Kan datorer lösa människans problem?

DU HAR kanske haft den uppfattningen att datorer är ”elektronhjärnor”, som kan ge svar på varje fråga eller lösa varje problem. Detta är en populär åsikt som ofta framförs i TV och i filmer, men är den riktig?

Det finns människor som bibringats den tron, att människan har åstadkommit att det bara är ett kort steg till en superdator som kommer att revolutionera hela människosläktets omständigheter. En sådan maskin, tror man, skulle lösa alla människans problem för de styrande i samhället, inom vetenskap, livsmedelsförsörjning och läkekonst. Är det realistiskt att ha en sådan tilltro? Vilka är datorns möjligheter och begränsningar?

De flesta känner till någon typ av maskin som kan lösa matematiska uppgifter. Ett exempel är den elektriska räknemaskinen. Ingen som har använt en sådan apparat skulle väl tro att den är en ersättare för den mänskliga hjärnan. Det är uppenbart att den är en mekanisk konstruktion, även om den kan addera snabbare och säkrare än de flesta människor. Detta är kanske lättare att inse när det gäller en konstruktion som till sin natur är mekanisk. Maskinens arbetssätt kan iakttas genom kugghjulens rörelser.

Principerna för datorns operationssätt är nära besläktade med den enkla mekaniska räkneapparatens funktionssätt. Datorn är i grund och botten ett räkneverk. Eftersom den emellertid inte arbetar mekaniskt kan den förefalla mera magisk än sin vardagliga, mekaniska kusin. Den fungerar med hjälp av elektroniska impulser som det mänskliga ögat inte kan se. Datorn åstadkommer med hjälp av elektroniska strömkretsar vad räknemaskinen kan göra med sina kuggar, hävarmar och hjul.

Liksom räknemaskinen kan datorn inte göra någonting på egen hand. Det är som Paul T. Smith säger i sin bok How to Live with Your Computer:

”Man får ofta höra påståendet: ’Datorn gör så här’, eller ’datorn gjorde fel’. Utrustningen för databearbetning ... har inget eget liv. Den kan inte bära ansvaret för sina handlingar, vare sig de är goda eller dåliga. Som vilket annat hjälpmedel som helst är datorn inte effektivare än den person som har ansvaret för den. ...

Maskinens enda verkligt automatiska funktion är att den repeterar operationsinstruktionerna. Människan måste föreskriva den logiska verksamhet som maskinen skall utföra. Människans kunskap är därför källan till varje databearbetningssystem.”

Fördelen med datorer är att instruktionerna bara behöver ges en enda gång. Dessa instruktioner (”programmet”) görs upp på ett sådant sätt att de kan magasineras på ett magnetband ungefär på samma sätt som musik kan bevaras på ett band, så att den kan spelas upp så ofta man vill på bandspelaren där hemma. Instruktionerna kan sedan åter matas in i datorn när man önskar att de funktioner skall utföras som instruktionerna avser. Att utarbeta sådana instruktioner, som får en dator att utföra en viss bestämd uppgift, kallas ”att programmera”.

Om nu programmeraren inte gör instruktionerna tillräckligt omfattande för att möta ovanliga fall och alla tänkbara eventualiteter, vad händer då? Jo, datorn kan inte klara situationen eller gör falska antaganden och ger oriktiga resultat.

Av datorns olika delar är den viktigaste den som kallas minnet. Det är i detta ”minne” som programmet, dvs. instruktionen, lagras medan datorn genomför de uppgifter som förelagts den. Beroende på datorns storlek har den tusentals eller milliontals positioner (celler) tillgängliga som bärare av de instruktioner och värden som skall användas. Varje position har sin egen särskilda adress eller lägesangivelse på samma sätt som ett hus vid en gata har en bestämd adress, så att man kan hitta till just det huset. Programmets instruktioner kan då ”tala om” för kretsarna i datorn var den kan finna de värden som skall adderas, var den skall lagra resultatet, var den skall finna nästa instruktion osv.

När man ser att det behövs en sådan mängd detaljerade regler, inser man att den människa som utarbetar instruktionen (programmet) ger lösningsmetoden för ett problem. Det är den personen som ger den information som skall användas vid räkneoperationerna. Datorn avgör lika litet hur uppgiften skall lösas som vad räknemaskinen gör. Datorn följer bara den väg av regler som programmeraren har stakat ut. En dator kan inte lösa ett problem utan att mänsklig intelligens har gett den formeln. Den kan bara öka hastigheten för beräkningsarbetet enligt den formel som människan har tillhandahållit.

Det är alltså uppenbart att människan inte kan lita till datorn då det gäller att lösa de stora problem som mänskligheten står inför. Världens ledande män kan inte tillhandahålla en formel för världsfred, som människorna skulle kunna utnyttja, och ännu mindre ge sådana instruktioner till en dator. Biologer och medicinska forskare har inte resurser att konstruera formeln för fullkomlig hälsa och evigt liv. Socionomer har i all sin visdom ingen lösning på rashat, girighet och själviskhet.

Medan sålunda datorer kan användas för att snabbare ge lösningar på problem som människan kan beskriva, kan de inte ge svar på sådana problem för vilka människan inte har någon formel.

Svaren på sådana problem kan vi inte söka hos en elektronisk maskin som betjänar oss. Vi måste i stället vända oss till vår Skapare, Jehova Gud. I sitt skrivna ord, bibeln, har Gud redan gett oss formeln för hur människosläktets problem skall lösas. Han har också handlat efter denna formel genom att ge oss en fungerande styrelse, som skall ge eviga välsignelser till lydiga människor, och han har fastställt en tidpunkt, som är nära förestående, då han skall genomföra detta.