Skulle du kunna rädda ett liv?

SKULLE du i en nödsituation kunna rädda en människas liv? En amerikan som bodde i Dominikanska republiken ställdes inför denna fråga för en tid sedan. Den person, vilkens liv stod på spel, var den han älskade mest av alla — hans hustru.

Hustrun hade legat sjuk i influensa några dagar. Han trodde inte att hon var allvarligt sjuk. Hon var mellan 25 och 30 år och vid ganska god hälsa. När han kom hem till lunch en dag, blev han chockad av att finna henne medvetslös. Han kunde inte märka att hon andades. ”Hon är död”, var den tanke som omedelbart for genom hans hjärna. Vad kunde han göra?

Han kom ihåg att han hade läst några artiklar om konstgjord andning. Nej, det var inte metoden med hoptryckning av bröstkorgen och armlyftningar, utan den nya mun mot mun-metoden. Han satte sin mun mot hustruns mun och började återupplivningsarbetet så som han kom ihåg det. Men han gjorde det inte rätt, ty den luft som han blåste in i hennes mun kom ut genom näsan. Då kom han ihåg att patientens näsa måste täppas till, så att luften kan tränga ned i lungorna. Han försökte på nytt, och det fungerade.

En granne kom just då förbi och såg vad som stod på. Han sprang omedelbart för att hämta en läkare som bodde längre bort vid samma gata. Denne höll just på med att behandla en patient och gjorde sig ingen brådska. När han emellertid fick klart för sig att det gällde livet, kom han med. Läkaren konstaterade senare att kvinnan hade räddats till livet genom sin makes snabba ingripande.

Sådana situationer är inte ovanliga

Det kan mycket väl hända att du råkar ut för en liknande situation. Enbart i Förenta staterna dör varje år omkring 350.000 människor en plötslig död. De flesta av dessa dödsfall beror på hjärtattacker, men andra vanliga orsaker är gasförgiftning, elchocker, drunkning och kvävning. Några experter hävdar att tusentals människoliv skulle ha kunnat räddas, om man hade kunnat ge omedelbar hjälp.

Ett exempel på vad som kan åstadkommas är vad som hände en 54-årig direktör i ett flygbolag, som fick en hjärtattack och föll ihop på en golfbana utanför Seattle förra våren. Flera pojkar i tonåren skyndade fram för att hjälpa honom. Man kunde inte märka någon puls eller andhämtning. Mannen hade fått mörkblå ansiktsfärg på grund av syrebrist. Från det ögonblick då en människa slutar att andas kan hon som regel leva endast fyra till sex minuter, innan det inträder varaktiga skador på hjärnan på grund av syrebrist.

Medan en av pojkarna omedelbart började mun mot mun-upplivning, placerade en annan av dem sina båda händer ovanpå varandra på mannens bröst och började rytmiska, kraftiga nedpressningar, ungefär en per sekund. Varje gång han tryckte till, sammanpressades mannens hjärta och skickade därmed syresatt blod till hjärnan. Dessa upprepade sammanpressningar kan också stimulera hjärtat till att börja slå igen.

Den blåaktiga hudfärgen började snart vika. Han fick livgivande syre! Efter en stund anlände ett par brandmän med en syrgasapparat som ersatte mun mot mun-upplivningen. Tack vare pojkarnas snabba ingripande var mannen fortfarande vid liv. Tre veckor senare lämnade han sjukhuset utan bestående skador på hjärta eller hjärna.

Dessa tonåringar hör till de många tusen personer i Seattle och andra städer i USA som har blivit utbildade i hur man räddar livet på en människa. Tillvägagångssättet är en nyhet för de flesta människor. Metoden var till och med okänd för de flesta läkare före 1960. Konstgjord andning ”mun mot mun” har utvecklats under slutet av 1950-talet. Den var delvis en följd av en olyckshändelse som inträffade vid en trädgårdsfest i Croton-on-Hudson i staten New York i juni 1957.

En metod att rädda liv återupptäcks

Denna söndagseftermiddag upptäckte man plötsligt att värdens 2 ¹/2-årige son var försvunnen. Strax därpå fann man honom flytande med huvudet nedåt i simbassängen. Då han drogs upp ur vattnet och lades i gräset var hudfärgen blågrå. Man kände inga hjärtslag och ingen puls. Sedan man utan framgång prövat den allmänt tillämpade metoden för konstgjord andning genom sammanpressning av bröstkorgen och armlyft, blev fadern desperat. Han har berättat om händelsen i en populär tidskrift:

”Vad som sedan skedde är en gåta för mig, ty jag kan inte minnas att jag någonsin hört talas om eller läst om att någon gjort vad jag gjorde.

Jag såg att Geoffreys mun och svalg var fyllda av vätska blandad med vad som såg ut att vara matbitar, och jag förstod att detta måste komma ut för att luften skulle kunna komma in. Jag lutade mig över min pojke, höll hans mun öppen med vänster hand och placerade min mun mot hans. Sedan sög jag tills vätska och mat kom ut. Jag spottade och sög igen tills munhålan var fri.

Sedan fick jag på något sätt för mig att jag skulle kunna tvinga ned luften i hans lungor genom att blåsa in den i luftstrupen. Jag tog ett djupt andetag och blåste sakta in genom hans mun. ... Jag fortsatte att blåsa. ... Plötsligt kom det ett gurglande ljud från barnet. Bröstet tycktes röra sig en aning. Jag lade kinden intill hans mun. Jag tyckte att det rörde sig luft ut och in genom den.”

Pojken fördes i all hast till sjukhuset, där man placerade honom i ett syretält. Några dagar senare kom han hem och återhämtade sig fullständigt från vad som kunde ha blivit en tragedi.

Två läkare, som hörde talas om händelsen, blev synnerligen intresserade. En kort tid därefter inbjöds fadern att tala vid en kongress inför ett par hundra läkare, medicine studerande och representanter för livräddningssällskap. Han berättade hur han hade räddat sonens liv och svarade sedan på frågor. Men på en fråga kunde han inte ge något svar: ”Var lärde ni er att göra så här?”

Skälet var att mun mot mun-metoden på den tiden var något helt okänt. Den tillämpades uppenbarligen för flera århundraden sedan, men tekniken hade nu helt fallit i glömska. Den omnämndes knappast alls i facklitteraturen.

1950 års upplagor av The Encyclopædia Britannica och The Encyclopedia Americana beskriver under uppslagsordet ”Artificial Respiration” (konstgjord andning) endast den metod enligt vilken patienten placeras framstupa och en person tvingar lungorna att arbeta genom att pressa ned ryggen och lyfta armarna. I 1957 års upplaga av boken First Aid (Första hjälpen), utgiven av amerikanska Röda korset, rekommenderas samma återupplivningsmetod.

Läkarnas uppfattning ändras

Men allteftersom fler och fler personer rapporterade framgång med mun mot mun-metoden inträdde en förändring. I boken First Aid gjordes det ett tillägg (på sidan 242 och framåt): ”Denna bilaga ersätter texten på sidorna 117—125 [där metoden med ryggtryck och armlyft rekommenderas och beskrivs].” I bilagan står det:

”Den tillfälliga kommittén för konstgjord andning inom vetenskapsakademins forskningsråd granskade vid sitt sammanträde den 3 november 1958 tillgängliga uppgifter om konstgjord andning. ...

Medlemmarna av denna tillfälliga kommitté fastställde enhälligt att mun mot mun-metoden (eller mun mot näsa-metoden) för konstgjord andning är den mest praktiska metoden för nödfallslufttillförsel för en person, oavsett åldern, som slutat andas.”

Mun mot mun-metoden ger patienten en större luftvolym, upp till tolv gånger den mängd som övriga metoder ger. Även den kroppsställning som patienten intar, när mun mot mun-inblåsningen ges — på rygg med huvudet bakåtböjt så långt som möjligt — underlättar andningen, eftersom luftvägarna från mun till lungor öppnas.

Rekommendationerna har alltså ändrats för metoder att återuppliva personer som slutat andas. I Reader’s Digest för augusti 1959 hette det: ”Året 1959 markerar ett revolutionsår för konstgjord andning. ... Nästan varje organisation för ’första hjälpen’ i detta land skriver nu nya instruktioner, som gör mun mot mun-metoden för konstgjord andning till det första alternativet för återupplivning vid olycksfall.”

Yttre hjärtkompression

En ännu nyare livräddningsteknik går ut på att pressa samman hjärtat genom att man trycker med handen mot bröstkorgen. Den lär ha prövats för första gången av ett läkarteam vid Johns Hopkins University. Men för att det blod som pressas ur hjärtat skall innehålla livgivande syre, måste luft tillföras lungorna. Därför är konstgjord andning ”mun mot mun” lämplig i kombination med denna teknik — vilket visades i exemplet med tonåringarna som räddade flygbolagsdirektören på golfbanan.

Om hjärtat har stått stilla under mer än fem minuter, är situationen hopplös, eftersom hjärnan då har tagit obotlig skada. Skenbart hopplösa fall har emellertid kunnat räddas till livet till och med efter en timmes hjärtmassage. Detta beror på att hjärtat kanske fortfarande slår, även om inga hjärtslag kan konstateras utan hjälp av ett stetoskop. Om hjärtat plötsligt stannar, skenbart eller reellt, kan du rädda personen i fråga till livet genom att göra följande:

Sätt högra handloven mot nedre delen av patientens bröstben och vänstra handen ovanpå den högra. Pressa sedan bröstbenet inåt tre till fyra centimeter med snabba kraftiga knyckar med en hastighet av ungefär 60 tryckningar per minut. Samtidigt ger en medhjälpare konstgjord andning genom mun mot mun-metoden.

Från vissa håll har dock rekommenderats att yttre hjärtkompression inte skall få utföras av andra än särskilt utbildade personer. Även om den utförs riktigt, kan det hända att man knäcker ett eller ett par revben. Och om den utförs på ett felaktigt sätt, kan lever och lungor punkteras av ett brutet revben. På grund av att metoden bevisats vara mycket framgångsrik har det amerikanska läkarförbundet, som har 20.000 medlemmar, nyligen rekommenderat ett utbildningsprogram för hela landet beträffande såväl hjärtkompression som mun mot mun-metoden.

En teknik som är lätt att lära

Återupplivning med mun mot mun-andning är en enkel första hjälp, som vuxna personer och äldre barn utan vidare kan lära sig. Eftersom det kan vara ett medel till att rädda liv, finns det all anledning för dig att vilja lära dig metoden, om du inte redan kan den. Många människor har tillämpat den utan tidigare erfarenhet eller specialträning.

Eftersom en medvetslös person kanske bara har svimmat, bör man först undersöka om han andas. Det gör man genom att föra sitt öra tätt intill hans mun med ansiktet vänt mot hans bröst. Om han andas, kan man känna andedräkten mot örat och kanske också se brösthävningarna.

Om det finns några tecken på andningsrörelser, skall man försäkra sig om att luftvägarna är öppna. Ibland faller tungan hos en medvetslös person bakåt i strupen och avstänger den viktiga luftvägen till lungorna. Och även blod, uppstötningar, saliv och till hälften nedsvalda föremål kan täppa till luftvägen.

Luftvägen måste öppnas

Att öppna luftvägen till lungorna är därför den viktigaste åtgärd som du kan vidta för att hjälpa en person att åter andas. Ja, det kan kanske vara just vad som krävs för att andningen skall kunna återupptas. Och det är vanligtvis inte svårt att öppna den tilltäppta luftvägen.

När den medvetslöse ligger på rygg, tar man honom under nacken och lyfter. Då faller huvudet bakåt och halsen sträcks. Men böj dessutom huvudet kraftigt bakåt så långt som möjligt! Du kommer kanske att bli förvånad över hur långt bakåt huvudet verkligen kan böjas. När detta är gjort, pekar hakan nästan rakt upp, och hjässan vilar mot golvet. I detta läge dras underkäken och tungan framåt, och luftvägen i strupen ligger fri.

Ibland är det emellertid nödvändigt att man befriar mun och strupe från blod, uppstötningar, matrester och andra hindrande föremål. Om den medvetslöse har löständer, måste dessa tas ut ur munnen. När du skall utföra detta, lindar du en ren näsduk eller ett stycke hushållspapper om fingrarna och plockar sedan ut de hindrande substanserna eller föremålen. Om du inte har någon näsduk eller motsvarande skydd, använder du bara fingrarna. Du kan ju ha i minnet att den far, som vi läste om hur han räddade sin son, sög in det hindrande materialet i sin egen mun och spottade ut det.

Mun mot mun-upplivning

Om denna snabba rensning av luftvägen inte sätter i gång andningen, måste du omedelbart börja ge konstgjord andning. Att handla snabbt är ett livsvillkor. Kom ihåg att den medvetslöse bara kan leva i fyra till sex minuter utan att andas. Din uppgift är att utföra den normala andningsverksamheten åt patienten genom att tvinga luften in i och ut ur lungorna.

Gapa stort med munnen och tryck den direkt över patientens mun, så att du helt stänger till om denna. Knip ihop hans näsa och blås in i hans mun, tills du ser att bröstkorgen hävs och du känner att lungorna utvidgas. Du kan också göra så att du blåser i hans näsa och håller ihop hans mun hårt. Om patienten är ett litet barn, placerar du din mun över både mun och näsa när du blåser.

Medan du blåser skall patientens lungor fyllas med luft och hans bröstkorg utvidgas. Om det inte sker, finns det troligen något hinder kvar i luftvägarna. Vänd i så fall patienten på sidan med huvudet nedåtvänt och ge några kraftiga slag mellan skulderbladen! Därigenom kan föremålet lossna. Ett barn kan hållas upp och ned i fötterna medan man slår mellan skulderbladen. Slagens styrka beror på barnets ålder.

När luftvägen öppnats och sedan du har blåst in luft, vad blir då din nästa åtgärd? Tag munnen från patientens ansikte och tag ett nytt andetag, medan du lyssnar till hur luften lämnar patientens lungor. Se också efter att bröstkorgen sjunker ned! Blås sedan in luft på nytt och upprepa inblåsningarna i en takt av tio till tolv gånger per minut för vuxna och minst tjugo gånger per minut för barn. Det är viktigt att patientens huvud hela tiden är kraftigt tillbakaböjt, så att luftvägen hålls öppen.

Då patienten börjar andas av sig själv är andetagen små och svaga. Avpassa dina inblåsningar till att sammanfalla med hans egna svaga inandningar. Fortsätt att hjälpa honom att andas, tills hans egen andhämtning kan anses tillfredsställande.

Om du efter en stund märker att du inte lyckas få i gång patientens egen andningsverksamhet med dina ansträngningar att ge konstgjord andning, kan du i stället efter två inblåsningar ge fem eller sex hjärtkompressioner och så ytterligare två inblåsningar osv. Ge inte upp för tidigt. Det finns patienter som kvicknat till efter mer än en timmes återupplivningsarbete.

En frånstötande metod?

En del personer opponerar sig mot mun mot mun-metoden av estetiska skäl. En brittisk läkare sade till exempel att det är frånstötande med tanke på ”att man har att göra med ett eventuellt lik”.

Man kan kanske tycka så. Men många andra reagerar i stället likt den kvinna som inte tvekade att försöka rädda en person som fått en hjärtattack. ”I en sådan situation”, sade hon, ”så tänker man inte på om sättet är frånstötande. Vad man tänker på är vad man kan göra för att hjälpa den nödställde.” Om man så vill, kan man placera en ren näsduk mellan sin egen mun och den medvetslöses.

Tragedin drabbar oss ofta när vi minst anar det. Vi kan aldrig veta när en av våra nära och kära, eller någon i vår omgivning, plötsligt slutar andas på grund av en hjärtattack eller en olyckshändelse. Vilken fördel är det inte då, om vi vet hur man ger första hjälpen och kanske därigenom räddar en annan människas liv!

[Bild på sidan 10]

Innan man påbörjar mun mot mun-upplivning, skall man öppna luftvägen genom att lyfta patienten under nacken och böja huvudet bakåt så långt som möjligt. Knip ihop näsan på den medvetslöse och blås in i hans mun, tills du ser bröstkorgen hävas och känner att lungorna utvidgas. Upprepa inblåsningen i lungorna tolv gånger per minut.