De olympiska spelen — ideal och verklighet
FÖRRA hösten följde omkring en milliard människor de olympiska spelen i München i Tyskland, antingen på platsen eller på TV. Hörde du till dessa åskådare? När du ser tillbaka på spelen, vad är det du minns bäst?
För många människor är morden på elva idrottsmän och tränare det mest framträdande. Denna grymma händelse fick nästan själva det olympiska skådespelet att träda i bakgrunden. Ekonomisk ruin hotade Münchens investering på 750 millioner dollar. Men som händelserna utvecklade sig, blev spelen endast helt litet försenade.
Men även om dessa mord inte hade ägt rum, motsvarar verkligen de olympiska spelen de ideal som uppställts för dem? Låt oss undersöka dessa ideal i ljuset av vad som inträffade i München.
Fria från nationalism?
I teorin skall de olympiska spelen återspegla ”internationell samverkan och förståelse”, enligt vad som sagts av Avery Brundage, den dåvarande ordföranden i IOC (Internationella olympiska kommittén). Nationell prestige och rivalitet skulle sättas åt sidan. Men var spelen i München fria från nationalism?
Nej. Politiskt inflytande höll på att omintetgöra spelen, innan de ens hade börjat. Omkring fyrtiofem nationer hotade att utebli, om Rhodesia ställde upp. Rhodesierna blev följaktligen uteslutna från spelen genom en åtgärd som Brundage kallade ”ren politisk utpressning”. De olympiska spelen var därefter genomsyrade av politik.
Man anklagade till exempel domare för nationell partiskhet. Detta var främst fallet i grenar där domarna måste bedöma en idrottsmans stil. Nära ett dussin domare blev avlägsnade enbart från boxning; andra åter blev varnade för sina partiska domar. Tidskriften Time uttryckte sitt beklagande: ”Man kastar ut millioner (dollar) på cirkusreklam, men det finns inte pengar till att betala opartiska och kunniga funktionärer.”
Starka känslor kom också i dagen i nationernas ”medaljstrider”. Det är ju enskilda individer som vinner medaljer för sina segrar i OS. Men under spelen påmindes åskådarna om hur många medaljer nationerna vann. Man påpekade hur bra USA låg till jämfört med Ryssland, eller den icke-kommunistiska världen vid jämförelse med den kommunistiska.
Politiska meningsskiljaktigheter fördjupas alltså snarare än löses i de olympiska spelen, må idealen än vara ”internationell samverkan och förståelse”. ”Ingen kan nu betvivla”, sade New York-tidningen Times, ”att tanken på en ’olympisk fred’ är ett hån.”
Men bidrar inte tävlingarna vid OS till fred och vänskap idrottsmännen emellan? Hyllar inte de tesen ”det viktigaste i de olympiska spelen är inte att vinna, utan att deltaga”?
Att vinna — är inte det betydelsefullt?
Att vinna är i verkligheten det viktigaste av allt, vilket framgår av deltagarnas egna åsikter.
En amerikansk hoppare bekände: ”Fast det som verkligen bekymrar mig är tanken på att komma hem igen och säga att jag inte vann. Någon kommer fram till mig och säger: ’Hej, hur gick det för dig?’ Och när jag berättar att jag kom tvåa, tycker de att jag misslyckats. Det första folk frågar är jämt: ’Vann du?’ Och om man säger nej, är samtalet slut.”
Inte heller bygger hård konkurrens upp vänskap mellan de tävlande. Tvärtom, medger en löpare från USA: ”Olympiadens anda har försvunnit. ... Själva löpningen är rolig, men här försöker folk hela tiden få en att vilja hata sin medtävlare. Varför? Det är ju bara en tävling.”
Hat, inte vänskap, är det som leder till sådana våldsamheter som de man fick se vid vattenpolomatchen mellan Jugoslavien och Cuba. En rapport från UPI sade: ”Vattnet i bassängen var färgat av blod. Spelarna tacklade varandra med armbågarna. De höll varandra under vattnet, och det förekom också andra former av lindrigare våld.” Men den hårda konkurrensen vid de olympiska spelen har andra dåliga verkningar.
Somliga idrottsmän var dopade med narkotiska preparat som efedrin och blev därför diskvalificerade. Andra, vars speciella gren krävde stadiga nerver, använde lugnande medel. Använde idrottsmännen narkotika därför att de ansåg att det enda viktiga var ”att deltaga”? Nej! I själva verket var de beslutna att vinna!
Bara ”amatörer” i OS?
Till idealen hör också att alla deltagare i OS skall vara ”amatörer”. De skall delta av kärlek till idrott och inte för pengar. Men hyckleriet i ”amatörfrågan” underströks av tidskriften Esquire:
”Ofta är amatör eller inte amatör enbart en fråga om huruvida betalningen sker öppet eller i hemlighet. En ’amatör’, en löpare, sägs nyligen ha mottagit 4.000 dollar för ett enda lopp. En hoppare medger att han fått en sportbil värd 6.000 dollar för att han bytte märke på löparskor strax före finalen i OS. I Europa sker betalningen också under bordet, men bordet är ofta inom synhåll för alla. En amerikan berättar hur han fick ta emot ett kuvert på prispallen inför 20.000 europeiska åskådare. ’Alla visste vad som var i kuvertet’, säger han med ett skratt, ’och de flesta visste hur mycket som låg i det. Killen som gav det till mig var medlem av landets olympiska kommitté.’”
Många ”amatörer” drivs således av tanken på ekonomisk vinning. Korrespondenten Eric Segal sade föga överraskande om spelen att de led av ”kommersiell elefantsjuka”.
Icke desto mindre är det i dag svårt att dra en tydlig gräns mellan ”amatörer” och ”proffs”. Således erhåller till exempel alla olympiska idrottsmän i de kommunistiska länderna mat, husrum och lön av regeringen. Ändå är de inte ”proffs”, eftersom det inte finns ”professionell idrott” inom kommunistvärlden. Men kommunisterna tävlar i de olympiska spelen mot idrottsmän från andra länder, som kämpat för att få komma till OS ”på egen bekostnad”. Västländerna säger att detta är i hög grad orättvist.
Men är lagen i västvärlden helt fria från dessa anklagelser? Delar inte amerikanska universitet ut stipendier på tusentals dollar till ”amatöridrottsmän” bland sina studenter? Använder inte somliga amerikanska soldater en stor del av sin tid i militärtjänsten till att tävla som ”amatörer”, medan de får mat och husrum av staten? Detta är lika orättvist mot fattigare idrottsmän.
På grund av alla de bekymmer ”amatöridealen” fört med sig föredrar många av olympiadens understödjare att göra tävlingarna öppna för alla idrottsmän, även ”proffs”. Man har redan med gott resultat släppt etiketterna ”amatör” och ”professionell” i golf- och tennistävlingar.
Religionens roll i de olympiska spelen
Man talar ofta om olympiaden som världens främsta idrottsevenemang. Men i själva verket har många religiösa sedvänjor bevarats i förbindelse med spelen. Är detta något som förvånar dig?
De antika, grekiska olympiska spelen, som tog sin början år 776 f.v.t. och fortsatte in på den vanliga tideräkningen, var i huvudsak religiösa till sin natur. Man har bevarat den religiösa traditionen ända till våra dagar. Hur då? Tänk på vad som hände före de olympiska spelen 1972.
En kvinna, klädd som prästinna, bad Zeus om hans välsignelse. Hon tände en fackla på en eld som tänts av solen vid ruinerna av Heras tempel i Olympia i Grekland. I fyra veckor bars denna ”heliga” olympiska eld av stafettlöpare omkring 6.000 kilometer till München. När den användes till att tända spelens ”heliga eld”, blåste man fanfarer, släppte ut tusentals duvor och sköt salut. Därefter följde en välsignelse och den olympiska hymnen. Antika, grekiska religiösa riter lever verkligen kvar i de olympiska spelen, även om de har moderniserats!
De olympiska spelens framtid
De olympiska idealen förefaller ädla för somliga människor. De olympiska spelen 1972 bevisade dock återigen tydligt och klart att man inte når upp till dessa ideal. Somliga har föreslagit att man skall göra spelen mindre i framtiden och hålla simtävlingarna på en plats, löpningen på en annan osv.
Men i själva verket återspeglar de olympiska spelen hela den problemfyllda värld de representerar, fyllda som de är av nationalism, konkurrens och kommersialism. Problemen inför olympiaden, liksom de som världen i sin helhet står inför, väcker faktiskt tvivel om att 1976 års olympiska spel över huvud taget kommer att äga rum.