Musiken — Hawaiis spegel
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Hawaii
SLUT dina ögon och lyssna till en hawaiimelodis underbara toner, så kanske du framför dig ser söderhavsöar i ett azurblått hav, vajande palmer, vita korallstränder och vänliga polynesier. Men en hawaiisk infödd upplever något mycket djupare. Denna musik speglar hans ös historia.
Den forntida infödingen ”sjöng” eller mässade, när han hade något att säga som han tyckte inte kunde förklaras på något annat lämpligt sätt. Han mässade sina böner, serenaderna till sin älskade och vaggvisorna för sina barn. Det fanns entoniga sånger som handlade om tappra män, krigstragedier och till och med profetiska förutsägelser. I själva verket fanns sådana sånger för nästan alla dagliga händelser. Genom en sådan musikalisk recitation blev historia och andra viktiga ämnen inpräglade i minnet och förda vidare från generation till generation. Hawaiiska hövdingar höll sig med särskilda sångare som skulle mässa deras namn och förkunna deras släktlinje.
Hur lät denna gamla musik? Inte alls på samma sätt som Hawaiis moderna musik. För det västerländska örat skulle den låta tämligen monoton, beroende på dess begränsade tonomfång — ofta bara två eller tre toner.
Hawaiinvånarna använde ordet ”mele”, som bokstavligen betydde ”poesi”, när de talade om entoniga sånger. Men genom utländsk påverkan och förbindelse har ordet ”mele” kommit att bli liktydigt med ”sång”. Således använder hawaiiska sånger ett utpräglat symboliskt språk, precis som poesin. Sånger som till exempel förefaller att beskriva sådana ting som blommor och platser kan i verkligheten handla om människor och känslor.
Olika typer av entoniga sånger
Dessa sånger eller poem har blivit uppdelade i två generella grupper: ”mele oli” (utan ackompanjemang) och ”mele hula” (ackompanjerade av rytm).
De sånger som inte ackompanjerades bestod av ballader, böner, förutsägelser, sorgesånger och profana sånger av mindre betydelse. Denna typ av mässande fordrade naturlig begåvning för sång och perfekt andningskontroll för att kunna hålla ut de ovanligt långa fraserna. Tonhöjden hölls på samma nivå utom vid naturliga andningspauser, och en svag drill avslutade oftast en fras. ”Mele oli”, eller sång utan ackompanjemang, hör man sällan i dag. Den är en döende konst som endast få behärskar.
”Mele hula” å andra sidan karakteriserades av en starkt rytmisk swing. Ibland använde den uppträdande bara sin kropp och sina händer när han framförde ett poem. Vid andra tillfällen kunde han också använda många olika rytminstrument. Denna sång, ackompanjerad av rytm, var föregångare till den moderna huladansen.
Den forntida hulan betraktades som en så utsökt konst att det fanns många tabun i förbindelse med den för att skydda den mot vanhelgande. De som hoppades på att bli medlemmar av hulaskrået bodde på en hulaskola under sträng disciplin och fick genomgå hård träning innan de upptogs i skrået.
Forntida musikinstrument
Somliga av Hawaiis forntida musikinstrument används än i dag. Det fanns bara ett större stränginstrument, den så kallade ”ukeke”, men det fanns i två olika typer.
Den långa ukeken bestod av en platt remsa av böjligt trä med två strängar av kokosfiber och skruvar för att stämma strängarna till rätt tonläge med intervallet en sekund eller en kvart. Den andra typen hade en tredje sträng stämd med intervallet en ters. Båda instrumenttyperna användes så att den högsta strängen lades mot munnen medan man sjöng eller gnolade mot instrumentet, samtidigt som fingrarna bearbetade strängarna.
Ett av de sällsammaste instrumenten i den forntida orkestern var näsflöjten. Den var tillverkad av ett styckat bamburör med ett näshål på ena sidan och två fingerhål vid ändan på den andra sidan. Ett annat underligt träblåsinstrument liknade en primitiv okarina. Den gjordes av en kalebass med tre borrade hål, ett för att sätta till näsan och blåsa i och de andra för att lägga fingrarna på.
Avdelningen för slaginstrument glänste med sin rika mångfald. Det fanns alla slag av trummor som tillverkats av kokosnötskal, trä och kalebasser. Vanligtvis hade man över trummornas ändar spänt hajskinn. Framträdande bland dessa var en ”pahu”-trumma, vilken infördes från Tahiti under 1100- och 1200-talet. Den gjordes av en urholkad kokosnöt eller brödfruktstock. Den nedre delen av trumman var vackert utsirad, och över den övre håligheten var spänt ett hajskinn. Denna trumma används än i dag tillsammans med den lilla kokosnöttrumman.
Men hur kom det sig att denna unika mässade poesi och dans med sitt begränsade tonomfång blev våra dagars melodiska, rytmiska hawaiimusik?
Påverkan av utländsk musik
Övergången från den gamla musiken till den nya följde kort efter européernas första besök på dessa öar år 1778. På kort tid hade män från valfångstfartyg och missionärsgrupper fått stort insteg i Hawaiis kultur. Besökande sjömän hade en musikalisk repertoar lika varierande som deras nationaliteter, och de musikälskande Hawaiiborna anammade snabbt sångerna och gjorde dem till sin egna. Många av våra dagars söderhavsfavoriter härrör från dessa tidiga besökares ursprungliga sånger.
Dessa tidiga besökare bearbetade också många av de gamla hawaiiska sångerna. En av Hawaiis evigt populära favoriter, Hole Waimea, är till exempel en gammal ”mele” som arrangerats till modern musik. Ett annat exempel är den underbart vackra refrängen Waipio, som uppkallats efter en ljuvlig dal, men ursprungligen var den en mycket gammal entonig sång.
På 1820-talet började missionärerna utforma ett alfabet för det hawaiiska talspråket. Snart introducerade de åttatonsskalan och började lära sina villiga elever hymner och enkla folksånger. Trots att harmoni var okänt på Hawaii i gamla tider, lärde man sig snabbt och väl. Hawaiiborna är oerhört skickliga i att sjunga tenorstämman, vilken av många kompositörer betraktas som den svåraste.
På 1800-talet kom den unge tyske musikern Henry Berger till Hawaii på inbjudan av Kamehameha V och blev hovmusiker och musiklärare för medlemmarna av den kungliga familjen. Han organiserade den nu världsberömda Royal Hawaiian Band, som ännu i dag regelbundet möter anlöpande passagerarfartyg med hawaiisk sång och dans på piren. Vid passagerarnas avfärd tar man farväl med ”Aloha”, vilket betyder farväl, välkomna igen, hjärtliga hälsningar.
Under och efter Bergers tid och på grund av hans påverkan växte den fantastiska skatt av sånglitteratur fram som vi i dag känner som verklig hawaiimusik. Flera av monarkerna under Bergers livstid visade stor musikalisk talang, bland dem Hawaiis sista regerande monark, drottning Lilioukalani. Hawaiis mest älskade och välkända melodi, Aloha Oe, komponerades av henne.
Musiken till sången inspirerades av en gammal ballad. Men den smäktande lyriken uppstod då Lilioukalani sett en rörande avskedsscen mellan en ung officer i kungliga armén och en infödingsflicka på Maunawiliranchen i Waimanalo på Oahu år 1878. Lilioukalani satte text till melodin, Berger arrangerade den, och under hans ledning spelades den av Royal Hawaiian Band i San Francisco år 1883. Den rönte omedelbar framgång.
Popularitet och moderna instrument
Redan under den senare delen av 1800-talet hade invånarna på Hawaii blivit exceptionellt förtjusta i gitarren. År 1886 omtalades det: ”De använder den som soloinstrument och spelar med en ömhet och mjukhet som väl återspeglar deras utsökta känslighet.” Den fyrsträngade miniatyrgitarren, ukulelen, fann vägen till hawaiibornas hjärtan genom en portugisisk immigrant som förde den till dessa stränder år 1879.
Portugiserna kallade ukulelen ”cavaquinhos”, vilket betyder ”litet trästycke”. Men på grund av det speciella sätt på vilket detta instrument spelas ändrade de påhittiga hawaiiborna snabbt namnet till ”ukulele”, som betyder ”hoppande loppa”. Fastän den ursprungligen var tänkt att vara endast ett instrument att ackompanjera med, finns det i dag en mängd verkliga virtuoser, som använder ukulelen som soloinstrument och spelar allting från hula till klassisk musik. Den är så älskad på Hawaii att det är vanligt att man på gatorna får se skolbarn som spelar ukulele.
Men det finns ett instrument som helt och hållet är en produkt av hawaiisk sinnrikhet — stålgitarren. På 1890-talet tryckte en studerande vid Kamehamehaskolan, Joseph Kekuku, baksidan av en kam mot strängarna på en gammal gitarr samtidigt som han slog an dem och hörde för första gången den obeskrivligt vackra stålgitarrtonen, som ända sedan dess har identifierats som Hawaiis egen musik.
Hawaiimusikens popularitet började växa i det ena landet efter det andra under första världskriget. Bland Hawaiis bästa reklam finner man grammofonskivorna. Vem har inte hört inspelningar av de vemodiga hawaiiska klassikerna Na Lei O Hawaii, Blue Hawaii, Little Grass Shack, Sweet Leilani eller den mycket vackra hawaiiska bröllopssången?
Historien om hawaiiborna — deras handlingar, känslor och kärlek till naturen — har bevarats genom åren till glädje för en hel värld. Musik som minner om en svunnen tid låter höra sina eviga vingslag och förmedlar en stämning som ständigt förnyas när man hör melodier från Hawaii.