Hur stark är religionen i Sovjetunionen i våra dagar?

SOVJETUNIONEN publicerar inte längre någon officiell statistik när det gäller religion. Förr gjorde man emellertid det. Dessa statistiska uppgifter jämte ögonvittnesskildringar och andra rapporter under årens lopp ger en ganska fullständig bild av situationen.

Uppgifterna visar vad som har hänt de ”troende” och den traditionella religionens prästerskap. De visar vad som har hänt med dessa religioners makt och hur tillståndet är för deras kyrkor, seminarier och kloster. De avslöjar en tendens som man inte kan missta sig på.

Hur många ”troende”?

Före första världskriget uppgavs det i 1911 års upplaga av The Encyclopædia Britannica: ”Enligt statistiska uppgifter som publicerades [av Ryssland] år 1905 uppgick medlemsantalet i de olika religiösa församlingarna i hela det ryska väldet till cirka ... 125.640.020.”

Eftersom folkmängden vid den tiden uppgick till omkring 143.000.000, utgjorde antalet religionsanhängare mer än 87 procent av befolkningen. Sannolikt var antalet ”troende” till och med större, om man räknar med dem som trodde på Gud men inte tillhörde någon religion.

Detta belyser det grundläggande förhållandet att Ryssland var starkt religiöst innan kommunisterna övertog makten. Det överväldigande flertalet människor tillhörde någon religion eller bekände sig tro på Guds existens. Men vad har hänt sedan dess?

År 1937 företog Sovjetunionen en speciell folkräkning för att fastslå folkets inställning till religionen. Omkring 50.000.000 medborgare förklarade sig vara ”troende”. År 1939 uppgavs Sovjetunionens folkmängd till 170.000.000. Mot slutet av 1930-talet bekände sig alltså mindre än en tredjedel av hela landets befolkning vara ”troende”. Efter tjugo års kommunistiskt styre hade antalet sjunkit från cirka 90 procent till cirka 30 procent.

År 1970 publicerade New York Times en rapport från Minority Rights Group, en undersökningsorganisation i London som verkar för minoriteternas rättigheter. I Times hette det: ”Rapporten beräknar att 30 millioner människor av en sovjetisk befolkning på 237 millioner är trogna den ryska ortodoxa kyrkan.” År 1971 kunde man läsa följande i Los Angeles Herald-Examiner: ”Det finns inga officiella beräkningar av antalet aktiva ryska ortodoxa troende i Sovjetunionen. Enligt inofficiella beräkningar uppgår de till drygt 20 millioner.”

Med hänsyn till att antalet ”troende” av andra religioner sammanlagt uppgår till bara några få millioner, kan man inte missta sig på tendensen. Situationen för kyrkorna är i själva verket sämre än så, eftersom många ”troende” inte går i kyrkan som de gjorde före revolutionen år 1917.

Tidningen Daily Post på Nya Zeeland rapporterar: ”En nyligen företagen undersökning i Pskov [i västra Sovjetunionen] visade att 13 procent av stadens befolkning betraktade sig som troende.” Tidningen tolkade denna siffra som ett tecken på att religionen hade ett starkt fäste i det området. Men i själva verket är det tvärtom. Siffran visar att antalet ”troende”, från att ha utgjort omkring 90 procent före år 1917, nu endast utgör 13 procent.

Om de tillgängliga siffrorna säger någonting, är det sålunda att Sovjetunionens befolkning efter femtiofem års ateistisk indoktrinering håller på att överge religionen. De yngre generationerna blir inpyrda med idéer som avlägsnar dem från religionen. Och för varje år som går utgör dessa en allt högre procent av befolkningen, allteftersom de äldre ”troende” dör bort.

Ortodoxa kyrkan ödelagd

Den ryska ortodoxa kyrkan har lidit häpnadsväckande förluster. Detta visar sig inte bara i att antalet ”troende” minskar, utan också i det minskande antalet kyrkor, präster och religiösa medarbetare. I The Encyclopædia Britannica för 1959 heter det om den ortodoxa kyrkan: ”År 1914 fanns det i Ryssland 55.173 kyrkor och 29.593 kapell.” Detta blir sammanlagt omkring 85.000 gudstjänstbyggnader. Men år 1955 fanns det endast omkring 20.000 kvar!

Samma källa innehöll följande uppställning:

1914 1955

Präster 112.629 32.000

Munk- och nunnekloster 1.025 70

Dessa siffror överensstämmer med dem som andra källor uppger. I boken Europe Since 1939 uppges det till exempel att antalet kyrkor år 1959 var omkring 20.000 och att det fanns omkring 32.000 präster. Det beräknades att omkring 90 kloster fortfarande var i bruk.

Mot slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet stängdes ytterligare många kyrkor. New York Times återgav ”en utredning som gjorts av två ortodoxa präster i Moskva och som visade att 10.000 kyrkor stängdes under senare delen av Krusjtjevs regim, omkring hälften av dem som varit öppna”. Times tillade: ”En officiell sovjetisk publikation från år 1966 uppskattar antalet öppna kyrkor till 7.500.”

Situationen i de större städerna är betecknande. I Los Angeles Herald-Examiner meddelas det: ”År 1917 hade Moskva mer än 600 kyrkor för en befolkning på en million. I dag finns det inte mer än 40 eller 50 kyrkor i verksamhet för en befolkning på sju millioner, och en del är inte större än ett kapell.” Efter fem besök i Sovjetunionen bekräftade en redaktör för The Christian Century detta genom att säga: ”Hur många ortodoxa kyrkor som är öppna i Moskva? Fyrtio.” I Moskva, religionens centrum under tiden före kommunismen, har kyrkorna alltså praktiskt taget försvunnit, och, som det framhålls i Herald-Examiner: ”Det byggs sällan någon ny.”

Situationen är densamma i Leningrad. I The Christian Century sägs det: ”Ta till exempel Leningrad, en stad med 5 millioner invånare. Där är fjorton kyrkor öppna.” Rapporten visar emellertid att dessa kyrkor är ”mer än fullpackade varje söndagsförmiddag”. Läsaren kan sålunda dra den slutsatsen att intresset för den ortodoxa kyrkan är stort.

Men så är inte alls fallet, vilket följande exempel kan belysa: Om tre kyrkor hade församlingar på 1.000 medlemmar var, men antalet medlemmar under årens lopp minskade till 500 var, och två kyrkor sedan stängdes, vad skulle inträffa? Man skulle sannolikt finna att 1.500 människor försökte komma in i den återstående kyrkan. En tillfällig iakttagare skulle kunna dra den slutsatsen att det var fråga om ett stort uppsving, en verklig ”väckelse”, eftersom denna enda kyrka var ”mer än fullpackad”. Men vad hade i själva verket inträffat? Färre människor understödde religionen i området. Men till följd av att kyrkorna stängdes, var den enda kvarvarande fylld till trängsel.

Vilka är religiösa?

Vilka människor besöker i allmänhet den ortodoxa kyrkan? New York Times’ korrespondent Peter Grose framhöll:

”Varje gång jag besökte en sovjetisk kyrka ... I de mörka hörnen satt alltid luggslitna gamla kvinnor i sina schaletter, inandades rökelsen och såg ut att ha förlorat intresset för livet omkring dem.

Om religionen inte betyder mer än så, då behöver kommunismens byggherrar inte göra sig något större bekymmer, varken för nuet eller för framtiden.”

I rapporten i Los Angeles Herald-Examiner sades det också: ”Det är få som besöker gudstjänsterna, mest äldre kvinnor.”

Men hur är det med rapporterna om att unga människor vänder sig till religionen? I Nya Zeelands Daily Post sades det i det här sammanhanget: ”I Ryssland har en del unga människor (inte många) vänt tillbaka till den ortodoxa [religionen] av estetiska skäl lika mycket som av andliga.” Det innebär att ett litet antal unga människor besöker gudstjänsterna, inte därför att de får lära känna Guds sanningar, utan av intresse för konst och kultur, av nyfikenhet eller till och med av vidskeplighet. Som det heter i Britannica Book of the Year för 1972: ”Unga nya som kom till den ortodoxa tron förstod inte liturgin och brydde sig inte om predikningarna, men likväl blev de döpta in i tron.”

I sin bok House Without a Roof kommenterar författaren Maurice Hindus det förhållandet att man ser en del unga människor i kyrkorna. Han säger:

”Det skulle vara förhastat att tala om det som en folkrörelse. Sovjets ungdom är till övervägande delen antingen ateistisk eller fullständigt likgiltig för ortodoxin.

Till och med i kosackernas Kuban, historiskt sett ett av de mest gudfruktiga distrikten i landet, har unga människor praktiskt taget upphört att gå i kyrkan. När jag körde genom kosackbyar på söndagsförmiddagen, såg jag gäng av ungdomar som promenerade längs gatorna, spelade boll i parkerna, men de gick inte i kyrkan. Inte i en enda kyrka såg jag nämnvärt många unga människor.”

Slutsatsen är därför oundviklig: Den en gång allsmäktiga ryska ortodoxa kyrkan håller på att dö. Peter Grose kallade den ”en blek skugga av vad den var före den bolsjevistiska revolutionen”. Och en teolog och historiker i den ortodoxa kyrkan, Anatoli Y. Levitin, sade:

”Den ryska kyrkan är sjuk, allvarligt sjuk. Den allvarligaste sjukdomen är den urgamla caesareopapismen, kyrkans underkastelse under den världsliga myndigheten.

I kyrkan finner man biskopar som är grenar i ett dött, sterilt och odugligt fikonträd. Där finner man kyrkomedlemmar som angripits av kallbrand och som ... infekterar kyrkan med sin ruttna andedräkt och sprider gift i dess innersta djup.”

Som Levitin anger grasserar ”kallbranden” på högsta nivå. Detta kom åter till synes år 1971, när en ny patriark, Pimen, installerades för att ersätta Alexej, som avlidit året före. Om Pimen hette det i Britannica Book of the Year för 1972: ”Han hade visat att han fullständigt fogade sig efter den officiella regeringspolitiken.”

Detta var tydligen så påfallande att en framträdande rysk författare enligt tidskriften Time för 3 april 1972 ”anklagade patriarken Pimen, överhuvud för den ryska ortodoxa kyrkan, för föraktlig underkastelse under Kremls antireligiösa politik”. Tidskriften framhöll att författaren ”klandrade kyrkans hierarki för att den samtycker till sådana åtgärder som att stänga kyrkor, undertrycka präster med avvikande uppfattning och förbjuda religionsundervisning för barn”.

Det råder inget tvivel om att det rysk-ortodoxa prästerskapet fortsätter att assistera vid sin egen religions begravning! Men hur är det med de andra religionerna och kyrkosamfunden? Går det bättre för dem än för den ortodoxa kyrkan?