Förunderliga fackelbärare på land och i hav

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

BLIR man inte medveten om sin litenhet, när man tänker på att långt innan den förnuftsbegåvade människan upptäckte hur hon skulle frambringa artificiellt ljus, hade redan en mångfald av icke tänkande skapelser på land och i havet sina egna små, men effektiva ”lyktor”?

Tänk ett ögonblick på några sådana varelser, som vistas i havsdjupens eviga mörker. Tänk dig att du befann dig där nere på ett djup av låt oss säga 1.500 meter och kikade ut genom hyttgluggen på en batysfär. Vad är det där för ett litet ljus som närmar sig? När det kommer närmare, utan tvivel för att undersöka ljuset från din hyttglugg, ser du att det är en fisk med mycket egendomligt utseende. Vad håller den på med? Jo, den fiskar faktiskt! Dess metspö är dubbelt så långt som den själv och dinglar ut ur munnen på den. Men ljuset då? Ett ljusorgan vid spetsen av spöet. Denna varelse går under namnet djuphavsmarulk. En annan sorts djuphavsmarulk, som simmar på ungefär samma djup, har sitt ”lockbete” — ett ljusorgan — inuti munnen, omedelbart bakom tänderna.

Sedan har vi prickfisken eller lysfisken, som fått detta namn därför att den — i likhet med ett passagerarfartyg med sina upplysta hyttgluggar nattetid — har rader av ljus på vardera sidan. Andra av havsdjupets jägare har strålkastare som kan kasta en ljuskägla flera meter framför dem.

Ett förbryllande fenomen

Men hur kan vi beskriva detta mystiska fenomen, varmed havsdjur (och andra levande organismer) själva kan frambringa sitt ljus? Tekniskt kallas det bioluminiscens, vilket är levande organismers förmåga att avge ljus utan värmeutveckling. Detta åstadkoms genom samverkan mellan ett kemiskt ämne som kallas luciferin och enzymet luciferas.

Har du någonsin hört talas om det ”brinnande havet”? Denna egendomliga benämning har avseende på flera ”eldsvikar” i och i närheten av Puerto Ricos ”Bahía Fosforescente” (Fosforescerande bukten). ”Elden” åstadkoms av oräkneliga små organismer som kallas dinoflagellater, vilka gör att havet ser ut att brinna genom att de utsänder kemiskt alstrade ljusglimtar. Enligt National Geographic Society är detta en av de få platser i världen där man kan iaktta detta fenomen.

Man kan undra hur sådana mängder av dessa små varelser kan samlas så tätt tillsammans trots tidvattnets och vindarnas skingrande inflytande. Svaret ligger i att dessa skyddade havsvikar inte påverkas så mycket av tidvattnet, eftersom havsförbindelserna med Karibiska havet är trånga. De lugna förhållandena i dessa vikar tillsammans med dess vitaminrika vatten stimulerar dessa mikroorganismer att föröka sig starkt. Dessa ”eldsvikar”, som glöder i mörkret, åstadkoms alltså av små organismer som har sitt eget belysningssystem.

Landdjur med lyktor

Det finns också landdjur som har egna små lyktor. De kan sägas vara självlysande. Hit hör vissa daggmaskar, tusenfotingar, lysmaskar och andra insekter. På Nya Zeeland finns en märklig lysmask som utgörs av larven till en liten fluga. I vanliga fall lever de i taket på fuktiga grottor, där de spinner nät, från vilka de sänker ner tunna trådar bestrukna med klibbigt slem. När allt är klart tänder dessa lysmaskar sina ljus, en eller två i taget till att börja med, och därefter unisont, så att de blinkar som en fyr — på-av-på-av. För vilket ändamål? För att slippa svälta. Insekter flyger in för att undersöka det blinkande ljuset, trasslar in sig i lysmaskarnas metrevar — och blir uppätna.

Angående dessa lysmaskar heter det i Life Nature Library: ”Ett stjärnefyllt universum i underjorden frambringas i taket ovanför en underjordisk flod i Waitomogrottorna på Nya Zeeland tack vare det glödande skenet från tusentals självlysande larver, vilka sänker ner silkestrådar likt metrevar. Insekter som dras till larvernas ljus fastnar på trådarna och halas sedan in. Larverna blir med tiden riktiga eldflugor.”

Det ljus som dessa fackelbärare sänder ut sägs vara utan jämförelse när det gäller den värme som avges, eftersom den endast uppgår till en del på 80.000 jämfört med den värme som avges av en ljuslåga med samma ljusstyrka. I sanning ett ”kallt” ljus.

Eldflugorna är kanske de mest fascinerande av alla dessa fackelbärare. Under varma sommarnätter bjuder de i många trakter på en föreställning som är en fröjd för ögat. Men vem kan ge en förklaring till deras hemlighetsfulla förmåga att efter en stund synkronisera sin blinkmekanism, så att de blinkar unisont? Man undrar om de kanske använder något slags kod eller signal, som människan inte kan se eller höra men som gör det möjligt för dem att blinka samtidigt. Vetenskapen har försökt ge svar på dessa frågor, men utan tillfredsställande resultat!

Några av de insekter som är självlysande är skalbaggar och räknas antingen till knäpparna eller till lysmaskarna. Vi får inte heller glömma den så kallade ”järnvägsmasken”, som är besläktad med lysmaskarna. Den har en rad av gulgröna ljus på vardera sidan av kroppen och — mycket slående — ett rött ljus på huvudet!

Självlysande svampar

Också vissa växter har sina egna små lyktor. Bland dessa märks en självlysande svampart, som man ibland finner på ruttnande trädstammar i Asiens skogar. De ser helt ordinära ut i dagsljus, men nattetid sänder de ut ett mystiskt men vackert sken, med färger som varierar från blågrönt till orangegult. Dessa svampar strålar så att de sägs lysa lika starkt som en liten nattlykta.

Personer som har vandrat i en skog på natten strax efter en kraftig regnskur kan ha blivit förbryllade över att se både levande och dött trä ge ifrån sig ett lysande sken. Också detta ljus kommer från svampar som växer på trä.

Talrika fackelbärare i havet

Om vi bara kunde få se en glimt av den oräkneliga mångfalden av fascinerande fackelbärare som vistas i haven och oceanerna, skulle vi lägga märke till att denna mystiska, inbyggda förmåga att sända ut ljus inte är begränsad till en enda ordning av havsorganismer, utan finns hos en häpnadsväckande mångfald av rörliga och orörliga levande skapelser.

Hur varierande är inte också storleken hos de organismer som kan avge ljus! Ibland har sjöfarare med begeistrad förvåning iakttagit hur små havsorganismer svärmat i storslagen ymnighet och lyst och blinkat likt millioner små lyktor, så att havet blivit upplyst till ett ansenligt djup. Bland dessa organismer finns några som är så små att de är osynliga för blotta ögat, när de inte sänder ut ljus.

Men också större havsdjur, till exempel maneter, kammaneter, skaldjur, maskar, ormstjärnor, blötdjur, jättekalmaren osv. sänder ut ljus. Förutom dessa fritt simmande djur finns det också sjöpennor (ett slags polyp) och självlysande hydroider (också polypliknande) som satt sig fast på stenar och pålar.

Vissa djuphavsfiskar bär, som tidigare nämnts, ljus på buken och sidorna. Hos vissa organismer — till exempel kalmarer och räkor — kan man iaktta särskilda lysorgan som är ganska komplicerat byggda och består av grupper av ljusalstrande celler, förutom linser, reflektorer och avskärmningsanordningar, vilket alltsammans samverkar harmoniskt, så att varje lysorgan blir till en vacker lykta. Vare sig dessa lysorgan är belägna på huvudet, längs sidorna eller buken, i grupper eller rader (likt pärlknappar) eller var för sig, tycks fisken vara i stånd att tända eller släcka dem när den behagar.

Inget annorlunda ljus

Men nu kanske du undrar: Är detta mystiska ljus, som så många olika levande organismer sänder ut, annorlunda än annat slags ljus? Tydligen inte, enligt professor E. Newton Harvey, som skriver: ”Dess färg kan vara rödaktig, gul, grön eller blå, och dess spektrum ett kontinuerligt, smalt band i dessa olika våglängdsområden av synligt ljus. Inga infraröda, ultravioletta eller genomträngande strålar frambringas.”

Och vilken hög verkningsgrad finner man inte hos detta ljus! Trots människans skarpsinne och alla de ”trollkonster” hon nu på 1900-talet utfört på många av vetenskapens områden kan hon inte ens komma i närheten av verkningsgraden hos det ljus som avges av dessa fackelbärare. Varför inte det? Därför att dessa levande organismers ljus sägs vara ett ”kallt” ljus, vilket innebär att de kan alstra ljus inom den egna kroppen, när de behagar, men de kan göra detta utan att förlora mer än en oerhört liten bråkdel av sin kroppsvärme. De utnyttjar den behövliga energin till att alstra ljus, och de gör detta med sådan verkningsgrad att nästan inget av energin förvandlas till värme.

Varför utrustade på detta sätt?

Men för vilket ändamål har omkring fyrtio olika ordningar inom djurriket (i den vidaste bemärkelsen) och två grupper inom växtriket (svampar och bakterier) utrustats med en sådan fascinerande mångfald ljus med olika, tindrande färger? Vetenskapsmännen är ännu inte säkra på den saken, trots att de forskat mycket i ämnet. De tror emellertid att ett viktigt skäl är att ljuset skall lysa upp vägen för dem.

Till stöd för denna teori riktar vetenskapsmännen uppmärksamheten på den märkliga eldflugefisken från Bandaöarna i Indonesien. Under vardera ögat har denna fisk en ficka som är fylld med lysande bakterier. Dessa båda fickor lyser så starkt att de tillsammans liknar strålkastarna på en bil. När fisken behagar, kan den släcka strålkastarna genom att fälla ner en svart hinna, som liknar ett ögonlock, över vardera fickan. Men det verkar inte förnuftigt att anta att vissa havsdjurs utsändande av ljus, särskilt bland djuphavsfiskarna, är nödvändigt för att lysa upp deras väg i de mörka djupen, dit solljuset aldrig tränger ner.

Det är också möjligt att dessa djur använder sitt ljus när de skall para sig, som en signal för det motsatta könet, särskilt med tanke på att hannar och honor av varje särskild art på land och i havet sägs ha en karakteristisk blinksignal som hjälper dem att finna medlemmarna av det motsatta könet. Man anser att vissa fackelbärare endast använder sina lyktor under parningstiden.

Eldmaskarna på Bermuda kan framhållas till stöd för denna teori. De tillbringar största delen av livet på havsbottnen. Men under vissa månader och sedan det varit fullmåne, drivs de av någon mystisk instinkt till att i stora svärmar stiga upp till havsytan och iscensätta ett strålande skådespel av blinkande ljus. Sedan parar de sig. Men inte vid någon slumpartad tidpunkt! Nej, verkligen inte! Svärmandet och parningen måste ske omkring femtiofem minuter efter solnedgången!

Djuphavsfiskar tycks också använda sina glödande ljus, som är belägna i eller i närheten av munnen eller som dinglar framför dem, till att locka till sig mindre djur, som de har till föda. Det är också möjligt att dessa och andra fackelbärare i havsdjupen använder sina ljus till att skrämma eller avskräcka rovdjur som tänkt sig att få dem till middag!

Men det finns verkligen mycket när det gäller dessa levande varelsers ljus som ännu återstår att lära för oss människor. Hemligheten med deras ”kalla” ljus är ännu inte till fullo känd, och inte heller kan människan med lika hög verkningsgrad frambringa ljus. Det ljus som dessa förunderliga levande fackelbärare på land och i havet sänder ut vittnar i sanning om en underbar Skapare.