Hur det är att vara sjuksköterska
Berättat för en av ”Vakna!”:s medarbetare
JAG är född på Jamaica i Västindien och började min sjuksköterskebana där mot slutet av 1940-talet, medan jag ännu var tonåring. I tjugofyra år har jag alltså arbetat som sjuksköterska, både på Jamaica och i Förenta staterna.
Jag har vårdat tusentals patienter, som lidit av praktiskt taget varje tänkbar sjukdom. Jag har arbetat i operationsrummet, tagit hand om skadade och illa tilltygade olycksoffer, tröstat döende och utfört annat som ingår i en sköterskas uppgifter. Jag har många gånger känt den beklämning och missräkning såväl som den stolthet och glädje som följer med arbetet att vara sjuksköterska.
Man har ofta frågat mig: ”Varför valde du just det yrket? Jag skulle aldrig kunna vara sjuksköterska.” Eller man kan få höra människor säga: ”Man måste vara född till sjuksköterska.” Men är det så?
Ett svårt arbete
Precis som det är med andra yrken, så fordras det en hel del utbildning och övning om man skall kunna bli en bra sjuksköterska. Det krävs också oräddhet och en verklig önskan att hjälpa medmänniskor. Dessutom är det viktigt att man håller sig i god fysisk form, eftersom man blir utsatt för smittsamma sjukdomar. Särskilt utmärkande för en god sjuksköterska är emellertid att hon har medkänsla med patienterna och ger ut av sig själv för att sörja för deras behov.
Men det är lättare sagt än gjort. En sjuksköterska vårdar ju lidande eller till och med döende människor dagar i sträck, vecka efter vecka. Detta kan göra henne hård, få henne att bli okänslig för patienternas behov. Något sådant får inte hända. Det finns sköterskor som känner djupt för sina patienters belägenhet.
Jag kan till exempel erinra mig en ung patient som jag hade för några år sedan på Carson Peck Memorial Hospital i Brooklyn i New York. Hon var så söt och rar, inte mer än trettiosex år gammal. Tre år tidigare hade hon fått ena bröstet bortopererat på grund av cancer, och nu hade hon genomgått ännu en canceroperation. När man såg på henne, kunde man inte tro att hon var så sjuk. Men hela hennes kropp var full av cancer.
Jag kände verkligt deltagande med henne, för hon hade en så stark livsvilja. Jag tror inte hon någonsin accepterade det faktum att hon skulle dö. Hon levde emellertid bara cirka fem veckor efter den andra operationen. Det var så gripande när hennes make och mor kom på besök, eftersom de kände till hennes tillstånd. Det smärtar mig verkligen att se en patient långsamt dö och att se de anhörigas djupa sorg.
Särskilt smärtsamt är det när patienter tror att de skall fortsätta att leva och planerar för något i framtiden, medan man vet att alla tecken visar att de kommer att dö. Man försöker dölja sina känslor — det är man tvungen att göra ibland. Allt emellanåt måste jag helt enkelt gå ut ur rummet.
Det är inte bara det att sådana fall känns smärtsamma, en del gör en samtidigt så besviken. Jag minns en patient, omkring femtio år gammal, på St. John’s Episcopal Hospital i Brooklyn. Två veckor tidigare hade han haft en svår hjärtattack. Men nu var han faktiskt på bättringsvägen. Han var en sådan fin man; han klagade aldrig och var alltid samarbetsvillig. Alla på avdelningen tyckte om honom.
Just den här morgonen rakade jag honom, gav honom ett bad, och han satt upp i sängen och åt. Han såg så duktig ut. Doktorn kom in, undersökte honom och sade till honom att han gjorde fina framsteg. Men så plötsligt ropade han på mig. Jag gick genast bort till honom och frågade: ”Vad är det för fel?” Allt han kunde viska var: ”Syster B————.” Sedan föll han bakåt, medvetslös.
Allt detta hände utan någon som helst förvarning. På några sekunder var syrgasutrustningen, som används i nödsituationer, anbringad för att återuppliva honom. Men den var till ingen nytta; han var död. Jag hade arbetat så hårt med att vårda honom och var säker på att han skulle tillfriskna. Jag kände det verkligen som en förlust. Strax efteråt kom hans hustru in, och jag fick försöka trösta henne. Så kan sjukvårdsarbetet vara; det är inte så lätt alla gånger.
Tillfredsställelse och glädje
Men sköterskeyrket kan å andra sidan skänka verklig tillfredsställelse; det ger en tillfälle att hjälpa människor, att uppmuntra dem litet. Varför ägnar man sig åt detta yrke? Det borde vara för att hjälpa människor, att få dem att känna sig litet bättre till mods i sin sjukdom eller i sitt döende tillstånd. Det är så jag alltid har känt det.
Att vara sköterska skänker också ögonblick av verklig uppmuntran och glädje, i synnerhet när en patient räddas från en så gott som säker död. Jag erinrar mig ett fall strax efter det jag hade börjat som sjuksköterska på Jamaica. Jag arbetade på sjukhuset i Montego Bay, när en skräddare på platsen blev allvarligt skadad. En dörr som slagit igen hade tydligen kört en lång synål, som han haft fastsatt på skjortan, djupt in i bröstet på honom.
När han fördes till sjukhuset kippade han efter andan. Han röntgades snabbt, och röntgenplåtarna avslöjade att nålspetsen faktiskt snuddade vid hjärtat, men den hade inte trängt in. Operationen började genast. Ett snitt gjordes över hjärtat, och jag kunde se det blottlagda hjärtat. Nålen togs ut, och mannen överlevde! Det var verkligen en spännande upplevelse för mig att få vara en del av det operationslag som räddade hans liv! Sedan dess har jag upplevt den glädjen många gånger.
Vid ett annat tillfälle arbetade jag i operationsrummet på samma sjukhus. Två pojkar, båda omkring tio år gamla, var på väg till skolan när en lastbil körde på dem och tryckte upp dem mot en jordbank. Bröstkorgen på den ene av pojkarna fläktes upp, så att hjärtat och lungorna blottlades; det andra barnet fick ena benet allvarligt skadat.
Jag väntade i operationsrummet, när ambulansmännen kom med dem. Så snart de anlänt började jag klippa loss kläderna från såren. Det var otäckt att se den ene pojkens blottlagda hjärta pulsera! Jag fattade inte att han kunde vara vid liv. Läkarna började genast en timslång operation. De rensade brösthålan, sydde ihop inre bristningar, lade in antibiotika och slöt till det väldiga såret. I månader skötte jag den pojken. Och han tillfrisknade helt och hållet!
Patienters tacksamhet
Det är verkligen uppmuntrande när patienter, som tack vare den vård de fått har återvunnit hälsan, säger: ”Ni räddade mitt liv. Jag är så tacksam!” Under årens lopp har många sagt så till mig. Detta bidrar till att man tycker att det trots svårigheterna är mödan värt att ägna sig åt arbetet som sjuksköterska.
Många före detta patienter håller fortfarande kontakt med mig. En judisk dam försummar till exempel aldrig att skriva, när hon är på semester. Hon var verkligen en svår patient. På två veckor hade hon arton sköterskor! Jag var den enda som stannade hos henne. Jag har funnit att man kan vara bestämd, men vänlig, mot patienter och att de vanligtvis ger gensvar.
Jag känner verkligen medlidande med mina patienter. Det är därför jag tycker om att få ägna mig åt den direkta vården av patienter; jag får då bättre tillfälle att ge ut av mig själv för att få människor att känna att livet verkligen är värt att kämpa för. Alla uttrycker naturligtvis inte sin tacksamhet, men jag vet att människor uppskattar omtänksamhet och vänlighet, i synnerhet när de är sjuka.
Min mor berättade en gång för mig att hon, när hon åkte med en buss på Jamaica, hörde två kvinnor samtala om en sjuksköterska. De talade om hur vänlig hon varit mot dem när de låg på sjukhuset och vad hon gjort för dem. Och så nämnde en av dem sköterskans namn — mitt namn. Min mor blev så överraskad att hon vände sig om och sade: ”Det är min dotter!”
Mitt beslut att bli sjuksköterska
Jag blev intresserad av sjuksköterskeyrket på ett ganska ovanligt sätt. När jag var på semester i Montego Bay, gick jag med en vän till sjukhuset för att besöka en flicka som återhämtade sig efter en blindtarmsoperation. Det var ett vackert ställe med utsikt över havsbukten. Jag sade till flickan att om jag någonsin skulle behöva opereras, så skulle jag vilja komma till just det sjukhuset och få samma säng som hon.
Nåväl, detta var en söndag. Följande lördag befann jag mig där som akutfall. Och jag fick samma säng, i samma rum, och jag opererades av samma läkare för samma sak, inflammation i blindtarmens bihang, som måste avlägsnas.
Det var medan jag låg där och återhämtade mig efter operationen som jag först fick den tanken att det skulle vara intressant att vara sjuksköterska. Jag tänkte för mig själv: ”Jag vet sannerligen inte mycket om min kropp, min anatomi.” Jag önskade veta mer om hur kroppen fungerade och bestämde mig därför för att bli sjuksköterska.
Utbildningen till sjuksköterska
Omedelbart efter det jag gått ut läroverket anmälde jag mig till sjuksköterskeutbildning. Vi fick välja plats för utbildningen, så jag valde det vackra sjukhuset i Montego Bay och blev antagen där.
Vår utbildning bestod huvudsakligen av praktiskt sjukvårdsarbete. Vi började arbeta på sjukhusavdelningarna första veckan efter ankomsten. Vi kallades elever. För att skilja oss från de riktiga sjuksköterskorna, som var klädda helt i vitt, bar vi blå uniformer med vita förkläden och svarta strumpor.
Vi måste vara på plats på sjukhuset klockan 6 på morgonen, och vi arbetade till klockan 6 på kvällen — med en stund ledig under dagen. På kvällarna läste vi om sjukvård. Men med undantag för två eller tre timmars lektioner i teori ägnade vi dagarna åt direkt vårdarbete.
Erfarna sjuksköterskor lärde oss att ge patienterna bad, lavemang och injektioner, att byta förband, ta blodtrycket osv. Sedan gjorde vi samma sak själva inför deras vaksamma ögon. Vi lärde oss till och med att göra sådant som bara läkare tillåts göra i Förenta staterna. Om en person till exempel skurit sig i en arm eller ett ben, tillkallade vi inte en läkare för att ta hand om detta, utan sydde ihop såret själva. Bara om det var ett sår i huvudet eller om fallet var mycket allvarligt, behövde en läkare tillkallas.
Men nu för tiden får flickor, som utbildar sig till sjuksköterskor, huvudsakligen lära sig sjukvård från böcker; de lär sig teorin men får mycket liten praktik. Jag har träffat en del utexaminerade sjuksköterskor som inte ens känt till hur man ger en injektion. En högskoleutbildad sjuksköterska medgav att hon, trots att hon utförligt kunde redogöra för åtta olika slags lavemang, faktiskt aldrig hade gett ett enda!
Prov och prövningar
Det är stor skillnad mellan att läsa om sjukvård i en bok och att ge vård i praktiken. Jag skall aldrig glömma hur jag efter ungefär en veckas utbildning blev tillsagd av en sköterska att sätta tillbaka tandgarnityret på en kvinna som just avlidit. Jag trodde jag skulle dö. Jag började gråta. Men sköterskan tvingade mig att göra det.
Det var också fasansfullt att vara med vid den första obduktionen. Vi var alla sjuka den natten. Jag kunde varken äta eller sova. Bilden av dessa inre organ, som läkaren höll upp för att vi skulle identifiera dem, stod alltför levande för mitt inre! Men jag hade önskat lära mig anatomi, och det fick jag också, det måste jag medge.
För andra årets utbildning förflyttades jag till det allmänna sjukhuset i Kingston, huvudstaden. Där arbetade jag på en avdelning för patienter med tropiksjukdomar och hade huvudsakligen hand om tyfusfall. Det tredje och sista året av utbildningen gick snabbt. Om vi nu skulle betraktas som professionella sjuksköterskor berodde på om vi klarade de slutliga proven. Under ett förhör fick vi sitta inför en panel av läkare och besvara vilken som helst fråga som de ställde. Som praktiskt prov fick jag undersöka sockerhalten i ett urinprov, medan läkarna såg på! Jag var så nervös, mina händer darrade, men jag klarade det. Jag var nu professionell eller utexaminerad sjuksköterska.
Utbildning till barnmorska
Innan jag började arbeta som utexaminerad sjuksköterska gick jag emellertid på en sex månaders kurs för barnmorskor vid Kingston’s Victoria Jubilee Hospital. Vi måste förlösa minst fyrtio kvinnor och gå igenom en svår examen innan vi blev kvalificerade som legitimerade barnmorskor.
Jag skall aldrig glömma min första förlossning. Det var fruktansvärt! Jag trodde jag skulle få ta emot ett levande tvillingpar, men de kom ut i mina händer — döda. De hade redan börjat lösas upp! Jag var dödsförskräckt!
Under utbildningen fick vi lära oss att klara av alla slags onormala förlossningar. I stället för att komma ut med huvudet först, vilket är det normala, kan ett barn ibland komma fram med fötterna först, händerna först eller i någon annan vinkel. Vi fick lära oss hur man förlöser dessa mödrar, och jag har sedan dess förlöst många sådana lyckligt och väl utan komplikationer. Ibland kan också navelsträngen linda sig runt barnets hals, och vi lärde oss vad man skall göra när detta inträffar.
Men i synnerhet lärde vi oss hur man hanterar barnet under själva förlossningen, så att modern inte sargas under framfödandet. Hos många läkare är det allmän praxis att vidga moderns öppning genom ett snitt, ta ut barnet och sy ihop snittet. De gör denna operation, som kallas episiotomi, eftersom det är lättare. Men en utbildad barnmorska kan i så gott som samtliga fall förlösa modern utan att behöva göra detta snitt. Av de hundratals kvinnor jag har förlöst kan jag räkna de episiotomier jag varit tvungen att göra på ena handens fingrar.
Jag arbetade som sjuksköterska på Jamaica i åtskilliga år, tjänstgjorde som barnmorska, övade sköterskeelever och utförde annat sjukhusarbete. År 1958 kom jag så till New York.
Bristande noggrannhet och omvårdnad
Ända till för tre år sedan, när jag började tjänstgöra på klinik, arbetade jag med direkt vård av patienter på sjukhus i Brooklyn. Vem som helst kan göra misstag, det är sant, men gång efter annan har det skrämt mig att se hur både läkare och sköterskor brister i noggrannhet och i att ge omvårdnad. Jag känner till ett flertal fall där instrument eller dukar blivit kvarlämnade i patienter som opererats.
Ett sådant fall var en patient i Brooklyn som jag vårdade för fem eller sex år sedan. Sedan hon återvänt hem efter en bukoperation, klagade hon över svåra smärtor. Hennes make blev ond på henne och sade åt henne att hon var frisk, men hon fortsatte att klaga. Hon fördes därför tillbaka till sjukhuset och röntgades. Inuti henne låg läkarens tång!
Det förefaller mig som om vissa läkare faktiskt är slarviga eller försumliga. Före en operation är det till exempel meningen att de skall låta en patient genomgå ett antal undersökningar, inbegripet EKG för att testa hjärtat, röntgen osv. Men jag känner till fall där man underlåtit att göra detta, vilket fått allvarliga konsekvenser.
En patient, som jag skötte på ett sjukhus i Brooklyn, hade fallit och brutit armbågen. Det var allt. Man förde henne till operationsrummet för att lägga den i rätt läge. Sedan hon sövts, upphörde hennes hjärtverksamhet, och de måste ofördröjligen tillgripa öppen hjärtkirurgi. Hon dog efter åtskilliga dagar utan att ha återfått medvetandet. Hade hon genomgått undersökningarna före, skulle läkarna emellertid ha känt till hur det stod till med hennes hjärta och kunnat vidta försiktighetsåtgärder.
Liknande händelser inträffar oftare än man kanske föreställer sig. Jag vet det, eftersom jag har sett det själv, och det har också mina vänner som arbetar på sjukhus här i New York. Det är sorgligt att säga, men många sköterskor och läkare nu för tiden verkar helt enkelt inte intresserade av patientens välfärd. De är mer intresserade av att tjäna pengar — av sin lön.
Det har hänt rätt många gånger att jag, när jag avlöst sköterskor, varit tvungen att göra dem uppmärksamma på hur de lämnat en patient. Patienten hade det inte skönt och bekvämt; sköterskan hade inte bytt i sängen, inte låtit honom komma upp för att få litet motion, inte gett honom ett bad osv. Allt hon gjort hade varit att torka av hans ansikte med en fuktig handduk. Och det är inte att ge vård!
På senare år har jag känt mig illa till mods av att se sköterskors försumlighet, som jag är övertygad om har lett till döden för patienter som i annat fall kunde ha levat vidare. Jag har lagt märke till hur patienter, som haft det besvärligt, har ringt om och om igen på klockan. Men sköterskorna sitter bara vid sina skrivbord utan att svara. Allt de verkar intresserade av är sin rökning och sin personliga bekvämlighet.
Jag är naturligtvis medveten om att detta inte gäller alla sjukhus. Inte alla sköterskor och läkare handlar på det sättet. I själva verket tror jag att de flesta av dem inte gör så. Men utan tvivel finns det en tendens att låta de egna intressena gå före patienternas, och jag har hört andra sköterskor och läkare också uttrycka sitt missnöje med detta.
Abort och blodtransfusion
Jag tror att det massmord på ofödda barn som äger rum på sjukhus i New York helt enkelt är ännu ett exempel på det tilltagande förfallet i våra dagar. Vad som förekommer är så motbjudande att en del sjukhus i staden har svårt att få sköterskor att arbeta på abortavdelningarna.
Den abortlag som nyligen antagits i New York tillåter abort upp till tjugofyra veckor efter befruktningen. Vid det laget kan fostret lätt kännas igen som en mänsklig varelse med tydligt urskiljbara kroppsdelar. En del foster har till och med överlevt aborten! Men sköterskor har fått order att låta andra dö. En utexaminerad sjuksköterska skrev något mycket intressant på tal om detta i en tidskrift för sjuksköterskor. Hon sade:
”Bortsett från moraliska betänkligheter, så betraktar lagen för närvarande ett ofött barn som en individ: det tillerkänns arvsrätt, rätt till process inför domstol för skador före födelsen. ... En kvinna har således inte större rätt att döda sitt ofödda barn än hon har att slå, misshandla eller döda det efter födelsen.” — American Journal of Nursing, december 1970.
På den klinik där jag arbetar blir dussintals flickor intagna för abort varje vecka. En del har fått två aborter på bara några månader! Jag anser att läkarna är de som främst bör klandras, eftersom de kunde avvisa de här flickorna. Men det är en blomstrande näring, och jag tror att läkarna är mest intresserade av pengarna. För min del vill jag inte befatta mig med aborter; inte ens med skrivbordsarbetet i samband med dem. Mitt samvete tillåter det inte.
Jag intar en liknande ståndpunkt till blodtransfusionerna. Jag har sett patienter som insjuknat i hepatit av det blod de erhållit. Somliga tillfrisknar aldrig. Dessutom avlider en del patienter till följd av överbelastning av blodcirkulationen och andra ogynnsamma reaktioner i samband med transfusioner. Jag vet att transfusioner i stället för att vara livräddande kan vara dödsbringande. En del läkare jag känner använder blod i allt mindre utsträckning. Jag tror verkligen att det bidrar till ens hälsa, både andligt och fysiskt, om man lyder Guds lag att avhålla sig från blod. — Apg. 15:28, 29.
Vad sjukvården hjälpt mig att inse
Arbetet som sjuksköterska har lärt mig en hel del. För det första har det hjälpt mig att inse hur underbart utformad kroppen är. Den är sannerligen en stor Skapares verk. Strax efter det jag börjat min sjuksköterskebana hände något som verkligen fick mig att tänka över detta.
Jag arbetade i operationsrummet på Jamaica en natt, när ett par skräckslagna föräldrar kom inrusande med sin lilla flicka. Hon hade svalt en engelsk halvpenny som fastnat i strupen. Röntgen avslöjade att det bildats slem runt myntet, och eftersom det inte kunde avlägsnas genom munnen på henne, blev det nödvändigt med en omedelbar operation. Men just som vi skulle börja, blev det strömavbrott. Medan jag höll en ficklampa satte läkaren i gång den mycket ömtåliga operationen.
Jag kunde inte låta bli att förundra mig när jag såg på. Jag kommer ihåg att jag vid det tillfället tänkte: ”Se på dessa fingrar. Så skickliga de är! Borde vi inte frukta Gud!” Tack vare läkarens gudagivna fingrar räddades denna lilla flicka.
Men ofta kan varken läkare eller sköterskor göra något för att rädda en patient från att dö. Jag har många gånger känt mig hjälplös, när döden krävt ännu ett offer. Ofta undrade jag: ”Varför måste människor lida och dö? Är det verkligen Guds uppsåt att människor skall dö på detta sätt?”
Jag är så lycklig att jag drevs att söka ett svar och att jag fick hjälp att lära känna Guds storslagna uppsåt att upprätta en ny tingens ordning. Där skall döden ”icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer”. (Upp. 21:3, 4) Som sjuksköterska ser jag speciellt fram emot uppfyllelsen av detta löfte.