Sovjetunionens kampanj för att krossa religionen

NÄR kommunisterna vunnit kontroll över Ryssland, lät de ingen tid gå förlorad, utan klargjorde omedelbart sin avsikt beträffande religionen. Deras avsikt var att krossa religionen och att förvandla landet till en ateistisk stat.

Det är sant att Lenin i början av 1900-talet hade skrivit att det skulle bli religionsfrihet. Men sedan bolsjevikerna en gång gripit makten, stod det klart att regeringen skulle betrakta religionen som en fiende och skulle försöka begrava den. I sin avhandling Arbetarpartiets ställning till religionen sade Lenin:

”’Religion är opium för folket’ — detta yttrande av Marx är hörnstenen för hela marxismens världsåskådning i fråga om religionen. Marxismen har ständigt betraktat alla moderna religioner och kyrkor, alla religiösa organisationer som organ för den [fientliga] borgerliga reaktionen.”

Angreppet börjar

Omedelbart efter makttillträdet i november 1917 utfärdade den nya regeringen ett dekret, som tillkännagav att all jordegendom, också kyrkans egendomar, nu var folkets (i själva verket statens) egendom. Denna förordning banade väg för konfiskeringen av kyrkans egendom längre fram.

Ett annat dekret förklarade att alla medborgare var jämlika, oberoende av vilken religion de bekände sig till, ja, även om de inte bekände sig till någon religion alls. Detta skulle i praktiken leda till att man intog en försonlig hållning till ateismen och gynnade den.

Därpå, i början av år 1918, tillkännagav regeringen att den ryska ortodoxa kyrkan fullständigt skulle skiljas från staten. Vid det här laget hade all kyrkans egendom övertagits av kommunisterna. Vidare förbjöds religionsundervisningen i skolorna, och alla statliga bidrag till kyrkorna upphörde.

Dessa åtgärder var endast en del av angreppet. Mycket mer skulle följa. Från regeringens synpunkt var det viktigt att göra något för att påverka människors sinnen och tänkesätt, i synnerhet ungdomarnas. Den första författningen av år 1918 hade förklarat att ”varje medborgare tillerkänns rättigheten att bedriva religiös och antireligiös propaganda”. Men den författningen ändrades år 1929, och rättigheten att bedriva religiös propaganda upphörde. Under det att rätten att bedriva antireligiös propaganda kvarstod, medgavs nu endast ”rättigheten att bekänna sig till religiösa trosuppfattningar”.

Förordningen av år 1929 tillfogade religionen ett hårt slag. Alla religioner förbjöds att bedriva någon som helst social eller undervisande verksamhet eller välgörenhet. Religiösa grupper tvingades att hålla sig till de byggnader som myndigheterna anvisade dem. De kunde inte göra någonting för att sprida sin religion, och eftersom skolorna nu endast undervisade barnen i ateism, var framtidsutsikterna olycksbådande för religionen.

Resultatet

Alla dessa lagstiftningsåtgärder och regeringens fientliga inställning hade sin verkan. Från revolutionens första veckor och framåt angreps kyrkor över hela landet. De plundrades, förstördes eller förvandlades till fabriker, varuhus, politiska möteslokaler eller muséer.

Angreppet gällde inte bara den ortodoxa kyrkan. Andra religioner och kyrkosamfund angreps också. Romersk-katolska prästmän fängslades, kyrkans egendom konfiskerades och den katolska skolundervisningen ålades restriktioner. Sedvänjor, som fastställts efter kommunistiskt mönster, skulle skapa sammanslutningar av präster som var lojala endast mot Moskva och skulle undergräva påvens auktoritet.

En del kyrkosamfund försvann helt och hållet när de utsattes för svåra påtryckningar. Den unierade kyrkan var en av dem. Denna kyrka var en förening mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. Den hade haft starkt fotfäste i Ukraina. Prästmän som motstod kommunismen fängslades eller landsförvisades. Andra präster avsvor sig sin trohet mot påven, övergav sin religion och underordnade sig den ortodoxe patriarken i Moskva.

Jämsides med konfiskeringen av kyrkans egendom, fängslandet eller landsförvisningen av präster som gjorde motstånd och stängningen av kyrkorna bedrevs en våldsam indoktrineringskampanj via press, radio, film och i skolorna. Särskilt förödande var den antireligiösa atmosfären i skolorna. Ett typiskt exempel på indoktrineringen var en i Sovjetunionen utgiven lärobok för nionde årskursen. Den sade:

”Studiet av de lagar som styr den organiska världens evolution blir till hjälp att förverkliga den materialistiska idén ...

Denna undervisning rustar oss dessutom för den antireligiösa kampen genom att ge oss den materialistiska förklaringen till det syfte som är uppenbart i den organiska världen och genom att samtidigt bevisa att människan härstammar från de lägre djuren.”

Barnen blev ett byte för sina ateistiska lärare, och föräldrarna, som gick i kyrkan, var i allmänhet oförmögna att bekämpa detta inflytande. Flertalet av dessa föräldrar visste litet eller ingenting om skälen för sin egen religions läror och sedvänjor. De var därför mycket dåligt rustade att hejda flodvågen.

Dessutom bildades omfattande ungdomsorganisationer. Där fanns ”Unga pionjärerna” för barn och ”Kommunistiska ungdomsförbundet” för dem som var i åldrarna mellan sexton och tjugotre år. Dessa organisationer var fyllda av Marx’ och Lenins idéer. Medlemskap var visserligen inte obligatoriskt, men samhället utövade en enorm påtryckning för att få de unga att gå med i dessa organisationer. Ungdomars naturliga önskan att vilja vara en del av det som är populärt fick sin verkan.

När kommunisterna en gång kommit till makten, gick de alltså in för att rycka upp den traditionella religionen med rötterna. Kampanjen mot religionen pågick under den första tjugofemårsperioden efter 1917, även om angreppen kom i vågor och inte alltid var lika våldsamma.

Varför så antireligiösa?

Många människor i andra länder blev upprörda över dessa angrepp. Men så var inte fallet med alla i Ryssland. Det stora flertalet betraktade det som hände helt enkelt som en vedergällning för alla de brott kyrkorna hade begått.

För att förstå hur många ryssar kände det måste man inse att kyrkorna, i synnerhet den ortodoxa kyrkan, spelat en betydande roll i tsarernas förtryck av folket. För egen självisk fördel hade prästerna i århundraden tillfredsställt härskarna, ignorerat folkets behov och hållit människor i okunnighet. Större delen av befolkningen befann sig i verkligt slaveri under härskarna och de rika. Prästerskapet verkade för att det skulle förbli på det sättet. Många präster blev giriga, omoraliska och maktlystna.

Historiker erkänner att i synnerhet den ortodoxa kyrkan var i hög grad korrumperad. I House Without a Roof skriver Maurice Hindus:

”Byns batjusjka [präst] var ofta själv en okunnig människa, begiven på vodka och inte obenägen att förföra en tilldragande kvinnlig församlingsbo. ...

Muzjiken [bonden] ... lärde sig mer om gott och ont av vandrande tiggares och pilgrimers berättelser och ballader än av församlingsprästen. ...

Den ryska kyrkans ödesdigra misstag var dess fullständiga underkastelse och underdånighet under tsarväldet, vilket enligt Miljukow ’verkade förlamande på religionens alla livskraftiga skott’.”

Denne författare anförde också den ryske litteraturkritikerns Vissarion Belinskijs ord: ”Är inte prästen i alla ryssars ögon den levande symbolen för frosseri, girighet, kryperi [egoism] och skamlöshet?”

Den framlidne ryske filosofen N. Berdjajev skrev följande i boken The Origin of Russian Communism som en kommentar till hur den ortodoxa kyrkan brukade tsarernas vapenmakt för att befrämja sina egna syften:

”Kan de prästerliga överhuvudena rättfärdiga sådana antikristna ’handlingar’? Varför tillgriper de våld i stället för handlingar av kärlek? Vi lägger med förvåning märke till föreningen mellan kyrka och stat i detta avskyvärda verk. Det är just denna kyrkans underkastelse under staten som har resulterat i att så många människor har förlorat tron.”

Att religionens försyndelser till stor del bär skulden för vad som hände i Ryssland medges till och med av de religiösa ledarna själva. En teolog i ett kommunistiskt land sade i en av tidskriften Harper’s återgiven rapport:

”Jag är inte kommunist. Jag är kristen. Men jag vet att det är vi, uteslutande vi kristna, som är ansvariga för kommunismen. Vi hade ett ansvar att avbörda oss i världen, och Jesus Kristus lämnade oss inte i tvivel om vad det gick ut på. Vi kom till korta. Vi sade, men gjorde inte. ... Kom ihåg att kommunisterna en gång var kristna. Om de inte tror på en rättfärdig Gud, vem är det då som bär skulden för det?”

Kyrkornas korruption i Ryssland vände utan tvivel många människor bort från Gud, från bibeln och från kristendomen. De resonerade så här: ”Om detta är Guds religion, då föredrar vi att tro att det inte finns någon Gud.”

Sovjetledarnas grymma motstånd mot religionen hade sålunda sina orsaker. Men olyckligtvis skilde de inte mellan sann tro på Gud och skrymtaktig religion. I sin förbittring beslöt de att göra sig av med all religion.

Prästerskapets kompromiss

Till att börja med motstod många präster kommunisternas intrång på religionens område. Allteftersom tiden gick kompromissade emellertid allt fler präster och blev redskap åt den kommunistiska regeringen. Men eftersom denna regering inriktade sig på att begrava religionen, assisterade dessa kompromissande präster i själva verket vid sin egen begravning!

Ett exempel på detta var patriarken Tichon. I olikhet med Jesus Kristus, som hellre ville dö än kompromissa med sanningen, kompromissade Tichon. År 1923, sedan han blivit frigiven från fängelse, undertecknade han en förklaring i vilken han lovade att inte ta del i något som kunde skada statens intressen. Kort före sin död år 1925 uppmanade han alla ryssar ”att uppriktigt kämpa för Sovjetväldet, att arbeta för gemensamt välstånd och att fördöma varje öppen eller hemlig agitation mot det nya statsskicket”.

Efter hans död fick inte kyrkan välja en ny patriark. Men andra höga kyrkliga ämbetsmän följde i allmänhet hans exempel. Detta framstod klart år 1927, då Sergej, en metropolit (näst i rangordning efter patriark), utfärdade en kungörelse. I boken The First Fifty Years sägs det att Sergej i kungörelsen ”utlovade stöd och politiskt samarbete från kyrkan och dess anhängare”. Han uppmanade prästerna att avge en skriftlig försäkran om sin lojalitet mot Sovjets regering eller bereda sig på att bli utstötta ur kyrkan.

Trots prästerskapets alla kompromisser fortsatte kommunisterna sin mångsidiga kampanj mot religionen. I synnerhet under de politiska utrensningarna från år 1936 till slutet av år 1938 utsattes kyrkorna för våldsamma angrepp. År 1930 hade Sergej krävt lojalt understöd från 163 biskopar. År 1939 fanns det mindre än 12 kvar. Det uppgavs att 40 biskopar blivit skjutna och att uppskattningsvis 10.000 kyrkor hade stängts. Som det heter i boken The First Fifty Years: ”Kyrkan var nära sin undergång år 1939.”

Men år 1939 hände något som skulle medföra en förändring. Andra världskriget utbröt. Det påverkade relationerna mellan Sovjets regering och religionen.