Olympiska ideal i fara
EN AV reglerna i de olympiska spelen är att bara amatöridrottsmän tillåts tävla. Fram till för en kort tid sedan var varje idrottsman och idrottskvinna som hade gjort en ekonomisk vinst på mer än 50 dollar (omkring 400 kronor) på sin idrottsskicklighet diskvalificerad.
Om denna regel tillämpades på nuvarande idrottsmän, skulle man vara tvungen att upphöra med spelen! Denna föråldrade definition av vad som menas med en amatör är en kvarleva från de dagar då idrott var ett nöje för de ekonomiskt oberoende rika.
I en artikel citeras ett uttalande av Phil Mahre, guldmedaljör i den senaste vinterolympiaden, och han säger att amatörism ”helt enkelt inte existerar på idrottens toppnivå”. Följaktligen ifrågasätter många idrottsmän om det finns någon som nu för tiden kan ägna det mesta av sin tid åt att försöka uppnå olympisk standard utan någon form av ekonomiskt stöd. Av den anledningen lämnas ekonomisk ersättning till ”amatöridrottare” genom labyrintiska kanaler för att undvika professionalismens förmenta brännmärke.
Sportsmannaanda eller nationalism?
Ett annat olympiskt ideal är att sportsmannaandan bör gå före nationalismen. Det förutsätts att deltagarna i spelen är individer, som tävlar mot varandra, och inte nationer. Den olympiska kommittén offentliggör alltså inte någon lista med nationsresultat. Pressen och televisionen avhjälper emellertid denna brist genom att publicera medalj- och poängförteckningar för nationerna. Som en följd av detta har spelen blivit politiserade. Pressen har förvandlat dem till en tävlan mellan de så kallade kapitalistiska och kommunistiska nationerna. Den förre olympiske idrottsmannen Harold Connolly sade att spelen för somliga har blivit ett ”ideologiskt slagfält inom idrottens område”.
Författaren James Michener talar i sin bok Sports in America (Idrotten i Amerika) om ”försök utöver hela Förenta staterna att skapa en allians mellan idrotten och nationalismen. Våra politiska ledare har sporrat idrotten till att utföra tre otillbörliga funktioner ... 1) Idrotten anmodas att tjäna som propaganda till stöd för särskilda politiska partier. 2) Den används för att understödja militära mål. 3) Den missbrukas grovt för att skapa en suddig, ytlig patriotism.” Han kommenterade detta: ”Jag börjar känna mig mycket illa till mods, när jag ser att idrotten anmodas att fungera som en tjänarinna åt politik, militarism och braskande patriotism.”
Har Michener lagt märke till samma tendens beträffande olympiaderna? ”I samband med olympiaden år 1936 blev Adolf Hitler den förste att exploatera idrotten som en arm av nationalismen”, skriver han. Han hänvisar också till andra exempel från spelen år 1968 och 1972 och tillägger: ”Nyktra kritiker började varna för att om denna otyglade nationalism skulle få fortsätta, skulle man bli tvungen att upphöra med olympiska spel.”
Är nationalismen och patriotismen vid de olympiska spelen bara någonting som massmedierna gör stora rubriker av? Eller är de deltagande verkligen insnärjda i detta? De senaste olympiska vinterspelen i Sarajevo i Jugoslavien illustrerar kanske denna fråga. De amerikanska konståkarna Charles (Peter) och Maureen (Kitty) Carruthers (bror och syster) vann silvermedalj. Hur reagerade de? The New York Times rapporterade: ”När den amerikanska flaggan hissades”, sade Peter, ”var det ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.” ”Jag såg bara hur flaggan hissades”, sade Kitty, ”och det såg så underbart ut.”
När Scott Hamilton från Förenta staterna vann en guldmedalj vid vinterolympiaden i Sarajevo, ”tog han efter genomförandet av sitt program en amerikansk flagga från en åskådare på första raden och viftade med den, när han på sina skridskor åkte en extra segerrunda runt rinken”. (The New York Times, 17 februari 1984) Ja, både idrottsmän och åskådare förvandlar ofta de olympiska spelen till en uppvisning i nationalism, där flaggor är den mest framträdande symbolen.
Men tänk på vad idrottsskribenten George Vecsey framhåller: ”Ursprungligen förutsatte man att de olympiska spelen skulle vara fria från nationalism, man förutsatte att de skulle ge möjlighet åt individer att pröva sin skicklighet i kamp mot de bästa idrottsmännen i världen.” Allt detta har förändrats. ”Den nya drivkraften i de olympiska spelen är nationalismen”, tillade han.
Det är naturligtvis inte så att alla idrottsmän berörs av extrem patriotism. Det uppges att Phil Mahre, USA:s guldmedaljör i slalom, har sagt att han inte åker för sin familj eller för sitt land, ”utan för min egen skull”. Han tillade: ”Jag har aldrig tagit del i denna sport för att vinna någonting. Jag har varit med för att tävla. Jag har varit med för att prestera mitt bästa. Jag har ägnat mig åt denna sport, därför att jag har tyckt om det.”
Pressen att vinna till varje pris har nu emellertid ökat i så hög grad att ett annat försåtligt inflytande har gjort sig gällande vid de olympiska spelen — dopingen!
Olympisk ära genom doping?
Önskan att vinna till varje pris har nu fört den fördärvliga dopingen in i de olympiska sammanhangen. Det har en lång tid varit känt att idrottsmän inom många idrottsgrenar använder dopingpreparat, till exempel muskeluppbyggande anabola steroider, testosteron och andra ämnen som ökar deras prestationsförmåga. Den skandal som emellertid verkligen bringade ämnet i öppen dag ägde rum i augusti 1983 vid de panamerikanska idrottstävlingarna, när 13 idrottsmän från Förenta staterna frivilligt drog sig ur tävlingen. Vad var det som framkallade deras avhopp? Den plötsliga diskvalificeringen av 11 andra idrottsmän på grund av deras användning av förbjudna dopingpreparat. En korrespondent från The New York Times beskrev dessa diskvalificeringar som ”de mest vittomfattande i sitt slag i internationell idrottshistoria”.
Följande dag beordrade USA:s olympiska kommitté, som var ansvarig för de amerikanska idrottsmän som skulle delta i de olympiska spelen år 1984, att stickprovstest skulle utföras på idrottsmän som kvalificerade sig för att representera Förenta staterna. Alla som befanns ha utnyttjat förbjudna dopingmedel skulle avstängas från de olympiska spelen i Los Angeles.
Som en följd av spridningen av dopingpreparat inom idrotten uppfördes ett olympiskt dopingtestcenter till en kostnad av 1.500.000 dollar vid University of California i Los Angeles. Testerna utfördes därför att man vill försöka försäkra sig om att ingen olympisk idrottsman får en artificiell fördel genom något förbjudet dopingpreparat.
Olympiska spel — ”den mäktigaste sociala kraften i världen”?
År 1964 framhöll Avery Brundage, som då var president för Internationella olympiska kommittén: ”Den olympiska rörelsen i vår tid är kanske den mäktigaste sociala kraften i världen.” Detta var en omtvistad åsikt på den tiden och är det fortfarande. Så här uttryckte sig en veteran inom sportjournalistiken, Leonard Koppett, i sin bok Sports Illusion, Sports Reality (Idrottens illusioner, idrottens verklighet): ”Idrott återspeglar sociala förhållanden; den är inte upphovet till dem. ... Dessutom har idrotten den karaktär den har, därför att den har skapats av det samhälle i vilket den har utvecklats. ... Så snart samhället förändras, förändras idrotten ... idrotten sätter inte i gång förändringar.”
I likhet med allting annat i våra dagars värld står de olympiska spelen under tryck av 1900-talets utvecklingsskeenden — vare sig det är frågan om sådant som storfinansen, konkurrenssamhället, våld eller användningen av droger. Som en följd av detta är det många människor som är förbundna med idrotten som ställer oroande frågor om den olympiska rörelsens framtid. Kan Coubertins ursprungliga olympiska ideal upprätthållas? Kan de olympiska spelen verkligen bevara amatörstatus i ordets verkliga mening? Kommer de påtryckningar som storfinansen utövar på så många idrottsmän att göra slut på epoken med skenamatörer? Kan man hålla stånd mot politikens och nationalismens stigande tidvattensvåg? Kommer rent spel och sportsmannaanda att undermineras av den filosofi som går ut på att vinna till varje pris? Kommer det olympiska mottot Citius, Altius, Fortius (snabbare, högre, starkare) att uppnås med hjälp av renodlad styrka och prestationsförmåga — eller med hjälp av dopingmedel? De allra närmaste åren bör ge vissa svar.
För kristna finns det också andra frågor: Är religiösa känslor inblandade i olympiaderna? Skulle det kunna uppstå konflikter med kristna principer? Hur bör kristna betrakta deltagande i idrott? Bör idrott vara huvudintresset i ens liv? Vi inbjuder dig att ta del av resonemanget i den sista artikeln i denna serie.
[Ruta på sidan 7]
”Det är inte guld allt som glimmar”
”Olympiska idrottsmän kanske strävar i åratal efter att vinna eftertraktade priser, men värdet av de guld-, silver- och bronsmedaljer som slutligen hänger runt deras hals är mera symboliskt än verkligt”, konstaterades det i The New York Times för 17 februari 1984. I motsats till den populära föreställningen är guldmedaljen inte av gediget guld. Detta faktum uppdagades med ganska stor bedrövelse av Charlie Jewtraw, den allra förste guldmedaljvinnaren vid den första vinterolympiaden i Chamonix i Frankrike år 1924. Han är den ende av guldmedaljörerna från Chamonix som ännu är i livet, och han framhöll för en kort tid sedan: ”Det bekymrade mig verkligen, när jag kom underfund med att medaljen inte var av gediget guld. Det var inte frågan om värdet. Det var principen i det hela som upprörde mig.”
De ”guldmedaljer” som utdelades vid vinterolympiaden i Sarajevo bestod i själva verket av omkring 120 gram silver överdraget med omkring 6 gram rent guld. Marknadsvärdet? Omkring 950 kronor styck. I rent guld skulle medaljen ha varit värd drygt tio gånger så mycket.
[Bild på sidorna 8, 9]
Kommer olympiska ideal att dra det kortaste strået mot storfinansen, doping, nationalism och våld?
[Ruta på sidan 8]
Dopingskandaler
De stränga åtgärderna gjorde att rekordmånga diskvalificerades för doping. Vid OS i Moskva 1980 blev ingen idrottsman fälld för doping, men vid detta OS var det åtminstone femton. Den förste som upptäcktes var en svensk, Thomas Johansson, som fråntogs sin silvermedalj i brottning. Ytterligare en svensk blev fälld, varför det sades att Sverige ledde dopingligan. Stort uppseende väckte fallet med en långdistanslöpare, Martti Vainio från Finland, eftersom det anses att löpare inte skulle ha nytta av att använda dopingmedel.
Kommentatorer menar att aktionen mot doping har märkts i att segrarnas resultat var sämre än vad som presterats i OS sedan 1964. Som exempel kan anföras att segerkastet i spjut nu låg på 86,76 meter, medan alla guldmedaljörer under åren 1968—1980 kastat över 90 meter. Man tycker sig märka att rädslan för dopingkontroll satt liknande spår i andra tävlingar.
Ändå är dopingtesterna inte så effektiva. Det mest verksamma preparatet, tillväxthormon, kan inte spåras med säkerhet, liksom inte heller bloddoping, som förekommer i konditionsidrotter. Därtill finns det också ämnen som neutraliserar bl. a. anabola steroider, och många menar att de större idrottsnationerna låter sina deltagare använda sådana medel. Det har sagts att idrotten i viss mån är en tävlan mellan kemister.