Brutal förföljelse bryter ut på nytt
JEHOVAS VITTNENS motvilja mot att återvända till Malawi var välgrundad. Detta framgår tydligt av vad som hände med dem som fördes tillbaka.
Fortsatt terror väntade dem. Ingenting hade förändrats. Man hade fortfarande samma ondskefulla inställning till dem. Malawis regering hade inte vidtagit några åtgärder för att göra situationen lättare för dem.
Återkomsten till Malawi
När vittnena anlände till Lilongweflygplatsen i Malawi, blev de som man visste var ledande tillsyningsmän arresterade och satta i fängelse. Bland dessa var John Chiwele, som hade varit föreståndare för lägret i Sinda Misale, och Lazarus Chirwa, som varit biträde åt honom.
På flygplatsen möttes vittnena av representanter för Malawis regering. En av dem var Kumbweza Banda, minister för centralregionen. En annan var Qaniso Chibambo, minister för norra regionen. Man sade åt vittnena att de hade lämnat Malawi av fri vilja, vilket inte var sant, och att de hade återvänt till Malawi av fri vilja, vilket inte heller var sant.
Dessa myndighetspersoner sade därefter att vittnena måste bege sig hem till sina respektive byar och köpa partikort. När ett av vittnena försökte säga ett ord till dessa män, blev han befalld att hålla tyst. Polismän och medlemmar av Unga pionjärer, den militanta ungdomsgruppen inom Malawis kongressparti, beordrades sedan att visitera alla vittnena. De konfiskerade biblar, biblisk litteratur, pass och alla andra handlingar. Vittnena blev sedan uppmanade att gå till sina byar. De som bodde mycket långt bort fördes med lastbil till en plats i närheten av deras område och uppmanades sedan att gå resten av vägen.
När vittnena kom fram till sina byar, fick några få, som hade släktingar, sova hos dem. Men flertalet fick stanna ute i det fria och sova där tillsammans med sina barn, och några av dem sökte skydd under träd. Men ett värre öde väntade dem, och det blev mycket snart uppenbart. Ett exempel på detta återfinns i London Sunday Telegraph för 14 januari, där det berättades om ett radiotal som president Banda höll i början av året. Denna rapport lyder:
”Banda sade att Jehovas vittnen ... hade blivit lurade att tro att ’någon som kallades Harmageddon skulle tillintetgöra Malawi den 15 november och bygga en ny stad åt dem i Lilongwe’.
Medan han ännu talade, blev herr och fru Gorson Kamanga, medelålders medlemmar av sekten, vilka hade blivit repatrierade till sitt hem i Nkhatabukten vid sjön, avklädda nakna och förda genom gatorna, eftersom de ännu en gång hade vägrat att köpa partikort.
Och i en by i närheten av Lilongwe blev fem andra ’repatrierade’ vittnen så obarmhärtigt slagna av Unga pionjärer att de fick armar och ben brutna. En man fick spikar drivna genom händerna. På sjukhuset i Lilongwe vägrade man att ge dem vård därför att de saknade partikort.”
Var och en som känner till vad Jehovas vittnen lär vet naturligtvis att de aldrig har trott eller lärt att Harmageddon är en person. De har heller aldrig lärt att Malawi skulle förstöras den 15 november eller att en ny stad skulle byggas åt dem där.
Men denna fientlighet mot dem blåste liv i förföljelsens lågor. Och vittnena ställdes på nytt inför stridsfrågan med partikorten. När de vägrade att köpa dem på grund av sin neutralitet i politiska angelägenheter, började man på nytt att ondskefullt angripa dessa vittnen som hade blivit ”repatrierade”.
Ögonvittnen berättar
Dessa vittnesbörd kommer inte bara från utländska tidningar. De kommer från Jehovas vittnen själva, som blivit utsatta för denna behandling. Många intervjuer gjordes med dessa ”repatrierade”, som på nytt hade blivit översköljda av en våg av terror.
Dessa ögonvittnesskildringar visar att när flyktingarna återvände till sina respektive byar, krävde hövdingarna, byledarna, partifunktionärerna och regeringens representanter att de skulle köpa partikort. Här följer några typiska exempel:
Ett av Jehovas vittnen, Gilbert July från byn Chimongo, berättar: ”Den 3 januari 1973 sammankallades ett möte för alla byledarna i Mchinjidistriktet, som leddes av Mr. Cheuche, parlamentsledamot för Mchinjiområdet. Vid detta möte beslöt man att om vittnena från Sinda Misale fortfarande vägrade att köpa partikort, skulle man inte ha någon misskund med dem. Efter detta möte blev alla vittnena, både bröder och systrar, i Kandamaförsamlingen, som är belägen i byn Chimongo (vars hövding är Duwa), bortjagade från byn därför att de vägrade att köpa partikort. Bröderna och systrarna begav sig ut i buschen.”
Vittnet Rightwell Moses är från byn Kachijere, där Mbelwa är hövding. Moses berättar att så snart vittnena hade återvänt till byn blev de hänsynslöst slagna av ungdomarna därför att de vägrade att köpa partikort. Hastings Mzamo, presiderande tillsyningsman i församlingen där på platsen, blev så svårt slagen att han fick hörselskador.
Rightwell tillfogar följande detaljer till sin redogörelse: ”Två dagar sedan vi anlänt hem kom parlamentsledamoten Mahara Banda till byn och varnade vid ett möte folket att ingen som saknade partikort skulle tillåtas stanna i byn. Den 1 januari 1973 hade Mahara Banda med sig två ungdomar i sin bil. Deras efternamn är Jere och Tembo. Han parkerade sin bil utanför byn och väntade där medan ungdomarna gick in i byn. När ungdomarna kom in i byn gick de fram till min dotter Joicy och till syster Oliva och krävde att de skulle visa sina partikort. Systrarna kunde naturligtvis inte visa upp några sådana, och så började ynglingarna slå dem med knytnävarna. De unga systrarna blev med våld avklädda nakna, och därefter började ynglingarna slå dem med käppar på bara kroppen. De tog tag i bröderna och började slå dem också. När de blev trötta gick de tillbaka till bilen, medan de skrek att de skulle komma tillbaka och klå upp bröderna och systrarna på nytt. Så snart de gett sig i väg flydde bröderna och systrarna från byn ut i buschen och lämnade därefter Malawi.”
Ett annat kvinnligt vittne, Likeness Kamanga, skickades tillbaka till sin by Vithando, där Chindi är hövding. Hon berättar följande: ”När vi anlände till byn blev vi inbjudna till ett möte i Bulale. På detta möte talade Adamson Dindi, distriktsordförande för Malawis kongressparti. Detta var den 4 januari 1973. Tolv vittnen, inklusive mig, var med vid mötet. Vi blev allesammans befallda att köpa partikort. Men vi förklarade att vi inte tänkte köpa några. Dindi och de övriga blev så rasande att de befallde oss att lämna Malawi omedelbart, på stående fot. Vi tilläts inte att ta något med oss. Vi begav oss allesammans ut i buschen i små grupper. Följande dag, medan jag befann mig på flykt, fick jag veta av mina släktingar att ett av vittnena som var med på mötet tillsammans med oss föregående dag hade blivit dödad.”
Geleson Esaya, ett vittne från byn Mwelekela, berättar: ”Den 2 januari 1973 blev vi inbjudna till ett möte som skulle hållas i byn Mwelekela. Byledaren Lombwa skulle leda detta möte. Vi var sammanlagt tjugo vittnen där. På mötet blev vi befallda att köpa medlemskort till Malawis kongressparti, annars fick vi bereda oss på att möta döden. Vi förklarade att vi inte tänkte köpa något kort. Då befallde han oss att omedelbart lämna byn. Vi förklarade vänligt men bestämt att vi ville ha ett brev från honom, där han förklarade sina skäl till att utvisa oss från byn. Han vägrade att göra detta. Vi beslöt oss då för att gå till polisstationen i Mchinji. Men i stället för att lyssna till oss befallde den ansvarige polismannen att vi skulle återvända till byn. Vi hade därför inget annat att göra än att lämna Malawi.”
Tjogtals andra ögonvittnesskildringar vittnar om samma brutala behandling. Var och en av de mer än ett hundra vittnen som intervjuats bekräftade att regeringen inte hade gjort något som helst för att sätta stopp för förföljelsen. De uttryckte allesammans sina farhågor för att situationen skulle förvärras. Till följd av detta har många av dem ännu en gång flytt ut i buschen och därefter lämnat Malawi.
Flyktingarna i Moçambique
Tusentals Jehovas vittnen flydde till grannlandet Moçambique när förföljelsen flammade upp under 1972. Nu har några av dem, som nyligen blivit ”repatrierade” från Zambia och därefter tvingats fly ur Malawi på nytt, begett sig i denna riktning.
Vilken är den nuvarande situationen för vittnena som vistas som flyktingar i Moçambique? Det är också en svår situation, men det tycks som om de inte blir föremål för någon direkt förföljelse. Även om livet är hårt och arbetsdagen är mycket lång och mödofylld, har regeringen i detta land inte behandlat vittnena illa.
Vittnena har hänvisats till vissa områden i närheten av gränsen, där de har fått en del mark. Man har uppmanat dem att röja marken och odla gröda. På detta sätt kan de själva skaffa sig föda. Jehovas vittnen på andra håll har gjort ansträngningar att skicka förnödenheter till dessa områden, men myndigheterna har avböjt erbjudandet och förklarat att de själva skall ta itu med problemet.
De portugisiska myndigheterna var också vänliga nog att ge flyktingarna ytterligare 100 hektar mark för att bygga ett läger i närheten av Fort Mlangeni. Myndigheterna blev imponerade av att vittnena omedelbart grep sig verket an och organiserade lägret mycket effektivt. De byggde toalettrum för män, för kvinnor och för barn. De byggde också ett eget sjukhus, där barnmorskor biträdde vid födslarna — till och med den 15 december hade 78 spädbarn fötts där! Vid denna tidpunkt uppgavs det att det fanns 7.670 Jehovas vittnen som uppehöll sig där.
Under senare hälften av december hade en av Jehovas vittnens områdestillsyningsmän tillfälle att besöka några av dessa områden. Han berättade om det mycket hårda arbete vittnena utförde, men också att de inte blev förföljda. Han framhöll att vittnena tilläts hålla kristna möten och studera bibeln.
Under december månad blev faktiskt 217 personer döpta av Jehovas vittnen i flyktinglägren i Moçambique. Detta visade att några av dem som flytt hade varit odöpta, intresserade personer.
Anständiga människor upprörda
Malawis förföljelse av Jehovas vittnen har gjort anständiga människor över hela världen förskräckta och upprörda. Detta har medfört att Malawis rykte har drabbats av svåra slag.
Många som inte är Jehovas vittnen har gett uttryck åt sin sympati för vittnena. De säger att de känner Jehovas vittnen såsom anständiga, laglydiga människor som verkligen älskar Gud. Ett sådant uttalande från en person på Bahamaöarna publicerades i den kända engelska tidningen The Guardian. Detta brev till redaktören skrevs till svar på en tidigare artikel i The Guardian, som beskrev den brutala förföljelsen av Jehovas vittnen. Det lydde:
”Sedan jag läst artikeln ’Vittnen ihjälslagna’ grät jag en hel del. Jag känner dessa människor, och alla andra som känner dem vet att inget vittne i någon del av världen förtjänar en sådan behandling. ...
Håller Ni inte med om att de älskar Gud mer än något på jorden? Om en man blir brutalt ihjälslagen därför att han vägrar att förena sig med ett band som dödar andra människor, vilket direkt strider mot Guds ord, kan vi då inte omedelbart dra vissa slutsatser om honom?
Den mannen älskar, tror på och förtröstar på sin Gud. Det skulle utan tvivel ha varit lättare att ge efter och få behålla livet, men detta skulle vara i strid med vad han lärt andra och skulle därför också strida mot en sann kristens tro. ...
Det var med andra ord en ära för dem att dö för den Gud som de älskade så innerligt. ...
De är mycket noga med att inte bryta lagarna i det land där de lever, men kom ihåg att de heller aldrig kommer att bryta sin Guds lagar.
Jag är inget Jehovas vittne, men jag har betraktat dem mycket ingående, och jag har funnit att de är bland de trevligaste människor jag någonsin träffat. Man kan se i deras ögon att de älskar och tror på den Gud de så tålmodigt och ivrigt försöker undervisa andra om.”
Den amerikanska publikationen The Christian Century hade följande att säga:
”Även om vittnena förefaller beskäftiga för många kristna, bör deras orubbliga vägran att kompromissa i fråga om sin tro, när de utsätts för förföljelse och våld, väcka åtminstone någon grad av beundran hos var och en av oss. I dessa tider av utbredd nationalism är vittnena en av de få grupper som fortfarande vittnar om den kristna inställningen att man måste lyda Gud mer än människor. Och i Förenta staterna, där man kan iaktta den förvirrade bilden av ett kvasireligiöst tillstånd, är det uppfriskande att ha Jehovas vittnen som påminner oss om vem vi i första hand är skyldiga att visa lojalitet.”