En chockerande redogörelse för omänsklighet
ANSTÄNDIGA människor, både inom och utom Malawi, har blivit chockerade av de ogärningar som bedrivits i det landet mot en försvarslös minoritet.
Våldsdåden började i liten skala vid mitten av 1972. De nådde massiva proportioner på hösten. Vid den tiden blev en anda av pöbelvåld uppiskad efter Malawis kongresspartis årskonferens. Detta är landets enda politiska parti. Konferensen slutade med att anta tre i kraftiga ordalag avfattade resolutioner som angrep Jehovas vittnen. Alltifrån juli månad hade medlemmarna av partiets stridbara Ungdomsförbund och dess Unga pionjärer tagit ledningen i att göra Jehovas vittnen till skottavla, och nu förde de ett verkligt krig emot dem. De organiserade sig i gäng från ett dussin till antalet ända upp till så många som ett hundra. Så gick de från by till by, väpnade med käppar, klubbor, pangasknivar och yxor, och sökte upp och angrep Jehovas vittnen och deras ägodelar.
Som skribenten Guy Wright uttryckte sig i San Francisco Examiner (för 17 oktober 1972) var det ”ett mycket ensidigt krig, där man satte rå styrka emot tro”. Men tron har verkligen visat sig vara starkast, eftersom vittne efter vittne ådagalade att hans eller hennes tro inte kunde brytas med brutalitet.
Här kommer några få av de hundratals ögonvittnesrapporterna om de ogärningar som ägde rum:
● Typisk för vad som hände i byarna är denna redogörelse av David Banda från byn Kaluzi i Lilongwe: ”Det var den 23 september som parlamentsledamoten Gideon Banda kom för att hålla tal vid ett offentligt möte. Jag kunde höra det mesta av vad som sades genom högtalarna, eftersom mitt hus låg bara några få meter från mötesplatsen. Banda började med att berätta för de församlade vad som dryftats vid partiets årsmöte. Sedan fortsatte han med att dryfta frågan om Jehovas vittnen. Jag hörde honom säga till de församlade att årskonferensen hade beslutat att behandla Jehovas vittnen skoningslöst på grund av deras vägran att köpa medlemskort i partiet.
På kvällen den 25 september kom broder Swila och berättade för mig att han hade sett grupper av ungdomar samlas. Vi varskodde omedelbart bröderna, men innan vi kunde göra något började ungdomarna sina angrepp, slog sönder fönsterrutor och dörrar i våra hus och började slå bröderna. Vi var alla skilda åt, så vi visste inte vad som verkligen hände var och en av oss, och det höll på att bli alldeles mörkt ute. Jag gick och gömde mig, och tidigt på morgonen begav jag mig sedan till polisen för att rapportera det inträffade. I stället för att lyssna till min klagan skickade polisen i väg mig. Medan jag ännu var på polisstationen, såg jag grupper av bröder och systrar från andra församlingar som kom för att rapportera liknande händelser. Polisen sade till dem att de skulle återvända till sina respektive byar.”
Vittnena vägrade emellertid att återvända utan skydd och begav sig i stället till torget. David Banda berättar vad som hände där:
”När ungdomarna hörde att vittnena hade gått till torget, gick de dit och började slå bröderna och systrarna med käppar och knytnävarna och sparka dem både här och där. Polisen gjorde ingenting för att hindra angreppen. Sedan fyllde våldsdåden hela staden Lilongwe, men bröderna lyckades komma undan och flydde slutligen till Zambia.”
● Evans Noah från byn Mwalumo berättar: ”Den 18 september 1972 gick jag för att besöka en av bröderna. Vi såg en bil närma sig, och jag kände igen föraren. Det var herr Gamphani, medlem av Malawis parlament. Två unga män satt jämte honom. Det tycktes som om han tittade efter mig, ty så snart som de närmade sig hörde jag den ene säga: ’Här är han.’ Bilen stannade, och jag fick order av herr Gamphani att hoppa in. Så körde han till polisstationen. Sedan han frågat mig varför jag inte hade något politiskt kort, lät han polisen låsa in mig, i arresten, och där behöll de mig i sju dagar. De gav mig varken mat eller vatten under alla de sju dagarna.
Då poliserna såg att jag blev fysiskt svag, började de håna mig genom att uppmana mig att förvandla gräs till mat. När de slutligen såg att alla deras ansträngningar för att förmå mig att köpa ett politiskt kort var fruktlösa, släppte de mig och befallde mig att själv finna ut hur jag skulle komma hem. Trots det att jag var svag på grund av att jag inte haft något att äta, gick jag till fots en sträcka av 36 kilometer och kom hem i säkerhet.”
Men inte långt därefter blev Evans Noah och tio andra vittnen tvungna att fly från sin by och lämna Malawi.
● I trakten av Blantyre, Malawis största stad, blev Richadi Nyasulu, Greyson Kapininga och andra av Jehovas vittnen förda till högkvarteret för södra regionen av Malawis kongressparti (MCP). Man frågade dem varför de inte hade köpt politiska medlemskort. När de svarade att de var fullständigt opolitiska på grund av sin bibliska tro, överlämnades vittnena åt omkring sexton Unga pionjärer och medlemmar av Ungdomsförbundet. Dessa turades om att slå varje vittne. När vittnena alltjämt vägrade att köpa politiska kort, gned ungdomarna en blandning av salt och stark cayennepeppar i ögonen på dem. Somliga blev slagna i ryggen och sätet med en träplanka med spikar i. När någon visade tecken på smärta, slog angriparna hårdare och sade: ”Må din Gud komma och rädda dig.” Dessutom slog de sönder en flaska och använde skärvorna till att ”raka” några av de manliga vittnena. Den 22 september blev Jasteni Mukhuna från Blantyretrakten slagen till dess ena armen bröts.
● Vid Cape Maclear i södra änden av Malawisjön blev vittnet Zelphat Mbaiko helt täckt med gräsknippen som bands runt om honom. Sedan hälldes fotogen på gräset, som antändes. Han dog till följd av brännskadorna.
Ingen skonad
Angriparnas vildsinthet var sådan att inget vittne blev skonat på grund av ålder eller kön. Det var inte alla som kunde undkomma från Lilongwe, som till exempel ett kvinnligt vittne, fru Magola. Eftersom hon var havande i framskridet tillstånd, kunde hon inte springa fort. Medlemmar av MCP grep henne och slog henne till döds på torget i åsyn av många av stadens invånare, men inte en enda kom till hennes hjälp. Då en poliskonstapel blev tillfrågad varför han inte ingrep, svarade han att ”polisen hade blivit fråntagen sin makt”.
● I trakten av Ntonda, söder om Blantyre, blev Smith Bvalani, hans åldriga mor och andra av Jehovas vittnen, både män och kvinnor, slagna av medlemmar av Ungdomsförbundet till dess de låg medvetslösa på marken. En av ungdomarna letade i deras fickor och fann pengar hos ett av vittnena. Då använde han dessa pengar till att köpa politiska kort åt var och en av dem, skrev deras namn på korten och kastade dessa på marken nära de medvetslösa vittnena. Ungdomsförbundet påstod nu att vittnena hade gett med sig och kompromissat i fråga om sin tro. När Smith Bvalanis mor återvann medvetandet och såg kortet, sade hon till dem att hon inte skulle ta emot det, även om det betydde hennes död. Då slog de henne åter till dess att hon blev medvetslös.
● Sjuttiotre år gamle Israel Phiri från byn Khwele i Mchinji berättar: ”Under juli månad 1972 hörde vi ett rykte att Malawis kongressparti planerade att sätta i gång en kampanj för att kontrollera att folket hade medlemskort hela landet utöver. Då vi insåg att detta skulle betyda svårigheter för Jehovas vittnen, beslöt vi att lämna byn och söka gömma oss i buschen. Vi var trettio vittnen tillsammans. Vi stannade två månader i buschen, men plötsligt, den 5 oktober, fann vi oss omringade av en stor grupp av ungdomar. De var alla okända för mig.
Då jag försökte gå min väg, grep somliga tag i mig och började slå mig med käppar och sparka mig överallt på kroppen. Det var omöjligt för mig att se vad som hände de andra bröderna. Slutligen lämnade de mig liggande medvetslös på marken. Sedan jag återfått medvetandet, försökte jag se mig om efter de andra bröderna men fann dem inte. Jag beslöt då att lämna Malawi och bege mig till Zambia. Trots att hela min kropp var svullen och ögonen fulla av blod lyckades jag med Jehovas hjälp vandra åtskilliga kilometer för att komma till Thamandasjukhuset i Zambia.”
● Sydost om Blantyre vid byn Kavunje blev alla vittnena, både män och kvinnor, svårt slagna och tvingade att gå nakna på vägen. Ett av barnen dog av det prygel det fått. I norra delen av Malawi i Nkhotakota blev ett kvinnligt vittne, som var havande, avklädd naken och svårt slagen. Partiets platsledare sade till små barn att de skulle sparka henne i magen, och syftet var att söka åstadkomma ett missfall.
Avskyvärda sexuella övergrepp
Sexuella övergrepp på kvinnor av Jehovas vittnen var alltför talrika liksom alltför motbjudande att här omtalas helt och fullt. De följande var typiska:
● Sjuttonåriga Rahabu Noah från byn Mtontho i Kasungu berättar: ”Den 26 september 1972 fick vi höra att ungdomar gick från by till by och angrep Jehovas vittnen fysiskt och förstörde deras hus och egendom. Bröderna föreslog att vi skulle gå och gömma oss i buschen och sedan under natten fly till Zambia. Vi var fem systrar och tre bröder. Vi lämnade byn utan svårighet, men när vi gick på en liten gångstig mötte vi en grupp på ungefär tjugo. De började fråga efter våra kort. Ingen av oss kunde ju visa något sådant, och så började de slå oss med käppar och knytnävarna. Därpå klädde de av oss alla nakna och fortsatte att slå oss. En grupp på ungefär tio stycken knuffade mig åt sidan och bar mig bort från de andra. Medan somliga höll mina händer och ben, våldtog de andra mig. Jag såg åtta i tur och ordning våldta mig, den ene efter den andre. Det var ingen jag kände igen i gruppen. Sedan de hade slagit oss vildsint, lämnade de oss. Senare fick jag reda på att också de andra fyra systrarna i vår grupp hade blivit våldtagna.”
● Funasi Kachipandi från byn Nyankhu i Lilongwe omtalar vad hon fick erfara: ”Den 1 oktober 1972, sedan jag fått höra omtalas att Jehovas vittnen blivit angripna, beslöt jag att ge mig i väg och ta mig över till Zambia. Jag gav mig omedelbart åstad och hade med mig min nittonåriga dotter, Dailes Kachipandi. Men det dröjde inte länge förrän vi blev fasttagna av en grupp okända ungdomar. De krävde att vi skulle visa partikort, vilket vi ju inte kunde göra. Så förde de oss tillbaka till deras kontor nära Chilekatorget. I min närvaro turades fem ungdomar om att våldta min dotter. Sedan tog en av dem tag i mig och knuffade omkull mig. Jag försökte vädja till honom att inte försöka våldta mig, eftersom jag var gravid i nionde månaden, och jag var så svag, men han kunde inte visa något mänskligt medlidande. Han våldtog mig i min dotters närvaro. Sedan lämnade de oss. Jag rapporterade det hela till polisen. De noterade det men gjorde ingenting. Följande morgon födde jag ett barn, och sedan begav jag mig samma dag i väg till Zambia, i det jag vilade gång på gång till dess vi nådde fram till Zambia.”
I många andra fall var angriparnas namn kända för offren. Några hade officiella ställningar i Malawis kongressparti.
● I byn Kamphinga blev Matilina Chitsulo från Gwizi våldtagen av Mr. Kachigongo, ordföranden för partiets avdelning där. Vid byn Mkombe blev Velenika Hositeni den 2 oktober 1972 kvarhållen i ett rum på MCP-kontoret en hel natt av ordföranden där på platsen och partisekreteraren, och båda våldtog henne. Sju män våldtog ett annat vittne vid namn Nezelia på samma kontor. Sedan de undkommit till Zambia blev båda kvinnorna inlagda på sjukhuset i Misale på grund av den fysiska misshandel som de blivit utsatta för.
Vi upprepar: Dessa fall är inga undantag. De är bara några få av de hundratals fall som det finns protokoll över.
Men det var ett annat drag i fråga om det landsomfattande angreppet mot vittnena, ett som gjorde att det fick ännu allvarligare konsekvenser än den förföljelse som de fått lida år 1967.