Petr. 3:13) — Insänt.

[Ruta på sidan 531]

● I århundraden har kvinnor blivit förtryckta och illa behandlade av män i många nationer. Nu kräver allt fler kvinnor frihet och jämlikhet.

● Godkänner bibeln dessa rörelser för kvinnornas frigörelse?

● Läs om hur en förkämpe för kvinnornas frigörelse upptäckte den enda verkligt framgångsrika vägen för att uppnå den välbehövliga frigörelsen för kvinnorna.

[Bild på sidan 531]

KVINNOR FÖRENA ER!