Canadas storslagna ”flytande huvudled”
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA
”Vad är det här för flod?” ”En flod utan slut”, svarade den infödde guiden
DET var år 1535. Föga anade den vetgirige upptäcktsresanden Jacques Cartier att den vattenled som han höll på att kartlägga och beskriva en dag skulle bli en av de viktigaste i Nordamerika. Floden blev den första stora farleden för pälshandlare och kolonisatörer och i våra dagar för jättestora oceangående fartyg. Den är 13 mil bred vid mynningen och sträcker sig omkring 120 mil in i landet från Atlanten till Ontariosjön.
Historieböckerna säger att det var Cartier som gav den majestätiska vattenleden namnet Saint Lawrence. Så småningom har namnet kommit att användas både om floden och om den bukt som den mynnar ut i.
Några av Nordamerikas vackraste naturscenerier finner man längs Saint Lawrencefloden. Branta klippformationer och djupa dalar går ner till vattnet och skapar en av världens längsta fjordar, Saguenay, som är mer än 10 mil lång. Den väldiga Saguenayfloden strömmar ut i Saint Lawrencefloden från norr och bildar en mynning där oceanens tidvatten blandar sig med flodens vatten.
Marinbiologer talar om att här möts två världar under vattenytan. Kallt och salt havsvatten strömmar fram i rännor på ett djup av ända till 400 meter och stiger sedan uppåt och blandar sig med sötvattnet från floderna. Det marina livet är rikt i den här flodmynningen. Här lever vitvalar, vikvalar, sillvalar och jättelika blåvalar relativt nära varandra. I allmänhet lever dessa fyra valarter hundratals mil från varandra. Det är därför inte underligt att det för något år sedan var mer än 70.000 turister som företog valsafarier på Saint Lawrencefloden.
Kombinationen av växter, djur och fåglar längs floden är en av de ovanligaste på jorden. Det finns hundratals fiskarter, mer än 20 olika slags amfibier och reptiler och 12 olika marina däggdjur. Närmare 300 fågelarter håller till i våtmarkerna och på stränderna. Tusentals flyttfåglar som änder och snögäss samlas på dessa vatten.
Längre uppåt floden reser sig lugna och blånande berg bortom stränderna. Mörka skogar kantar floden. Storslagna öar står som vaktposter i den breda strömmen. Bondgårdar, byar och städer ligger på båda sidor om floden.
Ovanför Montreal finns ett antal forsar som orsakar avbrott på en sträcka av 16 mil. Efter forsarna blir flodfärden lugnare längs en 6 mil lång sträcka med mängder av öar som kallas Thousand Islands (”de tusen öarna”, men som i själva verket är närmare två tusen).
Trafiken på ”huvudleden”
Redan år 1680 talade europeiska nybyggare om att göra farleden framkomlig för oceangående fartyg även bortom Montreal genom att anlägga kanaler förbi forsarna. Nästan 300 år senare kunde drömmen bli verklighet, då Saint Lawrence Seaway öppnades år 1959. Den hälsades som en av världens största tekniska prestationer.
För att fullborda denna 293 kilometer långa vattenväg byggdes sju nya slussar mellan Montreal och Ontariosjön. För detta krävdes att man grävde bort mer än 150 miljoner kubikmeter jord och sten. Om man skulle fördela denna massa jämnt på en ordinär fotbollsplan, skulle den bli ett närmare 30.000 meter högt berg. Betongmassan i slussarna skulle räcka till en fyrfilig motorväg mellan London och Rom.
I sin bok Seaway—The Untold Story of North America’s Fourth Seacoast citerar Jacques LesStrang en sjökapten som sade: ”Det finns inte maken till vattenled på hela jorden. Det är ingen lättmanövrerad farled, men den storslagna floden, Niagarafallens dån och den ändlösa raden av sjöar och öar gör den synnerligen tilltalande.”
Oceangående fartyg, som färdas uppför den långa ”huvudleden” till Duluth-Superior på Förenta staternas sida av Lake Superior, slussas upp till en höjd av 180 meter över havsytan, det vill säga motsvarande en 60 våningars skyskrapa. Den sammanlagda resan från Atlanten är 370 mil.
Sjötrafiken har fört med sig ekonomiskt välstånd till städerna längs farleden. Boken The Great Lakes/St. Lawrence System konstaterar: ”Inom dess binationella system ligger både Canadas och Förenta staternas industriella hjärta. En folkmängd på över 100 miljoner och den största enskilda källan till industriell rikedom i västvärlden.”
Bland de mer än 150 hamnarna utefter farleden från Atlanten till Lake Superior är de viktigaste hamnarna i Canada Quebec, Montreal, Toronto, Hamilton, Sault Sainte Marie och Thunder Bay och i Förenta staterna Buffalo, Erie, Cleveland, Detroit, Chicago och Duluth-Superior. Fartyg från bland annat Casablanca, Le Havre och Rotterdam transporterar varje år miljontals ton last på Saint Lawrencefloden. Denna vattenväg genererar tusentals arbetstillfällen och ger miljarder dollar i intäkter varje år.
Larmrapporter
Efter mer än 30 år av trafik på ”huvudleden” strömmar det emellertid in larmrapporter. I århundraden har Saint Lawrencefloden och dess stora sjöar ”använts som avlopp och dumpningsplats”, påstår miljöorganisationen Environment Canada. Den stora floden har tills helt nyligen kunnat ta hand om allt detta.
Stora oceangående lastfartyg har tömt barlasten i sjöarna och i floden. Industrier och städer utefter hela leden har tömt ut giftiga kemikalier i floden. Jordbruket har bidragit med avrinningen av besprutnings- och gödselmedel. Den sammanlagda effekten hotar floden.
I samma takt som alltmer miljöfarliga ämnen strömmar ut i floden försvinner olika fiskarter. Med tiden blev det förbjudet att bada. Senare blev det också förbjudet att äta vissa fisksorter och skaldjur. Att använda kranvatten från floden som dricksvatten började ifrågasättas. Flera sorters vilda djur var utrotningshotade. Det hände att döda vitvalar, offer för sjukdomar orsakade av gifter i vattnet, sköljdes upp på land.
Uppstädning av ”huvudleden”
Flodens budskap var klart och tydligt. Den storslagna ”flytande huvudleden” behövde repareras. Därför påbörjade Canadas regering år 1988 ett räddningsprogram kallat Saint Lawrence Action Plan för att rensa upp floden, vilket går ut på att bevara, skydda och återställa naturen från Montreal till Atlanten.
För närvarande håller man på att utveckla överlevnadsplaner för hotade djurarter. Naturreservat upprättas för att bevara det som finns kvar. Ett exempel är Saguenay Marine Park, där Saguenayfloden flyter ut i Saint Lawrence. Här försöker man bevara den särpräglade marina miljön och djurlivet.
Man har också utfärdat nya lagar. Industrier har förelagts bestämda tidsfrister för att nedbringa utsläppen av föroreningar i floden med 90 procent. Man utvecklar nya tekniska metoder för att minska föroreningen. Platser som påverkats av giftiga ämnen i flodsediment eller slam efter muddring håller på att rensas upp. I vissa områden kommer viltreservat att iordningställas längs stränderna, varvid renat sediment utnyttjas. Man vidtar åtgärder för att begränsa antalet turister och deras rörelsefrihet när de kommer för att beskåda floden.
Förstöringen kan hejdas, och utvecklingen kan gå åt andra hållet. För floden kan reparera sig själv till skillnad från människogjorda vägar, om människan bara upphör med att förorena den. I all synnerhet krävs det att inställningen ändras hos både industriledare och enskilda konsumenter som drar nytta av den kommersiella verksamheten utefter floden och kring de stora sjöarna.
Ett tecken på att det är möjligt att hejda förstöringen och vända utvecklingen är vad som har hänt med vitvalen. Den är visserligen fortfarande hotad, men den håller på att komma tillbaka efter att tidigare ha minskat från 5.000 djur till endast cirka 500.
Allmänheten har nu vaknat till medvetande om den skada som man har åstadkommit på flodens naturrikedom och den glans och härlighet den hade. Kommer den här känslan av uppskattning att bevaras, så att ansträngningarna att återställa naturen kan slutföras i framtiden? Om människorna respekterar och uppskattar Guds skapelse kan det bli en verklighet.
[Bildkälla på sidan 20]
Genom vänligt tillmötesgående från The St. Lawrence Seaway Authority