Den sanna kristendomens kännetecken

NÄSTAN vem som helst håller med om att det förhållandet att man tillhör en stor kyrka eller länge har varit medlem av ett kyrkosamfund inte betyder att man har den sanna kristendomens kännetecken. Men vilka är i verkligheten dessa kännetecken? Lägg märke till vad E. M. Green framhåller i sin bok om ordets förkunnande bland de första kristna:

”Ett av de mest framträdande dragen när det gäller ordets förkunnande under denna tidiga period var de människor som tog del i det. Att förmedla tron till andra betraktades inte såsom något som var förbehållet den mycket nitiske eller den officiellt förordnade evangelisten. Förkunnandet av ordet var varje kyrkomedlems förmånsrätt och plikt. Vi har sett apostlar och kringvandrande profeter, ädlingar och utfattiga, intellektuella och fiskare allesammans entusiastiskt ta del i denna den förnämsta uppgift som Kristus anförtrott åt sin kyrka. Gemene man inom kyrkan såg den som sin uppgift: Kristendomen var i övervägande grad en lekmannarörelse, som spreds av anspråkslösa missionärer. ...

Denna smittsamma entusiasm hos en sådan mångfald människor, av skiftande ålder, bakgrund, kön och kultur, understöddes av beskaffenheten hos deras liv. Deras kärlek, deras glädje, deras förändrade vanor och fortskridande omgestaltning av personligheten gav stor tyngd åt vad de hade att säga.”

Nitiskt förkunnande från alla församlingsmedlemmarnas sida, både unga och gamla, och vittnesbörden om en sann, kristen omvandling av personligheten — detta är följaktligen den sanna kristendomens kännetecken.