Ansiktsmärken — Nigerias bleknande ”identitetskort”

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NIGERIA

EN MORGON i slutet av 1960-talet kom sexårige Danjuma till sin far och insisterade på att få de skåror gjorda som igalafolket med stolthet har i ansiktet. Danjuma tyckte att han inte längre kunde stå ut med hånet från sina skolkamrater, som pikade honom för att han inte hade ansiktsmärkena. Fastän skårorna vanligtvis gjordes på igalabarn medan de var tillräckligt små för att inte vara rädda för ingreppet, såg pojkarna märkena som tecken på mod. De som inte hade dem ansågs vara fega stackare som inte modigt kunde möta kniven.

Danjumas far hade ditintills varit emot att ge sin son ansiktsmärken. Men den morgonen kände han sig pressad av sonens beslutsamhet att visa sitt mod, tog en kniv och gjorde tre djupa horisontella skåror på varje sida av pojkens ansikte, något ovanför mungiporna.

Danjumas far visste att den verkliga innebörden av skårorna inte hade mycket med mod att göra. I stället skulle skårorna läkas till att bli identifikationsärr. De skulle bli ett permanent ”identitetskort” som varken kunde förloras eller förfalskas. Tack vare dem skulle sonen snabbt kännas igen av sina släktingar, och han skulle ha de rättigheter och privilegier som tillhör en igala. Märkena skulle också särskilja honom från de mer än 250 andra etniska grupperna i Nigeria.

Fastän ärrtatuering inte är begränsat till Afrika, har sedvänjan en lång historia på denna kontinent. Den grekiske historieskrivaren Herodotos skrev på 400-talet före den vanliga tideräkningen om karianer som bodde i Egypten: ”De skär sina pannor med knivar för att visa att de är utlänningar och inte egyptier.” Bronshuvuden gjorda i Ife i Nigeria för sju hundra år sedan visar ansiktsränder som många tror kan vara etniska märkningar. Ansiktsmärkningar finns också på skulpturer från det forntida nigerianska kungadömet Benin.

Inte alla ansiktsmärken är gjorda för etnisk identifikation. En del hade och har fortfarande att göra med spiritistiska och religiösa sedvänjor. Andra är symboler för ställning i traditionella samhällen. Åter andra är helt enkelt dekorativa.

Ansiktsmärkning utförs av speciella män i samhället och kan därför vara mycket olika. En del märken är små snitt i huden, medan andra är djupa skåror som vidgats med fingrarna. Ibland tillsätts ett inhemskt färgämne till såret för att färga märkena. Varje etnisk grupp har sitt eget unika mönster. Vertikala märken, ett på varje kind, identifierar till exempel män och kvinnor som tillhör ondostammen. Tre horisontella märken på varje kind identifierar oyofolket. För dem som är insatta i märkningarna räcker det med att kasta en blick på en persons ansikte för att utläsa personens etniska grupp, hemstad eller till och med familj.

Olika attityder

Precis som märkena och orsakerna till att man gör dem varierar mycket, så är det också med attityderna till dem. Många bär märkena med stolthet. En redaktör för Daily Times i Nigeria skrev: ”En del betraktar märkena som ett tecken på patriotism. Det får dem att känna sig som verkliga söner till sina förfäder.”

En nigeriansk man, Jimoh, känner det så. Han säger: ”Jag har aldrig skämts för mina oyomärken, därför att de visar att jag är en riktig, infödd yoruba från staden Alafin.” Han berättar vidare hur märkena räddade hans liv 1967 under det nigerianska inbördeskriget. ”Huset som jag bodde i ... invaderades, och alla de andra dödades. Mördarna rörde inte mig — tack vare märkena i mitt ansikte.”

Andra ogillar märkena starkt. Tajudeen säger om märkningen i hans ansikte: ”Jag hatar den, och jag förbannar den dag den tillfogades mig.” En tonårig flicka berömmer sin mor för att hon inte tillät henne att ärrmärkas som barn: ”Jag skulle överväga självmord, om jag hade sådana märken.”

Att stå ut med hån

Danjuma, som nämndes i inledningen, blev hånad för att han inte hade några märken. Vanligtvis är fallet det motsatta. För över 45 år sedan skrev G. T. Basden i sin bok Niger Ibos: ”Ärrtatuering håller på att bli omodernt. Många unga män ... skulle gärna bli av med sina märken. Det som betraktas med stolthet när man är bland sina egna klanmedlemmar blir en skamfläck på grund av det hån och förakt som man utsätts för i andra delar av landet.”

Dessa ord är verkligen sanna numera. Ajai, som har en examen i psykologi vid universitetet i Lagos, studerade nyligen ansiktsmärken i Nigeria. Hon konstaterade: ”Åtminstone i städer som Lagos är personer med ansiktsmärken numera i minoritet, och de råkar ut för människor som hånar dem. Det är till exempel vanligt att höra någon kalla en person överste bara för att upptäcka att personen inte är i armén, utan att det är ränderna på hans kinder som är lika många som ränderna på en arméöverstes uniform. Några kallas tiger, därför att de har randiga kinder, och en del märken kallas eviga tårar. ... Tänk dig in i vilken inverkan detta kan ha på en individs självkänsla.”

De svåraste prövningarna kanske upplevs i skolan. Samuel var den ende i sin klass som hade ansiktsmärken. Han berättar: ”De hånade mig mycket i skolan. Mina kamrater kallade mig ’järnvägsspåret’ och ’pojken med järnvägsspåret’. De gjorde alltid narr av mig och brukade visa tre fingrar. Det fick mig att känna mig mindervärdig.”

Hur klarade Samuel av det? Han fortsätter: ”En dag drev de så intensivt med mig att jag gick till min biologilärare och frågade honom om det var möjligt att ta bort märkena. Han talade om för mig att det kunde göras genom plastikkirurgi, men han sade också att jag inte skulle bry mig om det, eftersom tusentals människor i Nigeria hade märken. Han sade att mina kamrater gjorde narr av mig, därför att de inte var vuxna, men att när vi växt upp skulle allt hånande ta slut. Han sade också att märkena inte avgjorde vad jag verkligen var eller vad det skulle bli av mig.

Det fick mig att känna mig mycket bättre, och den negativa känslan jag hade mot märkena försvann. Människor säger sällan någonting om mina märken numera, och även om de gör det, ler jag bara. Mitt förhållande till andra skadas inte. Människor respekterar mig för vad jag är, inte därför att jag har märken.”

En bleknande tradition

Eftersom ärrmärkning vanligtvis görs på barn, har de flesta nigerianer som har etniska märken i ansiktet inte haft något val i frågan. Men när de själva blir föräldrar, måste de bestämma om de skall låta märka sina barn.

Somliga beslutar att göra det. Enligt Times International i Lagos finns det flera anledningar till ett sådant beslut. Tidskriften skriver: ”En del betraktar det fortfarande som förskönande. Andra tror att stammärken som fastställer bärarens ursprung kan vara till hjälp för att få vissa fördelar. Ett annat syfte är att fastställa ett barns legitimitet i den traditionella miljön.”

Numera menar de flesta föräldrar att dessa skäl inte är tvingande. Även bland dem som är stolta över sina märken är det förhållandevis få som riskerar att låta ”stamkirurgens” kniv röra deras barns ansikten, speciellt i städerna. Smärtan och infektionsrisken och även det hån och den diskriminering barnet kan uppleva längre fram i livet är faktorer som gör att föräldrar avvisar ansiktsmärkning.

Det är tydligt att populariteten och anseendet hos ansiktsmärken snabbt förbleknar. Det tycks som om ”identitetskortet” i framtidens Nigeria kommer att vara något som människor bär i plånboken, inte i ansiktet.

[Bild på sidan 23]

Ansiktsmärken markerar etniska grupper

[Bild på sidan 24]

Ansiktsmärken är en bleknande tradition