Hur är det med ”apmänniskorna”?
MEN vad är att säga om alla de rapporter som inkommit under årens lopp att man har funnit fossila kvarlevor av apliknande människor? Är de inte bevis på övergångar mellan apor och människor?
Om det förhåller sig så, varför existerar då fortfarande de ”lägre stående” aporna i våra dagar, under det att det inte finns en enda av de typer av ”apmänniskor” som förmodades stå högre än aporna? Borde inte åtminstone en av dessa högre typer ha överlevat de lägre aporna? Men i våra dagar finner vi chimpanser, babianer, orangutanger, gorillor och till och med markattor i överflöd, men inga högre stående ”apmänniskor”.
Från evolutionsteorins ståndpunkt är det egendomligt att varenda en av ”länkarna” mellan aporna och den nutida människan har utplånats, men däremot inte de lägre stående aporna. Men detta är inte alls egendomligt, om vi betraktar vittnesbörden från bibelns ståndpunkt. Bibeln visar den enkla orsaken till att det inte finns några länkar i våra dagar: Det har aldrig funnits några.
En enorm klyfta
Det går inte att förneka att vi bland de levande organismerna i våra dagar kan lägga märke till en enorm klyfta mellan människosläktet och vilket djur som helst. Evolutionisten Ernst Mayr, som är professor vid Harvarduniversitetet, förklarar i boken Populations, Species and Evolution (Populationer, arter och evolution):
”Man kan inte göra ett mera tragiskt misstag än att betrakta människan som ’blott och bart ett djur’. Människan är unik; hon skiljer sig från alla andra djur i fråga om många egenskaper, till exempel tal, tradition, kultur och en enormt förlängd period av tillväxt och föräldraomvårdnad.”
Människans unika ställning kan inte förklaras med hjälp av evolutionsteorin, eftersom denna process utan tvivel borde ha resulterat i åtminstone några andra levande organismer med egenskaper som i viss mån liknade människans. Men så är inte fallet. Av alla varelser på jorden har endast människan förmåga till abstrakt tänkande, till att använda invecklade språk, samla kunskap och bygga på den och vidarebefordra framstegen till sina barn. Endast människor uppfinner och förbättrar redskap. Endast de kan uppskatta skönhet, komponera musik och måla tavlor.
I kontrast till djuren har dessutom endast människorna en inneboende känsla för moral. De kan visserligen förvränga denna eller till och med motarbeta den, men de har ändå den förmåga som samvetet utgör. Detta är orsaken till att det i alla mänskliga samhällen, också de gudlösa, finns lagar till skydd för moralen, människans liv, egendom och andra rättigheter. Men ingenstans bland djuren finner vi ett sådant samvete i verksamhet.
Ja, man medger allmänt att denna oerhörda klyfta mellan människor och djur existerar i våra dagar. Men har det alltid varit så? Hur är det med dessa ”apmänniskor”, som förmodas ha levat i det förgångna?
Fossila ”apmänniskor”
Av alla de skildringar som stått att läsa i tidningar, tidskrifter och böcker och av sådant som förevisas på museer skulle man kunna dra slutsatsen att det finns ett överflödande vittnesbörd om att den nutida människan utvecklat sig från apliknande varelser. Detta är vad den aningslösa allmänheten tror. Men är det verkligen så?
Richard Leakey, som är chef för Kenyas nationalmuseum och välkänd på antropologins område, förklarade nyligen: ”De som arbetar inom detta område har så ringa vittnesbörd som de kan grunda sina slutsatser på att de ofta blir tvungna att ändra dessa slutsatser. Det tycks därför aldrig finnas någon stabilitet i tolkningarna.”
Trots denna brist på fossila vittnesbörd till stöd för evolutionen var evolutionisterna under de senaste åren överens om en härstamningslinje från apa till människa. En viktig länk i deras kedja var den varelse som kallas Australopithecus och som man hittat fossil av i Afrika. Den hade liten hjärnskål, kraftiga käkben och avbildades framåtlutad och apliknande.
Evolutionisten Ruth Moore sade om den: ”Av alla tecken att döma hade människan till sist mött sina sedan länge okända tidiga förfäder.” Hon sade med eftertryck: ”Bevisen var överväldigande, ... den felande länken hade äntligen blivit funnen.” År 1971 hette det i New York Times: ”Det var Australopithecus ... som till slut utvecklade sig till Homo sapiens eller den nutida människan.”
Evolutionisten Stebbins sade också: ”De omedelbara föregångarna till Homo [människan] var australopithecinerna.” De flesta vetenskapsmän på evolutionens område höll med om detta. I Los Angeles Times framhölls det år 1972: ”Enligt den nuvarande evolutionsteorin utvecklades Homo sapiens — den nutida människan — under den senaste årmillionen från Australopithecus, ett fossil med fysiska kännetecken på både apa och människa.”
Men innebär det förhållandet att det finns en likhet i skelettet hos en apliknande varelse och den nutida människan att de är besläktade med varandra? Detta påminner i hög grad om att man i våra dagar skulle undersöka skelettet från en chimpans och därefter skelettet från en människa, som båda dött nyligen, och sedan dra slutsatsen att den ena härstammar direkt från den andra. Man skulle kunna påstå detta, men det skulle ändå inte vara sant.
En vacklande teori
Men varje teori som är baserad på klena eller obefintliga bevis eller på kortsynt resonemang blir förr eller senare omkullkastad. Detta har redan ofta visat sig vara fallet med många tidigare exempel på förmodade ”apmänniskor”. Så kan det nu också förhålla sig med Australopithecus — bara några få år efter det att detta fynd dogmatiskt förklarades vara den viktigaste av alla felande länkar.
I slutet av 1972 fann Richard Leakey och hans forskarlag i Afrika ett kranium och ben från de nedre extremiteterna hos en varelse som påstås ha levat vid samma tid som Australopithecus. Men den påstås ha mänskliga kännetecken!
Beträffande det nya fyndet meddelades det i East African Standard, som utges i Nairobi i Kenya:
”Inte enbart hjärnans storlek och form hos detta nya fynd, utan också extremiteternas ben, som hittats på de arkeologiska fyndplatser där experterna vid östra Rudolfsjön nu gör utgrävningar, uppvisar en påtaglig likhet med den nutida människans.
Och det är dessa upptäckter, vilka har kastat nytt ljus över teorin om människans utveckling, som kommer att kräva en fullständig omvärdering och modifikation av den tolkning som gjorts av tidigare kända exemplar av den tidiga människan.”
Till följd av detta fynd sade Leakey till reportrarna att Australopithecus ”kan uteslutas ur vår härstamningslinje”. I New York Daily News meddelades det: ”[Leakey] sade att upptäckten skulle göra det nödvändigt att överge den teori om människans utveckling som nu är allmänt vedertagen.” Slutsatsen blev: ”Homo sapiens [människan] har inte utvecklat sig från Australopithecus.”
Hur djuriska?
Men måste man inte hålla med om att oavsett vilka fossil av hög ålder som placeras i människans härstamningslinje, så är de apliknande, djuriska och ser ointelligenta ut? Tyder inte detta på en utveckling från en apliknande förfader?
Det är sant att de avbildas på detta sätt. Men vilken grundval finns det för detta? I boken The Biology of Race får vi veta: ”Antagandet om olika folks djuriskhet och låga moral har tydligt kommit i dagen i de försök som paleontologer gjort att rekonstruera fossila människor.” Därefter heter det: ”Man måste ta till fantasin för att sätta kött och hår på dessa rekonstruktioner.”
Det djuriska utseende som getts dessa tidiga människor är alltså inte grundat på fakta, utan på antagandet att de måste ha sett ut som om de härstammat från aporna. Man medger alltså att den apliknande rekonstruktionen endast är en fantasiprodukt av vetenskapsmän som är beslutna att upprätthålla evolutionsteorin, även om det skulle innebära att man bedrar allmänheten.
Sanningen är att det är omöjligt att fastställa hur en individ sett ut enbart med utgångspunkt från kraniet eller andra skelettdelar. Detta är fallet både om en människas skelett är endast fyra år gammalt och om det är fyra tusen år gammalt. Ögonen, öronen, näsan, läpparna, huden, håret — i själva verket alla yttre drag — har utplånats hos de gamla fossilen.
Detta är orsaken till att ovannämnda publikation medger att ”vi vet absolut ingenting om någon förhistorisk människa”, när det gäller sådana yttre drag. Hur ärliga tycker du alltså att sådana djuriska rekonstruktioner är?
Men man håller nu på att ändra sin inställning i vissa avseenden på grund av färska vittnesbörd som visar att många tidiga människor hade en relativt hög kultur. I The Biology of Race heter det: ”På senaste tiden har rekonstruktörerna börjat visa en tendens att höja de tidigare formerna av människan till en högre nivå.” I New York Times meddelades det:
”Det förefaller nu som om de människor som levde i kalkstensgrottor över hela Europa från år 32.000 f. Kr. till för omkring 10.000 år sedan i sig själva var mycket lika oss. Somliga antropologer hävdar till och med att de var längre än den nutida människan och att de hade större hjärnor.”
En fördomsfri undersökning av vittnesbörden leder alltså till följande slutsats: Den oerhörda klyfta mellan människan och djuren som är så uppenbar i våra dagar har alltid existerat. Varje försök att placera apliknande varelser i människans härstamningslinje måste hänföras till myternas värld. Som det hette i New Scientist finns det inte ”tillräckliga fossila vittnesbörd för att lyfta vårt teoretiserande ut ur fantasins värld”.
Sanningen är vad fakta visar, nämligen att Gud skapade människan separat och åtskild från djuren och att människan fortplantar sig endast efter sin art. Hon gör detta i våra dagar, och hon har alltid gjort det. Varje apliknande varelse som levat i det förflutna tillhörde aporna, inte människosläktet. Fossil av verkliga människor var helt enkelt varieteter av människosläktet, precis som vi i våra dagar har många varieteter eller raser av människor som lever sida vid sida.
Som vi nu har sett stöder de senaste vetenskapliga upptäckterna definitivt inte evolutionsläran. Den har inte kunnat möta den utmaning som de färskaste vetenskapliga upptäckterna utgör, vilket beror på att den inte är sann.
Men den utmaning som evolutionsteorin står inför omfattar mer än så. Evolutionsteorins verkan på det moraliska tillståndet i världen förtjänar till exempel noggrann uppmärksamhet. Och vilket hopp ger evolutionsteorin när det gäller framtiden?
Svaren angår dig.