Varför hoppet växer om en ”generation av fred”

SENSATIONELLA händelser inträffar i våra dagar. Och den verkliga innebörden i dessa händelser ligger mycket djupare än vad det yttre skenet utvisar.

Du är utan tvivel medveten om den överraskande serie förändringar som ägt rum i världen på så kort tid som mindre än ett år. Bland dessa är:

● Kommunistkina — som kontrollerar mer än en femtedel av jordens totala befolkning — vann slutligen, efter tjugotvå år, medlemskap i Förenta nationerna. Mot slutet av 1971 hade det blivit en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.

● I februari 1972 for en amerikansk president för första gången i historien på en ”fredsresa” till Kinas fastland. Handels-, rese- och kommunikationsbarriärer som skilt dessa länder åt i decennier avlägsnas undan för undan.

● Ett avgörande fyrmaktsavtal undertecknades för att åstadkomma friare och intimare relationer mellan Östtyskland och Västtyskland, åtskilda sedan andra världskrigets slut.

● Vid ett toppmöte i Moskva i maj 1972 undertecknade ledarna för Sovjetunionen och Förenta staterna officiellt en serie avtal som innefattade:

En gemensam amerikansk-sovjetisk rymdfärd, planerad till 1975.

Ömsesidigt utbyte av vetenskapliga och teknologiska data.

Samarbete med avseende på medicinska frågor och folkhälsoproblem.

Gemensam forskning och ömsesidiga ansträngningar för att skydda den mänskliga miljön mot tilltagande förorening.

En överenskommelse avsedd att förhindra allvarliga konfrontationer mellan de två nationernas krigsfartyg på de stora haven.

Och, av särskild betydelse, en överenskommelse gällande vapenkontroll, avsedd att begränsa den kostsamma kärnvapenkapplöpningen.

Efter undertecknandet av dessa avtal började de båda supermakterna omedelbart fullgöra bestämmelserna genom att sluta viktiga handelsavtal, som bland annat inbegrep ryskt köp av amerikansk brödsäd för 750 millioner dollar. Underhandlingar slutfördes också om en affär på flera milliarder dollar mellan Sovjetunionen och ett amerikanskt oljebolag, avseende teknisk hjälp för utbyggnad av ryska naturgas- och oljefält.

● Med början i juni 1972 följde så en period av ojämförlig diplomatisk aktivitet från stormakternas sida. Deras representanter har brådstörtat farit kors och tvärs över jordklotet från den ena huvudstaden till den andra. Hoppet väcktes om en lösning på den långa och blodiga konflikten i Indokina. Indien och Pakistan förhandlade vid ett toppmöte för att lösa sina tvister. Det råd, som består av nio nationer i Asien och Stilla havsområdet, höll ett möte i Söul i Korea, varvid majoriteten av medlemmarna visade en märkbart ändrad inställning gentemot Kommunistkina. Regeringarna i Nord- och Sydkorea överraskade världen genom att tillkännage en principöverenskommelse om ett enande av det delade landet.

Håller något nytt på att utveckla sig?

De dramatiska steg som tagits av Förenta staterna, Kina och Sovjetunionen gentemot ett närmande har gett upphov till kommentarer världen utöver. I många nationer hörs röster uttrycka förhoppningar om att något nytt verkligen håller på att utveckla sig i världsvid skala.

En ledare i tidskriften Life sade: ”Det ser ut som om vi just nu står på tröskeln till något stort och betydelsefullt, alla tre nationerna redo att byta ut hätska ideologier mot sunt förnuft för det gemensamma bästa.”

Robert Stephens skrev i The Observer (London) att Nixon ”siktar mot ett högt internationellt mål, inget mindre än att lägga grunden till en ny världsordning”.

Sovjets premiärminister Kosygin kallade resultatet av toppmötet i Moskva för ”en seger för alla fredsälskande människor, eftersom säkerhet och fred är det gemensamma målet”.

Men varför betrakta dessa steg hänemot ett säkerställande av internationell fred och säkerhet såsom något som skiljer sig från tidigare ansträngningar? Vari består det ovanliga?

Tänk till exempel på vad som hände år 1918, när första världskriget slutade. Chockade av detta krigs masslakt, som saknade motstycke i historien, beslöt nationerna: ”Det får inte hända igen.” De bildade därför Nationernas förbund för att ”garantera världsfred och säkerhet”. Men nitton år senare svek detta förbund förhoppningarna, och en ännu större konflikt utbröt. I boken Swords into Plowshares (Svärd till plogbillar) undrar professor I. L. Claude j:r om inte huvudorsaken till misslyckandet var att ”Nationernas förbund skapades för att förhindra utbrottet av [ännu ett] första världskrig”, på samma sätt som ”också den franska Maginotlinjen byggdes för att vinna striderna i [ännu ett] första världskrig”. De tänkte på det förgångna och förutsåg inte de nya omständigheter som ledde till den andra världskonflikten.

Sedan andra världskriget ställt det första världskriget i skuggan i fråga om förödelse och slutat med atombombsexplosionerna i Japan, återuppstod Nationernas förbund i form av Förenta nationerna. Enligt stadgarna skulle även denna organisation ”upprätthålla internationell fred och säkerhet” bland nationerna. Men inom några få år var stormakterna, dess förnämsta förespråkare — Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Kina — redan allvarligt splittrade, med en ”järnridå” som skilde Öst från Väst.

Vari skiljer sig då de nu aktuella fredsansträngningarna från dessa tidigare?

Vari skillnaden ligger

För det första har denna fredsoffensiv, till skillnad från Nationernas förbund och Förenta nationerna, varken tillkommit i den globala stridens hetta eller i de omedelbara efterdyningarna av ett globalt krig med skräcken för ett sådant blodbad i färskt minne som en pådrivande kraft. Denna fredsåtgärd forceras fram i en tid av relativ fred för att ”desarmera” de potentiellt explosiva faktorer som skulle kunna sätta i gång ett kärnvapenkrig i full skala.

Detta innebär också att det inte är fråga om segrande nationer som påtvingar besegrade och försvagade fiender, oförmögna att bjuda effektivt motstånd, sina egna fredsarrangemang. Det är i själva verket detta som fått många att uttrycka sin förvåning över den senaste tidens utveckling.

Å ena sidan ser de Förenta staterna, vida överlägset Kina i fråga om rikedom och kärnvapeninnehav, inta en förbindlig hållning. I själva verket får de bevittna hur dess president företar en pilgrimsfärd till Peking i ett försök att föra jordens folkrikaste nation ut ur isoleringen och in på nya vägar till kommunikation och handelsförbindelser.

Å andra sidan fick ”Moskvamötet” bevittna hur Förenta staterna förklarade sig villigt att acceptera en ställning som ”jämlik kärnvapenmakt” i förhållande till världens andra stormakt, Sovjetunionen. Under 1960-talet vidhöll Förenta staterna att det var en ”överlägsen kärnvapenmakt”. Nu talar det bara om ”tillräckligt kärnvapeninnehav”.

Tidskriften Time kallar Moskvamötet det ”märkligaste toppmötet till dags dato” och påpekar att mötet ägde rum trots att Förenta staterna just minerat Nordvietnams hamnar och som bäst höll på med att förstöra dess järnvägar. Men sovjetpressen fäste ingen större vikt vid denna omfattande amerikanska ansträngning att stoppa tillflödet av krigsmateriel till kommunisternas allierade, utan betonade kraftigt att Sovjets framhärdande i att fullfölja toppmötet var en viktig insats i dess sökande efter fred.

Det finns emellertid en faktor i samband med dessa fredssträvanden som är ännu mer avgörande, men som få inser betydelsen av. Vilken är denna förbisedda men så betydelsefulla faktor?

Den har med religionen att göra.

Du kanske invänder: ”Men vad har religionen med det här att göra? Hur har den kommit in i bilden?” Ta följande vittnesbörd i betraktande.