Andra världskriget medför en förändring
ANDRA världskriget utbröt i september 1939. Inom två år hade Hitlers trupper översvämmat västra Polen, Frankrike, åtskilliga andra europeiska länder och stora delar av Balkan. År 1941 vände så de segerrika nazisterna sin uppmärksamhet österut.
I juni det året störtade sig tyska trupper över Sovjetunionen. När december månad kom, hade de intagit nästan hela västra delen av landet och nått Moskvas utkanter. Det hängde på ett hår om nationen skulle överleva.
Strängt vinterväder och beslutsamt motstånd från Sovjets trupper och partisaner stoppade emellertid vid årsslutet den tyska flodvågen. Men det var tydligt att fler angrepp skulle komma följande vår. Regeringen i Sovjet insåg att folket måste sporras för det som låg framför dem. Det var nödvändigt att uppbjuda alla krafter.
Något som underlättade den uppgiften var de tyska inkräktarnas ondska. Den förödelse de åstadkom, det blodbad de anställde på milliontals människor, deras anspråk på överlägsenhet i fråga om ras och deras tydliga avsikt att utrota många av slaverna gjorde det sovjetiska folket rasande.
Men det krävdes en ännu starkare drivkraft. För att uppbåda nationens alla resurser och få folkets helhjärtade samarbete behövde regeringen de religiösa ledarnas stöd. Varför var det nödvändigt?
Regeringen behövde de religiösa ledarnas stöd, eftersom det fortfarande fanns tiotals millioner religiösa människor i landet. Det är sant att kommunisterna hade styrt nationen i tjugofyra år. Men det var inte på långt när tillräckligt lång tid för att uppfostra flera yngre generationer av ateister som, efter vad kommunisterna menade, gradvis skulle ersätta äldre troende som dog bort. Många människor över tjugo år, i synnerhet kvinnorna, bekände sig fortfarande till en religion.
Ändring i förhållandet till religionen
Kommunistledarna, däribland Stalin, insåg därför nödvändigheten av att ändra inställning till religionen. De insåg att deras kampanj mot religionen hade drivit bort många religiösa människor. Alltifrån hösten 1941 började de kommunistiska ledarna därför göra eftergifter.
Det dröjde inte länge förrän deras ansträngningar gav resultat. Metropoliten Sergej hälsade år 1942 Stalin som Rysslands ”av Gud utvalde ledare”. År 1943 mottog Stalin ledande ämbetsmän inom den ortodoxa kyrkan i sitt ämbetsrum i Kreml och bemyndigade dem att välja Sergej till ny patriark. En period på arton år utan officiellt överhuvud för den ryska ortodoxa kyrkan var därmed till ända.
Fler eftergifter gjordes. Man tillät utgivandet av en kyrklig tidskrift. Flera teologiska seminarier öppnades på nytt, liksom många kyrkor. Aktionen för att utrota religionen dämpades. Inskränkningarna mot andra religioner och kyrkosamfund upphävdes också i viss mån.
Patriarken Sergej avled år 1944. Han efterträddes av Alexej. I The Encyclopædia Britannica, framhålls det att Alexej försäkrade Stalin att alla ”kyrkans arbetare” var uppfyllda av ”djup kärlek och tacksamhet”. Nu sökte kyrkliga ledare överallt påverka sina anhängare att ge den kommunistiska regeringen sitt stöd. Och regeringen belönade somliga präster för deras insatser genom att ge dem medalj.
Kyrkliga ledare försäkrade sina anhängare att striden mot de nazistiska inkräktarna inte bara var ett försvar för Sovjetunionen, utan också ett försvar för kristendomen. Kyrkorna gjorde insamlingar för inköp av vapen. I januari 1943 var donationerna tillräckliga för att utrusta en division stridsflygplan. Ett annat bidrag utrustade en stridsvagnsenhet, och när denna enhet överlämnades till Röda armén vid en högtidlig ceremoni, hördes metropoliten Nikolaj hylla Stalin som ”vår gemensamme Fader”.
Strax före 1945 drevs de tyska styrkorna slutligen tillbaka. Sovjets trupper ryckte framåt i Tyskland. För att fira dessa händelser sammankallades ett möte under ledning av patriarken Alexej. Mötet utfärdade en kungörelse i vilken den Röda arméns seger hyllades som Kristi seger över mörkrets makter. Kungörelsen fastslog: ”Alla kan se vems vapen [Sovjetunionens] som vår Herre Jesus Kristus har välsignat och vems vapen [Tysklands] som inte fått röna sådan välsignelse.” Några dagar senare uttryckte de kommunistiska ledarna sin tacksamhet för de insatser kyrkorna gjort.
En sinnesändring?
Angav regeringens ändrade inställning en verklig sinnesändring gentemot religionen? Inte alls. Som det framhålls i boken Europe Since 1939:
”Avgjort världsliga mål förmådde herrarna i Sovjet, som var materialistiska ateister, att göra eftergifter åt religiösa känslor. Religiöst sinnade medborgare i SSSR, resonerade man, skulle understödja staten mera helt och fullt i kriget; den ovilja kristna i allierade länder i väster hyste mot det kommunistiska levnadssättet skulle dämpas, och hängivna ortodoxa kristna på Balkanhalvön skulle mera helhjärtat sympatisera med Ryssland.”
Lyckades denna taktik? Författaren till den nyss nämnda boken, Arthur J. May från University of Rochester, säger: ”I större eller mindre utsträckning uppnåddes alla dessa mål genom den moderata inställning Kreml lagt sig till med.” Ett annat resultat som han gav akt på var att ”Stalinkulten blomstrade på religionens område, liksom den i sanning gjorde överallt”.
Kommunisterna hade fått användning för religionen! Hur användbar religionen blivit visade sig även efter krigets slut. I boken The Soviet Union: The Fifty Years, utgiven av Harrisen Salisbury, läser vi: ”I och med krigets slut instämde kyrkans ledare i de krav som Stalins utrikespolitiska ’kalla krig’ ställde.”
I samband med ett påskfirande 1949 inträffade något karakteristiskt. Under midnattsmässan i Jelochovskijkatedralen i Moskva uttalade patriarken Alexej Guds välsignelse över sovjetstatens ledare, Josef Stalin. Och år 1950 sände Alexej ett telegram till Förenta nationernas säkerhetsråd och protesterade mot ”Förenta staternas angrepp på Korea”.
Det framgår alltså klart och tydligt att sovjetledarnas eftergifter hade politiska orsaker. Kyrkorna skulle därigenom bli mer samarbetsvilliga, och eftersom regeringen dessutom endast godkände de präster som var lojala mot staten, kunde religionen fullständigt inrättas i överensstämmelse med kommunistiska mål.
Det kan inte råda något tvivel om att förändringarna inte representerade en verklig sinnesändring. Kommunisternas målsättning var fortfarande att strypa all religion. Men deras taktik blev mer utstuderad. De insåg fördelen av att använda en taktik som gradvis skulle minska religionens makt och understöd. Detta skulle förhindra uppkomsten av motstånd eller att det skapades martyrer för religionen, som blivit följden av den kollisionstaktik som först använts.
Givetvis var inte alla utomlands eller ens i Sovjetunionen övertygade om att höga kyrkliga ämbetsmän verkligen var sanna kyrkans män. Deras omfattande kompromissande gjorde att några av dem anklagades för att vara statliga agenter, som tillsatts för att kontrollera kyrkorna. De som framförde dessa anklagelser påpekade att andra höga prästmän, som motstått kommunismen, blivit fängslade eller dödade. Men de präster som fann nåd kunde röra sig fritt och fick behålla sina ämbeten.
Vare sig sådana höga prästmän direkt var regeringens agenter eller inte, så blev resultatet detsamma. De samarbetade intimt med den kommunistiska regeringen för att tjäna dess syften, och ett av dessa syften var fortfarande att utrota religionen.
Åtgärder visar att målsättningen inte ändrats
Att regeringens långsiktiga politik att utrota religionen inte ändrats framgick av dess officiella åtgärder och uttalanden. Trots de eftergifter som gjordes åt religionen i utbyte mot dess understöd var det till exempel fortfarande förbjudet att ge spridning åt religionen. Att bekänna sig vara ateist var fortfarande ett villkor för medlemskap i kommunistpartiet.
Religionsundervisning var fortfarande förbjuden i skolorna. Ateism var alltjämt den officiella läran, och den inbegrep antireligiös propaganda. Man ägnade särskild uppmärksamhet åt att befrämja ateism hos ”Unga pionjärerna” och ”Kommunistiska ungdomsförbundet”. Partiets officiella politik summerades i denna anvisning som publicerades i Komsomolskaja Pravda, ungdomsförbundets officiella tidskrift:
”Unga kommunister måste vara inte endast övertygade ateister och motstå all vidskepelse [religion], utan måste aktivt bekämpa spridandet av vidskepelse och fördomar bland ungdomen.”
Stalins död satte inte stopp för Sovjets långsiktiga planer med avseende på religionen. Mot slutet av 1950-talet och i synnerhet i början av 1960-talet utövades under regeringschefen Nikita Krusjtjev stor påtryckning på alla religiösa grupper i en omfattning som blev uppenbar längre fram. Peter Grose, korrespondent för New York Times, rapporterade:
”Vidden av den skada som tillfogades det religiösa systemet över hela Sovjetunionen under de fem åren före 1964 börjar nu skönjas. Ryska präster med avvikande uppfattning har hävdat att 10.000 gudstjänstlokaler stängdes av myndigheterna under dessa år. ...
Ett omfattande byråkratiskt system konstruerades som en försäkran om att kyrklig verksamhet över hela landet skulle tyglas av den civila maktens effektiva kontroll.”
Medan kommunistledarna visserligen gjort korrigeringar i sin kamp mot religionen, har de varit och fortsätter att vara trogna sin målsättning. De arbetar oavbrutet på att utrota religionen i Sovjetunionen.
Vad är kvar av religionen i detta land efter alla dessa år av opposition? Hur stark är religionen i Sovjetunionen i våra dagar?